Part 5

Genom sitt skydd af de svagare har kristna läran visat sitt mäst betydande moraliska inflytande. Klostret och kyrkan öfvade en storartad välgörenhet; och barmhärtigheten blef en, för alla förbindande, religiös plikt. Sjukvård och ålderdomsvård, skydd för barnen, förbud mot barnamord, hjälp åt fattiga höra samman med de kristnas lifsåskådning, som emellertid står i egendomlig motsats till den medeltida lagstiftningens hårdhet: tiggeri straffades flerestädes med hudstrykning, brännmärkning med glödhett järn, ja t. o. m. dödsstraff. Den gamle vedergällningsrätten i all sin sträfhet härskar i lagstiftningen; mannen har t. ex. enligt vissa lagar kvar rätten att ögonblickligen döda sin i äktenskapsbrott ertappade hustru[40]. Men i sederna intränger småningom en försonligare ande än den hedniska lifsåskådningen kunnat alstra. På förhållandet mellan könen öfvar den kristna läran ett dubbelt inflytande -- till moralens förbättring och till dess försämrande. Kyrkan tager äktenskapet i sitt hägn och höjer därigenom hustruns ställning; hon skaffar sig domsrätt i mål, som röra sedlighetsbrott, såsom kvinnorof, våldtäkt, fosterfördrifning, äktenskapsbrott, onaturliga laster. Genom sin dyrkan af den jungfruliga »gudamodern» Maria, samt genom sin uppfattning af kvinnan som likställd med mannen i frälsningsplanen, bidrager kyrkan att höja kvinnans ställning och äktenskapets hälgd. Men å andra sidan framhölls kvinnan som den, allt sedan Evas dagar, till synd förförande, och det ogifta ståndet, »celibatet», ansågs som det högsta. Härigenom inträdde ett för moralens utveckling mycket hindrande dubbelt inflytande. De, som i könsligt hänseende öfvade själfbehärskning, voro i allmänhet präster och klosterfolk, som måste lefva ogifta, och i följd däraf gick ej denna deras själftukt i arf åt någon afkomma. De öfriga människorna, hvilka genom celibatets upphöjelse ansågo den könsliga själfbehärskningen som en stor, men blott för fåtalet möjlig dygd, lefde dess häjdlösare; lifvet delades liksom i tvänne halfvor, en ohelig, till hvilken alla naturliga drifter, framför allt släktdriften, hörde, och en helig; lifvet fick liksom kyrkåret två skeden: julen, njutningens tid, och fastan, späkningens. Men en sådan tudelning är minst af allt ägnad att främja de moraliska begreppens utveckling, ty den splittrar intrycken och minskar därigenom deras inflytande. Att kvinnan betraktades ömsom som en Eva, ömsom som en Maria, var icke häller ägnat att framkalla en riktig behandling af henne. Riddarmoralen, som blef sammanfattningen af medeltidens bästa sedliga begrepp, satte vördnaden för kvinnan och hennes samt andra värnlösas skyddande som en af sina uppgifter, men i värkligheten urartade riddarlifvet till allt utom renhet i förhållandet mellan könen. Om man vill hafva ett mått på det sedliga tillståndet vid medeltidens slut, så väl inom kyrkan som utanför densamma, så har man det i uppgifterna om de smittosamma könssjukdomarnas ofantliga spridning. Vi finna som slutsats: att den kristna läran icke -- i stort sett -- mäktade minska släktdriftens våldsamhet, om den än lyckats bibringa vissa högre sedliga _begrepp_ i fråga om de till släktlifvet hörande områdena.

