Part 9

-- Vad är ett hem? Det är inte så mycket som en cigarrett, för ett hem får säljas av vem som helst, men om någon utan att ha licens att handla med tobak säljer en cigarrett får han böta. Det finns ingen begränsning för rätten att handla med människoboningar. Här gå tusen unga män och kvinnor och vänta att få bilda familj, och den ena dagen efter den andra är det hundra som gå under, för att de inte ha något att flytta in i. Vad är ett hem? Så och så många kubikmeter luft till bestämt pris, eller helst obestämt ... Applåder ... Fritt tillträde för värden när som helst ... Dånande bifallsyttringar ... Skyldighet att släppa in andra spekulanter, som kunna köpa ut en ur hemmet. Det är inte helig mark det som är människors nästen, men djuren döda dem som vilja tränga in i deras, därför att det är deras eget bo. Men våra ägas av andra, och vilja vi inte göra som de bestämma, komma lagens väktare och kasta ut oss.

Nästa talare tog upp samma tråd:

-- Våra hem äro bara detaljer i industriföretag på lång sikt, kalkylerade på halva eller hela århundraden, låsande utvecklingen, bindande individen. Det har gått så långt att hemmen standardiseras. Det individuella begäres inte. Vi bo i hyreshotell på tid. Vi bindas i spiltor vid sidan av andra och måste avlyssna grannarnas livsyttringar i avloppsrören och genom trossbottnarna och väggarna. En mänsklig verksamhetsålder räcker inte till att amortera dessa stenkolosser. Vi måste hjälpa till genom ett par generationer, och där stå vi på samma punkt. Det skall vara visst utbildat folk att ta emot oss i världen när vi komma, och de döda skola ha sina ceremonier när de gå, men vi levande äro i händerna på kreti och pleti, folk som i hela sitt liv inte göra annat än suga ränta på de pengar de pressat ut ur samhället med lagarnas hjälp.

-- Jag gör inget yrkande, sade talaren, och jag föreslår ingenting, för det tjänar ingenting till. Man får ändå inte alla med sig, för de som ha det sämre än djur skämmas för sitt elände och visa det inte, de som tvingas till brott de tiga, och de som ha råd att betala de ha det bra ...

Folke Hjelm märkte att han var eld och lågor, och hans händer applåderade medan han instämde av hela sin själ.

Den ene efter den andre vittnade om nöd och elände och till sist uppträdde en kvinna.

-- Jag har en syster som går på gatan. Hon var förlovad och de skulle gifta sig, men det fanns inte ett rum att få som de hade råd att betala tillträde till, och så ackorderade hon ut barnet. Men det var sju barn på stället, alla från ensamma mödrar, och hennes barn dog. När jag var där med henne, låg där barn i lådor på golvet i sin väta och maskarna kröp, och detta är ett samhälle. Och vem som helst får ta emot barn för pengar. Ja det är dagsens sanning, och nu går hon på gatan, för det både kläder och föder henne, och så har hon alltid plats för natten. Och hon kan berätta, att det finns gott om rum hos överklassens ungkarlar ... och gifta med. Bara de betala så få de. Och om alla rummen som ogifta gulascher ha bleve tagna till hederliga familjer med barn, så skulle det nog vara bostäder att få ... Tack för ordet ...

Kvinnan slutade med gråten i halsen, och ett frenetiskt buller vidtog.

Mötet uttalade sitt krav på omedelbar ransonering av bostäder, och därvid stannade saken.

Det var den linje, på vilken dessa olyckliga ville tvinga fram en lösning på den fråga, som icke heller av dem skulle kunna lösas.

När Folke Hjelm kom ut på gatan, tänkte han på Stråvalls iskalla leende. Han knöt händerna.

Denne man skulle kunna göra honom till mördare, och om han bleve det, skulle han förlåta sig själv.

Han ringde till Hervor och fick veta, att hon var hemma och att hon häftigt insjuknat ... kanske spanskan ...

KAP. XVII. Strategen Adrian Stråvall.

Adrian Stråvall drömde.

