# Mor i Sutre ## Part 3 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/mor-i-sutre-17015/index.md Vad var det han sa om greven? Är han efterspanad? De säger det, mumlade Träsken ovilligt. Vad vet jag? De säger det bort ikring. Men det är så fult, så en vill knappt ta det i mun. De säger att han lockat en borgardotter från Stockholm. Hon ska inte vara stort mer än en sexton, sjutton år, säger de. Han håller henne gömd på Frönsafors. Men nu ska fadern ha vänt sig till myndigheterna -- Mor i Sutre rätade långsamt på ryggen, strök med handflatorna hårt över förklädet. Hon sade: Och den vill Stava att mor hennes ska hjälpa på flykten? Hon vill väl det, mumlade Träsken. En gråtandes hälsning till mor, sa hon. Och sätta privilegierna på spel, kanske? Ja, det är dåligt, mumlade Träsken. Dåligt, dåligt ända upp över. Men hon sa så. En gråtandes hälsning till mor, sa hon. Det var ordet. Mannen i kärran snarkade såsom endast en van resenär kan snarka i en gästgivarkärra. Mor i Sutre stirrade på honom och plötsligt drogos mungiporna ut till ett leende, smal som en strimma, vasst som en knivsegg. Då vet en, sade hon, då vet en, vad han är ute och åker efter. Och hon pekade på mannen i kärran. Träsken snurrade om på klacken, sköt hatten bak i nacken. Ocken är det då, då? viskade han ivrigt. Ocken är det? Hon svarade: Det hörs väl på snarken. Det är länsman i Stenshult. Dåligt, dåligt, mumlade Träsken, dåligt att en inte har handklovar på lager. Han följde moran in i köket. Gästgivarns hustru satt vid bordet och skar bröd i tärningar. Pigan stod vid spisen och rörde i gröten. Ingendera besvarade Träskens hälsning. Träsken lade varligt från sig hatten, drog av rocken, torkade bänken innan han satte sig. Mor i Sutre hällde upp gröten. Plötsligt rabblade sväran stad på sitt skatspråk. Nå, va'nt som sa atten sprang eft flicka --? Och hon blinkade krampblink med de röda ögonlocken. Moran vände sig bort: Träsken läste bordsbönen. Sväran fnissade till eller snyftade, ovisst vilket. Och upprepade: Nå va'nt som sa att Danjel sprang eft flicka --? Ingen svarade. Men på vägen vandrade Daniel och Valborg i takt och tukt och god ordning, då den ene av främlingarna sköt sin skuldra under stören strax bakom flickan. Tack, sade Valborg och trädde åt sidan. Hon lindade tjudret kring armen och stretade i väg med gumsen, angelägen att hålla sig jämsides med Daniel. Men efter en stund linkade den andre främlingen, en lång, skranglig yngling, fram till bocken, lade handen på tjudret och lirkade det smått efter smått från Valborg. Han grinade över hela ansiktet och tedde sig illa blyg och förlägen. Det var fasen vad I är tjänstvilliga, log Daniel, tillade: I har väl inte sett mycket kvinnfolk i Hobyskogarna? Mannen vid störändan svarade: Det var en, som kokte gröten åt oss. Hon var från salig kungens tid, som man säger. Hon var åtti fyllda, upplyste ynglingen och gnäggade och sneglade åt Valborg. Vad kokte hon på? frågade Daniel. Mannen vid störändan svarade: Bjugg. Rutten. Och vad eljest hon hävde i, skarnet. Inte var det föda för folk och inte för fä heller. Till olsmässe fick vi råkakor, upplyste ynglingen. Han var låghalt och gick och knuffades med gumsen. Mannen vid störändan var bredaxlad och grovhänt som en smed men kortbent så att han lite emellan måste taga två-steg-fjärde för att hålla lunken med Daniel. Byxorna hängde i flikar kring vaderna, överkroppen täcktes av en skinntröja