Part 2

Från fjällarna i Kaukasus till Hvita hafvets bölja, Från Niemens strand till fjerran kust, som Amurs vågor skölja, Från öknarna i Turkestan till Finlands skymda dalar, En framtids röst, en hoppets röst utur miljoner talar.

På skiljda språk, i skilda land, ett namn, ett älskadt klingar, Det flyger ifrån strand till strand på sångens lätta vingar, Det kommer ej som hjeltens namn, hvars ära sköljs af tårar. Det kommer mildt som morgondagg i nordens ljusa vårar.

Från vågorna vid Öresund, från Seelands gröna stränder En furstedotter kom en dag till våra fjerran länder. Hon kom så ung, hon kom så rik med kärlek uti hågen, Med själ så öppen, fri och ren som klara himlabågen.

Hon är ett nordens barn som vi, de samma stjernors lågor Vi lärde älska ju engång och samma fjärdars vågor, Densamma vår, som blommorna vid Dagmars vagga väckte, Till Finlands fjerran gömda skär sitt milda välde sträckte.

Från glansen af sitt nya hem, ifrån palatsets salar, Kanske en tanke sänder hon till Finlands vackra dalar, Kanske när trött af lifvets prakt hon önskar ro och hvila, Hon skall till våra skogars frid på längtans vingar ila.

O, kom till oss, när vårens sky sig öfver norden breder, När skog och sjö och höjd och dal åt sig en fest bereder. Kom sjelf liksom en vårens fläkt att hoppets skördar väcka, Att hvarje sorg för väntad dag i Finlands bygder släcka.

Men om du icke kommer sjelf, så lär oss dock att tänka, Att du åt Finlands trogna folk ditt hjertas tro vill skänka; All jordens glans, all jordens prakt som snabba skyar fara, Men lifvets bästa egodel, det är att älskad vara.

När öfver oss du herrska skall invid din makes sida, Så lär oss trygga då den dag, som komma skall, förbida. I hvarje ädel herrskardom, som af din make dömmes, O, lär oss tro att der en bit af Dagmars hjerta gömmes.

Gabriel Lagus.

Epilog

till

Börjessons „Erik d. 14:de“.

Mången strid i vakor långa än skull' kämpa Erik Kung, Och i hemska fängseltornet länge släpa bojan tung, Innan än hans egen broder hann att giftet färdigblanda, Som ett slut på qvalen gjorde och gaf frihet åt hans anda.

Ädelt var hans hjerta, hade lögn och svek ej villat det, Utsläckt tankens gudagnista, honom snärjt i sina nät; Vanvett hemska facklan tänder, som blott lyser död och fasa; Ve dig falske, som så hjertlöst skulle störta Erik Wasa!

Sist den ädla Catharina skulle uti Finlands famn För sitt trötta hjerta nå en sorgens stilla, tysta hamn, Der hon kunde fritt få gråta ut sin smärta, klaga, bedja, Äfven för de själar, som smidt maken uti fängens kedja.

Låg var kojan, der hon föddes, och ej anade väl då Far och moder all den smärta, hon var ämnad genomgå, Lika litet som att stoftet efter „_Liten Carin_“ skulle Engång annan hvila få, än under vanlig grönklädd kulle.

Men om, vandrare, till Auras strand du styra vill din färd, Gå i gamla katedralen, knäböj, offra der din gärd Då af vördnad, ty i marmorsarkofagen skall du finna Stoftet gömdt utaf en trofast, högsint, mild och ädel qvinna.

Richard Björkstén.

Farväl.

(1872).

Det är förbi! jag dig för alltid lemnar, Du dyra hem, jag lärt mig älska så! Ej vet jag än, hvad lott mig ödet ämnar, Men om all jordens fröjd jag kunde få, Jag dig ej glömmer dyra hem ändå, Din bild skall evigt i mitt hjerta stå.

Du gifvit mig så många tusen stunder Af glädje på min ungdoms blomsterstig. Ack, när jag genomgår mitt minnes lunder Blir ständigt du det käraste för mig, Och nu för alltid skall jag lemna dig, Blott minnet, minnet hjertat tar med sig.

Hvem anar i mitt bröst den sorg, som bränner, Och i mitt öga hvem ser saknad'ns tår! Hvem täljer väl de qval, som själen känner; Tyst arma hjerta, ej du klaga får, Fast från din ungdoms blomsterdal du går, Der du har älskat, – njutit rika år!

