Part 3

Äktenskapsbrottet straffas, som ofvan påpekades, i sin egenskap af stöld; ofta dödar vilden sin brottsliga hustru eller afskär åtminstone (och uppäter ofta) hennes näsa. Känslan af äganderätt till hustru och barn följes sedan af äganderättskänslan till vapnen eller redskapen, som man tillvärkat, husdjuren, som man tämt; slutligen -- och under ett senare skede -- till jorden, som man odlat; sist till betesmarken och skogen. Öfverallt hafva i det äldsta samhället kvinnorna och all annan egendom varit samegendom och, då allt tillhörde alla, uppstodo vissa ömsesidighetsbegrepp, vissa gemensamhetsvanor, mot hvilka aktningen för egendomen sedan hade svårt att kämpa sig fram. I ett kommunistiskt samfund är det hvarken brott att taga eller dygd att gifva; gästfrihet, gifmildhet äro där så själfklara, att det icke anses som ädelmod; och tacksamhet blir således äfven en i allmänhet okänd företeelse. Hos eskimåerna t. ex. dela alla den hval någon af dem fångat; har man vapen eller kajaker, lånar man ut dem, och låntagaren ersätter dem ej, ifall han förstör dem; långifvaren har ju endast lånat af sitt öfverflöd; stjäla betyder endast att taga det _nödvändiga_ från någon. Å andra sidan måste alla dela mödorna vid jakt och fiske. Vill någon undandraga sig dessa mödor, så kan han det och lefver då för sig själf, men på sin egen risk; han får behålla sin fångst, men ej påräkna hjälp af de andra. Dessa, af gemensamhet i egendom och arbete präglade, seder äro ett öfvergångsskede från kommunism till »privategendom».

Bland öfolken i Stilla hafvet har man ock tillfälle att iakttaga olika öfvergångsformer; på somliga öar råder ännu ren kommunism; på andra finnes privategendom, men såsom en ganska ny inrättning. Så t. ex. kunde på Markesas-öarna för ej länge sedan hvarje förbigående stiga in till en familj, deltaga i måltiden och gå utan att tacka -- man hade ju endast brukat sin rätt!

Kommunismen var naturlig, så länge individen, illa väpnad i kampen för tillvaron, behöfde sina likars hjälp för anskaffandet af föda och för skyddet af denna. De altruistiska känslor, som genom denna samegendom och ömsesidiga hjälp småningom utvecklades, måste hafva varit starka, ty de fortforo att värka, äfven sedan herdelifvet och åkerbruket småningom medförde den för egoismens utveckling så gynnsamma enskilda egendomen.

Med uppkomsten af enskild egendom -- eller _säregendom_ -- blef tjufnad ett brott och ärlighet en dygd.

Därigenom att tjufnad straffades med döden eller andra grymma straff, uppstod småningom en instinkt, som höll den hand tillbaka, hvilken utsträckte sig för att stjäla från stamförvanter. Men själfva ärlighetens _begrepp_ växte ytterst långsamt, efter som man länge ansåg det berömligt att stjäla från grannstammarna. Ja -- ifall det blott sker efter en krigsförklaring, -- så anse vi ju ännu sådana stölder hedrande!

E. ALTRUISM OCH PLIKTKÄNSLA. Här ofvan påpekades den altruism, som redan måste finnas i det kommunistiska samhället och utan hvilken själfva »samhället» vore omöjligt. Det, som sammanhåller medlemmarna i en flock mot en annan flock, måste vara en viss samkänsla, en viss sympati, en viss ömsesidighet i tjänster och en viss förmåga att samvärka genom underordnande af den enskilda driften under det allmänna gagnet. Men redan innan denna sammanslutning i flock äger rum, har altruismen börjat väckas hos föräldrarna i och genom deras vård om barnen. Föräldraömheten, som är oumbärlig för släktets bevarande, är en ursprunglig känsla såväl hos djur som människor, och fanns äfven där de allt för mångtaliga barnen åtos upp. Och ur denna släktbevarelsedrift, som under vården om afkomman motvärkar själfbevarelsedriften, har -- som förut yttrats -- all förmåga af oegennyttig hängifvenhet sitt första ursprung. Denna förmåga tages sedan i anspråk i och genom samlifvet med stammen. Äfven det äktenskapliga samlifvet måste, trots all sin ursprungliga råhet, dock i någon mån vara värksamt i altruistisk riktning. Senare än altruismen hos föräldrarna, hos stammedlemmarna, hos makarna, utvecklar sig altruismen i barnens känsla för föräldrarna. Endast de handlingar, som genom smärtsamma eller angenäma följder inprägla sig i medvetandet, omdana, som vi sett, detta till varaktiga känslor. Och när barnen börja bli medvetna, när de kunna reda sig själfva, lämnar den primitiva människan dem också åt sig själfva. Könsförhållandets tygellöshet gör ett familjelif enligt våra begrepp för dem okänt. Barnen se modern misshandlas af fadern och följa snart hans föredöme. Ett utöfver de späda åren fortsatt ömhetsförhållande från föräldrarnas sida gent emot barnen hör på denna odlingsgrad till undantagen. Därför bli äfven de motsvarande känslorna hos barnen länge outvecklade. Undantag finnas dock i detta som i andra afseenden.