utan ärmar. Armar och nacke voro täckta med långt, raggigt, mörkt hår. Kommer I fler däruppifrån? frågade Daniel. Ingen svarade. Men efter en stund sade den raggige: Får vi tag i bruksförvaltarn så slår vi ihjäl honom. Och får vi tag i greven på Frönsafors så slår vi ihjäl den med. Det är rättvist. Det är rättvist, upprepade ynglingen, gnäggade och sneglade åt Valborg. Ja, rackarn i Västerås ska ha arbete, han ock, sade Daniel. Vid grinden sattes korgen ned. Valborg tog hand om byken. Daniel gick mot köket. Raggen lade sig på dikesrenen. Den halte ynglingen höll alltjämt bocken vid tjudret. Släpp'en, sade Valborg, så går han till stallet. Men haltebolinken ville inte släppa. Han körde sina rakrangliga dödmansfingrar kärligt genom gumsens svartröda ull. Och rätt nu fick han tårar i ögonen. Det är så rart att hålla i'n, mumlade han, grinade förläget. Raggen lyfte huvudet. Vad är det för pris på'n? Det är inte något pris, svarade Daniel. Han vände sig hastigt om och gick fram till haltebolinken. Släpp'en! Ynglingens armar och händer slaknade, magen buktade in som för en stöt, hakan sjönk så att kindhuden drogs ned i långa, gulblå veck. Han släppte tjudret och bocken betade sig i sakta mak upp mot stalldörren. Öppna sidgrinden, ropade Anders från kuskbocken. Brodern lydde. Gästgivarskjutsen med den snarkande resenären rullade varligt utför den steniga stallbacken, gjorde en tvär sväng och klarade med nöd grindstolpen på ena sidan och Raggens nakna fötter på den andra. Se upp, dråsmåns! ropade Anders. Pisksnärten klatschade mot skinntröjan. Raggen rörde icke en lem. Kommer du igen till kvällen? frågade Daniel. Varken i kväll eller morgon, svarades. Den resandes huvud föll bakut och tung, gurglande suck steg mot himlen. Ocken var det som for? sporde Raggen. Daniel svarade: Länsman i Stenshult. Han stängde grindarna, såg sig om efter gumsen, som med fötterna på stalltröskeln mumsade på den sista gröna tuggan och viftade avsked med svansstumpen. Valborg försvann i brygghuset. Daniel steg upp för trappan och in i köket. Där satt Träsken vid det tömda grötfatet, händerna knäppta och huvudet sänkt. Mor stod i spisen. Bror Lars, gästgivarn, halvlåg på fållbänken. Guds fred, hälsade Daniel, strök av mössan. Ingen svarade. Endast sväran, som snattrade: Va'nt' som sa atten sprang eft' flicka --? Slutligen lyfte Träsken sina händer, skilde dem åt, höll upp högra pekfingret och stirrade envist på signetringen. Varföre då, då? sade han; och då ingen svarade: Är det något fel med Valborg? Med Valborg? upprepade gästgivarn i fållbänken, gjorde stora ögonen. Vad skulle det vara? Inte vet jag något. Int' annt' -- snattrade sväran -- int' annt' ho spring efter Danjel. Mor i Sutre sade, ryggen vänd åt de andra: Det finns ingen skavank hos jäntan. Hon är den liksta svära en kunde få, för den delen. På tå och ivrigt tummande mössan smög Daniel sig bort till spisen, åkte upp på hällen, där det var som mörkast och blev sittande med sänkt huvud, sakta dinglande ben. Nå! sade Träsken och drev plötsligt knogarna i bordet. Nå. Varföre då, då? Är det hemgiften? Är det där skon klämmer? Gästgivarn satte sig långsamt upp, strök över benen ända ned till haserna och upp igen. Sade: Den blir det väl bra med. Den har vi väl inte tänkt på. Nä int' nåt, int' nåt, int' nåt! snattrade sväran. Int' nåt ha'n tänkt på tocke -- Men mor i Sutre sade: Vad ska det var bra att åma sig? Vill Träsken tala