Kyrkans inflytande på träldomen går inom den germanska världen i samma riktning, som de stoiska filosofernas inom den antika. Träldomen bortarbetas långsamt; först på 1300-talet kan man anse den vara slut i Europa, men den kvarstod genom _lifegenskapen_ i en lindrigare form till efter 1789 års franska revolution; i Ryssland upphäfdes lifegenskapen först 1861, medan slafveriet i dess barbariska form fortlefde i Amerika till 1863. Huru låg den medeltida uppfattningen af människovärdet, af aktningen för andras egendom, af vördnad för människolifvet var, det visar oss bäst de lifegnas samt de fattiga, ehuru själfägande, landtmännens behandling. Stormannen våldförde deras kvinnor, nedtrampade deras skördar, plundrade deras vingårdar, bröt upp deras förrådshus; sökte de försvara sig, blefvo de spetsade eller brännmärkta eller fingo smält bly öfver sig eller ögonen utstuckna eller lemmarna afhuggna! Kyrkan hängaf sig mer och mer åt kampen mot kungamakten; denna åt sin kamp med storvasallerna; dessa fäjdade sins emellan; städernas köpmän och handtvärkare kifvade sins emellan; öfverallt sökte man med starkt reglementerande hålla de underlydande i tukt, och öfverallt bröt dock striden ut. En allas kamp mot alla, sådant blef det tillstånd som från midten af medeltiden var rådande. Ty sedan kristendomen sjunkit ned till en världslig makt, lämpad efter sina bekännares andliga ståndpunkt, och med sig införlifvat en mängd hedniska begrepp, upphörde också dess väsentliga moraliska inflytande på germanerna, som visserligen redan sedligt påvärkats af sin egen lagstiftning och af romerska rikets odling men dock erhållit sin högre, sedliga uppfostran genom den kristna kyrkan. Därtill kommer, att kristendomens lära om det ödmjuka syndmedvetandet, nåden, försoningen, betraktelsen af jordelifvet som en korsets skola och evigheten som jordelifvets mål, innebar en allt för skarp motsats till människonaturens och särskilt till den _germanska_ naturens sunda och berättigade stolthet, mod, själfkänsla, handlingskraft och lifslust. Katolicismen, som intet erkännande gaf åt den berättigade egoismen -- annat än som omsorg om den egna själens frälsning -- kunde därför ej FÖRSONA egoism och altruism. Antingen blef människonaturen fullkomligt _undertryckt_ genom ytterlig späkning och själlös altruism, eller också förblef den på längden tämligen oberörd af den kristna moraluppfattningen.

I stort sett lärde kristendomen dock alla Europas folk en viss vördnad för de andliga makterna, en viss själfbehärskning med afseende å sina lidelsers tillfredsställande, en viss håg att offra själfviskheten för andras bästa. Om än medeltiden visar oss ytterliga motsatser, starka utbrott af alla djurets eller vildens lidelser vid sidan af den naturvidrigaste askes, så utgör den dock det viktigaste af de många utvecklingsskeden, som fört oss från den barbariska moralens ståndpunkt till det fjärde och hittills högsta skede vi nått, nämligen den industriella moralens.

8. Den industriella moralen.

Den industriella moralens stora framsteg är _lifegenskapens upphäfvande_. Men ehuru vi nu i Europa och Europas kolonier icke jaga människor som under det djuriska skedet, ej bruka dem till husdjur som under det vilda skedet, ej hafva dem bundna vid torfvan som under det barbariska skedet, så missbrukar människan dock ännu människan. I värkligheten, d. v. s. i människornas hjärtan och seder, finnes icke den altruism, den jämlikhet eller broderlighet, som vissa sedebud och vissa talesätt låta oss hoppas att vi skulle möta.

Ingen utveckling är långsammare än moralens, ty den måste, som vi sett, äga rum genom en omdaning i människonaturens _sätt att känna_, hvilket sker mycket långsammare än omdaningar i dess _sätt att tänka_. Känslorna äro genom årtusenden inorganiserade instinkter; men tanken kan uppstå ur ett intryck från dagen eller gårdagen. Och dessutom är denna omdaning aldrig _fullständig_. Det förflutna mänger sig alltid mer eller mindre i det närvarande, och vi ha därför redan i det föregående spårat kvarvaron af vildens och barbarens moral i de samtida kulturmänniskornas seder och lagar, liksom vi i brottsmålshistorierna sett bevis för, att icke ens det djuriska skedet saknar representanter i våra samhällen. Vi sammanfatta här ånyo de svåraste bevisen mot samtidens moral:

Visserligen har känslan af _människolifvets värde_ ökats -- men krigen fortfara, duellerna försvaras, barnamorden och fosterfördrifningen finnas kvar, undantagshjon och fosterbarn afdagatagas ofta och lifsfarliga industrier vålla en häjdlös manspillan. Dödsstraffet och andra från vedergällningsteorin kvarlefvande hämdstraff finnas kvar -- allt företeelser, dem våra efterkommande skola peka på som bevis på den låga ståndpunkt, som den industriella moralen intog i fråga om aktning för människolifvet och skydd för de svagare.

