Part 8

-- Visst skulle vi gå i land med det, men den slavhandlarn vill inte bestämma sig. Han tror att han skall få någon som betalar hela beloppet kontant.

Egentligen hade Folke inte berättat hela sanningen för Hervor. Han ville bespara henne det som inträffat.

När han kom och sökte Stråvall, blev han mottagen av dennes husfröken och tillsammans med henne och en pudel hade han besett den lediga lägenheten. Han hade presenterat sig och fått veta, att hon hette Wagner, och han erinrade sig, att han sett henne i ett något äventyrligt sammanhang på ett utvärdshus med en godsägare Gehnfeldt, som han också råkat under sin långvariga bostadsjakt.

Det föll honom in att smickra henne och inleda en liten flirt med pudeln som ett slags frivilligt medium. Kanske skulle denna människa kunna påverka Stråvall. Det föreföll ju i varje fall sannolikt att hon skulle kunna det, och vad flirten beträffade var hon inte hårdskruvad.

-- Här har ni sannerligen mitt öde i edra händer, sade han. Ni behöver ju bara ge direktören en varm blick så blir han som ett vax och låter mig få lägenheten.

-- Han är nog som ett vax ändå utan den blicken, tror jag, sade hon.

-- Men ni själv då, skulle ni inte kunna låta beveka er. Ni har alldeles säkert något att bestämma ...

-- Ja, vet ingenjörn, då skulle ni få lägenheten, sade hon och klappade pudeln ... eller vad tror du, Bjuttan.

-- Om jag vore rik och fräck skulle jag erbjuda er intill hälften av mitt rike.

-- Men vad skulle då den andra hälften säga?

Folke Hjelm hyvlade av resten av samtalet och kom iväg. Det var honom ganska tydligt, att vad man än med lätthet skulle kunna få, så var det då ingalunda ett hem.

Nere på gatan mötte han Stråvall, som hoppade av en spårvagn.

-- Får jag besvära direktörn med ett par ord?

Stråvall hade ett dött leende över ansiktet, men han log inte i sitt sinne. Det var lätt att se, att han var ytterst upprörd.

-- Var så god, herr ingenjörn, sade Stråvall och väntade med halvöppen mun och nästan flämtande som en andfådd terrier.

-- Nu måste direktör Stråvall göra slag i saken och låta oss gifta oss och flytta in.

-- Ja, om bara jag kunde själv bestämma över den saken.

-- Det är ju i alla fall er egen lägenhet, och jag går med på skenköpet.

Stråvall såg sig oroligt om.

Folke Hjelm kände i det ögonblicket en svårtämjd lust att ge karlen en ordentlig örfil, men han lyckades bemästra sina känslor.

-- Skulle inte ingenjör Hjelm vilja vänta en tid, till april eller så ...

-- Nej, det går inte, svarade Folke häftigt.

-- Ja, då är jag rädd att ...

-- Rädd att ...?

-- Att jag måste sälja lägenheten.

-- Förlåt, men det där begriper jag verkligen inte. Skulle _ni_ vara tvungen att sälja lägenheten _nu_, därför att _jag_ inte kan vänta på den tills i _april_.

Stråvall flinade kallt och vände huvudet på sned.

Det blev för mycket för Folke.

»Förbannade humbug och blodsugare.»

Folke hade orden på tungan men i sista ögonblicket hejdade han sig. I stället sade han helt kort:

-- Ja, herr Stråvall, jag släpper inte taget.

Det låg hot i tonen, som ej kunde missförstås.

Stråvall strök utmed väggen som en hundvalp. »Den där lägenheten kommer att kosta något för herrn», tänkte han, när han slank in genom dörren till marmortrappan.

KAP. XV. Patricier och plebejer.

Det fanns för Stråvall något som var värre än en motgång. Det var osäkerheten. När denna känsla kom över honom i någon form, var det som om han hade kvicksilver i kroppen.

För att slutligt avhandla en affär med Gehnfeldt hade han gått med denne till lunch.

Gehnfeldt hade helt oväntat under lunchen sagt:

-- Ingrid Wiepe är en underbar kvinna. Hon är vackrare än sitt porträtt.

