# Mor i Sutre

## Part 2

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/mor-i-sutre-17015/index.md

Hon trampade fram genom ungskogen som en älg, klöv och krossade hämmande grenar, klev med högt lyftade ben mellan stubbar och rötter och klev aldrig fel. Röd blev hon och kortandad, det var svett och inte dagg som rann i rännilar fram ur det vattenkammade, grågula håret, men till minstingen skulle hon inte lämna Daniel en timme till i lejongropen.

Inte för att Träskens jänta var babylonisk av sig, nej vaserra. Och inte för att Daniel var värre skalk än andra i tonskiftet. Men det vet en, att när fäboden får lås får björnen lus. Och när nu gästgivarn sagt sitt ord mot gifte, fick en väl vaka att det inte bleve kättja i stället för kräckla. Nog med en oäkting i Sutre. Rotar sig den vanan i en gård så sitter den hårdare än själva pankan. Och vad blir det till med dessa ungarna, som drättla upp i lönn? Har de så greve till far, så blir det inte likare för det. Som Basse! Ett okristligt namn hade han fått och det var ändå det minsta. Blek och skranglig och underfundig som attan. Klok var han, ja vaserra, rent onaturligt klok. Komme nog högst i läsningen, han som modern. Men inte skulle Daniels pojke bli ett sånt där mellanting mellan hand och vante.

Och det är också det, att upproret ska kvävas i sin linda. Har gästgivarn sagt sitt ord så ska det vara sagt, om än tokot. Och har sväran lagt Sutre till kast, att Stava slog över skackeln, så skall hon till minstingen inte få Daniel att tjata om. Den leda tungan hennes. Stava i ny och Stava i nedan. Som om det varit fel med flickan från begynnelsen! Nej, bara det, att hon råkade lämna hemmet på en torsdag. Det var orsaken och ingenting annat.

Se det att lämna sitt hus på en torsdag, det är rent förbannat, tänkte mor i Sutre. Och i detsamma erinrade hon sig att dagen var Tors och därtill den trettonde i oktober. Hon stannade och såg sig omkring. Småskogen var slut och hon befann sig på vindfället mellan björkhagen och Rågklinten. Hela sluttningen var beströdd med rullstenar från ett barnhuvuds storlek till ett hebbres. Här i ödemarken kunde det inte vara stor synd att vidtaga sina försiktighetsmått. Hon bröt av en björkkvist, skalade bort bladen, lindade och knöt den kring vänstra handloven. Det var varken al eller ask men en ska väl inte tro på ett sånt himla skrock att det skulle göra någon skillnad.

Då visslade en glada, då skrattade en skata, då hoade uven, fast det var ljusan dag. Mor i Sutre rodnade ända upp i öronsnibbarna. Men hon såg varken åt höger eller vänster utan gick sin kristliga väg rakt fram.

Då begynte klockspelet ringa. Rang runt om, bakom och framom, till höger och vänster.

Mormora! Mormora!

Satan, sade mor i Sutre. Och plötsligt kom hon att tänka på, att detta var underligare än något torsdagselände. Allt från den arla stund, då hon upptäckte, att röda gumsen inte fanns i stallet och Daniel inte på gästgivargården, hade dessa ungarna hängt efter henne som ettermyror efter en daggmask. De hade väl den ovanan eljest ock, men en knock med käppen där ryggraden slutar brukade vara tillfyllest. Icke så i dag. Aningen om ett svart skälmstycke grydde i morans sinne. Hon ropade:

Basse! Var håken håller du hus? Kom fram!

Basilius kom fram bakom en sten och stannade på käpplängds avstånd, likaså Britta, Kajsa och Bolla. Men Lasse stabbade ända fram till vadmalskjorteln, det stora huvudet sänkt, blicken fästad vid tårna. Och plötsligt böjde han sig ned, tog sig om högra stortån och jämrade:

Aj, aj, aj, aj.

