Part 1

MOSAIKER.

Samlade

af

e ***.

HELSINGFORS, Finska Litteratur-sällskapets tryckeri, 1874. G. W. Edlunds förlag.

Innehåll.

Pag.

–a–g. Tistelns blomma 1. Olika tårar 107.

A–ï–a. Vid Marie Linders graf 12. Störd morgonfröjd 39. Till Ida Basilier 69. Vid svalornas aftåg 114.

Fr. Berndtson. Om hösten 10. Strid och frid 28. Med en bukett på Emmys födelsedag 62.

Richard Björkstén. Epilog till Börjessons „Erik den 14:de“ 32. Charlotte Corday 76.

Fredrik Cygnaeus. En stupad förpost 4. En liten prolog till ett litet Spektakel 108.

e *** En fråga 22. Vid Karl Collans graf 45. Till Rosina 60. Konstnärens kärlek 71. Barnaskor 116.

Moritz Hornborg. I en ung flickas minnesbok 73.

Gabriel Lagus. Till Dagmar 29.

Theodor Lindh. Anna 19. Slottet vid hafvet 58.

Lll. Spegla dig 7. Till en silfverbrud 23. Den rätta stunden 42. Veteranen i Backstugan 110.

Nanna. Elfdrottningens råd 65.

W. N–m. Källan 21. Vårblomman 74. Honom älskade hon 113.

Percival. Tiden 47.

–rl–rl. En tår 17. Den tidiga grafven 25. Sjung 54. Hemlängtan 63.

Z. T. Newa 14. Hafvets flicka 51.

X. Egoisten 9. Vi behöfva vår 27. April 55. En gnista 68.

Å. Ä. Ö. Farväl 34.

Tistelns blomma.

Borta på heden, der sanden öfverallt stack fram och endast några sparsamma ljungqvistar bundo den, vid randen af mon, der de urgamla furorna stodo så höga och allvarliga och susade för vinden, der syntes en gammal, enstaka stuga. Den var helt liten och endast några, öfver dörren emot taket lutade, smala ungträdsstammar utgjorde förstugan der utanföre. Vid ena sidan af stugan hade man hackat opp ett litet potatesland, och snedt var det, men det var ock den enda odlade jordfläck, som syntes så långt ögat kunde nå. Endast furornas stammar till tusendetal syntes allt bakom hvarandra, så att blicken gick vilse emellan dem. Åt andra sidan låg den vida, sandiga heden, der blott ljungen växte och trifdes.

Stugan hade ett litet fenster, fyra handstora rutor voro af glas och lika många felades, men i stället voro trasor instoppade i öppningarna.

Vid hörnet af stugan stod en tistel. Icke var den just frodig, men den var ändå temmeligen grön. Den såg rigtigt ut, som om den skulle tänkt: „det vore allt bra roligt att vara en fager blomma, men när man är skapt till att vara tistel, så måste man ju vara en tistel.“

Vid stugans dörr satt en liten flicka och lekte. Det lilla lintyget, det enda plagg, som hon hade på sig, var helt kort och snäft, men det tänkte hon alls icke på. Hon byggde en gärdesgård af stickor och planterade ljungqvistar derinom, och det var trädgård och grant.

Den lilla flickan radade ifrigt sina ljungqvistar och hade snart fullplanterat sin trädgård. Då såg hon opp och vid stugans knut lyste emot henne någonting rödt. Hon sprang dit och ropade till i glädje:

„Mor, mor! kom och se en blomma, se, vi ha en blomma!“

Tisteln hade slagit ut sin röda blomma och i glädjen dansade hon omkring den, utan att alls bry sig om att hennes lintyg var så kort och så snäft. En blomma, se, det var något, det. Greta lilla hade ju knappt sett andra sådana än ljungens.

Men nu kom en hel herre åkande. Öfver mon går väg allestädes hvar man än vill köra. Det var trädgårdsmästaren från herrgården. Han hade till vexthuset fått många slag af nya vexter och ibland dem utländska arter af täckt blommande ljung. Han kom för att tillsäga om, att folket i den gamla stugan skulle samla god och fin ljungjord, för att dermed fylla krukorna åt de rara, fremmande vexterna.

Vid den lilla stugans dörr stannade trädgårdsmästarn, såg sig omkring och skakade på hufvudet, och hans blick fästades af tistelblommans röda färg.