Farväl I vänner! kära för mitt hjerta, Så tungt det är att skiljas ifrån er! Jag delat med er både fröjd och smärta, Mottagen minnesblomman, som jag ger, I dessa ord sig all min kärlek ter, Mitt enda minne – ej jag äger mer.

Hvad moder, syster, vän mig gifva kunnat Af hjertats värme, tack! du åt mig gaf, Du vän, som gerna lust åt mig förunnat, „Den stafven lust;“ men endast smärtans staf Oss säkrast stöder, då vi vandra af Mot målet: himmel, evighet och graf!

Du, – du bor djupast i mitt hjerta, Hanna, Ty du mig älskat ock i sorgens dar! Ni varma tårar, ej ni viljen stanna, – Ack, hjertats källa strida tårar har, – Som säga åt min vän, hur' ljuft det var Att henne äga än för själen qvar.

O, dyra älskling vill du mig förlåta, Ännu engång mig taga till ditt bröst! „_Ditt hjertas barn_“ låt vid ditt hjerta gråta, Låt mig engång få höra än din röst, Tillhviska du den qvalda själen tröst, Tänd fridens stjerna i mitt hjertas höst!

En vän ännu jag har, ock _hon_ har lidit Ock _hon_ känt gränslös kärleks väl och ve, Hon känner, hur' jag kämpat, hur' jag stridit, Hon ville djupet af mitt hjerta se; Hon bad med blicken, som ej andra be! Farväl och tack! jag henne här vill ge.

Hon har förstått mitt svaga hjertas saga (Jag biktat mig af egen håg och drift.) Hon log i tårar, – _det_ var hennes aga, Den sagan väfd af blomdoft var och – gift; Men hon mig läsa bad den höga skrift, Som renar ifrån synd i jordens grift.

Nog har du gjort, du vän, allt hvad du kunnat För själ och hjerta, – för min samvets ro! Ack gerna, gerna du mig friden unnat, Men friden kan väl aldrig hos mig bo, Dess milda blommor icke hos mig gro, Ty jag gaf bort min kärlek och min tro!

Ja, äfven dig det känns så tungt att lemna, Din varma blick mig fängslat mången gång, Du täcka bild, jag vill dig här ej nämna, Men i mitt hjerta har för lifvet lång Ock du din boning, den är varm, fast trång. Farväl! haf tack för vänskap, fröjd och sång!

Er vänlighet var sol dock i min smärta, I dyra vänner, som jag älskat har; Det fanns blott en, som i mitt varma hjerta Har lemnat endast bittra minnen qvar. Sen till försoning, men till vrede snar, Hon dock en tid den bästa vännen var.

Visst har jag felat, mycket har jag brutit, För henne slog dock alltid varmt mitt bröst; Hon dömde hårdt, hon bröt det band vi knutit, Hon gaf mig ej en blick, ett ord till tröst, Hon lydde blott förnuftets kalla röst, Och så vår kärleks vår blef mulen höst.

Engång ändå skall våren åter komma, I våra själar rosor strö på nytt, Hon än åt mig skall ge sitt hjertas blomma, Hon glömma skall de mörka dar, som flytt, Och tänka gladt på minnen, som vi bytt, Jag bidar stilla, tills den våren grytt.

O, hvad är afsked? hjertats död och plåga, Ett åskmoln på en sommarhimmel blå, Ett sorgeflor kring diamantens låga, En bitter kalk, som alla tömma få. _Det_ afsked tyngst och bittrast är ändå, När hjertan skiljas, som i kärlek slå!

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Allt är förbi, – men evig saknad dröjer Qvar i mitt hjerta, – jag blott minnas får Det hem, som än för mig sin fägring röjer, Som smyckadt uti vårlig prydnad står, Ack, här jag lefvat elfva rika år! Min ungdoms ljufva, friska, varma vår!

Väl hinna dagar klarna, dagar mulna, Min saknad endast aldrig skall förgå, Väl hinna vårar grönska, höstar gulna, Och sommar komma, vintersnö också; I evig blomning dock den nejd skall stå, Som blir mitt hjertas rätta hem ändå!

Å. Ä. Ö.

Störd morgonfröjd.