Med afseende å _förhållandet mellan könen_ är visserligen engifte samhällslag. Men månggiftet är samhällssed och åtnjuter -- i den legitimerade prostitutionens form -- t. o. m. samhällsskydd. Äktenskapet är icke längre ett »brudköp», men både män och kvinnor sälja sina personer genom äktenskap ingångna för vinningens eller utkomstens skull, och äktenskapslagstiftningen bär ännu månget spår af mannens forna barbariska herravälde öfver hustrun, spår dem en framtida moral kommer att finna lika vidriga, som vi nu anse vildens äktenskapliga seder.

_Aktningen för äganderätten_ är hos oss, i fråga om öppen plundring, vida större än i det barbariska samhället. Men förfalskningar, försnillningar och utprässningar hafva intagit samma plats i den industriella moralen som våldet i den barbariska. Vissa människoklassers träldom eller lifegenskap under andra människors herravälde äro upphäfda. Men flertalet lefver i ett trälaktigt beroende under det fåtal, som genom sin rikedom behärskar arbetsmedel och arbetsvillkor.

Människorna dela sig redan under det djuriska tillståndet, så snart de samlas i flock, i en »öfverklass», de starkare, och en »underklass», de svagare. Sedan den fysiska och andliga styrkan småningom medfört skillnad i rikedom, blifva _de rikaste_ öfverklassen. Denna öfverklass kan dock icke bevara sin fysiska och andliga öfverlägsenhet; den sjunker tvärtom, genom att icke vidare behöfva anstränga sina krafter, men bibehåller likväl makten att nedtrycka de ofta i intelligens, handlingskraft och personlighet starkare, att hålla dem kvar som en underklass, öfver hvilken öfverklassen blott genom ärfda rikedomar, ej genom egna företräden, höjer sig.

Det industriella samhället står i vissa afseenden på samma ståndpunkt som romarriket eller det feodala Europa: det förras slafvar och det senares lifegna hade det i många fall icke sämre än millionerna i Europas fabriks- och grufdistrikt. Det industriella samhällets riktning -- att samla all rikedom på ett fåtal händer -- är i själfva värket lika fientlig mot den personliga friheten som slafveriet och lifegenskapen voro. Ehuru dessa inrättningar ur politisk och moralisk synpunkt måste anses mer förnedrande, voro de i värkligheten knappt mer bindande än det beroende af arbetsgifvaren och arbetet, hvari den åt sig själf lämnade, ofta värnlöse arbetaren nu befinner sig. Nutidens produktionssätt skadar i fysiskt, moraliskt och intellektuellt hänseende den mellan öfverarbete eller arbetslöshet kastade daglönaren lika mycket, som det i samma afseende -- ehuru på motsatt sätt -- skadar den arbetsfria, njutande öfverklassen. Det ökar fattigdomen i en sådan grad, att t. ex. i England, där omkring 2,238 personer äga ungefär halfva Englands jord och där det finnes omkring 100,000 millionärer, kommer det på 4 personer 1 tiggare! Och med fattigdomens tillväxt följer tillväxten af själfmord, dryckenskap och prostitution.

Det är från detta århundrades början -- maskinindustrins och kapitalismens århundrade -- som ett till antal alltjämt minskat fåtal erhållit möjligheten att bestämma öfver ett alltjämt växande flertals lif och välfärd. Detta fåtal brukar sin »individuella frihet» sålunda, att millioner af män, kvinnor och barn ödeläggas genom ett produktionssystem, som flerstädes kräft ända till 15 timmars arbete om dygnet af 7 års barn, som gjort arbetarnas medellifslängd i allmänhet hälften så lång som arbetsgifvarens![41]

Inför den sociala frågan stannar man betänksamt, innan man vill erkänna den industriella moralens öfverlägsenhet framför den barbariska. Och när man dock slutligen måste medgifva, att på många andra punkter afgjorda framsteg ägt rum, att altruism och pliktkänsla äro i tilltagande inom vissa viktiga områden -- och äfven inom arbetets -- så kan man i hufvudfrågan, den industriella frågan, ännu blott i lifegenskapens upphäfvande se ett väsentligt framsteg i _moraliskt_ afseende. Ingen lycklig jämvikt mellan egoism och altruism är uppnådd. Att den allmänna barmhärtigheten ökats i bredd med fattigdomen, innebär intet värkligt moraliskt framsteg hos samhället i dess helhet; tvärtom brukar samhället denna barmhärtighet som ett »plåster på sitt sjuka samvete». Genom en ordnad välgörenhet sträfvar det ädlare fåtalet att sona samhällets oförrätter mot flertalet och inser icke att det därigenom blott fördröjer det _hela_ samhällets fullständiga uppvaknande, som måste föregå en högre moralisk utveckling, den, då ej barmhärtighet utan rättvisa blir den ledande grundsatsen.