Vad har du i tån? frågade moran.

Men han bara skrek:

Aj, aj, aj, aj, aj --

Och Basilius sade:

Det är inte olikt att Lasse blivit stungen av ormen.

Slaget var välmåttat och träffade till synes i knävecken. Moran stöp på knä utan ett ljud: hon drog ikull ungen och synade först högra foten, så den vänstra.

Var känns det? frågade hon.

Det visste han inte, helst han låg på rygg och sprattlade med ben och armar i en röra. Men han svarade på måfå.

Det kniper!

Var kniper det? frågade moran.

I magen! skrek han och satte i att tjuta. I magen! Aj, aj, aj, aj --

Mor i Sutre räckte fram handen.

Kom och hjälp mig upp, Basse!

Han smög sig till henne sidledes för att bjuda minsta möjliga skottavla, han förlängde sin högra arm en aln vid pass och tog spjärn med fötterna men föll likväl framstupa, då moran med en knyck reste sin lekamen. Där låg han, uslingen. Hon betraktade honom uppifrån och sade:

Nu ska du väl ha smörj, Basse?

Då lutade han huvudet mot en sten, mötte blicken och log.

Och det var det värsta hon visste. Hon hade aldrig sett en barnunge le vid den frågan. Mer än Basse. Det gick över hennes förstånd. Han log, så snart det blev tal om stryk, log med långa tänder i ett blekt, spetsigt ansikte. Sanningen att säga frälste det oftast ryggen.

Hon frågade:

Är det morbror Daniel som satt i dig det här, din håle?

Basilius skakade på huvudet. Hon lyfte käppen men åtrade sig och pekade på flickorna.

Är det Daniel som satt i er det här?

De hade stoppat förklädena i mun och kunde för den skull omöjligt svara. Återstod Lasse. Han låg alltjämt på rygg med uppdragna knän och stirrade tungsint in i den töckengrå oktoberhimlen. Hon petade till honom med käppen.

Vad ska Lasse få, när Daniel kommer tillbaka från kärret?

Upp flög ungen och började sussa omkring som en humla.

En käpphäst! skrek han. En käpphäst!

Och lika plötsligt blev han åter stillsam, tung i det stora huvudet och fundersam. Men Basilius rynkade ögonbrynen, vita som blekt lin. Hemligheten var röjd och morans ansikte blånade av en fruktansvärd vrede. Ännu en gång hötte hon och ännu en gång åtrade hon sig, stötte staven i marken och klafsade fram mellan stenarna. Redan inne i björkdungen vände hon sig om och ropade:

Hem med er, ungar! Vi råkas. Och se för satan att inte kalvarna ränna vill som gumsen.

Eljest var gumsen redan glömd för den tredje och viktigaste frågan. Skulle det nu åter bli gräl och skam i Sutre, gästgivarns till visa för de illvilliga? Och alltid för kvinnfolk. Gräl då Lars mot mors vilje tog hustru, gräl så att präst och länsman måtte medla och gjorde sig stora och tunga i Sutre. Gräl och skam utan ända, då Stava födde. Gräl nu sist om Daniel och Valborg. Det visste hon med sig, mor i Sutre, att hon från begynnelsen varit mild som en duva. Men Herren hade satt henne att regera och konglig befallningshavanden hade givit henne privilegierna i Sutre efter salig gästgivarns död, och vem håken kan regera utan näbbar och klor? Helst i oår då en måste räkna bitarna och se till att inte Skam ökar ungskaran, som Herren i sin nåd har givit.

Nej, det går inte att ta på sig mera, tänkte mor i Sutre. Det går inte. Knappt att en kunde lägga på en gris till julen, en kalv efter Blomman och en till göjeslakt. Fem fanns det redan och sväran gick med sjätte. Nej, det går inte, tänkte mor i Sutre.