Ur purpurkantad molnpaulun Står Phœbus med ett hopp Och väcker _Herta_, kära frun, Med varma kyssar opp. Och se! nu blir det lif i spelet! Kung vinternatt laggt ner befälet.

Den unga _Flora_ tar bestyr Med mor sins toilette, Och brodren _Vestan_, – munter fyr, Alltren en smula sprätt, – Gör tusen puts och skälmska miner Åt husets nymfer, små _Undiner_.

Till _Skogsfruns_ sofgemak han sen Styr kosan under sång, Nå, visst blir nåden brydd, då än Hon saknar sin „chignon“, Men grön hon gör sig dock på stunden Och bjuder ungherrn ut till lunden.

Hvad lif och vakenhet der rå! Der byggs, der väfs, der spinns, Och under höga dômen blå En sysslolös ej finns; Men verket drifs med jubeltoner, Som stiga upp mot ljusets zoner.

Hvar fjädrad sångare på mon Är stadd i full kurtis; _Kung Orre_ spelar ock sin ton Bland ljung och lingonris; Fru _Siska_ lyckats finna fäste, Med mannens tillhjelp, för sitt näste.

Det märker, gömd af tallens skägg, En gammal illslug _Gök_, Och se! han smög ett olycksägg I grannfruns nya kök... – Han vet att i sin kärleksyra, Hon ej kan räkna mer till fyra!

Men _Lärkan_, – fästad som det tros, – Från tufvan svingar lätt Och drillar (han är född fransos!) Om frihet, ljus och rätt, „Som skola omgestalta verlden Och slå ur våldets händer svärden“. – – –

Pang! – – i detsamma hörs en knall, Der känns en lukt af krut! Uti ett nu är glädjen all Och qvittrandet tar slut. Syns ej en purpurfläck på näset? – Jo, frihetsångarn bet i gräset!

Ett snöpligt slut på hans idyll, Som väcker – skators skratt! Fru _Spindel_, hon, som väfver tyll, Tar saken mindre gladt; I skrämseln släpper hon en fluga, Som med aptit hon skulle suga.

Miss _Chauve-souris_, i sin reträtt, Har fått en nerf-attack; På stund _Herr Korp_ drar sin lansett Ur svart examens frack, Och jungfru _Groda_ hemtar vatten, I hast, i sjelfva doktorshatten.

Så der i villervalla bytt Är morgonstundens frid! Den glada stämning nyss, har flytt Och hvem har skuld dervid? – Hör svaret: – „Men'skan, jordens herre! Ej bland tyranner finns en värre“.

A–ï–a.

Den rätta stunden.

Öfver hafvet mot de fjerran land, Som i hoppets färger för dem lågo, Trenne ynglingar med längtan sågo; Böljan våldsamt slog mot deras strand, Intet hopp att öfver henne hinna, Intet hopp att längtans skatter vinna.

Nästa morgon stodo de igen Vid sin strand, och, se, en gränslös spegel Vattnet låg; i slupens fylda segel Vinden ljöd, men mer ej rörde den. Stålblank brygga mellan hafvets stränder Sammanband de vidt åtskilda länder.

Fåfängt varnad att på den ej tro, Stålsko på sin fot den yngste spänner, Glad och gäckande de rädda vänner Styr han af, men ack! den svaga bro. Brast – och knappast räddad ur sin fara Lofvar han härnäst försigtig vara.

Oförfärad dock den andra går Nästa dag att samma bana pröfva. Hafvets döttrar vilja honom röfva, Tusen stjernor strö de i hans spår, Att den djerfve ned i djupet locka, Stannade han endast att dem plocka.

Men de falska ej en blick han ger, Der han flyger, lätt och fri som vinden. Glädjens rosor växa opp på kinden, Oafvändt hans skarpa öga ser Blott rätt fram sin ljusa, djerfva bana Och det sköna mål hans drömmar ana.

Lyckligt hinner han den fjerran kust, Milda féer der hans mod belöna, Kysst och blomsterkrönt utaf de sköna Far han åter, full af lefnadslust, Och sitt namn i djerfva drag inrister Uti isens glas, som mer ej brister.

Men den tredje trodde sig mest klok, Säker vill han blifva för all fara, Och ännu en dag med färden spara. Dagen kom, men med sitt hvita dok Vintern redan hunnit stelnad bölja, Hunnit hoppets gröna öar hölja.

