Part 4

De religiösa föreställningarna under den vilda moralens skede innebära ej tron på _själens_ odödlighet, men däremot på ett fortlefvande efter döden, i ett lif likt det jordiska. Och ju mäktigare en person varit desto naturligare finner man hans fortlefvande, desto lättare tror man på hans makt att också efter döden utöfva sitt välde. Man offrade således vid hans begrafning åt honom allt, som han i lifvet skattat högst: mat, vapen, kvinnor, slafvar; man hoppades att han sålunda skulle varda de lefvande bevågen.

I slafsamhället förblefvo fruktan och våld fortfarande moralens grund. Ja, de moraliska frön, som själfbevarelsen och samvärkan utvecklat under tidigare skeden, förkväfdes lätt genom ett tillstånd, där ingen rättvisa kunde finnas, där härskarens godtycke var enda lagen, den blinda lydnaden den högsta dygden. I människornas själslif lämnar en sådan underkastelseperiod djupa spår. Den lågsinnade benägenheten att böja sig inför makten och framgången grundlägges genom denna undergifvenhet och inskärpes ytterligare genom de religiösa vanorna. I sin ordning präglas nämligen äfven gudsbegreppet af servilism: gudarna bli, enligt människornas uppfattning, tyranniska härskare, dem man lär sig nalkas på samma sätt, som man närmar sig sina jordiska tyranner.

De under detta skede inplantade, servila instinkterna fortlefva inom de flästa nutidsmänniskor, drifva dem till lågheter, beröfva dem deras handlingsfrihet och komma dem att tåla öfversitteri eller att själfva öfva det. Slafblodet kan endast långsamt omsättas i den fria människans ådror. Och om vi än ge oss själfva frisinnade lagar, fria människor kunna vi ej strax genom dem skapa! De flästas karaktärer lida ännu af slafarfvet från våra jordkrypande förfäder; och innan uppfostran och samhällsvanor upphöra att inprägla den blinda underkastelsen som barnets och medborgarens främsta dygd, kunna vi icke vänta att få se värkligt frigjorda människor.

B. DE SVAGAS BEHANDLING. I detta afseende skiljer sig vildens moral föga från den djuriska moralen, utom så till vida, som upphörandet af människoätandet medför en ökad aktning äfven för de svagares lif. Husfadern har emellertid ännu i regeln oinskränkt rätt öfver hustruns och barnens liksom slafvens lif; härskaren har det öfver allas. Inom hans räckhåll finnes, som vi sett, icke rum för rättvisa; svagheten äger där intet skydd mot styrkan.

Dock kommer rättvisans begrepp att under detta skede utveckla sig ur den själfbevarelseinstinkt, som gör att man sätter sig till motvärn, om man af sina _jämlikar_ förfördelas. Man vill ha vedergällning för den orätt man lider; och ur vedergällningens begrepp utvecklas rättvisans. Man gaf den enskilde rätt, när han kunde taga sig rätt, när han kraftigt hämnade ett våld mot sin person eller sin egendom. Näfrätten var den första yttringen af rättskänslan, och »öga för öga, tand för tand» blef denna känslas enkla, hårda uttryck; ingen hänsyn togs till bevekelsegrunder eller förmildrande omständigheter. Och när seden tillräckligt länge ansett själfhämden som en rätt, blir den småningom också fattad som plikt: blodshämden blir en helig handling, och det dröjer mycket länge innan _böterna_ komma i själfhämdens ställe. Vid den tidpunkten värdesättas lif och lemmar, och en »taxa» finnes för de böter, som det värdefullare lifvet, den oumbärligare lemmen betingar. Böternas art växlar. Hos afghanerna t. ex. ger man 12 ungmör i bot för ett människolif; 6 för en fördärfvad hand; 3 för en utslagen tand. Sålunda uppstod ett slags lagens hägn för de svagare inom ens eget samhälle. Men _främlingen_ är fortfarande rättslös; han kan saklöst skadas till lif och egendom.

Redan den personliga styrkan och djärfheten hade skapat en viss skillnad i rikedom; antalet slafvar, som man kunde skaffa sig, ökade ytterligare denna skillnad; böterna gjorde den ännu större. Vinningslystnaden sade nämligen, att det var klokare att offra den ofruktbara hämden för ett varaktigare godt, och så började böterna träda i blodshämdens ställe. Sålunda ännu ett fall, där egoismen kom att värka som en tygel på lidelseutbrotten, när man visste, att dessa skulle medföra en säker, kännbar förlust.