-- -- -- Han svävade genom luften, fram genom gatorna i de gamla kvarteren i Pauli: _Skedbladet_, _Metmasken_, _Hästmanen_, _Änkemannen_ och allt vad de heta. Han ägde dem alla. Och likväl voro de icke hans. De buro alla skyltar med namn på bostadsföreningar som köpt dem. Men ur stuprännorna strömmade silver och guld, och allt detta var hans. Hans enda arbete bestod i att hämta in detta som av sig själv rann fram. Han såg inga barn i dessa kvarter. Där voro endast gamla människor, och när de skulle dö, vore husen åter hans. Och han kunde säga dem, när han ville att de skulle dö. Och så flög han allt högre upp och såg bortom staden oändliga vidder som voro hans. Men plötsligt blev han varse den stora anstalten hemma i Brinkeberga. Där vimlade det av kaninungar, och likväl voro de alla ännu utan ludd på skinnet. De voro blinda och hade svarta glober där ögonen skulle komma fram.

... Det är Jakobs. Inte röra dem, sade en vallflicka med bruna ben och utslaget hår. Och så tumlade flickan om i gräset. Han sökte fånga henne. Då såg han att det var Harriet Wiepe och blev rädd, men hon tog honom i handen, smekte hans hår och kysste honom. Det var så underligt att hon kysste honom. Han hade blivit kysst bara av sin mor, och det var så länge sedan. Därför ville han bliva kysst mer och mer av Harriet Wiepe, men nu var hon borta igen ...

När han vaknade, knackade det på dörren till hans sovrum. Han trodde åtminstone, att han vaknat före knackningen. Men han hade på natten slutligen måst taga en stark dosis luminal för att få sova efter alla de oroliga tankar gårdagens förtret väckt till liv. Han hade sökt Gehnfeldt hela dagen och burit fyra tusenlappar i plånboken för att infria Gunnars och Ingrids reverser. Han hade ju icke lyckats förmå Gunnar att skriva brevet, men han hade tänkt säga Gehnfeldt, att han fått penningarna kontant av Gunnar. Men Gehnfeldt hade varit som bortblåst, och icke ens hans glada änka vid Regeringsgatan hade stått att avvinna någon upplysning om hans vistelseort.

Fröken Wagner stod och såg på sin herre och direktör. Han låg i en grov svätter som gick över öronen och plirade över täckeskanten. En väggklocka över bädden visade på tio.

-- Direktörn skulle inte ligga i en sådan där islandströja utan i tunna silkespyjamas, sade hans husfröken.

-- Varför det då, jag kunde ju få spanskan.

-- Tvärtom. Det är mycket farligare att ligga i ylle och skämma bort sig, då har man ingen motståndskraft. Man blir så stark av att ha tunt på sig om natten.

-- Låt mig få en kopp buljong och en äggula, och så är jag inte hemma.

-- Det vet jag nog, att direktörn inte är hemma i dag.

-- Nej, jag kommer hem nästa vecka.

-- Det har jag sagt till alla som varit här och velat betala hyran.

-- Nej nej, inte till alla får ni säga det. Då går dom bara till notarius publicus och deponerar. Bara till dem som jag har sagt ...

Han räknade upp namnen på några hyresgäster i ett par av husen, vilka han trodde sig kunna bli av med genom att uppskjuta deras hyresbetalning över kontraktstiden.

-- Säg till de andra, att jag kommer när som helst, så kanske de vänta med depositionen tills det blir för sent.

-- Men är det inte elakt i alla fall mot de stackarna.

-- Det är väl mycket elakare, att man skall få avvisa andra varje dag som vilja ha bostäder. Om dessa som i alla fall nu ha haft lägenhet bli av med dem, så är det bara rättvist, att de som icke ha tak över huvudet skola få.

-- Ja, det är ju sant förstås.

Hon kom in med buljong och ägg samt morgontidningarna.

Stråvall hade fått upp huvudet över täcket. Han såg ut i ansiktet som en kanariefågelunge som börjar få dun. Det var väl delvis hår av svättern men också prov på Adrian Stråvalls manliga skäggväxt. Han hade inte så mycket av den sorten.

När Stråvall druckit sin buljong, tände han en cigarrcigarrett och läste tidningarna. De andades en fientlig stämning, och det talades om möten och skrivelser till regeringen, deputationer och en oändlighet av förslag, och det var en revolutionär anda i allt detta. Men det gladde honom, att alla husägare i en del av tidningarna skuros över en kam. Samvetet sade honom, att detta var orättvist, men så var det i stället andra tidningar som så mycket skarpare gingo till rätta med bostadsföreningarna. Dock var det ingenting som direkt pekade mot något av hans företag. Nej, han hade nog vetat att binda sina hyresgäster och bostadsköpare, så att de icke skulle våga rapportera för mycket. Det skulle i så fall kosta dem åtskilligt mer än det smakade.