Man _kan_ få se drag af äkta altruism hos vildar, t. ex. se dem ädelmodigt blottställa sitt eget lif, visa en stor tillgifvenhet och tacksamhet o. s. v. -- allt drag, hvilka, såsom vi veta, man kan finna äfven hos de högre djuren. Men man kan icke lita på dessa känslor, i synnerhet ej hos vilden; de äro lika oberäkneliga som sällsynta. Frånvaron af hvad vi kalla »humanitet» -- mänsklighet -- är ju just det utmärkande för den djuriska moralen.

Den starkes rätt är all rätt; men ur detta den starkes egoistiska sätt att göra sin rätt gällande spira dock, som vi sett, hos de svagare de vanor, hvarifrån sedan vissa sedliga begrepp utveckla sig. Af fruktan framkallas en viss _själfbehärskning_. Ur själfva våldet uppstår en första dunkel aning om _rättvisa_; ty själfbevarelsedriftens impuls: att gälda slag med slag, gör slutligen _vedergällningens_ begrepp till ett af de i naturen djupast rotade. Den starkares, på många sätt visade, förmåga att göra sin vilja gällande, skapar småningom hos de svagare böjelsen att frivilligt underordna sig hans vilja. Olydnaden är så farlig, att gagnet af _lydnaden_ blir den instinkt, som inom vildens dunkla pliktmedvetande blir mäst befallande; och detta alldeles oberoende af _arten_ hos de befallningar, som han har att efterkomma. Han tänker icke öfver det rätta eller orätta i saken själf; han lyder »blindt». Moralens »första bud» blir således: _Lyd höfdingen i allt och alltid._

Hans andra bud är: _Stjäl icke dina stamförvanters egendom_ (till hvilken hör deras kvinnor).

Hans tredje bud lyder: _Dräp icke, om du ej däraf har ett gagn, som motsvarar den fara du själf löper._

Hur ytterst enkel och rå denna moral än må synas, så är den dock det frö, hvarur en högre moral utvecklat sig; ty den tvingar människan till en viss grad af underordnande under andras kraf -- och är således en början till _altruism_. Men detta underordnande står i samband med hennes erfarenheter af det för _henne själf_ obehagliga eller angenäma; således framkallar det äfven en utveckling af den sunda _egoism_ hos individen, hvilken är lika oumbärlig för mänsklighetens utveckling som altruismen.

På detta sätt måste man tänka sig att _pliktkänslan_ uppstått. Först af allt uppfattas -- ehuru omedvetet -- som individens »plikt» att undvika det för honom skadliga och göra det för honom gagnande. Men som detta val ofta bringar individen i sammanstötning med andra, lär sig individen småningom, att det för honom skadliga ofta är det äfven för andra skadliga, liksom det för honom gagnande också ofta är det för andra nyttiga. Denna på erfarenheten grundade pliktkänsla får ökad styrka genom de straff, som följa, när individen icke lyder pliktkänslans maning.

Och emedan de individer, som på intet sätt låta böja sig under denna första enkla pliktkänsla, vanligen duka under, blir det genom ett slags omedvetet »urval» de mäst bildbara, de som bäst tillgodogöra sig erfarenheten, hvilka fortlefva och fortplanta släktet samt hos nästa släktled inprägla sina pliktbegrepp.