Näfrätten fostrade visserligen begreppet att straff äro rättvisa, men den värkligt upphöjda rättvisan kunde först framträda under ett senare skede, när den enskilde lämnade sin vedergällningsrätt i den allmänna rättvisans händer.

Den upphöjda, för alla lika rättvisa, som de bästa människor eftersträfva, som de älska så djupt, att de kunna dö för den, -- den är i dem danad af alla de otaliga orättvisor deras förfäder utstått och af den hos dem sålunda utvecklade hämdkänslan, som småningom förädlats till rättskänsla.

C. FÖRHÅLLANDET MELLAN KÖNEN och D. AKTNINGEN FÖR ÄGANDERÄTTEN göra visserligen några framsteg under det vilda tillståndet, men i allt väsentligt förblir den moraliska uppfattningen den samma som under det föregående skedet; i ett fall sker dock ett betydande framsteg: vissa släktskapsgrader börja anses som gräns för friheten i förhållandet mellan könen.

E. ALTRUISM OCH PLIKTKÄNSLA. _Moderskärleken_, som hos vildarna ofta kan yttra sig på ett innerligt sätt, och _krigarens hjältemod_ i kampen mot sin stams fiender äro de högsta uttryck af altruism och pliktkänsla, som man i allmänhet finner hos vildarna. Dock kunna äfven andra pliktbegrepp någon gång framträda. Så t. ex. i Afrika, där lögnen, servilismens vanliga följeslagare, är regeln, finnas dock stammar, som i intet annat äro öfverlägsna sina grannar än just genom en stark sanningskärlek, en lika egendomlig företeelse som de människoätande nyseeländarnas aktning för och vård om de gamla.

Undantagen måste emellertid -- af huru stor betydelse de än äro för en allsidig bild af moralens ursprung och utveckling -- lämnas åsido vid denna kortfattade framställning af hufvuddragen i den moraliska utvecklingen. Och vi finna då, att vildens pliktbud blifva tämligen lika den djuriska moralens:

_Du skall i allt och alltid lyda din herre._

_Du skall ej stjäla dina stamförvanters egendom, deras hustrur däri inbegripna._

_Du skall dräpa med urskiljning och icke anfalla någon, som är mäktigare än du själf. Du skall vara tapper och grym i kriget._

_Du skall värna din stam, utrota dess fiender; älska ditt land; hata dess fiender._

Dessa båda sista, ur såväl egoismen som altruismen framsprungna, pliktbegrepp äro emellertid det nya i vildens moraliska utveckling. Mod och uthållighet, sammanhållning, offervillighet, själfbehärskning -- korteligen alla de egenskaper, hvilka skola försäkra det folk, som äger dem, seger i kampen för tillvaron, de finnas som frön i dessa begrepp. Men jämte de nämda moraliska egenskaperna utvecklas hatet, fosterlandskärlekens afvigsida, hatet till fiendens folk och land. Och dessa känslor, patriotism och hat, inkarneras _samtidigt_ i människonaturen och så djupt, att den endast ytterst långsamt har börjat särskilja de båda känslorna.

Hvarje omdaning af en dylik, till instinkt vorden, moralisk känsla äger rum både så, att instinkten _renas_, och så att den _vissnar_ i brist på näring eller bruk; så att _nya motvärkande inflytelser uppstå_, och så, att _samhällsförhållandena_ omdanas, hvarigenom nya behof framkalla nya slag af känslor. Alla dessa arter af inflytelser samvärka sålunda i våra dagar i och för utrotandet af krigskärleken, en gång oskiljaktig från patriotismen, och för omdanandet af den _ensidiga_ fosterlandskärleken till en alla folk omfattande människokärlek.

I vildens moralbud, väsentligen förestafvade af egoism, finna vi dock redan så pass mycken altruism och -- vid deras iakttagande -- så pass stor pliktkänsla som nödvändigt kräfvas för mänsklig sammanlefnad, äfven i ett så enkelt, osammanhängande och obestämt samhälle som det vilda.