Men nu kom tanken åter till de obehagliga reverserna. Gehnfeldt hade tydligen sett för mycket på Ingrid Wiepe, efter Gunnars yttrande att döma, och efter hans eget. Vad en sådan man kunde företa sig vore ju inte gott att veta. Bleve han avvisad av Ingrid, skulle han kunna tillåta sig vad som helst i sin svartsjuka. Det var en de starka passionernas man. Om ett ord om reverserna bleve känt i familjen Wiepe, skulle Stråvall vara slut, helt enkelt slut för dem. Endast fullt utbrutet vansinne skulle för dem kunna förklara men dock icke försvara ett handlingssätt som hans. Och det var endast fattigdomen, som tvungit honom till denna formalitet, sökte han försvara sig. Nu skulle han ...

Hastigt sprang han upp ur bädden och klädde sig för visit hos Wiepes. Det innebar jaquette, stärkskjorta och svart halsduk med smala vita ränder. Han hade en gång för alla bestämt sig för denna uniform, då han kom på eget initiativ.

Fröken Wagner hjälpte honom på med bäverpälsen. Han tände en ny cigarrcigarrett och var färdig.

-- Var nu rädd om sig direktörn och gå ingenstans, där dom har spanskan.

Hon visste att han kunde bli blek av skräck, när han inbillade sig ha råkat på en bacillförare, och han höll henne räkning för att hon visade sig mån om honom. Det där med silkespyjamas kom honom att skratta ystert, när han skyndade nedför kökstrappan för att ej vara sedd.

Gamla Tilda stod nere på gården böjd över en spann. Hon hostade alldeles förskräckligt, och det nästan skar honom i hjärtat.

Det var för tidigt att gå direkt till Wiepes, och han tog vägen om Stora Kommissionen, med vilken han inlett underhandlingar om försäljning av nästan hela sin anpart i Aktiebolaget Centralbostäder. Det vår en kupp gentemot hans kompanjon, men det kunde också kanske visa sig lämpligt att senare underrätta denne. Man kunde aldrig vara försiktig nog ...

Stora Kommissionen utvecklade sig alltjämt och upptog lokaler av olika slag i alla hörn av staden, och varför skulle icke de Stråvallska fastigheterna vara lika goda som andra. Staden och staten kunde betala, och det var inget knussel om det gällde att köpa ut några enskilda familjer. Stråvall var strateg och liksom han passat på, när rätta tiden var inne, ville han i detta fall dels göra detsamma, dels också tillförsäkra sig en reträtt, när förhållandena vände sig. Besöket på Stora Kommissionen visade också, att han här hade möjligheter till en betydande affär.

Han skulle uteslutande ha ägnat sig åt njutningen av denna tanke, om han icke helt oväntat fått se en syn, som i högsta grad överraskade honom.

Gunnar Wiepe kom på gatan i tydligen mycket förtroligt samtal med en dam. De gingo helt sakta som om de väntat någon, och mycket riktigt kom Ingrid hastigt ut till dem från Kompaniet.

Stråvall tog en omväg för att undvika dem och skyndade på stegen.

Harriet var ensam, när han kom till Wiepes.

-- Se här skall du få se något, sade hon ivrigt och pekade på en väldig syrenbukett, som ännu stod i sina omslag i tamburen. Hon lyfte undan papperet och visade ett visitkort:

K. G:SON GEHNFELDT Godsägare.

Det var hans »officiella» kort ...

Adressen var till Ingrid.

-- Kan du tänka dig något så oförskämt, utbrast hon mera upprörd än han någonsin sett henne.

Stråvall log, osäker om vad han skulle säga.

-- Du träffade ju Gunnar på hans byrå, och då vet du ju hur pass den där karlen känner Ingrid.

-- Men det kan vara ett skämt, försökte Stråvall, oviss om hur han borde ställa sig, när det gällde hans kompanjon.

-- Smakligt skämt det där, vet du. Vi skulle naturligtvis inte ha tagit emot blommorna, om någon av oss träffat budet. Buketten kom upp från portvaktens, men jag har ringt till alla möjliga firmor för att få veta, varifrån den kommit, och det skall jag ha reda på, och tillbaka skall den.