Icke blott hos den primitiva människan, äfven hos kulturmänniskan är _begreppet_ om plikten ofta mycket obestämt, på samma gång som själfva _pliktkänslan_ kan vara mycket stark. Hos kulturmänniskan finnas visserligen några till värklig instinkt blifna moralbegrepp. Det mycket betecknande uttrycket, att somliga ting för oss äro »fysiskt omöjliga», visa just att obenägenheten för dem blifvit en del af vår natur. Så är t. ex. människoätandet omöjligt för de flästa kulturmänniskor, t. o. m. under hungersnöd, och äfven mord, stöld och våldtäkt äro omöjliga för många.

Men det finnes andra arter af instinktiv motvilja, hvilka alls icke stå i samband med värkliga moraliska pliktbud. De hafva uppstått till följd af vissa fördomar, hvilka en gång varit ansedda som plikter, och hvilkas öfverträdande haft straffpåföljder. Intet bevisar bättre att den moraliska känslan icke är medfödd utan förvärfvad, icke framsprungen ur människans »natur» utan ur människans samkänsla, ur det begrepp om rätt och orätt, som hennes medmänniskor lärt henne. Som exempel kunna påpekas judens fasa för att äta svinkött, katolikens för att äta kött på fredagen, nordbons för hästkött[12] och den unge australnegerns rädsla för att äta den australiska strutsen (emu), en spis, som är strängt förbehållen åt de äldre. Det har händt att unga australnegrer, hvilka, osedda af alla, förtärt ett stycke af en emu, sedan angifvit sig själfva, under de våldsammaste samvetskval och med visshet om strängt straff. Alla de nämda, med religiös hälgd omgifna förbuden hafva slutligen blifvit vanor, som, ärfda från släktled till släktled, värka med instinktens styrka såsom de mäst befallande moraliska bud, ty den för de högre djuren och människan kännetecknande ömtåligheten för likars omdöme medför själfklart, att det moraliska begreppet i hög grad stärkes genom den hos omgifningen rådande föreställningen om en handlings art.

Utom de nyssnämda exemplen på som fördömliga ansedda handlingar, hvilka i och för sig själfva icke hafva det minsta med moralen att göra, kan man till belysning af nyssnämda påståenden knappast finna något bättre bevis än _blodshämden_. Hos den primitiva människan (och långt framom hennes utvecklingsskede) är blodshämden en så befallande plikt, att den, som försummat den, täres af de svåraste samvetskval, tills han fullgjort denna inom hans samhälle som helig ansedda handling. Men i _vårt_ samhälle, där förlåtelsen anses som plikt, kan en medveten hämdlust bereda ett känsligt samvete lika djupa kval.

För den nyare moraliska uppfattningen åter blir såväl hämdlust som förlåtelse mer och mer främmande begrepp. Å ena sidan inser man allt klarare det nödvändiga sammanhanget mellan orsak och värkningar, -- en insikt, som ökar möjligheten af medlidande eller förståelse och lämnar allt mindre rum för hat och hämdkänslor. Å den andra sidan känner man, att ingen handlings _värkningar_ kunna utplånas och att således försoning och förlåtelse, i ordens kristliga mening, icke äro annat än talesätt.

Äfven i våra samhällen är beroendet af omgifningens uppfattning så stort, att flertalet människor begå omoraliska handlingar utan samvetskval om de kunna åberopa sig på mängdens vanor. Samme man, som samvetsgrant återlämnar en hittad tioöring, ruinerar medvetet utan betänkande sin medtäflare genom en lyckad affärskupp; samme man, som är allt för mycket gentleman att ens ge en knuff i en folkträngsel, nedskjuter utan betänkande sin vedersakare i en duell; samme man, som i hemlighet ödelägger en kvinnas lif, tillåter sig ej ett ohöfviskt uttryck i ett sällskap af damer. Hos urmänniskan är, som vi sett, detta beroende af omgifningens uppfattning så stort, att moralens bud endast gälla omgifningen. Mot främlingen är allt tillåtet.

Moraliskt förbindande blir för vilden det, som hans stam under generationer lärt sig anse som nyttigt; sålunda fyller han föräldramordets plikt samvetsgrant och villigt; sålunda afstår han från de åt prästen och höfdingen förbehållna, som _tabu_ ansedda födoämnena.[13] En resande omtalar, att ett litet barn som tagit några som _tabu_ förklarade batater dödades, stektes och uppåts; det senare ansågs som en mycket sedlig handling, men barnets tillgrepp som en mycket osedlig!