En högre moralisk utveckling kommer icke att inträda, förr än man upphör att i den »individuella frihetens» namn försvara och bibehålla det nuvarande produktionssystemet. Målsmännen för den individuella friheten glömma nämligen en ytterst viktig sanning, som hela den moraliska och sociala utvecklingens förlopp lär oss. Det är den sanningen: att moralens utvecklingshistoria är historien om _inskränkandet af den individuella friheten i alla sådana fall, där denna frihet uteslutande tillfredsställer egoismen på altruismens bekostnad_, lika visst som den är historien om _den individuella frihetens utvidgande i alla sådana fall, där friheten framkallar en större jämvikt mellan egoismens och altruismens likaberättigade kraf_. Att lösa den sociala frågan så, att en dylik inskränkning och ett dylikt utvidgande bli en värklighet, det är den närmaste framtidens stora moraliska uppgift.

9. Slutord.

Under framställningen af den industriella, nutida moralen har utrymmet ej medgifvit annat än korta antydningar om de synpunkter, dem vi följt vid skildringen af den djuriska, den vilda och den barbariska moralen, nämligen begreppen om människolifvets värde, om äganderätten, om de svagas behandling, om förhållandet mellan könen samt altruism och pliktkänsla i allmänhet. En fullständig framställning af vår samtida moral från dessa synpunkter skulle dessutom innebära en pröfning af, ett omdöme öfver densamma, hvilka ej tillhöra området för denna skrift. Endast om själfva hufvudpunkten, den som anges i uttrycket _industriell_ moral, har det varit nödvändigt att tala något utförligare, för att ge stöd åt påståendet, att nutidens moral ännu är låg; att en fortsatt utveckling af densamma måste innebära ej blott dess frigörelse från återstoderna af den djuriska, den vilda och den barbariska uppfattningen -- dem vi delvis finna kvar i vår samtids moraliska känslor, rättsbegrepp, seder och lagar -- utan ock en genomgripande ändring i de _nya_ förhållanden, som det industriella skedet framkallat.

Syftet med denna framställning har endast varit att följa vissa af våra nu gällande morallagar från deras ursprung fram till deras nuvarande ståndpunkt. Genom en sådan öfversikt inse vi, att de sedliga begreppen _icke en gång för alla_ äro nedlagda i människans medvetande. Den visar oss, att dessa begrepp varit vidt skilda under olika tider och hos olika folk och att de nu i västerlandet gällande sedliga begreppen äro frukten af många årtusendens utveckling. Vi kunna därför hoppas, att framtidens sedlighet kommer att skilja sig lika mycket från vår ståndpunkt, som denna nu skiljer sig från australnegrernas.

Genom en sådan återblick kunna vi framför allt lära: att den _moraliska utvecklingen_, liksom all annan utveckling, _i det stora hela taget oafbrutet skrider framåt_, ehuru en delvis tillbakagång, under vissa tider och genom vissa omständigheter, ofta inträder. Denna visshet om ett oaflåtligt, ehuru ytterst långsamt, framåtskridande är lika rik på kraft och hopp som den forna föreställningen -- om en i Guds beläte skapad men fallen mänsklighet -- var försvagande och förtviflad. Det finnes ingen i djupaste mening mer uppbyggande tanke än den, att mänskligheten ur ett djuriskt tillstånd själf arbetat sig upp till sin nuvarande materiella, intellektuella och moraliska ståndpunkt. Denna tanke äggar ej blott till oaflåtlig sträfvan i det närvarande, den tröstar oss äfven öfver många af de tills vidare oundvikliga lidanden, under hvilka mänskligheten suckar, och den ger oss tillika en härlig fjärrsyn in i framtidens »förlofvade land».