Stråvall bleknade av överraskning. Han stirrade med ett stelnat leende över bordet på sin kompanjon. Var Gehnfeldt full eller galen? Stråvall, som själv var ytterst försiktig när det gällde sprit, visste att Gehnfeldt kunde konsumera oändliga kvantiteter. Men det brukade endast avspeglas i hans ansikte i form av en mörk, nästan violett färgton. Nu var också Gehnfeldt en smula blek i förhållande till sin vanliga robust friska kulör.

-- Vad menar du med detta, frågade Stråvall och kände fårkotletten vända i halsen.

-- Tja, vad kan jag mena med det, sade Gehnfeldt efter och såg utan mål bort över borden, ut genom fönstret mot riksbankslejonen på andra sidan vattnet.

Stråvall följde blickriktningen, och det var han som fick in siktet på de avskyvärda lejonkarrikatyrerna. Men de hade blott sin egen fulhet att visa, och gåvo honom icke något svar.

Det skulle varit värdt mycket för Stråvall att just i detta ögonblick finna en nyckel till vännens tankar.

-- Patricierblod, sade Gehnfeldt för sig själv.

Detta ord gjorde Stråvall ännu mera osäker. Kunde möjligen Gehnfeldt ha för avsikt att på något sätt nästla sig in i familjen Wiepe. Gehnfeldts namn fanns verkligen i adelskalendern, om än långt mindre apostroferat än Wiepes, men enbart i det förhållandet, att det fanns, såg Stråvall efter sitt sätt att värdera saker och ting en möjlighet för Gehnfeldt att bereda sig ett slags plattform eller i varje fall en liten dörrmatta.

-- Personer som man inte känner har man ju svårt att bedöma mer än till ytan, sade Stråvall med ett blekt löje som i sitt slutmoment påminde om ett barns begynnande gråt.

-- Personer av samma klass förstå varandra vid en enda blick, sade Gehnfeldt och tände en cigarrett.

Han blåste ut röken genom näsan och ansåg sig böra ha ett glas madeira till den repliken.

-- Det ligger i blodet, förstår du, tillade han med en skolmästarnickning.

-- Drick ett glas med, Stråvall, sade han och tonen var nästan beskyddande uppmuntrande.

-- Tack, jag tar en cigarrcigarrett.

-- Jo jo, hm.

-- Du skall inte inbilla mig, att du känner fröken Wiepe, återtog Stråvall i skolpojkston.

-- Å, vi råkades häromdagen.

Längre lyckades inte Stråvall driva saken. Efter lunchen skyndade han hemåt; kastade sig av gammal vana upp på en spårvagnsplattform, och stötte samman med Folke Hjelm vid knuten av Rusthållaregatan, då han hoppade av.

Också detta möte misshagade honom, och när han efter samtalet steg upp i hissen med tanken »den lägenheten skulle allt kosta åtskilligt för herrn», besinnade han genast, att han gjort en dumhet i sitt upprörda tillstånd. Folke Hjelm var ju på sätt och vis en vän till Gunnar. Hade han återkommit i detta ögonblick, skulle han fått lägenheten till vilket pris som helst mot den tillfredsställelse Stråvall skulle ha känt av att få säga: Eftersom ingenjör Hjelm är en vän till baron Wiepe ... Men nu hade han i stället invecklat sig och sagt en uppenbar dumhet.

Detta ökade hans osäkerhet. Folke Hjelm var otvivelaktigt en karl att räkna med, fast han icke var av någon mera känd familj. Stråvall hade börjat att kompromissa med sin kategoriska uppfattning om förutsättningarna för att räknas till överklass ... Men denne Gehnfeldt hade börjat tala om patricier. En sådan ... Det gjorde honom nästan till plebej i Stråvalls ögon, eftersom han inte tänkte på, att det var hans plötsliga rädsla som krävde att han förringade honom i sin egen uppfattning.

Men varför hade Gehnfeldt sagt detta om Ingrid Wiepe, och varför ... det gick en iskall kåre över ryggen på Adrian Stråvall ... varför hade han icke lämnat tillbaka Gunnars och Ingrids reverser? Nu återigen måste Stråvall lugna sig med att det ju icke kunde vara någon fara. Gehnfeldt hade i alla deras mellanhavanden varit en fullt korrekt affärsman, han hade i deras personliga umgänge alltid varit en gentleman, ja verkligen en patricier.

Men, porträttet av Ingrid, var hade han sett det till jämförelse med originalet?