Hvarje opartisk granskning af dessa sakförhållanden lägger i öppen dag att det icke finnes några en gång för alla gifna, otvetydiga, medfödda sedlighetsbegrepp. Moralens början är att jämföra med den mer eller mindre lyckade dressyr, genom hvilken t. ex. fågelhunden erhåller vissa instinkter. Först drifver honom denna uppfostran till att apportera villebrådet utan att smaka det; slutligen inger den honom t. o. m. motvilja för fågel! Ytterst beror såväl hundens och barnets som vildens uppfostran på närvcellens ofvan påpekade förmåga att mottaga intryck, att bevara och återupprepa dem. Ett bruk, hur vansinnigt som hälst, men hvars uraktlåtande varit följt af svåra straff och allmänt förakt, medan dess uppfyllande framkallat loford -- ett sådant bruk skall slutligen bli en inorganiserad instinkt. Samvetet skall anklaga oss för dess uraktlåtande, men godkänna oss, då vi uppfylla detsamma.

Vägen är ofantligt lång från t. ex. den unge australnegerns samvetsro, sedan han smakat på den emu han själf nedlagt, och till en kulturmänniskas själsstrider såsom t. ex. Shakespeare skildrar dem i Macbeths monolog, sedan han mördat sin sofvande konung, som tillika var hans gäst:

Mig tycktes att en röst jag hörde ropa: »Sof icke mer! Macbeth lönnmördar sömnen» -- Den helga sömnen den oskyldiga, Som löser upp bekymrens hårda knutar; Hvar lefnadsdags välkomna död, det bad, Som friskar upp en kropp af mödan krossad, Den balsam, som åt själen så ger lisa, Naturens egen ro Och bästa rätten uppå lifvets bord. -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- Hvad fattas mig, att jag Blir skrämd af minsta buller? -- Hvilka händer Ha, de utrifva mina ögon! Kunna Den vida oceanens alla vågor Aftvätta detta blod ifrån min hand? Nej; denna hand lär förr med purpur färga Omäteliga vattenrymders djup Och grönt till rödt förvandla.[14]

Men dock har detta Macbeths sammansatta lidande sitt första ursprung i ett naturbarns enkla samvetskval!

Ur det lilla ollonet uppväxer den väldiga, månggrenade eken. Den, som trampade ollonet under foten, medan han stirrade upp mot kronan för att lära känna trädets ursprung, skulle bete sig lika ovist, som de tänkare, hvilka söka utgrunda moralens ursprung med hjälp af våra insikter i kulturfolkens högsta sedliga medvetande, i stället för att studera lagarna för moralens utveckling i djurens, barnens och de samtida vildarnas själslif och utvecklingshistoria.

6. Vildens moral.

Ehuru utvecklingens lag nödvändiggör vissa likheter i hufvuddragen af moralens, liksom hvarje annan mänsklig egenskaps utvecklingshistoria, utesluter detta dock icke tillvaron af många olikheter. Klimatet, det häraf betingade lefnadssättet, andra naturinflytanden, grannfolks påtryckning, enstaka personligheters invärkan, religiösa och filosofiska begrepp o. s. v. bidraga hvar i sin mån till dessa olikheter. Det är endast när man öfverblickar mycket långa tidrymder, som de stora gemensamma dragen framträda och jämte dem då äfven det uppåtstigande, som vi kunna skönja i den moraliska utvecklingens historia.

Ingenstädes finnes det någon tvärbrant mellan de afsatser, vi kunna urskilja på moralens område: det vilda tillståndet höjer sig öfver det djuriska, det barbariska öfver det vilda och det industriella öfver det barbariska genom omärkliga öfvergångar, hvilka förbinda hvarje skede med dess föregångare och dess efterföljare. Sålunda är t. ex. sagoperioden i hvarje folks historia, med dess många halft djur-, halft människoliknande gestalter, ett dunkelt minne af en sådan öfvergångstid från den djuriska till den vilda moralen. Och vi påpekade redan i början, huru våra brottsmålsannaler visa oss återfall till den djuriska ståndpunkten. Vi måste därför söka medelhöjden af ett visst samhälles sedlighet _mellan_ den höjdpunkt, fåtalets moral bildar, och den låga ståndpunkt, som flertalet intar. Och detta så mycket mera, som vi kunna vara vissa, att äfven hos de högt stående slumra ofta i själens djup djurets och vildens instinkter, en slummer ur hvilken de kanske en dag vakna, för att på ett förfärande och förödmjukande sätt påminna kulturmänniskan om hennes låga ursprung.