Ty utvecklingsläran är den högsta synpunkt vi äga, för att erhålla en öfverblick såväl af den mödosamt tillryggalagda vägen, som af den väg vi ännu hafva att steg för steg vandra ifall vi vilja nå den _moraliska_ utvecklingens lika väl som all annan utvecklings slutliga mål:

den största möjliga lycka för det största möjliga antal.

Men denna största möjliga lycka kan icke vara annat än hvar enskilds och hela släktets allt fullare kraftutveckling under en allt större möjlighet till ett allt högre organiserat lif, till en allt fullkomligare jämvikt och harmoni mellan den enskildes egna krafter liksom mellan den enskildes och det helas lifsvärden.

Efterskrift.

Då denna skrift nu utgår i en genomsedd och något ändrad ny upplaga, vill jag påpeka: att en afdelning i densamma -- _Judarnas moral_ -- 1892 framkallade en motskrift af rabbinen doktor Klein: _Står gamla testamentets moral värkligen på barbarernas utvecklingsskede?_

Denna motskrift har emellertid icke föranledt mig att ändra något i denna andra upplaga.

Letourneau brukar ordet _barbarisk_ för det skede, under hvilket slafveri och månggifte ännu råder. Man kan underkänna denna betecknings lämplighet men däremot icke erkänna att det genom densamma sker judarna en större orätt än t. ex. greker, romare och germaner.

Hvad doktor Klein anför som skäl för judarnas, öfver barbariet höjda, sedlighet, kan med _samma rätt_ anföras för de nämda folken, ifall man håller sig till deras härligaste diktvärk, yppersta personligheter och högsta rättsmedvetande. Bredvid doktor Kleins citat, till bestyrkande af judens godhet mot främlingen, kärlek till nästan, ömhet om trälen o. s. v. kunna ställas liknande ur andra asiatiska religionsstiftares eller ur stoikernas skrifter. Men den ALLMÄNNA sedliga ståndpunkten afgöres icke genom de högt ståendes uttalanden, ej ens genom de yppersta lagbuden: den afgöres genom de känslor och rättsseder, som afgöra _flertalets handlingar_. När doktor Klein framhåller att utvecklingens lag gjort sig gällande äfven hos judarna och att man därför i deras skrifter finner det högre och lägre bredvid hvartannat, upprepar han endast hvad som i denna skrift öfverallt betonas. Men det är med full rätt som en helbild af sedligheten ställer det låga _bredvid_ det höga. Letourneau talar ej om Jeftas offer som uttryck af judarnas högsta moral men som vittnesbörd om de då ännu kvarlefvande människooffren. När det påpekas att Jaëls och Judiths lönnmord förhärligas, så får detta icke bevisa mera än att judarna -- som många kristna än i dag -- ansågo lönnmord tillåtet mot fiender. Att Judith aldrig funnits, att hennes historia -- som doktor Klein framhåller -- är en tendensdikt från århundradet efter Kristus, har för denna bevisning ingen betydelse, eller rättare: det _ökar_ bevisstyrkan att en sådan tendensdikt då ännu kunde författas; den »apokryfiska» Judith vittnar mer mot judarnas moral än den »historiska» Jaël!

Gamla testamentets härliga kvinnogestalter och sköna lifsförhållanden, liksom de många bevisen där på aktning för kvinnan, dem doktor Klein med rätt framhåller, blifva dock vida _öfverträffade_, om man går till den helleniska och germanska litteraturen. Men allt detta hindrar ej att hos judarna -- som hos de nyssnämda folken -- polygamien länge var den härskande _seden_! Det är endast detta som Letourneau påstår och doktor Klein ej häller kunnat förneka. Men polygamien hör för Letourneau just samman med den »barbariska» moralen!

Doktor Klein har icke sökt vederlägga ett enda af de gjorda citaten ur Gamla testamentet men förklarar i alla fall att Letourneaus påståenden om judarnas moral -- påståenden, _punkt för punkt_ stödda af bibelcitat -- »icke kunna tagas på allvar». Och doktor Klein anser sig hafva vederlagt desamma genom att framhålla bibelord af altruistisk innebörd! Men det torde nog vara så, att Jobs sköna ord om de tjänandes rätt äro lika litet bevisande för de tjänandes värkliga ställning hos judarna, som Viktor Rydbergs, af ädlaste mänsklighetskänsla fyllda dikter, äro bevisande för förhållandet mellan svenska arbetare och arbetsgifvare under slutet af 1800-talet!