En svart misstanke stack Stråvall som en insekt, och han såg sig hastigt om i sitt lilla kabinett. Där hade han några av familjen Wiepes porträtt på väggarna, men han erinrade sig genast, att han lagt Ingrids i sitt amerikanska skrivbord. Han hade en natt suttit med sina räkenskaper, och Ingrid hade bokstavligen stört honom. Vid en punkt i sina anteckningar, där han gjort en uppställning över sina mellanhavanden med Gehnfeldt, hade han ryckts från sitt arbete av den obehagliga påminnelsen om reverserna, och han hade måst gå efter Ingrids porträtt som han länge suttit och betraktat nästan som om han varit rädd för det. Och när hans husfröken just då släppt in hunden, hade han dragit ned bordjalusien för att dölja föremålet för sina samvetskval. Ty det var samvetskval som han kände. Det var oförlåtligt att ha lämnat från sig dessa reverser. Nu skulle han aldrig ha begått en sådan handling, men nu hade han också inte behövt lämna papperssäkerhet för en affär med Gehnfeldt. Nu hade han penningar.

Kunde möjligen Gehnfeldt ha sett Ingrids fotografi här hemma hos honom? Men det hade icke varit med de andra på väggen. Det hade icke som Harriets porträtt stått på hans divanbord. Det hade efter den där natten absolut legat nere i ett skulpterat träskrin på bokhyllan. Och skrinet hade varit låst, eftersom Stråvall icke lämnade något olåst.

En annan misstanke följde:

Kunde fröken Wagner ha visat det, om han råkat glömma nycklarna till sina lådor hemma? Det hade hänt att Gehnfeldt sökt honom medan han varit ute, och hopad cigarraska hade visat, att han ibland kunnat dröja ganska länge.

Det var faktiskt något av det obehagligaste Stråvall erfarit under hela sin bekantskap med Gehnfeldt. Och detta, att den andre icke velat säga sina tankar rent ut, var det mest irriterande. Något sådant hade aldrig förr inträffat. Någon förklaring måste ju finnas.

Nu ångrade Stråvall, att han aldrig nämnt Gehnfeldts namn för Gunnar. Gunnar hade aldrig varit intresserad av något som rörde affärer.

Stråvall satte sig i sitt kabinett och sökte finna en utväg ur sitt bryderi.

Fröken Wagner kom in i rummet.

Han satte blicken i henne och blev vit i kinderna, men ansiktet log.

-- Gå ut, sade han.

Hans husfröken sträckte på nacken och sade lugnt ett långt utdraget »neej».

Stråvall flög upp från stolen.

-- Vågar ni säga det ordet? Säg en gång till att jag är plebej.

-- Det bleve i så fall första gången. Det ordet har jag inte använt.

Hon var van vid de Stråvallska utbrotten. De kommo mycket sällan, och han sökte snart försona sig, men de kunde för dagar sätta en leende dödsmask över hans ansikte.

-- Jag misstog mig, fröken Wagner, förlåt.

-- Det var »nej» jag sade och inte »plebej».

-- Snälla fröken, var inte ond, jag är ohyggligt nervös. Tror ni att jag har fått spanska sjukan?

-- Å, direktör Stråvall räknar för mycke bara.

-- Kanske det ja, kanske det, fröken Wagner.

Hon stannade kvar i rummet.

Det föreföll som om uppträdet piggat upp henne.

-- Får jag säga direktörn en sak, sade hon förtroligt.

-- Var så god.

-- Direktörn skulle gifta sig.

Hans blick gled över till Harriet Wiepes porträtt men mötte fröken Wagners på återvägen därifrån.

Båda voro smått besvärade, och blickarna gledo åtskiljs.

-- Tycker ni det?

Han rodnade som en flicka.

-- Det skulle ...

Han avbröt sig, och hon upptog den påbörjade meningen.

-- ... vara med någon som passar direktörns nerver.

Därmed gick hon.

Stråvall stirrade tomt ut i rummet och skakade på huvudet. Detta var häxsabbat, hela omgivningen syntes laddad denna olycksaliga dag. Laddad helt enkelt med förtret.

Pudelhyndan kom in och lade upp tassarna i sin herres knä. Han strök henne genom pälsen.

-- Vad säger du, Beauty?

Hunden fnyste och såg upp, fick ett anfall av ysterhet och sprang ut på golvet och såg till sist upp på väggen, där Gunnar Wiepes porträtt hängde.