Må i handling, som i dikt, min vän, På det rätta ögonblick du akta, Flyr det, skall du fåfängt på det vakta; Aldrig, aldrig kommer det igen. Blott engång är tillfället för handen, Blott engång ingifvelsen för anden!

Lll.

Vid Karl Collans

graf.

Hur fridfullt bäddad är grafven, Som gömmer sångarens stoft, Och höstens tårögda blommor Kringsprida sin sista doft. I fjerran höras sakta De blåa vågors sång; Men sångarens röst är tystnad, Som sjöng för oss engång!

Haf tack för de vackra toner, Du Suomis älskade son! Haf tack för det arf du lemnat, Förr'n Gud tog igen sitt lån. „Hvi togs du bort så tidigt Från lyckans blida famn?“ Så frågar hvart sorgset hjerta Och suckar tyst ditt namn.

„Ren skördetiden var inne –“ – En hviskning vi få till svar: „För himlaskördarn derofvan Fullmogen den säden var! Det ädelt är, skall renas Till högre lif och ljus, Förklaras och evigt lefva Uti Gud Faders hus.“

e ***

Tiden.

Han är ett barn utaf evigheten, Men missväxt, liten, ej hög som denne; Med gudomstecknet uppå sitt änne Han blef förvisad till menskligheten, Att länka henne vid sina steg Och börja sedan sin dystra väg, Och gifva henne, hvad som är värre, En kall, föraktfull tyrann till herre, Som icke röres af hjertats tårar, Som icke smekes af skönhets vårar, Men vandrar framåt sin jemna stråt Bland sorg och fröjder, bland skratt och gråt. Med sin slafvinna invid sig bunden Han vidtog genast den dystra runden Tillbaks till källan, der hon upprunnit, Der han af misstag sitt ursprung funnit. Han går blott framåt, ser ej tillbaka, Vet ej af hvila, vet ej af vaka. Med sten i bröstet, med is till krona Han kan ej tveka, han kan ej skona. Han stannar icke, hur' högt man ropar, Han skrider lugn ibland usla hopar Af hinder, staplade på hans stig, Af pest och fasor och blod och krig. Han framgår orörd af alla skiften; Ej barndomsvaggan, ej kalla griften, Ej tidens stormar, ej fallna throner, Ej hjertats suckan, ej dess passioner Förmå att rubba hans jemna bana Och få att svaja hans stolta fana. Han har ej sinnen, han har ej känning Af själens åtrå och hjertats band. Blott majestätiskt kring egen tinning Af stela lagrar en krans han virar; Och sorgens smärta och glädjens yra, De båda träffas utaf hans hand. Uti palatset och uti kojan Han tryckt sin stämpel med oväld hand; Utaf den fångne han löser bojan Och bryter vänskapens alla band. Han bleker rosen på friska kinden, Och hjertats minnen han strör för vinden, Och hoppets fackla han ständigt släcker Och tänder ständigt på nytt igen. Och glädjens skenbild han ständigt räcker Och ständigt rycker han undan den. Han helar såret och åter sårar, Med sorg och glädje han jemnt bedårar. Af kärlekselden han tänder gnistan, Och bruden bleknar i svarta kistan. Han enar hjertan och misstro sänder Och svuren tro han i falskhet vänder. För heder, sanning ett hjerta glöder Och tro förrådes af fala bröder. Den makt, som vunnits med svåra strider Af folk, som brottas, och folk, som lider, På hvilka sekler sin krona lagt, Kring hvilka härar ha' hållit vakt, Allt, allt förskingras lik öknens sand För tidens mäktiga, kalla hand. Han reser verk och förstör dem åter Och sten på sten han ej mera låter. Det moln, som hotar, den syn, som tjusar, Och den triumf, som oss mest berusar, Som dimmig hägring igen försvinner. En dröm, en suck blott! – och allt förrinner Likt vattendroppan, som sprungit opp Från snölavinen på alpens topp, Blott för att undan den nästa hinna Och fortast vägen till hafvet finna, Och derfrån stiga till himlens skyar, Och samma kretsgång igen förnyar. – Så flygtar lifvet – en bitter lek I dystert gråt och förrädiskt smek. Så länge tiden sin makt utöfvar, Så länge ängslas ett menskobröst, Ty den på detta sitt välde pröfvar Med ständig oro och ständig tröst. Det måste kämpa, det måste strida, Det måste fröjdas, det måste lida, Det måste frukta, det måste hoppas, Se hoppet svika, då just det knoppas. Dock engång nalkas den stora dag, Då tiden, dömd af sin egen lag, I vanmakt ligger i stoftet krossad. Då sväfvar hoppet, med vinge lossad, I ljusa rymder, der sorg, bekymmer Och tingens skugga ej mera skymmer. Då delas molnen, då framgår mild Den majestätiska, ljusa bild, Som ofvan tiden i seger thronar Och allt i kärlek och frid försonar; Som vilsna barnet ifrån det höga Städs har bevakat med fadersöga, – Dess gjutna tårar, dess tysta strider, – Långt förrän ändtligt det se'n omsider Från tidens stormar har hunnit hamnen Och hvila finner i fadersfamnen.