-- Står inte firmanamnet på adresslappen?

-- Nej, det är en blank lapp.

-- Det var mig en baddare, undslapp det Stråvall.

-- Ja, det skulle man kunna säga. Inte skulle du gjort så ...

Hon avbröt sig plötsligt och rodnade.

-- Tror du inte det, sade han och såg in i hennes ögon.

Hon tog ett litet steg närmare honom och besvarade hans blick, och i den besvarade hon frågan.

Drömmen kom för honom och som en fortsättning på den tog han fatt hennes händer och drog henne närmare intill sig. Han bestämde inte längre själv över vad han gjorde utan kysste henne eller lät sig snarare kyssa henne.

-- Adrian, jag visste, att det skulle komma en gång, sade hon och torkade bort en tår från kinden. Men du hade nog inte skickat mig blommor efter vårt första sammanträffande.

-- Jag visste ju inte då, att jag skulle komma att hålla av dig så ...

Möjligen hade han ett ord till på tungan, men han lät det utebli för ännu en kyss.

De stodo alltjämt kvar i tamburen. Han började känna sig en smula osäker. Allt hade gått honom väl i händer, bättre än han vågat hoppas. Nu hade han _garde_. Men han visste dock icke, om den skulle trotsa eld och vatten ... och han tänkte på, att blod är tjockare än vatten. Han hade visserligen somnat in sent omsider på natten med föresatsen att komma till denna punkt med Harriet just nu. Men han var osäker om det skulle vara klokt att gå vidare och fråga, om hon ville bli hans.

För henne låg allt detta i kyssarna.

-- Tror du i alla fall det är så riktigt att leta reda på firman, sade han, när de kommit in i salongen.

-- Naturligtvis, varför inte?

-- Tja, det kunde se märkvärdigt ut. Det pratas så mycket i affärer.

Hon ledde in på en annan tankeväg.

-- Och du som säger att man inte skall prata i _affärer_. Jag har just inte fått veta mer än konturerna av dina. Och det var för mig en överraskning att höra av Gunnar, att Gehnfeldt var din kompanjon. Säg mig, vad för slags människa är han egentligen? Ingrid säger, att han ser ut som en robust tysk lantjunkare med ohyggligt sensuella läppar.

Stråvall prisade den tur han alltid haft från sitt första inträde i familjen Wiepe att han råkat komma i det ögonblick han kom. Och han var också på det klara med att det varit klokt, att han icke genast sagt mera till Harriet. Nu hade han huvudet kallt och kunde bedöma sina handlingar. Här inne i salongen var det en annan stämning än i tamburens drömdager.

Men Harriet flyttade sig närmare honom och smekte hans händer.

-- Ja, Ingrid har nog rätt på sätt och vis. Hon har förresten alldeles rätt. Oss emellan sagt håller jag på att avveckla mina affärer med Gehnfeldt. Han har drivit mig för långt. Det har verkligen också blivit rena spekulationsaffärer, Harriet.

-- Du säger det där så ärligt och öppenhjärtigt, så jag skulle nästan tro, att det vore välgörenhetsaffärer, som du gjort.

-- Ånej, det är det inte. Men du vet ju _varför_ jag började. Jag skulle aldrig ha gjort det mot din vilja. Du minns vårt samtal den gången.

-- Jag har många gånger tänkt på det och satt värde på det. Du frågade, om det var min vilja, och sedan ändrade du det till _mening_.

Han satt tyst och såg mot dörren. En idé höll på att arbeta sig fram hos honom vid sidan av samtalet. Han kände i fickorna, som om han letat efter något och funderade ett ögonblick på att fråga, om han fick röka en cigarrcigarrett, som han i så fall skulle ha hämtat i sin överrock.

-- Förlåt mig, jag skall bara hämta en näsduk, sade han och gick ut.

Det kom för honom att cigarrcigarretten just nu icke skulle ha varit på sin plats.

Ett häftigt buller uppstod i tamburen.

Harriet skyndade ut.

Stråvall hade snavat över syrenerna och buketten var tillspillogiven.

KAP. XVIII. Moloks offer ...

Hervor Tedelius låg sjuk i fem dagar.

När Folke fått underrättelsen i telefon, på vägen från mötet vid Kvarntorget, hade han skyndat till Sturegatan. Hervor låg till sängs, men hon hade bestämt vägrat att låta tillkalla läkare.