Och hon begynte springa. Hon tog av sig trätofflorna och begynte springa. Vad det nu skulle tjäna till. Olyckan kunde ske i dag såväl som en annan dag och en annan dag såväl som i dag. Det var lite lönt att springa. Men allt sen i midsommars, då gifte först bragts på tal, hade hon vakat, och vakan tar sin man, om det så är mor i Sutre. Gallbemänger blodet, villar syn och hörsel, torkar gom och tunga. Varje ögonblick blir så långt och tungt och viktigt.

Och så det att han satt upp ungarna och gillrat snaror för mor som för en gammal rävhona. Det knep henne mitt i bröstet på ett underligt sätt. Han hade varit hennes frid och tröst, Daniel, då Lars och Anders grinskades och betos. Hon mindes honom från det tidigaste tills nu som gladlynt, fromsint och foglig -- varför kunde det inte få bestå? Hade hon så lite känt honom, att skalken växt under fager yta? Och varför gjorde han detta? Kunde han inte veta, att hon till sist skulle ställa sig på hans sida? Visst hade hon sagt nej mot giftet med dunder och brak, men det visste han väl, att något måste man säga. Skulle hon kanske ha nigit och tackat för nya sväran -- Träskens dotter! -- och slaktat och bakat och bryggt och bjudit till tredagarsbröllop på eviga momangen? Ja, hon kunde önska att hon gjort det, gästgivarn till trots.

Hon stannade ett ögonblick för att torka den allt stridare strömmande svetten ur ögonen. Och fortsatte.

Gästgivarn till trots! Vad vålade hon egentligen hans snikenhet, att pojken inte kunde få gifta sig? Var det lönt att brottas för så lite som en unge mer eller mindre i huset? Och driva pojken till lögn och lömskhet. Vem skulle hon lita på om Daniel svek? Vem skulle hon ty sig till när det blev för lett och långdraget alltsammans? Det var väl första gången han gjorde stick i stäv mot mors vilja -- och i lönn.

Mor i Sutre började gråta. Hon märkte det inte genast, eftersom svetten redan sved i ögonen. Men så småningom kändes det i strupen och käken och bröstet, till sist mest i bröstet. Hon blev häpen, hon måste stanna på nytt, hon strök vätan ur ögonen och undersökte, som om hon kunnat skilja på svett och tårar. Hon var eljest så lite blödig att hon mest brukat skämmas för sina torra ögon. Inte ens då salig gästgivarn dog och privilegiet stod på spel hade hon kunnat klämma fram en tår, hur tungt än hjärtat kändes. Men nu kom det så ymnigt som under de blödigaste flickåren. Tre friare hade hon begråtit för deras otros skull. Hon mindes inte längre varken namn eller utseenden, men hon mindes greppet kring strupen och den leda smaken i mun. Och detta liknade. Det liknade så ackurat den kärlekskranka flickgråten, att mor i Sutre häpnade och blygdes för sig själv. Farten saktade, björklövet klaskade henne inte längre i ansiktet, inga grenar knakade och brötos. Hon gick stillsamt, mjuk i gången, med träskor under armen och gumstav i hand, men sakta, sävligt vankande som en tröstlös flicka. Hon tänkte inte längre på annat än på det besynnerliga, att mor i Sutre grät.

Först när kärrets svartblanka vatten glänste emot henne mellan hällarna, vaknade omsorgen på nytt. Hon lyssnade. Ingenting hördes, varken tal eller klappträ, men bakom hällen, där kitteln stod, pyrde röken fram. Mor i Sutre smög sig fram på mjuka fötter, vaktande sig att trampa på skrevornas torkade, prasslande gräs. Vid kittelhällen måste hon gå sidledes, tryckande sig upp mot stenen. Stigen var smal och slipprig. Felas bara, tänkte hon, att jag plumsar i. Då får de tid --

Försiktigt förande fötterna tog hon sig fram till hällkanten, där stigen brednade. Ett par famnar till och hon kunde se riskojan. Osedd se, ohörd höra. Hon dröjde en stund, stirrande framför sig. Och ju tommare hon stirrade, desto rödare blev hennes ansikte, rodnade ända upp över pannan, ända in i hårfästet. Plötsligt släppte hon träskorna i backen, trädde i fötterna, stötte den broddade staven i stenen så att det sjöng mellan hällarna och gick tungt och tryggt sin kristliga väg framåt.