Percival.

Hafvets flicka[2].

(Samlarinnan af dessa „mosaiker“ ber skalden ödmjukt om tillgift, för att hon utan hans vetskap tillegnat sig följande vackra dikt, som icke finnes i hans samlade arbeten.)

Och Emilia sjunger så, Sången hörs på vågen gå: Hafvets fria, vackra flicka Föddes på det friska blå. I hemmets blåa gårdar hon hvilat, Slumrande vindar ha hvilat vid hennes sida; Lugn var på ytans Glans och den höga Himmelens sol sig doppade blank i Djupets förklaring.

Men nu steg ur böljans famn Längtan utan mål och namn; Hafvets vilda, vackra flicka Bada vill i fjerran hamn. Ur hemmets blåa armar hon ilar, Vingade vindar vakna vid hennes sida, Fladdrande flägtars Lek och vaggande Vågornas vilda lust omsusa dess Bana i badet.

Bojan, som dess frihet band, Bojan löste hennes hand; Vilda hafvets vackra flicka Har från sin gröna strand. Hvita slöjor i solen blänka, Hvinande vindar hvifta vid hennes sida; Svanor i skinande Silfver simma; I hafvets svällande svalka svärmar Emilias längtan.

Och en röst jag hviska hör, Rösten bort i stormen dör: Hafvets flyende vackra flicka Evig längtan med sig för. Lockarna fladdra på våta vågen; Vingade vindar hviska vid hennes sida; Tindrande stjernors Saliga lust sig Speglar i djupets oändliga vemod; – Emilia flydde.

Z. Topelius.

Fotnot 2:

„Emilia“ heter ett af de täckaste fartyg, som någonsin spänt sina hvita vingar till flygt i Österbottens vimpelomfladdrade hamnar. Ofvanstående lilla genljud af Almqvistska strängar skrefs vid en utvisitation, då flaggorna längtansfullt pekade bort mot Levantens glödande himmel.

Sjung!

Sjung, o, du lilla fågel glad, Qvittra högt uti morgonstunden. Svara skall jag från trädens blad; Låna röst utaf vind i lunden.

Och om högt emot skyn din drill Uppå djerfva toner sig gungar, Ifrån molnen jag svara vill Med den blixt, som utur dem ljungar.

Men om ensam med sakta röst Du din tysta sång blott framandas, Svarar jag ur ditt eget bröst, – En suck, som med tonerna blandas.

–rl –rl.

April.

Det var den falska dagen, Den första April det var; Då hvar och en får narras Allt hvad man hjerta har. Då satt der en flicka ensam, Så skälmsk i håg och sinn,' Hon ville ej bli narrad Och derföre stängt sig in!

Men, ack, i ensamheten, Der bo de tankar mång; De tvinga den glada flickan Att _tänka_ för första gång. Hon gömt sig bort från verlden, Vill glömma att den fanns till, Så kommo objudna tankar Och narra henne April!

De rullade opp för henne En tafla ur hennes lif, Med endast klara dagrar I förgrund och perspektiv. Hon tårades i sin lycka Och hjertat af fröjd stod still! – Då bröt sig en suck ur djupet Och hviskade tyst: April!

Hon tänkte på allt i verlden, derpå med sin tro hon byggt, Hur högt hon stält dem alla, Om hvilka hon engång tyckt, Hur goda, kloka och sanna Hon ännu dem finna vill, Hon glömde den arma, lilla, Det var den första April.