Folke hade länge suttit vid hennes bädd och talat med henne och ännu längre efteråt hade han suttit vid fönstret i hennes lilla rum med huvudet stödt mot handen, tyst grubblande.

Lektorskan Tedelius hade gjort vad hon kunnat för att lugna honom, men han hade endast skakat på huvudet och sagt:

-- Tack tant, det är så vänligt.

Och fru Tedelius hade undrat över, att det nästan låg ett löje över hans läppar i denna djupa förtvivlan.

Lektorn hade erbjudit sig att upplåta de två övre rummen, vilka skulle kunna avskiljas och isoleras, och som hade egen ingång från trappan genom en tambur, som numera användes till garderob.

-- Det är ju så att Hervor bestämt vill ligga hemma, hade hennes far sagt, och under en epidemi som denna är isolering nödvändig.

På natten hade Folke själv hämtat en läkare. Denne hade undersökt Hervor och sagt Folke sin mening. Folkes förtvivlan var gränslös.

-- Det kan möjligen finnas hopp. Någon bestämd sjukdom har ännu icke i sig själv kommit till fullt utbrott, men fröken Tedelius har råkat använda en ytterst vansklig medicin, sade läkaren.

Folke var outtröttlig som sjukvårdare. Men på femte dagen, då allt var slut, sjönk han samman. Han måste föras till sitt hem, och nu var det han som kämpade med döden.

Han hade känt det som en ödets ironi, när den gammaldags borgerligt beskedlige lektorn erbjudit den del av familjens rymliga lägenhet, vilken Folke en gång liksom på skämt föreslagit avskiljd för honom och Hervor. I sitt febertillstånd såg han allt detta i så mycket bjärtare färger.

Om de haft åtminstone den lägenheten, hade allt varit annorlunda ...

Och i hans fantasier återkom även Stråvall, som han efter det förbittrade mötet vid Kvarntorget känt sig i stånd att dräpa.

Folke talade ibland högt i feberfantasier, men vid bädden satt hans syster, som var hans förtrogna, och hon förstod honom.

Folkes syster hette Signe. Det var för hennes skull, som Gunnar Wiepe för några år sedan varit så ofta sedd hos Hjelms. Då Gunnar en sommarkväll, som han sedan ångrat, lämnade Signe med svidande hjärta, hade umgänget blivit mindre intimt. Och Folke hade å sin systers vägnar visat en bestämd köld mot Wiepes.

Nu hade en ny sommar hägrat för Signe Hjelm. Kanske skulle den till sist också verkligen komma. Hon hade av den slump, som gynnar dem som älska, sammanförts med honom ute i snön. Det var två backar, stupande mot varandra till en dal, som fört dem samman i svindlande fart. De kommo på skidorna strålande av livslust och kraft som när gnistor mötas i rymden utslungade för att en gång råkas.

De hade sedan mötts i staden, och nu när Folke låg sjuk hade Gunnar gjort ett besök. Både Signe och Folke hade varnat honom för faran, men det var Gunnars natur att icke taga saker och ting just så allvarligt.

-- Folke är så stark, så han går igenom vilken pers som helst, och om jag blir smittad och stryker med, så är det bara naturens urval, sade han.

-- Det är den förbenade aristokratens mun som talar, sade Folke halvt i yrsel. Nu skryter han till och med över degeneration.

När Signe var ensam med Folke under hans svåraste krisnatt, sade han:

-- Om jag dör, vill du då lova mig en sak?

-- Och det är ...

-- ... Nej, det är ingenting. Det tjänar ingenting till. Du får inte besudla dina händer, syster. Den karlens brott får inte störta dig i fördärvet. Ty det skulle gå ut över dig och icke över honom. Han kan icke dömas av ett samhälle, som själv möjliggör hans brott. Det är så, syster. Nu är det hans tid, och vi äro bara hans offer. Han dräpte Hervor -- genom sin passiva aktivitet -- och jag som var stark offrade mina krafter på att hjälpa henne. När jag var förbrukad och mötte smittan, då blev jag också indirekt hans offer. Själv klarar han sig förstås. Du ser att han har sin beskyddare. Hahaha.

-- Folke du skall inte tala, jag tror att det oroar, varnade systern.

Hon sökte kyla hans heta panna med is.

-- Nu känner jag hans kalla skratt i min panna, hans infernaliska leende. Det är Molok som hånskrattar när han tar sitt offer.