om hemgiften, så låt'en. Hon hällde upp supan i muggen och ställde den framför gästen. Väl bekomme, sade hon, neg och log över hela ansiktet. Och plötsligt tog hon ett grabbtag i de svarta öronlockarna hans. Inte tar en en gammal räv vid örona, inte. Träsken och jag är kända sen barndomen, så vad det anbelangar har vi inte något hymmel. Ger han sin dotter så ger jag min pojk och en får väl se, hur det kan väga. Träsken sköt henne varligt åt sidan, vände sig åter till gästgivarn. Du! Lars! sade han, satte vänstra armbågen på bordet, höll handen med utspärrade, ringbeprydda fingrar framför sig. Du ser den här handen -- det är jag, Träsken. Och fingrarna äro mina döttrar. Sting en nål i lillfingret -- känns det i handen? Ja. Hugg av ringfingret -- blöder handen? Ja. Kan handen leva i kraft och Herrans välsignelse om fingrarna tvina bort? Nej. Den här korta tjocka, det är Lotten i Gravendal. Bondgift. Mågen har hästar och nötkreatur, får och fjäderfä, fyllda bodar och husgeråd av alla slag, drängar och pigor, korteligen -- han har ett åttondels mantal skattefrälse. Svärfar, sägar han, du har färdats långväga, du är trött. Stig upp på din kammare, som ständigt står redo att mottaga dig. Jag skall vattna och fodra din märr, Lotten står i köket och lagar din mat, barnbarnen vänta på att du skall spela för dem. Nå. Det är Lotten. I Gravendal. Hon fick på sin tid femhundra daler silvermynt. De har kastat av sig. Den här är lite längre och lite smalare, det är Majken. Hon är gift med befallningsman på Frönsafors. Hon har det inte så fett, nej, det har hon inte. Men hon är min dotter. Jag far aldrig den vägen förbi utan att titta in till henne. Hon kan bju mig ett stop dricka, och jag kläder hennes sju barn. Hon har en pilt, som bara är sju år. Han sitter här -- på knät när jag spelar. Stilla som en liten råtta. Det är mig nog. Hon har kostat mig mycket pengar. Dåligt, dåligt, dåligt. Men hon är min dotter. Och vad som inte kastar av på jorden, det kastar av i himlom. Så har vi den långa, jämntjocka. Det är Laura. Hon är ogift och har ingen avkomma. Hon bor i Skara. Bor hon hos skräddarn, skomakarn, handelsman? Nej, hon bor hos domprosten. Skurar hon golven, står hon i spisen, sköter hon svinen? Nej, hon kallas mamsell och står för hela hushållet. Hos domprosten i Skara. Går hon ur vägen för Träsken, låter hon honom sova i drängstugan? Nej, han sover mellan lakan i lilla gästrummet uppepå. Skakar han hand med domprosten? Det gör han. Sitter han ibland vid domprostens bord, efter att domprosten spisat? Det händer. Går han i domkyrkan med domprostens mamsell och hör domprosten predika? Det gör han. Det är Laura. Hon fick på sin tid femhundra riksdaler banko till utrustning och annat. Har det kastat av sig? Det har det. Andligen talat. Så har vi slickepott, man kallar. Den är svagare. Det är Hanna. Hon tjänar piga hos köpman Luther i Göteborg. Har hon avkomma? Det har hon, jag säger inte annat. Och det är dåligt, dåligt, dåligt, eftersom hon är ogift. Men är hon min dotter, är hon ett finger på handen? Det är hon. Kan jag hugga av henne? Nej. Kan jag låta henne tvina bort? Nej. Måste jag hålla henne vid makt? Ja. Kastar det av sig? Ja, i himlom, där modern räknas i de saligas skara, amen. Amen, upprepade mor i Sutre. Gästgivarn suckade tungt som i kyrkan en böndag. Men Träsken tömde hastigt sin mugg och satte den med en smäll tillbaka på bordet. Så har vi den här minsta, man kallar Vickevire. Nyttar den till annat än att klå sig i örat? Till synes inte -- men ho vill mista'n? Det är Valborg. Hon var inte mer än sex år då modern dog, Hanna sjutton. Vad skulle Träsken göra? Hem och stad hade han inte längre. Som Människosonen drog han kring med sin kärra. Fanns det säte för Valborg och Hanna? Det slogs upp. Var det till gagn för köpenskapen att ha jäntorna med sig? Det var det, jag säger inte annat. Det såldes mer när Hanna var med än vare sig förr eller senare. Men var det Herrens välsignelse eller Satans? Det var Satans. Fast en såg det först, sen Hanna tagit skada till sin själ och vid tjugufem års ålder framfött ett gossebarn. Vad gjorde då Träsken? Han satte Hanna i tjänst hos Luther och förde Valborg till mor i Sutre. Var det hans avsikt, att hon skulle bli svärdotter åt gästgivarmor? Inte från begynnelsen. Är det hans avsikt nu? Det är det. Tänker han ge henne någon hemgift? Det tänker han. Och plötsligt sprang han upp, slog näven i bordet och ropade: Tusen riksdaler banko. Nu är det sagt. Tusen riksdaler banko, kontant. Sagt och betalt. Kors i jissi namn, skrek mor i Sutre, och häftig i alla sina åthävor vände hon sig hastigt om och slog Daniel en kindpust som bekräftelse på glädjen. Han log häpet och blygt och drog sig ännu längre in i skumrasket. Tusen banko, mumlade han, vad i helskotta -- inte! Inte! Träsken satte sig. Han torkade svetten ur pannan och betraktade Lars med en sträng, frågande blick. Gästgivarn reste sig. Han var lång och åbäkig som ett orakel, gick därför kutig. Han tassade i strumplästen bort till tunnan, tog öskaret och drack en dryck vatten. Och med ryggen vänd mot Träsken sade han: Det bleve väl bra med det. Inte är det någon som tänker på hemgiften. Nä, int' nåt, int' nåt, int' nåt, tjattrade sväran. Vad tänker du på då? frågade Träsken. Gästgivarn svarade: Jag tänker på rättvisan. Vad är rättvist då? fortsatte Träsken. Gästgivarn vände sig sävligt mot honom, lade händerna på ryggen och vaggade sakta av och an. Orden makade sig långsamt fram mellan tänderna, men blicken halvt beslöjad av de hängande, buskiga brynen började glimra och glittra som mareld. Jag tänker att det är rättvist nu, som var rättvist för fjorton år sen. Vad var rättvist för fjorton år sen? framhärdade Träsken. Det vet du väl, att jag hågade åt Hanna, då I var här vid mickelsmässan det året. Men far sa nej, och du tyckte visst att hon nyttade mer i köpenskapen. Vad säger du? skrek Träsken. Vad är det du säger? Men gästgivarn fortsatte, makligt som tillförne: Nå, det kvittar vad du tyckte eller tänkte. Far sa nej. Det skulle inte vara annat än en hemmadotter åt son i Sutre. Kringfarandes folk höll han inte för mycket. Och var det rättvist då, så är det rättvist nu. Det kan du hälsa Hanna, om du eljest vill, att kom hon inte till Sutre som hustru så kommer hon inte som svägerska. Så länge jag är gästgivare. Jämt tänker'n på'na, jämt tänker'n på'na, tjattrade sväran snubblande hastigt, som om läpparna velat kappas med de blinkande ögonlocken. Jämt tänker'n på Hanna, på Hanna, på Hanna -- Håll käften, sade gästgivarn, jag tänker inte på Hanna, jag tänker på rättvisan. Skilt ska vara skilt, hemmabor för sig och löst folk för sig. Å jisses, å jisses! kved mor i Sutre. Vad är det du säger, pojk? Hör inte på honom, Träsken lille, han menar det inte. Men Träsken sade: Är det mig du skäller för löst folk? Gästgivarn drog upp