Doktor Klein erkänner att Letourneau framhåller flera fall där den judiska _lagen_ höjde sig till större mänsklighet, men han beklagar att Letourneau därur icke drar slutsatsen om judarnas sedliga öfverlägsenhet framför hvarje annat forntida folk, särskilt i fråga om broderlighetens tanke.

Mot doktor Kleins mening i detta fall har man kanske rätt att ställa -- judarnas egna stora profeter till och med Jesus?!

Dessa stora skalder och siare torde hafva varit lika ensamma inom sitt folk, som de stora hos alla folk varit. De kunna lika litet anses uttrycka judarnas sedliga höjd som Sokrates samtal eller Havamål kunna anses ge en trogen bild af atenarnas eller nordbornas sedlighet. Jesus kallade, vill jag minnas, Jerusalem den stad, som stenar sina profeter och hans eget öde var således intet undantagsöde! Och ej häller talade han eller hans föregångare om broderlighetens och fridens tankar som hade de menat sig förkunna allmänt erkända och efterlefda sanningar! Sådana förkunnare torde höra till _de öfverflödiga_ -- och till dem vill jag minst af alla räkna Jesus eller Israels profeter.

Letourneau har den -- af den jämförande religionsvetenskapen allt mer bestyrkta -- historiska sanningen på sin sida när han icke anser att höjdläget af de ALLMÄNNA judiska _moralbegreppen_ berättiga detta folk till en _särställning_ bland de folk med hvilka han samordnar dem. I de judiska _gudsbegreppen_ och den däraf beroende _pliktkänslan_ ligger det säregna, icke i själfva de härskande lagarna och sederna, af hvilka Letourneau -- i detta som i öfriga fall -- endast sökt _medelproportionalen_ genom några, nästan skematiskt fasthållna, _hufvuddrag_.

Mot mig, som bearbetare af Letourneau, riktar doktor Klein den påminnelsen att man icke bör kasta stenar i den brunn ur hvilken man druckit.

På detta vill jag endast svara att, när gamla brunnar djupgräfvas och ommuras, då kan man ej undgå att stenar falla i vattnet. Men detta bör icke afhålla någon från att taga del i det arbete, som åt framtiden skall bereda djupare och klarare källor.

Stockholm i januari 1903. ELLEN KEY.

Ordlista på en del af de i denna skrift förekommande främmande ord.

_Anarki_ = regeringslöshet, laglöshet.

_Annaler_ = årliga anteckningar, tideböcker.

_Antiken_ = den grekisk-romerska forntiden.

_Apportera_ = hämta.

_Arkeologi_ = fornkunskap.

_Askes_ = undertryckande af alla sinnliga kraf, vanligen i förening med omedelbart själfplågeri.

_Automatisk_ = handlande af egen drift.

_Batat_ = en rotfrukt, liknande potatis.

_Biologi_ = läran om lifvet hos växter och djur.

_Celibat_ = ogift stånd.

_Centrum_ = medelpunkt.

_Ceremoni_ = vedertaget höflighetsbruk (äfven högtidlighet).

_Civilisation_ = bildning, hyfsning, odling m. m.

_Disciplin_ = tukt (och ordning).

_Dressyr_ = inöfning.

_Etikett_ = umgängestvång, vedertagen umgängessed.

_Etnografi_ = folkkunskap.

_Expedition_ = krigståg, beskickning m. m.

_Feodalism_ = länsinrättning.

_Fysiologi_ = läran om lifvets företeelser och lifsvärktygens förrättningar.

_Generation_ = släktled.

_Impuls_ = starkt pådrifvande äggelse.

_Industriell_ = näringsfliten tillhörig, af näringarna beroende.

_Initiativ_ = företagsamhet, själfvärksamhet.

_Inkarnerad_ = vorden kött (d. v. s. förkroppsligad).

_Inkvisitionsdomstol_ = en hemlig, kyrklig domstol i trossaker.

_Inorganiserad_ = i lifsförrättningarna ingången, blifven till ett med personligheten.

_Instinkt_ = naturdrift.

_Instinktiv_ = som naturdrift värkande, af naturdrift skeende.

_Intellektuell_ = förståndet tillhörande, förståndsmässig.

_Kannibal_ = människoätare.

_Kannibalism_ = människoätande.

_Kompromiss_ = öfverenskommelse genom ömsesidig eftergift.