Signe grät. Läkaren hade givit hopp, men hon trodde icke längre att det fanns något.

-- Sedan är det Gunnars tur. Javisst. Ser du inte serien? Han vågade sig inte på Gunnar Wiepe direkt. Han måste gå den här omvägen. Feg förstår du, feg som den kalla ödlan i hans hand. Vet du syster, han har en ödla i handen, som vänder på sig, när man hälsar ... nej, man hälsar inte Molok, man böjer sig i vördnad ...

Nu badade den sjuke i svett, och han domnade av i bädden. Det var krisen som passerats, och han var räddad åt livet.

När Folke var på bättringsvägen, ville han skriva en roman. Den skulle heta _Anatema_ och vara en borgerlig proletärdikt. Han skulle beskriva Stråvall som urtypen för de samhällsvampyrer, som själva voro produkter av samhället.

Men när Folke Hjelm blev frisk, skrev han icke. Han visste, att det skulle båta så föga. Det han skildrade skulle vara en överdrift, eftersom samhället icke vill erkänna sin skam. Även om han sade, att Stråvall vore ett undantag -- vilket han dess bättre var -- eller om han sade, att Stråvall vore den ende av detta slag -- vilket han icke var -- så skulle de, som blivit hans offer, skämmas och förneka honom, och de som genom honom köpt sig fördelar, skulle ställa sig redo till hans försvar. Detta hans anatema skulle förklinga ohört och glömmas med den kris som snart skulle vara glömd av en generation, vilken kanske själv skulle hoppas bliva skonad från dess upprepning ...

När döden har klappat på hjärtdörren, ser man med andra ögon.

Men också den krisen blir glömd, och man hoppas, att det skall dröja, innan den återkommer.

Så såg Folke Hjelm nu saken.

Men en kväll, när han kom Rusthållaregatan fram förbi de gamla kvarteren, kände han ett oemotståndligt behov att säga ett sanningens ord till den man, på vars nyck i mildaste fall hans framtidsdrömmar kastats omkull.

Det var gatans äckel som gav honom den tanken. Han såg vidriga råttor utmed väggarna till hus, där köttet, som människorna skulla ha till föda, hängdes upp över natten. Han kände de fadda dunsterna från dörrarnas och fönstrens ventilatorer, och människoavskum strök fram över de snedsjunkna trottoarstenarna. Han mottog anbud som hänvisade till portgångar, där han kanske skulle blivit rånad ...

När han genom gårdsporten gick in till huset nummer 5, såg han tvetydiga figurer skugga i cementgårdens utkanter. Han hade gått in för att se om det lyste i Stråvalls rum åt gårdssidan, eftersom det kunde falla denne herre in att vara oanträffbar.

Så gick han ut igen genom den lilla dörren i den stora porten, där en gammal böjd kvinna, nästan i paltor, hejdade honom.

-- Är det herr Adrian, sade hon i halvmörkret och tände portljuset.

-- Nej, det är inte herr Adrian, svarade han med ett löje och såg på den gamla.

Folke tyckte hon såg ut att ha sett bättre dagar. Hennes skrällande hosta nästan skrämde honom. Han gav henne ett par kronor och lyfte på hatten av vördnad för ålderdomen och olyckan.

-- Nej, nej, det skulle jag inte ha, sade den gamla.

Hon såg smått generad ut, fast allt tydde på, att hon så väl kunde behöva pengarna.

-- Jo, varför inte, sade Folke och gick.

Han hörde efter sig en lång tacksamhetens harang, som slutade med att något då var alldeles för galet.

Och så gick han uppför marmortrapporna. Hissen fick stå. Han hade en bestämd aversion mot hissar, eftersom de markerade skyhöga staplar av lagrade hem, handelsvaror, packhus, nederlag eller något jämförligt ...

-- Jaså, det är ingenjörn, sade fröken Wagner i dörren. Ju längre på dan ...

Och så tillade hon med en viskning:

-- Stå bara på sig; det lyckas nog, för direktörn är väldigt mjuk i dag ...

Stråvall log nästan som av tacksamhet för att Folke kom.

-- Jag hade just häromdagen tänkt ringa till ingenjör Hjelm, men så fick jag höra av baron Wiepe, att ingenjörn låg sjuk, sade Stråvall, sedan de slagit sig ned i hans kabinett.