„Minsann,“ sade han, „tror jag icke att de ha' blommor här.“ Han tog några steg framåt, men såg snart att det blott var en fattig tistel, och så trampade han ned den, ryckte opp den och kastade den långt bort i det han sade:

„Ja, se, det var blomma, det!“

Men lilla Greta stod häpen, stirrande på den fremmande herren, och först när han gått bort, började långsamt den ena tåren efter den andra att trilla utför de små, bruna kinderna. Slutligen lade hon sig ned på marken, med hufvudet på mullen der tisteln stått, och gret bittert.

Men trädgårdsmästarn satte sig upp i schäsen och for bort helt nöjd; han hade ju utrotat en stygg tistel.

–a–g.

En stupad förpost.

Midt i en vinter, hvilken ej blir af, Din lefnads vår frös bort, och blott en graf Står redd att inta vårens, sommarns rum. Din lyra som din scen är evigt stum.

Och det fanns dock i dig så mycket lif, Som ödmjukt bad till Gud Allsmäktig: Gif Åt hvad, som bäst sig rörer i mitt bröst, Det godas värma och det ädlas röst.

Och ofvan prosan af hvardagens hed Hans känsla mellan sångens blommor gled; Der andades en oskuld utan flärd, Så mild som flägten från en bättre verld.

Och denna oskuld påtog sig gestalt Uti hans hela väsen. Och i allt Blef den sig trogen. Lika ren som varm Steg den på tiljan från kasernens larm.

Med sådant lynne spränger man ej berg, Men dikt som verklighet få mensklig färg; Det lynnet trotsar sig ej till en stod, Men likväl lifvas det af handlings mod.

Det tror uppå en framtid fullt och fast, Der mången högvis sett blott hvad som brast. Fördömer ej, hvad redan förefinns; Har rum för _hopp_ vid allt hvad godt man minns.

Så vid försöket med en inhemsk scen, Der tviflet endast såg en stötesten, Den unge gossen tog med lif och själ Sin del uti vågstyckets ve och väl.

Han bilder gaf deråt ur diktens verld, Steg sjelf på tiljan lika fri från flärd, Som han i lifvet gick sin jemna gång Med vidgadt sinne, fast hans stig var trång.

Om han ock ej hann främst uti sitt led, Är han den förste dock, som stupat ned Bland denna skara, hvilken känt sig stark Att bygga Finlands scen på egen mark.

Mitt råd du följde, då soldatens rock Du bytte ut mot histrionens – ock Mig ångerbytt mitt råd ej ens nu gör, Då med dig sjelf allt, hvad du drömde, dör.

Det var och blir en sed bland ädla folk, Att den som ung får stupa såsom tolk För syften värdiga att lefva få, Hans minne kan med deras blott förgå.

Fredrik Cygnaeus.

Spegla Dig.

En liten sällsam spegel jag dig räcker: Törs du väl se i den? Ett trollglas, tror du, nej, fast den upptäcker Hvad du ej skådat än.

Den har små fel, min spegel: för det första Den visar endast dig; Men just för dig är det väl ej det största, Så litet som för mig.

Och vidare, ej rodnaden på kinden Du skådar der rätt klar; Liksom i källans spegel ej, när vinden En suck deröfver drar.

Ej heller ögats glans sig återspeglar Uti dess dunkla glas; Blott såsom solens, när förbi den seglar Ett vårmolns skära gas.

Men om ej detta allt, du likväl mycket Uti min spegel ser: Ditt hjertas bild, det goda, ljufva tycket Och är ej det långt mer.

Att purpurskimmer dina kinder målar, Du märker väl ändå; Och att med stjernans glans ditt öga strålar Nog man dig sagt också.

Men, se, de oförgängliga behagen, Dem får du skåda här; De högre, som ej vexla om med dagen, Som skönhet göra plär.

Den bästa må jag då min spegel kalla; Men viste alla så, Af skönheter visst då ej skulle alla Från spegeln nöjda gå.

Lll.

Egoisten.

Hvarje blomma han bröt, var ett minne af dem, Som han älskat och gömt i sitt hjertas hem. Och den blå, – det var hon med de djupa blå! Och den röda, – hans kärlek derpå.

Och han pressade blommorna ömt till sin barm, Och han kysste dem alla i kärlek så varm; Att han _brutit_ dem, tänkte han icke uppå, Att de _vissnade_ dagen derpå. –

–X.–

Om hösten.