Först såg hon Valborg. Flickan låg på knä över spången, vred upp de sista trasorna och kastade dem i korgen.

Därnäst såg hon Daniel. Han låg i mossan ett stycke bortom kojan, täljde.

Sist såg hon röda gumsen. Han stod tjudrad vid en buske. Nappade av bären.

Valborg blev henne varse, log över hela ansiktet, strök vatten och lödder av armarna.

Nej, se moran! Kommer I med skaffning?

Daniel satte sig upp, skuggade med handen över ögonen, som vidgades och kisade, kisade och vidgades. Det ryckte i mungiporna. Mor i Sutre gick sin kristliga väg framåt, röd och het efter backavandringen, som naturligt kunde vara. Kände på byken, luktade på den, sade:

En fick väl lov att se efter gumsen.

Daniel svarade:

Jag tyckte så, jag med.

Moran stod en stund på huvut i korgen, rätade upp sig och sade:

Du var visst säker om att finna'n, du. Eftersom du tog tjuder med dig.

Det var inte svårt att gissa, att han gått efter Valborg. I gissade väl åt det hållet, I med?

Jag gjorde väl det, samtyckte mor i Sutre. Tillade:

Du rastar, du, men sysslorna rasta inte för så vitt en vet.

Jag tyckte jag kunde hjälpa Valborg hem med byken. Brådare är det väl inte hos gästgivarn?

Å nej, det är det väl inte, medgav mor. Och Valborg släppte ned kjolen och sade:

Tag reda på en stör, så går vi.

Daniel prövade ut en stör bland de många murkna som låg där, stack den genom öglorna på korgen. Därpå tog han sin mössa, fyllde den med Valborgs bröstduk och lade den över hennes skuldra för att skona det mjuka skinnet. Mor i Sutre började tugga tysta ord, men pojken kände tecken och märken och skyndade att spörja:

Mötte I Träsken?

Mor i Sutre lystrade till och ljusnade.

Är han återkommen från Frönsan?

Han höll vid vägskälet med kärran. Språklådan var så stinn så den sprack, men jag hade just inte tid. Det var rent besynnerligt, att I inte såg honom. För I har väl inte gått backaledes?

Oj, oj! jämrade Valborg med munnen och log med ögonen. Har mor gått i den rasande backen?

Sliter jag dina don? snäste gumman. Ungdomarna fattade tag i stören. Daniel räknade och på en gång kastades den upp på axlarna. Mor i Sutre gick bort till enen och lossade gumsen.

I Guds namn då, sade hon och gav kräket ett lätt slag över baken. I detsamma skönjde hon någonting spräckligt i mossen, hukade sig ned och tog upp. Det var en kvistad björkgren med stamfäste stort som en näve. Barken var vackert randad med kniv. Hon räckte den åt Daniel.

Ska du ha grannlåten med dig?

Han stoppade den i fickan.

Kan väl inte skada. Gå före, I mor, med gumsen.

Jag går väl lika bra efter, tyckte gumman.

De satte sig i gång ned mot stora landsvägen, följande gruvstigen, jämn och god, fast övervuxen. Daniel som gick först måste då och då vrida på huvudet för att kasta en blick på korgen eller på mor. Ty gumstackarn måste gå baklänges, dragandes det genstörtiga kräket vid tjudret. Hon tyckte sig höra ett kluckande, dämpat skratt.

Vill han inte gå i tjuder, den rackarn? sporde Daniel.