Genom att inskränka vår undersökning till de hufvuddrag af den djuriska moralen, hvilka vi förut skärskådat, erhålla vi den bästa öfversikt af, huru denna djuriska moral småningom höjde sig till _vildens_ ståndpunkt.

A. MÄNNISKOLIFVETS VÄRDE. När människoätandet börjar bli undantag, när det ställes i samband med gudstjänsten, med rättvisans skipande och slutligen alldeles upphör, då kan man anse att öfvergången ägt rum från det djuriska till det vilda tillståndet. Detta kännetecknas genom det stora framsteget: att krigsfången göres till slaf i stället för att uppätas. Liksom så många andra sedliga framsteg har detta emellertid icke sin rot i altruism, i tanke på fångens bästa, utan i egoism, i tanke på ägarens bästa. Med en högre förståndsutveckling följde nämligen insikten, att man har mer gagn af fångarna på detta sätt, liksom man lärde sig, att som husdjur spara vissa, under jakten fångade, vilda djur.

Men som hvarje förhållande mellan människor innebär en möjlighet till altruismens utveckling, så fanns också denna möjlighet i slafveriet, hur egoistiskt än detta i början var och huru mycket elände denna inrättning än kom att medföra. Sålunda uppstår t. ex. en bestämd skillnad till förmån för den hemfödde slafven mot den i krig tagne; den förre anses snart på visst sätt tillhöra familjen; han skyddas till en början af seden, längre fram af lagen.

Genom slafveriet blir det förut så enkla samhället mer och mer sammansatt. Det skiljer sig i en öfver- och en underklass; till den förra höra krigaren och prästen; de öfriga -- nämligen slafvarna -- uträtta det hvardagliga arbetet. Den ökade arbetskraften möjliggör mera odling af fälten och skötseln af större hjordar; med den ökade egendomen uppstå flera äganderättstvister; dessa medföra ett ökat behof af skiljedom, och så blir höfdingen ej blott anförare i krig utan också domare i fred. Steg för steg leder detta småningom in i de stora monarkiernas skede, som tillika är den barbariska moralens.

Vildens moral med afseende å slafven kommer själfklart att hafva följande tanke till utgångspunkt: »Jag kunde ätit denne fånge; jag fann det nyttigare att låta bli; jag har nu emellertid all rätt att bruka honom som jag finner för godt.» Behöfves slafven i kriget, användes han där; annars är han arbetare; ofta säljes han.

Liksom vinstbegäret mångenstädes utrotat barnamorden, har det ofta visat sig äfven kunna utrota lusten efter människokött: såväl afkomman som krigsfångarna hafva då användts till bytesmedel i stället för födoämne.

Själfva sakförhållandet, att man vande sig skona krigsfångarnas lif, blef emellertid af vikt för moralens utveckling. Ty tanken på framtiden vardt ett starkare motiv än ögonblickets njutning, och härigenom ökades själfbehärskningen.

Det var emellertid ej blott krigsfångarna, som blefvo slafvar. Också de för brott dömda och de medellösa hemföllo till de burgna som slafvar. Hos kaffrerna är t. ex. ännu i dag ordet _fattig_ liktydig med _slaf_, och de rika äga samfällt de fattiga, hvilka brukas som jakthundar, lastdjur o. s. v. Dessa fattiga röja intet medvetande om att de behandlas tyranniskt; de anse det lika naturligt att deras tyranner misshandla dem, som att lejonet äter människan. Det är framför allt i Afrika vi ännu kunna studera slafveriet, så som det var under hela mänsklighetens tidigare skeden. Slafven är där alldeles rättslös; han är ännu ett gångbart mynt, och ägandet af många slafvar tillförsäkrar den afrikanske vilden liknande företräden, som räntor tillförsäkra européen.