-- Det, ja, Beauty ... kanske det.

Han gick och såg sig i spegeln, tog sin bästa ytterrock och promenerade ut.

Gunnar var ensam på sitt ämbetsrum.

Stråvall hade under promenaden noga tänkt över vad han skulle säga:

-- Jo, jag har funderat på de där reverserna och tycker det var alldeles onödigt att jag bad dig om dem.

-- Så, har du tänkt att kräva mig nu, din skurk?

»Skurk» var Gunnars beteckning på sina vänner. Det var som balsam på såren för Stråvall att höra detta ord.

-- Nej, tvärtom. Vill du skriva ett brev till mig, och avfatta det som om du sände mig beloppet samtidigt. Du kunde ju rekommendera det.

-- Det var sjutton, har du feber eller är det någon ny form av tokeri? Man blir sannerligen inte överraskad över någonting nuförtiden.

-- Nej, jag menar det, ser du, att jag i så fall skulle lägga det brevet i mina handlingar och göra en hänvisning till det i mina räkenskaper, där jag skulle avföra din skuld. Sedan skulle du ju vid tillfälle kunna göra en avbetalning, men jag vill inte ha det skrivet längre.

-- Men om du skulle falla ifrån?

-- Ja, nu skall jag säga dig, att jag verkligen har ganska god ekonomi.

Det var ett osökt tillfälle för Stråvall att få deklarera sin förmögenhet.

-- Jag har några hundra tusen, oss emellan sagt.

-- Och våra släktpengar äro nästan på upphällningen, sade Gunnar. Det är verkligen tidsbetecknande.

Stråvall kände sig som om han fått en kalldusch. Han visste alltför väl, vari Gunnar såg skillnaden på gammalt och nytt kapital.

-- Har du gjort så goda affärer med Gehnfeldt, frågade Gunnar.

Stråvall hade känt det som om han varit på väg att vända en vidrig dag till rätta, men nu insåg han, att det som låg i luften var starkt organiserat av fientliga makter. Harriet hade bibragt honom en halvt teosofisk uppfattning om goda och onda gärningars straff och belöning, och nu var han fullt på det klara med att han stod till svars inför en domare i andevärlden för att han svikit sitt ord om reverserna.

Han gjorde ett försök att finna sig tillrätta i stolen medan han tände en cigarrcigarrett -- hans typiska rökverk -- och frågade obesvärat:

-- Jaså, du känner Gehnfeldt?

-- Nåja, den sorten lär man snart nog känna. Jag spelade bridge med honom en natt i en familj. Han bar sig förresten ganska tölpigt åt mot Ingrid, satt och stormstirrade på henne hela middagen.

-- Hur hade han kommit med? Kände han ...

-- Asch, tiden är ju fullproppad med sådana där strebertyper, och man kan inte undgå att stöta på dem, inte ens i ganska goda kretsar. Han var något slags skolkamrat eller om det var Karlbergskamrat med värden. Gehnfeldt fick som du vet avsked för en växelaffär.

Stråvall kände, att det blev ett avstånd mellan Gunnar och honom i detta ögonblick.

-- Det är den typen som ställer till så mycket socialt ont i världen. De gå och hovera sig och leka överklass, och en hygglig arbetare är tio gånger mer överklass. Men arbetare råkar nästan aldrig på den verkliga överklassen, och därför tro de det de tro. Det är Gehnfeldtstypen som för dem betecknar bättre folk.

-- Vill du skriva det där brevet jag föreslog, sade Stråvall, sedan de slutbehandlat Gehnfeldt.

-- Nej, vet du det tycker jag inte.

Stråvall sökte finna en avledare:

-- Ja, jag kan ju riva sönder reverserna, sade han.

Det var egentligen det mest okloka av allt han sagt.

KAP. XVI. Tidsröster.

Sexton tekoppar stodo uppradade på ett serveringsbord i Wiepes salong. Det var små nätta koppar utan alla ansatser till japaneseri i porslinet. I stället var det Gustafsberg och bar kungligt namnskiffer och jubileumsårtal.

Sexton små damer voro redan samlade i salongen, fördelande sig på skilda grupper, sittande eller stående. Mellan grupperna gick en jättestor bonbonière, och det knaprades på sötsaker. På borden lågo anteckningsböcker, handväskor, konvolut, portföljer och protokollspärmar kringströdda.