Det tör du veta bäst, som ledde ut'en i tjuder, snäste gumman. Och slapp att höra det satans fnisset.

Efter en stund sade hon:

Vad ska du göra med grannlåten?

Ocken? frågade Daniel.

Grannlåten du har i fickan.

Daniel harsklade sig och spottade.

Åsch, sade han, det är bara strunt. Jag lovte Lasse en käpphäst.

Jag hörde det, sade gumman, jag hörde att du lovt Lasse en käpphäst, när du kom tillbaka från gruvkärret.

Korgen med byken gjorde en underlig sväng på stången, Valborg gjorde en rörelse, som kunde ha varit början till en nigning. Men mor i Sutre gick sin kristliga väg framåt, tungt och tryggt, släpande syndabocken vid hornen.

Vid skälet där vägen delar sig åt Hoby och åt Frönsafors höll Träskens kärra. Den var tvåhjulig, prydligt blåmålad med gula stolpar och skacklar, den hade på höger sida två röda hjärtan genomborrade av en gul pil, den hade på vänstra sidan ett gult lamm bärande korsfanan i rött och svart, den hade därbak två gula turturduvor matande varandra med röda blad: den hade därfram en skuta med gula segel, svart skrov, två röda ankare. Det var en makalös kärra, vars ägande höjde Träsken högt över allt vad knallar heter. Och likväl var kärran ingenting mot märren. Hon var mjölkvit utan fläck, hon hade ett litet huvud och lång hals och på båda sidor om halsen föll manen flätad med röda band, varje fläta slutande med en svart tofs. Svansen hängde två knutar till trots ned över hasen. Benen voro starkt ådrade, spensliga men fasta, hovarna små. Seltyget var svart med silverbeslag, ryskt speleverk pinglade skönt över manken. Märrens namn var Jacritza eller Jacoritza men hon kallades Jacobina, eller endast Bina. Hon var trots tandfilningar och andra knep till mogen ålder hunnen men lyfte ännu sina skankar på ett förunderligt lättfärdigt sätt. Varhelst hon dansade fram, pinglande med speleverket och behagfullt nickande med skallen, måtte folk stanna och titta.

Och likväl var märren ingenting mot husbond. Svarta klädesrocken med silverknappar mötte strax över knäna kragstövlarnas gulbruna uppslag. Västen blänkte av pärlemor, agat, karniol, onyx, silver och guld. Hatten var hög och svart, försedd med rött band, röda tofsar och blågul kokard. Allt detta på en man om tre alnar och åtta tum. Ansiktet hade en blåvit färg som inte gladde, ögonen voro svarta, stränga och stickande, näsan krum och skarp som en örnnäbb, håret hängde i yviga, mörka lockar, tunt i nacken men tjockt över de frostsargade öronlapparna. Rösten var föga inställsam, mera befallande och dystert övertygande. Ryktet var gott beträffande ärlighet i handel och vandel, mindre gott i fråga om lynnet, tvivelaktigt anbelangandes härkomst och forna förbindelser. Varorna voro över allt beröm, men underligt tycktes att en knalle sålde både socker och kaffe, kamgarnstyger och kardullskläde, saker av gammalt silver och guld, och någon gång begagnade sidenkjolar, passande för prostinnor eller ännu högre upp. Och okänt var före Träsken att en knalle åkte i kärra efter häst med pingelverk över manken.

När Sutrefolket kom ned till vägskälet, hade Träsken kunder kring kärran -- två karlar av fattigt utseende, främmande för orten. Träsken talade till dem som hans sed var, allvarligt och mässande. Mor i Sutre närmade sig utan att hälsa: det var lika otänkligt att avbryta Träsken i kärran som att avbryta prästen i kyrkan.