I doftande skogens sköte, Vid vårliga vindars smek, Små elfvorna stämma möte Och jubla i yster lek.

Der blickar ifrån sin stängel En blomma ur jordens grus, Så ren som en himlens engel, Så vacker som dagens ljus.

Der höres en fågel sjunga Och prisa all kärleks Gud, Så ljufligt att ingen tunga Har härma förmått hans ljud.

Nu höstliga skurar strömma, Förbi äro glans och doft, Och gulnade löfven gömma Den vissnade blommans stoft.

Och tystnat har visan redan Om kärlekens fröjd och makt, Och stormen har rasat sedan Och härjat och ödelagt.

Men troget mitt hjerta gömmer Den bild det famnat engång Och än ibland isar drömmer Om blommor och fågelsång.

Fr. Berndtson.

Vid Marie Linders

(född Grefvinna Mussin-Puschkin)

graf.

För skördemannen med lian höjd Hvad gäller ungdom, behag och snille Och fot, som sväfvar i dansens gille, Och blick, som strålar af lefnadsfröjd.

Han mejar ros liksom tistel af; Vårt hjertas skatt, när han facklan vänder, Oss halkar sakta ur häpna händer; I mörka hvirfveln går allt i qvaf!

Ja, allt är slut! – hör man hviskas doft Af dem, som locket på kistan spika Så öfver ande som stoft tillika: – „Ty stoftets barn, bli igen blott stoft.“

Du rika ande vi känt och sett, Du friska kraft, som sjönk plötsligt samman, Hvem öfvertygar mig här att flamman Af dödens pust blåstes ut med ett?

Bort, oförnuft utan all logik! Mer klart det syns, att till ljusets flöden Sig Phoenix svingat ur askan, döden, Och lefver evigt, på skönhet rik!

Sen puppans fängsel du sakta bröt; Är idealet, det sökta, funnet. Är törsten stillad, är målet vunnet, Är frid i kärlekens öppna sköt?

A–ï–a.

Newa.

Din barndomskälla var på Finlands åsar, Der drack du lif vid Saimas gröna stränder, Der bar du fiskarns båt och klippans måsar Och sköljde obekanta svedjeländer.

Sen har du genombrutit bergens bräddar, Förgåtts i Imatra, stått upp ur grafven, Bredt snöhvit duk på tjugu forsars bäddar Och plöjt i Wuoksi din väg till hafven.

Oöfverskådlig, som en framtids öde, Ett haf af sötma, böljor af kristaller, Nedsväljde Ladoga ditt unga flöde Liksom minuten in i seklet faller.

Men seklet droppar in i evigheten, Minutens suck vill ock odödligt lefva, Och droppens väg, der han går fram förveten Till ändlös, strandlös ocean, är _Newa_.

Allena blå i luft, som dimman töcknar, Allena ren i dyn utaf moraser, Allena skön och mild, du går i öknar, Der skrämda fly naturens hulda gracer.

Hur mäktigt lugn du syns med silfveryta Igenom ljungbevuxna hedar glida, Tilldess du hör kanonens åskor ryta Och ser palatser glimma vid din sida!

Halt, ensling från den undangömda norden! Du famnar en af verldens metropoler. Titanen, som beherrskar halfva jorden, Betraktar dig med gyllene kupoler.

Du stannar ej? Du binds med bro och boja, Du läggs i nyttans ok med last och flotta, Och menskoskarorna på stranden stoja, Liksom för att ditt finska lugn bespotta.

Och isen fjettrar dina fria vågor, Och hästens hofvar trampa på din panna; Omkring dig stråla qvällens tusen lågor, Men intet, intet bringar dig att stanna.

Makt, ära, hot och hån, förakt och lystnad, Glans, storhet, guld från alla jordens grufvor, Allt speglar du med samma stolta tystnad, Som nyss du speglat ödemarkens tufvor.

Du rena jungfru, du, hvars böljor blicka Som himlens blå, så oskuldsfulla, glada, O, hvilken drägg har du ej nödgats dricka, Förrän du får i hafvets svalka bada.

Dock stundom, när dig vestanvinden harmar, I vrede dränker du den stora staden Och lindar dina fruktansvärda armar Kring kejsarstoderna och pelarraden.

Du drömmande najad från Saimas stränder, Vill också du på lek beherrska verlden? Vänd om! Din sed var ej att sluka länder, Blott att försvara gamla fosterhärden.

Du är den tysta kraft, som allt kan bära; Den tåliga, som kan försaka, bida; Den lugna, som kan älska, hoppas, lära; Allenast bojor kan du icke lida.

Och derför går du stolt, beständigt stegrad, Igenom berg och kärr och stad och riken. Från Finland kommer du, och obesegrad Du återvänder till den Finska Viken.

Z. T.

En tår.

På himlen skrider rosenskyn Med kant af klara guld, Och uti skyn i drömmar står En engel skön och huld.

Ur drömmen väckt, sänks engelns blick Ömt uppå jorden ner. Han varsnar der en flicka vän Och emot henne ler.

Ty engeln funnit har så klar Utaf sig sjelf en bild; En själ så fri från jordens stoft, Så god, så ren, så mild.

På hennes panna dock ett moln Af sorger samlat sig. Hon stridit, kämpat och ännu Är törnbeströdd dess stig.

O arma hjerta, nekas dig Väl hvarje jordisk fröjd? Har hoppet flytt? är ensam nu Du under sorgen böjd?

Blef att försaka städs din lott; För andra offra sig? O syster, om jag kunde blott, Jag skulle trösta dig.

Så suckar engeln, och en tår Ur fylda ögat föll. Den föll till jorden. I sin kalk En lilja den behöll.

Du, sorgens bleka syster, tag Den liljan af min hand. Så klar en perla ligger der, En tår från englars land.

För dig och för din sorg den gjöts Och för ditt hjertas strid; Af syster till en syster sänd Att bringa tröst och frid.

–rl –rl.

Anna.

Din faders fröjd, din moders hopp, Och hemmets sol och frid, Så frisk som vårens första knopp, Som strålen ljuf och blid, Som rosen älsklig, skön och täck, Som daggtår'n ren och skär, Så yr som skogens muntra bäck, Bland oss du sväfvar här.

En vänlig sjö i spegelglans, En fjärils ystra språng, En liten elfvas lätta dans, Om kärlek, fröjd och sång, En dröm om Edens vårar blott, En sky, som solglänst ler, Så är ditt lif. – O sköna lott! Hvad kan du hoppas mer.

Du känner ej de djupa qval, Som störa nattens blund, Ej lidelsernas vilda tal Och ej den bittra stund, Då hjertat såradt, mattadt, kallt, Förtvifladt sjunker ner Och söker fly sig sjelf och allt Och ingen räddning ser.

Ack, skall jag se dig än en dag I lifvet jägtad, trött, Med kalla, slappa, bittra drag, Försliten och förnött, Så qvalet mist sin udd, och fröjd Ej mera fröjda kan. Ack, stackars barn! Så hopplöst böjd Jag mången, mången fann.

Dock nej! – Allt älskligt, skönt och godt Djupt i ditt hjertas grund Skall vecklas ut och vexa blott För hvarje bitter stund, Och skön, som i din ungdoms vår, Du stå vid slutadt lopp Med segerkrans kring gråa hår Af kärlek, tro och hopp.

Theodor Lindh.

Källan.

Källa, klar som kristall, kylig som morgonvind, Hvi förtorkar ej dig middagens heta glöd, Säg, hur' värnar du dig mot Solens stråle, den glödande?

Vill du vara som jag, svarade källan mig, Vill du vara dig sjelf, lefva ditt eget lif, Äg ett djup, som jag äger, – Rent i botten, med flöde rikt.

W. N–m.

En fråga.

Jag blir förvirrad, döf, – mitt stackars öra Så villigt lyss ändå, – vill mera höra Utaf det ordsvall, som din fagra mund Kringbrusar mig på dygnet hvarje stund. Blir du ej trött att ständigt qvittra så? Jag blir ej trött att ständigt höra på!

Och hvad är det du sladdrar, ljufva flicka, Om stjernorna hur' klara ned de blicka, Om dina blommor och om daggens tår, Om allt hvad oskuld tänka, drömma får, Om dina visor, dina dufvor, lam, Om runorna i björkens hvita stam,

Om näckens ros på insjöns blåa bölja, Om glada bilder, som ditt hjerta följa; Men tyst, – en liten fråga jag dig gör, Sen lika villigt jag dig åter hör: – Säg hur' din snabba tunga kunnat få, Ett rum inom de purpurläppar små?

e ***

Till en silfverbrud[1].