7. Den barbariska moralen.

I det barbariska samhället har utvecklingen fortgått från de enkla till de mer sammansatta tillstånden. Skilda samhällsklasser finnas; en ganska långt drifven arbetsfördelning; noggrant affattade lagar, som bestämma rättsförhållandet mellan klasserna; en styrelse som skipar lagarna och en religion, hvars präster ge gudomlig hälgd så väl åt lagarna, som åt andra moraliska budord. Dessa barbariska samhällen -- ofta despotiskt d. v. s. enväldigt styrda monarkier -- hafva ägt stora civilisatoriska uppgifter, i moraliskt lika väl som i materiellt och intellektuellt afseende. Världshistorien visar oss sådana samhällen i t. ex. det gamla Egypten, de assyriska, babyloniska och judiska rikena, perserriket, de amerikanska rikena vid européernas eröfring, de grekiska staterna, det romerska riket. Ty huru högt stående alla dessa stater än varit i andra afseenden, ur den _moraliska_ utvecklingens synpunkt kunna de med allt fog kallas barbariska.

Den despotiska konungamakten har, med afseende å moralens utveckling, haft uppgiften att stärka de styrdes gemensamhets- och vördnadskänsla, att tvinga till laglydnad genom ytterlig stränghet; att sålunda djupt inprägla vissa sedebud, hvilka visserligen redan blifvit medvetna, men icke kunnat blifva värkligt inorganiserade förr än under den despotiska samhällsmaktens jämna tryck, och genom skräcken för dess ofelbart återkommande, grymma straff. Den enskilde förlorar själfhämdens rätt; de motspänstiga utrotas, och ett urval äger sålunda rum af de mer samhällsdugliga. Dessa sätta sålunda sig så mycket mindre upp mot regentens bud, som prästen lär dem att dessa bud äro gudomliga: »altaret och tronen» hjälpa sålunda hvarandra vid vildarnas fostran, men denna sker genom att förtrycka dem. Under en viss tid var, som sagt, detta tunga ok gagnande för att tämja människodjuren, men sedan förlamade det deras utveckling. Hunden, barnet och folket, som tuktas för länge, bli fega och lågsinnade; förtryck förnedrar den mänskliga personligheten. Individualiteterna försvinna, när man formar dem efter en enda prägel; de bli böjliga i en viss, åt dem anvisad riktning, men på samma gång dödas i regeln förmågan af initiativ, lusten att upptäcka, att nydana, att skapa.

Som utrymmet icke medgifver att bevisen på den barbariska moralens lagar hämtas från alla håll, väljer jag dem företrädesvis från de folk, som öfvat det största inflytandet på den nuvarande europeiska odlingen, ja, som ännu i dag bevara en stor del af detta inflytande.

Hos judarna, grekerna, romarna och germanerna skall genom några få exempel visas hvad som var den barbariska moralens begrepp om människolifvets värde, de svagas behandling, förhållandet mellan könen, aktning för äganderätten, samt om altruism och pliktkänsla i allmänhet.

A. JUDARNAS MORAL. I judarnas budord: »du skall icke dräpa, icke göra hor, icke stjäla, icke bära falskt vittnesbörd» finnes intet, som skiljer deras från andra barbariska folks moral, ja, några af dessa bud finner man redan i vildens morallag. Ej ens föräldravördnadens bud är för juden eget, men väl den därvid fästa _lönen_. Endast _ett_ nytt bud, med _mänsklig_ innebörd, det om hvilodagens helighållande, är det tillägg, genom hvilket judens »Tio Guds bud» utmärka sig framför andra folks på samma odlingsgrad. Ty hvad buden innebära om förhållandet till Gud hör icke till moralens utan gudsbegreppets område.

Judens moral -- som andra barbarers -- gäller emellertid endast judar. I Javehs, nationalgudens namn, befalles och sker nedslaktning af besegrade fiender[15], af deras kvinnor och barn[16]; lönnmord på fiender -- sådana som Jaëls[17] och Judiths -- förhärligas. Barnamord förekommo, och den förstföddes offrande var en religiös plikt[18]; sägnen om Abrahams offrande af Isak[19] antyder (som förut påpekats) en begynnande ändring i detta bruk, som småningom alldeles upphörde: den förstfödde friköptes sedan genom en gåfva till templet. Äfven berättelsen om Jeftas offer af sin dotter[20] visar ej blott, att människooffer voro i bruk hos judarna, utan ock hur länge fadern hade makt öfver barnens lif. Lagen gaf honom rätt att stena den olydige sonen[21]. Sin dotter kunde han sälja som slaf[22].