överläppen, så att den låg upp mot näsvingarna. Det var hans leende. Inte tar han det som skällsord, eftersom han liknar sig vid människosonen. Han har ju sin kärra, han, och kan bju tusen banko för en hemmason åt dottern. Han tassade tillbaka till fållbänken, drog upp fötterna, tog av strumporna och började karva tårna med en täljkniv. Mor i Sutre gick fram till Träsken och lade handen på hans skuldra. Men han sköt henne saktmodigt åt sidan. Han tog sin hatt, satte den på huvudet, tog också sin rock, men lät den ligga över knäna. Därpå sade han: Lars, ser du mig? Det gjorde gästgivarn, såg under lugg. Som du nu ser mig, fortsatte Träsken, som du nu ser mig fast med rocken på, går jag in till köpman Luther. Jag går in i det innersta kontoret med glasruta på dörren, dit bara de bästa kunderna slippa. Jag lägger denna min hand på valnötspulpeten och säger: köpman Luther, vem är jag? Då skrattar han och säger på tyska: det är ju Träsken, som jag handlat med i fyratio år eller så omkring. Nej, säger jag. Träsken är en knalle, som öknas så, därför att han i sin ungdom traskade omkring. Eller därför att han började med träskedar. Eller av annan orsak kanske, ty somt är uppenbart och somt är förborgat. Med honom har I handlat i fyratio år och han har icke bedragit er på en skilling, nej, inte på ett rundstycke. Men den I här ser framför eder är Karl Viktor Anton Kling, son till klockaren i Alingsås Anton Kling och hans hustru Anna Dorotea. Genom det heliga dopet upptogs han i den kristna församlingen och blev genom den heliga nattvarden delaktig av vår herre Jesu Kristi heliga blod och försoning. Han ingick i det heliga äkta ståndet med Anna Sofia Magdalena Persdotter från Södra Vi och hon födde honom i tukt och ära fem döttrar. Och dessa sina döttrar har han efter råd och lägenhet och bästa förstånd givit en kristlig uppfostran. Gut, säger köpman Luther, sehr gut. Men jag svarar. Dass ist gar nicht gut, herr kaufmann Luther. Dass ist schlecht, schlecht, schlecht. Och varföre då, då? frågar köpman Luther ganska förvånad. Och jag svarar -- Men i stället för att svara, tog Träsken hastigt av sig hatten och höll den för ansiktet. Axlarna arbetade något litet; eljest lät han intet förmärkas, bet hårt i svettremmen och släppte icke fram ett knyst. Mor i Sutre strök honom över ryggen, men hans kynne var ju känt sedan länge och väckte inte förvåning om ock någon förlägenhet. Gästgivarn krafsade ivrigt sina tår, Daniel tryckte sig allt djupare in i spiselvrån, sväran blinkade, blinkade -- Och lika hastigt kom hatten på huvut igen. Det skarpskurna ansiktet var omfärgat från rödbrunt till blekgult och några ränder och ornamenter talade om tårar. Men ögonen lyste och plirade lustigt. Är det inte hålen, gästgivare? Här går jag klädd som en kung med hög hatt och lång klädesrock och kragstövlar och ur och berlocker och pitschaft och pärlemorknappar och karnioler och klockspel och kärra och märra och lite var vet väl, att Träsken gömmer nåt på kistbotten men hunnar om det finns den bonnschatte mellan Göteborg och Mora som inte håller sig för mer! Se bara på denne usslen, befallningsman vid Frönsan. Nå, inte ont om honom, eftersom han är måg. Men modern hans! Fadern var torpare, mannen var torpare, sonen hade blitt torpare i all sin dar, om inte svärfar Träsken hjälpt honom på traven, så att han blitt befallningsman eller rättare hos greven. Och vad säger käringen? Vad säger hon åt mig? Kan det bli någon välsignelse när en gifter sig med en kringfarandes knalleflicka. Säger kärringen. Åt mig. En urfattig torparekäring. Åt mig. Å hut! Men såna är ni allihopa, torpare och bönder och gästgivare och länsmän och allt vad bofast folk som finns. Allihopa. Och jag skiter i det, gästgivare, jag skiter i det. Men lägger I det töserna till last så ska fan ha Sveriges bönder. Nu är det sagt. Han reste sig, slängde på sig rocken, satte sig åter, tog av hatten och torkade brättena. Nu är det sagt, gästgivare, och nu vill jag ha ord och besked. Ska det bli något mellan Daniel och Valborg eller ska det inte bli? Gästgivarn torkade av kniven, stack in den i slidan, fäste slidan vid svångremmen. Inte så länge jag är i fars ställe, sade han. Om två år blir han myndig och då gör'en som han vill. Men till Sutre kommer hon aldrig som hustru. Daniel sprang ned från hällen, men moran sköt honom åt sidan. Sade: Har jag ord med i laget? Det vet I väl I har, mumlade gästgivarn. Då säger jag till minstingen att änten blir det gifte och det snart eller ock får Träsken ta Valborg med sig. Jag är led på att gå här som en annan trollpacka och glo på dem med sura ögon. Lasse -- började Daniel, men tystades av Träsken. Han sade: Säger du, att Valborg aldrig ska komma som hustru till Sutre? Är det betalt för gammal ost? Gästgivarn lutade sig tillbaka i bänken, såg upp i taket. En kunde tycka så, svarade han betänksamt, men det är det inte. Och inte skulle jag stå så hårt på det, om det inte varit fars ord in i det sista, att sönerna skulle ha hemmadöttrar. Om de eljest gifte sig. Det vet I, mor, att han sa -- Lasse -- började Daniel; men mor i Sutre sade: Tyst, pojk! Är du äldst, du? Och gästgivarn fortsatte: Och det kan väl hända, att jag inte skulle stå så hårt på det ändå, om allting vore efter ordning. Men så länge en ska ha oäktingen gåendes i gåle får en se till att det inte blir mer folkprat. Han vände sig mot väggen och sade: Så det kan I tacka Stava för, och mor ock, som äntligen ska ha oteringen gåendes här. Efter en stund tillade han: Men vad det anbelanger, att Valborg stannar här som piga, så har jag ingenting att säga. Hon gör skäl för sig och mer till. Det är nån som krafs på dörra, inföll sväran. Hör då, hör då. Det är nån som krafs -- Mor i Sutre öppnade. Haltebolinken stod på trappan, gned sig om de utstickande armbågarna och log förläget. Vad vill I? frågade gumman. Vi skulle -- sku -- sku -- skulle -- stammade han. Daniel sade: Det är två strykare. De vill väl ha mat. I ska få, sade moran, smällde igen dörren. Och gästgivarn fortsatte, makligt vändande och passande orden med tunga och läppar. För det är inte så med oss som med Träsken, att vi har något på kistbotten. Det har vi inte. Utan gott namn och rykte skulle väl vara det enda vi har, om vi inte skiljer oss från det själva. Och det är nog som Träsken säger, att kringfarandes folk inte hålls för så mycket som boendes. De kan ju vara bra ändå, för den delen. Träsken reste sig, lugn i ansiktet och lätt och behändig i kroppen som en vante. Han drog på sig rocken och sade under tiden: Är det sista ordet, det, gästgivare? Det skulle väl vara det, mumlade han i fållbänken. Och Daniel började för tredje gången: Lasse -- Men Träsken lade handen på hans axel, drog honom till sig och såg honom in i ögonen med stickande skarp blick. Pojken lät bli att blinka, och Träsken kände sig nöjd. Han skrattade. Ja, vad far håller för bäst, det ska mor inte bättra. Nu har gästgivarn sagt sitt och nu säger jag mitt. Valborg tar jag med mig i kärran den dag i morgon. Håll mun, pojk! Det finns ett hemman i Västergylln inte långt från Skara. Jag har länge redan fundrat på att köpa den åt Bina och Träsken för det fall, att hjulen skulle snurra av kärran. Nu blir det köp till nästa fardag eller senast om ett år. Får bli när Luther kan punga som bäst. För se Träskens pengar tar till och med bönder emot. Och faller det sig sen så, att Daniel skulle få ärende neråt Västgylln så finns där både flicka och gård. Han sa så i jons, Träsken, och nu säger Karl Viktor Kling detsamma. Det var ord, sade mor i Sutre. Men sväran jämrade: Att int' nån hör, att int' nån hör, hure krafs på dörra -- Vad säger Lasse nu då? undrade Daniel och hans ögon tindrade som juleljus i ottesång. Men gästgivarn sade ingenting och sväran fortsatte att jämra sin ramsa. Att int' nån hör, att int' nån hör, hure krafs på dörra -- Mor i Sutre öppnade. Det var återigen haltebolinken. Ja, I ska få, ropade hon och slog med båda händerna. Tåla dig! Tåla dig! I ska få båda två -- Halten stammade: Sku -- sku -- skulle bara säg att vi -- vi -- vi blitt fler. Fyra stycken. Det var då håken, muttrade moran, smällde igen dörren. Men när Valborg bar ut vällingen och brödtärningarna till strykarna, hade talet vuxit till halva dussinet. Det var medelålders män, grova men magra och utarmade. De hade fylkat sig kring Raggen, bildade ett svart röse i diket vid grindstolpen. Valborg räckte tennmuggarna, fatet och stopet till Raggen, som tackade hövligt. Jungfrun är beskedlig, sade han, tackar ödmjukast. De andra stirrade oavvänt på henne, muttrade ett tack eller ett signe. Halten stod upprätt på grindstolpen som en fågelskrämma, vajade med slaka armar och slankig hals, grinade förläget. Valborg dröjde, oviss om hon borde lämna tennet i sticket. Sade: Det var fler än I sa. I sa bara fyra. Raggen torkade sig om munnen, räckte stopet till grannen. Det kom fler, sade han, kastade sig på sidan och blickade utåt vägen, som om han väntat ännu fler. Halten stammade: Det är så lejt i skoarna, jungfrun. Det är frostigt om nätterna. Förut var det fnatet som inte lämna en ro. Och inte kom det någon jungfru med välling, inte, sade Raggen. De fyra karlarna logo i skägget, för ett ögonblick. Så blevo de åter allvarliga, ägnade sig åt stop och muggar. Huvudena böjdes bakut och ögongloberna rullade spasmodiskt i de gulbruna, skäggiga ansiktena. Men en av dem förmådde inte hålla kruset, utan Raggen måtte hjälpa honom. Han hade buntar med ältgräs bundna kring handlederna och halsen. Det är frossan, förklarade Raggen, vi har den allihopa, men han är ett kräk, den här. Vill I ha mer? frågade Valborg. De sågo på varandra. Raggen svarade: Tackar som bjuder, jungfrun, om det inte är för mycket. Hon samlade de tömda kärlen i fånget, då hon gick förbi. Halten föll ihop över grinden som en fällkniv, grinade stolligt och stammade: Det var så lejt i skoarna, jungfrun. I detsamma såg Valborg far och Daniel försvinna genom stalldörren, tveksamt styrde hon kosan ditåt. Far ville väl inte bli åtspord, men Daniel måtte väl fram med vad som avgjorts i köket. När hon hunnit halvvägs uppför stallbacken, ropades: Valborg! Och hon stannade, tagen på bar gärning, tyckte hon, rodnade. Det var gästgivarn, som ropat. Han stod på kökstrappan och stack fötterna i skorna.