D. 10 Nov. 1861.

Mins du ännu den korta ungdoms tid, Då barnsligt glad du sväfvade i dansen, Så blomsterlik och lätt som en sylfid, Med ej en tanke än på myrtenkransen.

Men tidigt lifvets allvar mot dig kom, Med löften dock så ljufva och så rika, Och färg och mål snart sinnet bytte om, Och dans och lek för pligten måste vika.

Sen har från nöjets rosenströdda väg Med hvarje år allt längre bort du vikit, Men maka, moder! denna dag oss säg, Om lifvets löften någonsin dig svikit?

Din egen vår väl längesen har flytt, Och kindens rosor bleknat bort med åren, Men blommor vuxit kring dig städs på nytt, Och allt ännu du står som midt i våren.

Hur rik du är, som få på denna jord, Och rikedomen heter: barn och blomma, På dig besannas så det gamla ord, Att de dock äro lifvets fröjd och fromma.

Den skatten, o, hvad är den dig ej värd! Den köptes ju med lida och försaka, Men hafva hjertat fullt, fast blek och tärd, Det kan blott, liksom du, en mor och maka!

Ja, kärlek, högsta kärlek är den lön, Dig af så många hjertan nu beredes; Och ny välsignelse med hvarje bön, Med hvarje „Fader vår,“ af barnen bedes.

Nu fromma mor: den rika lönen tag, Som Herren velat dig i dag beskära! Se, denna dagen är dock främst _din_ dag, Och heders kronan endast du får bära.

O, må så säll som nu till sensta dag Du stå invid din ädle makes sida, Hans fröjd, hans tröst, hans allt du städse var, Ljus kring hans afton kan ock du blott sprida.

O, må af dina barn, de många små, De spädas högsta lycka länge njutas: Att kunna till en moders hjerta gå Och så till hennes bröst i kärlek slutas.

Lll.

Fotnot 1:

Fru Biskopinnan Schauman.

Den tidiga grafven.

O mörka graf, är du den brud, Som blef af ödet mig beskärd? Skall åt din kalla, hvita skrud Mitt hjertas rosor bli en gärd?

O graf, så kall, så lugn, så tyst, Så djup, så vemodsfull är du! Mitt hjerta längtar dock att, kysst Af kärlek, klappa högt ännu!

Och lifvet är så skönt, så ljust, Så fullt af kärlek, hopp och fröjd. Min själ af verldens skönhet tjust, Än mot en framtid blickar nöjd.

Det finnes än att lefva för Så mycket, mycket älskadt qvar; Och jag ännu, förrän jag dör, Så mycket att försona har.

Jag är så ung; mig lifvet bar Så mången njutning, mången fröjd! O, hvarför blef ej helsan qvar? Hvi är jag uti förtid böjd.

Hvi är, o graf, blott du mitt hopp? Hvi blef, o död, du trogen blott? Att vissna redan i sin knopp, Det blef min lefnads blommas lott.

Så skynda då min sorgsna mö Och gif mitt svaga hjerta frid! Uppå dess sår din vallmo strö, Att det må hvila från all strid.

Fort! slut mig fast uti din famn, För evigt, oupplösligt din! Kom, skynda, skynda dystra hamn! O, bleka brud! – kom graf, blif min!

–rl –rl.

„Vi behöfva vår.“

Inga sippor än, ingen fågelsång, Och på träden der icke knopp engång, Och ändå, ändå, ju mitt hjerta slår, Som om ägde det fullt utslagen vår.

O du vackra tid, med ditt klara blå, Med din sol och luft, unga begge två! Lys och andas gladt uti lifvet ut, Att vårt mörker flyr, att vår köld tar slut!

Lys, du Herrans sol, lys som sanningen, Klar och stark och ren, ifrån himmelen! Genomglöd i ljus hvarje lifvets år! Vi behöfva ljus, vi behöfva vår!

–X.–

Strid och frid.

Ingen seger utan strid, Utan oro ingen frid! Vill du frid och seger vinna, Låt ditt hjerta kämpa, brinna! Ingen seger utan strid, Utan oro ingen frid!

Fr. Berndtson.

Till Dagmar.