De små damerna kände sig väl till mods, och de flesta av dem talade samtidigt. Miljön var angenäm, och det var behagligt att på väggen se sig betraktad av drottningen i ungdomsporträtt med personlig dedikation »till min kära Ursula Wiepe», det var en påminnelse om tidens allvar att se skimret i solen från marinvärjan på väggen med dubbelörnen och den kejserliga devisen med det krönta namnskiffret.

Det som mindre harmonierade var en ordförandeklubba, men spänningen som blev märkbar, då klubban lätt slogs mot det holländska mosaikbordet, var också uteslutande angenäm.

-- Mina damer, hälsade ordföranden. Vi äro samlade i dag för att dryfta en fråga, som på sista tiden blivit ganska aktuell, och som redan en gång tidigare i förbigående varit uppe i föreningen Samhällsnit.

Teservisen slamrade, och det blev en liten paus.

-- Tack, snälla Harriet, jag har tagit socker ... nej inte grädde, tack, jag vill inte bli fet.

Ordföranden fortsatte:

-- Det gäller bostäderna och barnen. Vår förening har i skilda delar av förstäderna utdelat kläder åt de små barnen och tryckta föreskrifter till föräldrarna om barnens vård, men de senaste rapporterna från våra ombud och från diakonissorna i församlingarna visa, att det likväl är illa ställt med hygienen. Detta står i sammanhang med bostadsfrågan. Barnen i de fattiga hemmen trängas samman med de äldre och sakna luft. Och för många föräldrar äro barnen icke ens välkomna. Moderskapet betraktas som en olycka. Njutningslystnaden stegras i takt med de ökade förtjänsterna. Brottsligheten på detta område är oerhörd, och för penningar utföres bokstavligen mord.

Man lyssnade med andlös spänning till ordföranden. Servisen hade upphört att slamra, och intresset markerades av värmda kinder och skärpta blickar.

-- Man måste söka en samlingslinje, på vilken man kan gå fram till anfall mot detta sociala onda. Det är myndigheternas sak att råda bot för detta, men det bör vara vår förenings sak att vädja till myndigheterna härom.

En talarinna anmälde sig:

-- Det förefaller som om det vore fråga om två skilda saker, detta obehagliga om barnen och om bostäderna.

Flera instämmanden.

Nu var diskussionen i gång.

-- Husvärdarna skulle åläggas att skaffa plats åt barnrika familjer i första hand, yttrade en av damerna. Det finns sådana husvärdar som föredraga rika judar och utländska gulascher framför svenska familjer med många barn.

Här skyndade Harriet Wiepe att öppna sin portfölj. Hon tog fram några papper och begärde ordet.

-- Det finns likväl husägare med sociala intressen, som just söka placera barnlösa familjer i centralbo ... i stadens centrala delar för att ge de barnrika tillfälle att slå sig ned i trevliga trädgårdsstäder. Man kan spåra en alldeles ny tendens i detta avseende. Det finns personer som av intresse för detta köpa tomtområden utanför staden, som de upplåta för billigt pris. En annan sund tendens är bostadsföreningsprincipen. Genom att inköpa ett hus gemensamt kunna föreningar lämna lägenheter till sina medlemmar. Och detta kan ske till självkostnadspris.

En talarinna bad att få en upplysning:

-- Vad är självkostnadspriset för en bostad?

Ordföranden trodde sig kunna meddela, att det vore beroende av vad föreningen betalt för huset. Hon ville understryka vad föreningens kassör, fröken Wiepe, nämnt om tendensen att upplåta trädgårdstomter.

-- Det borde vara koncession på att vara husvärd, sade en talarinna. Det finns nämligen sådana som icke taga någon hänsyn, och dessa borde förbjudas att vara det.

Stämningen i föreningen syntes nu vara en helt annan än då frågan vid ett tidigare tillfälle var uppe. Men diskussionen återfördes nu av ordföranden till utgångspunkten:

-- Huvudfrågan är dock att bereda hem och vård åt barnen, och det är i detta avseende som myndigheterna böra uppmanas att ingripa. Det räcker icke att några enskilda upplåta tomter till barnrika familjer. Under tiden offras så många tusen barn. Det är som om Molok triumferade över samhället. Det finns tusentals kvinnor ...