Ehuru slafveriet var ett framsteg i moral framför människoätandet, medförde det dock nya, för såväl slafvens som ägarens moraliska utveckling skadliga förhållanden. Slafägaren blir lat och förtryckande i högre grad än medlemmen i den anarkiska flocken har tillfälle att vara det. Där lefver man i ständig fruktan, i oupphörligt försvarstillstånd; det ömsesidiga behofvet af hvarandra hindrar att ett allt för stort våld öfvas af de starkare, och hos alla alstras en viss själfkänsla på samma gång som en viss samkänsla. Genom slafveriet förlorar slafven själfkänslan och husbonden samkänslan. Men den, som saknar själfkänsla, har häller ingen känsla af sedlig förpliktelse. När man förebrår en afrikansk slaf en nedrighet kan man erhålla svaret: »Jag är ju slaf!» Rättslösheten medför i själfva värket i alla förhållanden den uppfattningen, att man icke häller äger några plikter. Hvilket inflytande detta skall öfva på moralen kan man fatta, då man besinnar, att i Afrika omkring ¾ af den manliga samt hela den kvinnliga befolkningen intager slafställning. Det finnes sålunda en hel zon, som med fog kan kallas den servila, en där slafägare och slafvar ömsesidigt förstöra hvarandra, de förra genom att tillåta sig allt, de senare genom att fördraga allt. Slafveriet har härskat nästan öfverallt under ett visst skede af utvecklingen. Grekens liksom nordbons fornsagor visa oss trälen likställd med husdjuret. Och ehuru arten af behandling varit mycket olika, så måste dock öfverallt _möjligheten_ att på försvarslösa varelser kunna tillfredsställa sina nycker ha gifvit näring åt egoismen. Sålunda har den moraliska förädlingen både gynnats och motvärkats genom slafveriet, ty detta har såväl ökat som minskat det välde man utöfvat öfver sina, för andra eller en själf skadliga, böjelser. Alla i flock lefvande djur äro de lättast tämda, och människan ägde genom sin sällskaplighet -- detta grundvillkor för all högre odling -- alla förutsättningar att kunna förslafvas. När hos de primitiva människorna, där ingen annan »klasskillnad» fanns än mellan starka och svaga, lydnaden blifvit inkarnerad, då härskade som sagt denna instinkt blindt, ty den motvägdes ännu icke af andra moraliska egenskaper. Därtill kom uppfattningen af höfdingen som ett slags gudaväsen. Så som vildens slaf böjde sig för honom, så böjde vilden sig i sin ordning för sin herre; ja, det är t. o. m. troligt, att människan af hunden lärt sig sina krypande vanor -- liksom hon på många språk betecknar sin underdånighet med att kalla sig sin »herres hund»! Det finnes under detta skede ingen gräns för de vördnadsbetygelser, man visar eller de kränkningar man tål. Att släpa sig fram på magen, beströ sitt hufvud med jord, t. o. m. fylla sin mun därmed, äro vildars hälsningssätt inför höfdingen; att se denne rätt i ansiktet, vidröra någon hans tillhörighet eller trampa på hans skugga, är flerstädes belagt med dödsstraff! Lif, hustru, egendom -- allt står i höfdingens hand, och i Afrika roa sig »kungarna» med att genom täta och alldeles utan orsak företagna afrättningar visa denna sin envåldsmakt. Undersåtarna hembjuda höfdingen sina hufvuden, sin egendom, sina hustrur eller döttrar; och inom sitt eget hus kräfver han samma obetingade vördnad. En resande såg t. ex. en kunglig gemål aflifvas, emedan hon haft den oerhörda fräckheten att -- bjuda sin gemål en nyplockad frukt! Denna servilism -- som i Europa ännu i viss mån fortlefver i hofetiketten, i tjänstemanna- och militärdisciplinen, sällskapsceremonierna o. s. v. -- har lika dåliga följder för härskaren som för hans undersåtar. Smickret, som aldrig är oskadligt, blir moraliskt härjande i outvecklade sinnen; tillbedjan skapar den uppfattningen hos den tillbedde, att han är gudomlig, en uppfattning, hvari han stärkes genom att hans godtycke och öfvermod aldrig möta något motstånd. Härskaren inbillar sig vara helig och oansvarig, och denna uppfattning blir också undersåtarnas. Ju mer de fördraga, desto mer blir underkastelsen för dem en religiös plikt; man afhandlar ej en guds, en allsvåldig konungs nycker, man vördar och lyder dem blindt, och man offrar sig lika blindt för dessa nycker.