Månggifte är i judens moral berättigat för mannen[23], men den äktenskapsbrytande hustrun stenas[24]; hustrun kan äfven af de obetydligaste skäl förskjutas. Onaturliga laster öfvades men straffades strängt[25], som inom de flästa andra barbariska samhällen. Grymma straff, såsom stening, brännande å bål o. s. v. hörde till rättsbruken. Slafven kunde saklöst piskas ihjäl, blott han icke dog under slagen, utan under en dag öfverlefde misshandlingen[26].

Vedergällningsrätten tillämpades med yttersta stränghet: »Du skall ingen skonsamhet bevisa; lif för lif, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot», så lyder lagen[27].

I flera fall höjer sig dock den hebräiska lagen till en större mänsklighet. Mot stöld är den ej så sträng som många andra barbariska lagar; man fick t. ex. i vissa fall återgälda det stulna fyrfaldt eller femfaldt[28]; kan man det ej, blir man målsägarens slaf. Äfven under sina monarkers styrelse bibehålla judarna den själfkänsla och jämlikhetsanda, hvilka visa sig i flera mänskliga budord, särskilt till de svagares skydd. Slafven kunde bli fri på 7:e året[29]; då fick jorden hvila och de fattige samla dess själfsådda skördar. Främlingen, den faderlöse och änkan stodo under Javehs hägn[30]; arbetarens lön skulle betalas före solnedgången[31]; och gäldenären fick ej beröfvas hvad han nödvändigt behöfde[32]; all ränta var förbjuden[33]; den fattige fick plocka ax på åkern[34] och äfven mot den vanföre och den ej lagskyddade främlingen anbefalldes barmhärtighet[35] liksom äfven mot djuren. Den hos andra barbariska folk vanliga samfällda ansvarigheten fanns icke hos judarna: hvar och en måste svara för sig själf; den enes missgärning hemsöktes icke på den andre[36].

Människolifvet skyddas mer än egendomen och altruismens stora budord: att älska sin nästa som sig själf är uttalat i judarnas[37] liksom i andra asiatiska folks morallagar[38]. »Nästan» var emellertid för juden ännu blott -- _juden_. Och ehuru glimtar af en högre uppfattning i detta fall redan gjorde sig gällande hos profeterna, så var det först Jesus som i detta hänseende vidgade den judiska uppfattningen till allomfattande människokärlek. Det är således -- som vi vid jämförelse med andra barbariska folks sedelära otvetydigt finna -- icke genom sin morals höghet, som juden stod framför andra folk. Men hans sedliga öfverlägsenhet bestod i hans föreställning, att hans nation var Javehs utvalda folk och att den jordiska lyckan eller olyckan var på det nogaste förbunden med lydnaden för de af Javeh gifna buden. Sålunda blef judens moral för honom starkt befallande; hans pliktkänsla fick en så allvarlig uppfostran, och hans samvete blef så känsligt, att just ur hans folk, förberedd af de stora profeternas uppfostrande arbete, en ännu högre moralisk utveckling, den kristna, kunde framträda. Men redan profeterna hade ifrat mot det formväsen, hyckleri och andliga högmod, som, jämte mycket godt, hade framkallats genom judarnas stränga laglydnad och deras känsla af undantagsfolk. Och Jesus -- som förkunnade personlighetens, frihetens och människokärlekens tankar såsom sedlighetens högsta bud -- stod så högt öfver äfven _sitt_ folks högsta religiösa och moraliska begrepp, att han fick det öde, som utvecklingshistorien visar oss vara det vanliga för stora nydanare: att duka under för sin samtid.

B. GREKERNAS OCH ROMARNAS MORAL. I grekernas fornsägner finna vi många spår af den vilda moralen: människooffer, kvinnorof, månggifte, oinskränkt fadersmyndighet, barnamord. Småningom inträder en moralisk utveckling; människooffer upphöra; blodskam anses brottslig; könslig återhållsamhet kräfves af hustrurna; i Sparta är det staten, icke fadern, som bestämmer om barnen skola utsättas eller icke.