Träsken talade och sade:

Varföre då, då? Varföre icke köpa? Du säger att du ingenting behöver. Är då din garderob eller klädedräkt eller vettemanger som det ock kallas så väl utstyrd och fulländad som drottningens av Saba, om vilken Skriften säger, att hon i prakt endast kunde förliknas vid konung Salomo? Tror du det? Om drottningen av Saba hade sagt till mig: Gå din väg, Träsken, jag behöver ingenting. Jag har kalsonger och nattkappor, jag har särkar och koraller, jag har gullringar på fingrarna och giktringar på tårna, jag har allt vad en människa behöver. Gå din väg, Träsken. Si, då skulle jag ha stått upp, omgjordat mina länder och gått min väg. Men du är icke drottningen av Saba. Varföre icke köpa, varföre då, då? Nu är rätta tiden att köpa smorlädersstövlar eller rossläder två daler arton skilling eller väst av logarvad klipping eller tumvantar från två skilling till en daler tolv. Sommaren flyr, säger skalden, sommaren oss flyr och vintern redan gnyr. Varföre då icke köpa? Den tid varder kommande, då du möter Träsken, och du säger: Si, jag är nakot, för Guds barmhärtighet sälj mig ett par vantar. Och Träsken svarar: Gack till köpstaden. Och du säger: Varföre då, då? Och Träsken svarar: Mina vantar äro slut som ock mina västar och stövlar. Gack till köpstaden. Och du säger: Si, jag är nakot, öva barmhärtighet ty icke heller i köpstaden hava de några vantar. Och Träsken svarar: Vad sade jag dig vid Hoby vägskäl? Varföre icke köpa, sade jag, varföre icke då, då?

Plötsligt och utan att förändra min eller läge kastade han om tonen från mörkt till ljus och sade:

Guds fred, mor i Sutre. Det är hälsningar från Stava.

Mor i Sutre neg. Daniel gapade. Valborg sade:

God dag, far.

Men Träsken kastade åter om tonen och fortsatte:

Du säger, att du icke har mynt. Varföre då, då? Har du icke arbetat och är icke arbetaren sin lön värd? Är du icke en av dem, som fällt timmer i Hobyskogarna? Kanske har du en daler, kanske en skilling, kanske ett rundstycke, kanske något annat. Träsken är icke den, som ser till pungen, han ser till hjärtelaget. Du är en god människa, fast liderlig och begiven på dryckjom. Allt ditt vill du förslösa på krogar och bland löske folk. Men nu är rätta tiden att tänka på sin ändalykt. Mörkrens furste hotande och vred, sjunger psalmisten. Ho står honom emot som icke har Guds fruktan och något varmt på kroppen? Mollskinnsbyxor, karduan i stussen tre daler tolv skilling, bröstvärmare från en halv skilling, muddar, maggördlar, Guds fred igen, Daniel. Vi får språkas vid.

Daniel rodnade och tog till luggen. Valborg sade:

God dag, far.

Men Träsken fortfor:

Nu tänker du: Hur kan Träsken sälja så billigt? Är det svek och rackartyg, eftersom han säljer så billigt? Vet du vad köpman Luther i Göteborg säger? Du hast uns alle verdorben, sagt er. Är han känd? Luther i Göteborg, tyskfödd? Han spelar på orgelverk så en gråter. Du hast uns alle verdorben, sagt er. Varföre då, då? frågar Träsken. Du verkaufst uns zum Teuffel, sagt er, denn du verkaufst zu billig, zu billig. Köpman Luther, är han känd? Korta varor. Gans recht, herr kaufmann Luther, svarar Träsken. Jag säljer billigt till ärlig svensk allmoge. Avancen är ett gott samvete som kastar ränta i himlen likt en springbrunn inför Lambsens tron. Tre daler jämnt för byxorna, tre daler, tre daler. Varföre icke köpa? Varföre då, då? Två daler fyratiosju skilling, fyratiosex slå till, ett par muddar på köpet. Tror du Träsken schackrar med dig? Har du sett Lammet på kärran? Fyratiofyra skilling och en bröstvärmare slå till. Tror du jag är en schackerjude, din djävul? Slå till, säger jag eller dra åt helvete --

Träskens heta humör kom plötsligt till synes, han rev åt sig byxorna så att benen daskade kunden om öronen, slängde ned dem i lådan, smällde igen locket.