Talarinnan sänkte rösten och läste upp siffror från ett papper. Hon lämnade utdrag från en samtidigt pågående rättegång och hänvisade till en del offentliga rapporter.

-- Detta är den viktigaste frågan, slutade hon.

-- Men vems är skulden till detta? Man kan ju inte skylla sådant på myndigheterna. De upplåta ju dock lokaler, skolor och annat åt behövande. Det är bara demagogi att tala om Moloks triumf över samhället, om man vill göra detta i sammanhang med bostadsfrågan. Tiden är sådan. Där ligger skulden.

Det var nästa inlägg i diskussionen.

Och så fortsatte den. Då någon enighet icke kunde uppnås beträffande sättet att vädja till myndigheterna, och då meningarna likaså voro delade i fråga om vad denna vädjan skulle gå ut på, sammanfattade ordföranden sammanträdets resultat i följande proposition:

-- Anser föreningen att den i dag diskuterade frågan alltjämt befinner sig på ett så outredt stadium, att föreningen tills vidare bör ställa sig avvaktande?

De svar som avgåvos på frågan voro jakande.

På denna linje skulle alltså föreningen Samhällsnit gå fram. De sexton damerna kunde skiljas åt i medvetandet att ha gjort sitt bästa för att lösa en fråga, som ingen före eller efter detta sammanträde skulle kunna lösa. Diskussionsinläggen voro endast ett eko av tidens tal i olika munnar även på det samhällsplan som representerades av de sexton.

Men talet man och man emellan vid denna tid ledde till möten och resolutioner. Det jäste i samhället, eftersom kärnan angripits, hemmet var sjukt!

En av dessa dagar kom Folke Hjelm över Kvarntorget. Han hade ringt till Hervor. Det var den vanliga dagsrapporten från fronten: »Fienden, bostadsjobbarna, går fram» ...

-- Nu står jag inte ut längre, Folke, klagade hon. Jag går till ...

Men det blev avbrott i samtalet.

Folke ringde igen, men Hervor hade redan gått ut.

Han gick bort över Kvarntorget, dyster till sinnes. Snön yrde genom gatorna, och från taken fördes den för vinden i lätta vita slöjor. Det var som brudslöjor fladdrande i luften, eller som vita svepningar. Och snön blev tyngre och tätare -- ett bårtäcke över hans hopp och drömmar.

Det lyste över entrén till en möteslokal. Han såg ordet »Bostadsfrågan» på ett anslag vid dörren, betalade en slant och gick in.

Här gingo debattens vågor höga under hyssjanden, applåder och bravorop. Det var revolution i luften, reaktion, opposition och indignation. Somliga sutto på golvet, andra klädde väggarna. Det var så fullt som huset tålde, och atmosfären var förtätad.

Folke Hjelm hade samma intryck vid inträdet som om han en stund hållit händerna för öronen och plötsligt ryckt dem undan:

-- ... med sina våningar på åtta rum och två eller tre personer, och det hus jag talar om har 58 eldstäder, rum eller kök, och där bo tvåhundrasjuttio personer.

-- Hör, hör!

-- Ja tvåhundrasjuttio personer och av dem äro 103 under tio år. I en lägenhet på ett rum och kök bor en änka och hennes två döttrar och de ha tre ungkarlar inneboende, och två barn är där, vems det nu är.

Ny talare:

-- Det är smockfullt i varenda kåk, där inte hajarna vräker ut hela familjer och tar möblerna i pant. Och så är det till att fösas in i en kasärn som boskap. En halvsvälter fast man får stå i kö den ena timmen efter den andra i kölden för att få en matbit och andra sitter vid dukade bord i varma bostäder ... Är det ett samhälle? Det är ett helvete.

-- Proposition på det ...

-- Tidsbegränsning ...

Ny talare.

-- Vi som arbeta ha rätt att fordra att få ha ett hem. Råttorna ha bo, och fåglarna ha bo, men för människorna äro bo bara för somliga. Och det är antingen sådana som vräka sig i lyx eller sådana som stoppas in som anjovis så tätt så att dom inte kan spotta förbi varandra. Och det finns sådana som få vara inne skiftesvis för att det är så liten plats. Nej, upp med dörrarna till de stora stenhusen eller slå in dem med murbräckor, och tag var och en vad han har rätt att få.

Bravorop och applåder.

Ny talare.