Men äfven sedan vi hunnit till Greklands och Roms blomstringstider, visar moralen barbariets drag. Kvinnorna i Grekland lefva skilda från männens sällskap, och blott i Sparta röra de sig mera fritt; mannens sidohustrur godkännas af seden, och begreppet äktenskapsbrott finnes länge blott till för hustrun. Steg för steg bättrades emellertid lagarna till kvinnans förmån, och ehuru sederna icke höjdes i samma mån, äro dock lagarna ett viktigt bevis på höjda moraliska begrepp, om de än icke i lifvet blifva med allvar förvärkligade.

I Greklands äldre tid hörde, som mångenstädes, prostitutionen till tempeltjänsten, och onaturliga laster förekommo redan på Solons dagar. Den uppfattningen att förfallets tid medfört dessa och liknande företeelser är ej riktig.

Föräldramyndigheten inskränkes, men barnutsättningen och fosterfördrifningen däremot bli egentligen först med allvar beifrade, sedan kristendomen börjat öfva sitt inflytande.

Skärskåda vi slafveriet, finna vi visserligen i Aten mer mänsklighet vid slafvens behandling än i Sparta och Rom, men å andra sidan är det Atens främste tänkare, en Plato, en Aristoteles, hvilka försvara slafveriet med alldeles samma dåliga skäl, som vissa tänkare i våra dagar använda mot underklassens kraf på mänskliga och medborgerliga rättigheter. Själfva det sakförhållandet, _att_ ett försvar för slafveriet behöfdes, visar emellertid, att den moraliska utvecklingen inom vissa samveten hunnit så långt, att slafveriets berättigande börjat betviflas. I Rom dödades ofta en slaf lika lättvindigt som vi döda en fluga: för att roa sina gäster, mata fiskarna i sin parkdam o. s. v. aflifvade vissa romare sina slafvar, ofta under gräsliga marter. Men dock inträdde tidigt här som öfverallt en väsentlig skillnad mellan hemfödda och öfriga slafvar. Steg för steg visar särskilt den romerska lagstiftningen till slafvarnas förmån den höjning af mänsklighetskänslan, som man med orätt uteslutande tillskrifvit kristendomens invärkan. Så var det t. ex. Neros lärare, Seneca, hvilken af sin lärjunge utvärkade en af de första lagarna till slafvarnas skydd. Seneca var en stoisk filosof, och det var i allmänhet just den stoiska vishetsläran eller filosofien, hvars ädla mänsklighet präglade de goda lagarna under romerska käjsardömets tid.

Den grekiska och romerska patriotismen -- som i dessa tider var medborgarnas högsta dygd -- innebar samma hat till främlingen och grymhet i krigföringen som vildens ståndpunkt visar. På denna punkt är moralens utveckling ytterst långsam. Fångarna göras till slafvar, de nådesökande stötas ned; och de döda kämparnas begrafning firas med offrande af deras fångna fiender. Ur seden att med dylika offer och kämpaspel hedra den döde utvecklas småningom de blodiga cirkusspel, som i Rom förvilda sederna. Dessa spel godkändes, äfven sedan den moraliska utvecklingen hos de högst stående andarna nått en ovanlig grad af ädelhet och förfining -- ett exempel på, huru det gängse bruket har makt att fördröja ett moralbegrepps utveckling.

Aktningen för människolifvet var, hos greken som romaren, ringa under det barbariska skedet. Först småningom anses dråp som brott; blodshämden råder länge; den utbytes också här mot böter, och vedergällningsrätten öfverlämnas småningom af den enskilde åt samhället. Stöld straffas strängt och i allmänhet äro alla straff grymma. En stor förbättring inträder dock småningom häri.

Vördnad för ålderdomen, aktning för arbetet, gästfrihet, måttlighet och plikttrohet höra till de dygder, som här och hvar framträda i antikens moral. Barmhärtigheten främjades genom tron, att »tiggaren och den fattige komma från Zevs». Medlidandet hade en särskild gudom, och edens hälgd vårdades af evmeniderna[39], hvilka äfven oblidkeligt förföljde den, som kränkt den gängse moralens bud.

Många handlingar af barmhärtighet liksom af storsinthet, af ädelmod, offervillighet och samvetsömhet gömmas i grekernas och romarnas historia och i deras vitterhet; hela skatter af moraliskt höga och djupa tankar kunna hämtas ur de grekiska och romerska liksom ur de asiatiska vishetslärarnas skrifter. Vi kunna däraf se, att människonaturen hunnit långt, redan innan den kom under kristendomens inflytande: mången hedning -- liksom jude -- hade flere århundraden före Kristus klart insett slafveriets orättfärdighet, nationalhatets trångsinne, personlighetens värde, människokärlekens plikt, själfbehärskningens höghet och lyckan af att arbeta på sin moraliska förädling.

C. DE GERMANISKA FOLKENS MORAL. Den barbariska moralens grunddrag återfinna vi äfven hos våra förfäder germanerna: faderns fullständiga myndighet öfver familjens medlemmar; människooffer; barnutsättning; blodshämd. Äktenskapet ingås som en »handel», och bredvid den laggifta hustrun finnas sidohustrur; mannen kan med lätthet förskjuta hustrun, och, i fall af äktenskapsbrott, själf utföra det därför bestämda dödsstraffet. Dock var seden bättre än lagen, och i andra fall funnos lagar till kvinnans skydd. Dråp aktas som ett mycket ringare brott än stöld, som straffas mycket strängt. Egendomsförhållandet liknar, då germanerna först framträda, de amerikanska rödskinnens i Amerika eller kaffrernas i Afrika: horder af frie män äga gemensamt jorden, som brukas af trälarna. Längre fram inträder enskild äganderätt till jorden. Mord och krigisk bedrift, trohet mot stamförvanter, gästfrihet anses som mannens högsta plikter; men främlingen är rättslös, och främling är redan nästa landskaps invånare, så att t. ex. hos våra förfäder upplänningen kallades tjuf, om han fråntog sin granne, upplänningen, ett kreatur, men han kunde med heder från sin södermanländske granne taga allt hvad denne ägde. Och böterna för skador till lif och lem fastställdes efter graden af främlingsskap.

Under kristendomens inflytande ändras -- ehuru mycket långsamt -- dessa barbariska seder. Medeltidens skede inträder i Europa, kännetecknat genom katolska kyrkans inflytande och feodalismen.

Feodalismen -- först i våra dagar upphäfd i Japan och ännu kvarlefvande i Abessinien -- är en inrättning, som framträder helt naturligt öfverallt där, under utvecklingens gång, en skillnad inträdt mellan mer eller mindre mäktiga personer, men de förra icke förmått helt kufva de senare, utan en mängd kompromisser uppstå mellan dessa individer, som äro olika mäktiga, men ömsesidigt behöfva hvarandra. Feodalismen har haft sin stora uppgift vid moralens utveckling; den fostrade hederskänsla, ömsesidig pliktkänsla och förmåga af uppoffring, innan äfven feodalismen slutligen urartade till förtryck.

Aktningen för människolifvet stiger hos germanerna under den kristna religionens inflytande; den enskilda hämden upphör småningom; fäjderna minskas genom fridlysning af vissa tider på året och vissa dagar i veckan; klostren hafva sin skyddsrätt, och prästen predikar människokärlek -- men inskränkt till de rättroende! Mot de »otrogna», d. v. s. muhammedanerna, mot judarna och kättarna begås under korstågen och religionsförföljelserna grymheter, sådana som -- enligt någons yttrande -- »djäfvulen skulle begått, ifall han blifvit vansinnig». Stöld straffades strängare än mord: med dödsstraff, stympning o. s. v. Alla straff voro gräsliga: att brännas och lefvande begrafvas voro bland de lindrigare. Att sönderslitas, kokas i olja eller få inälfvorna uttagna hörde till medeltidens rättsseder, hvilka äfven kännetecknas genom alla slags tortyr -- särskilt inkvisitionsdomstolarnas -- något som jämförelsevis sällan, och i lindrigare form, brukades af hedningarna. Fängelserna voro, äfven de, tortyrmedel i sin ryslighet. Det skydd, som de kristna å ena sidan gåfvo människolifvet, uppväges å den andra af de förföljelser, som den kristna kyrkan lät människorna undergå. Och detta den kristna kyrkans anspråk att härska öfver människornas själar, hade på den moraliska utvecklingen ett mycket hämmande inflytande, ty de bästa människorna, de genom fri tanke, genom mod, innerlighet och själfständighet utmärkte »kättarna» dödades, och släktet gick förlustigt arfvet af deras egenskaper, medan hos de öfriga fruktan bidrog att inplanta den föreställningen, att fritt tänkande och personlig själfständighet voro de svåraste af alla brott.