Kravla sig upp! befallde han mor i Sutre och blev utan krus om än med vanskligheter åtlydd. Valborg sade ännu en gång: Goddag, far, och fick en kort nick till svar. Piskan smällde över märrens huvud. Bina trådde dansen, pingelverket pinglade. Mor i Sutre, ovan vid farten, stack handen halvvägs efter tömmarna.

Något måste sägas.

Så Träsken är redan återvänd, sade mor i Sutre. Det blev inte så långvarigt då, norr ut?

Han drog in tömmarna, han knep ihop ögonen och visade tänderna.

Nej, det är dåligt uppöver, dåligt, dåligt, dåligt. Osäkert med. Det är allt det där folket som bruksförvaltarn bådat upp till timmerhuggning. Nu har de inte fått lön på månader, inte mat heller. Så länge sommarn vara, gick det väl an. Men nu drar de sig nedöver. Tör vara säkrast att I skaffar nya lås i Sutre. Riglar ska I få för två skilling stycket --

Hut är bästa hake, menade mor i Sutre; och tillade efter en stund: Hur var det vid Frönsan?

Träsken kortade tömmarna ytterligare.

Där, ja. Det är också dåligt. Jag har gråtandes hälsning från Stava.

Mor i Sutre knäppte ihop händerna, såg ned i knät. Träsken sneglade på henne från sidan, han rensade gommen med tungan, spottade friskt och sade:

Vad tror I det gäller?

Det kan en inte veta, svarade moran kort och lågmält, öppnade munnen på nytt men smällde igen läpparna för frågan.

Träsken sade:

Nej, och I kan inte gissa heller. Stava ber er, att I ska hysa greven en dag eller två eller kanske längre. Allt eftersom.

Moran såg upp, hon makade sig litet på sätet för att bättre kunna betrakta Träsken. Så satte hon sig åter till rätta, sade:

Det vet väl Stava och greven med, vad som står i privilegierna. Inte få vi se till, vad det är för en rackare, som ligger i adelsstugan och inte i bondstugan heller för den del. Äss han eljest kan betala för sig och inte är med kopporna eller annan smittosam sjukdom behäftad eller av konglig befallningshavande efterspanad.

Och om han är det, då? sporde Träsken.

Bina tvärade i grinden under ekarna; det var inte skyggning, endast gammal vana och Träsken lät henne hållas. När hon ringde så grant med klockorna, brukade hemmafolket titta ut. Nu kommo endast hundarna, hoppande och gläfsande, och ungarna med Basilius i spetsen, ännu något duvna och tvehågsna efter morgonens äventyr.

Framför stalldörren stod gästgivarvagnen, frånspänd; men på framsätet satt en stor, tjock karl, insvept i en blå slängkappa, kragen uppslagen, hatten neddragen över ögonen. Han snarkade.

Där har I gäster redan, sade Träsken, pekade med piskan. Men moran mente tro på att det var en förbifarande eftersom han satt kvar i kärran. Anders var väl i stallet för hästbyte.

Mor i Sutre kravlade försiktigt ur kärran och steg långsamt uppför kökstrappan. Träsken började spänna ifrån. Anders kom ut ur stallet med Blacken. Mor dröjde på trappan, såg från den ena till den andra, lyssnade till snarkningarna som än liknade lindebarnsgnäll, än stormtjut kring husknut. Plötsligt började hon vinka åt Träsken, vinkade med båda händerna, nickade och blinkade. Träsken släppte märren, som med lätta benkast dansade bort till stallet, och steg fram nära trappan. Mor böjde sig ned, viskade: