Part 7

-- Är det en stadsflicka eller är hon från landet, Jakobs fru?

-- Några _flickor_ tror jag inte precis det är så godt om i städerna, sade Jakob tvärsäkert. Min _hustru_ är härifrån stället, och en riktig flicka var hon, det kan jag ge eden på.

Stråvall fällde ett förvånadt uttryck, och han var kanske en smula häpen över Jakobs iver att vittna.

-- Se, inte har dom fått något för att dom ränt efter min Gerda, sade Jakob med en knyck på huvudet.

-- Nänä, instämde Stråvall, eftersom han egentligen inte hade något att tillägga.

Han knäppte händerna och teg.

När de kommo fram på gården mötte Tilda.

Stråvall tog drängen i hand och tackade för skjutsen i det han stack till honom ett par sedlar, som han nästan hela sista fjärdingsvägen rullat i handen.

Tilda var askgrå i ansiktet och såg förgrämd ut.

-- Så förinnerligt roligt som det är att se herr Adrian, så tråkigt och bedrövligt är det väl ändå, sade hon och brast i gråt.

-- Nej, varför är det så bedrövligt?

-- Det är väl sista gången, kan jag tro, ja det är då för galet ... och en sådan gentlerman han blivit nu herr Adrian.

-- Gentleman heter det, Tilda, kom ihåg det. Men varför skulle det vara sista gången?

-- Jo, nu skall ju disponenten köpa huset, så nu skall väl jag på inrättningen.

Hennes envisa skräck för inrättningen rörde honom.

-- Tilda vet vad jag alltid sagt. Tilda skall med till Stockholm och få det bra. Lita på det.

Inne i matrummet hade Tilda bullat upp med kaffe och saffransbröd, filbunke och pannkaka, och nu först hade Stråvall den angenäma känslan av att vara åter i barndomen, fjärran världen och allt. Han kände det verkligen uppriktigt som om han stode i begrepp att göra något orätt, då han nu ville flytta gamla Tilda från denna lugna plats till jäktet och larmet i staden. Men tanken varade blott ett ögonblick. Den följdes av en reflexion, som han själv måste stämpla som cynisk: Det var Tildas eget fel, att hon på detta sätt gick och överlevde sig själv. Moderns önskan hade varit, att Tilda skulle få bo kvar några år. Hon hade ju aldrig kunnat veta hur gammal Tilda skulle bli. Och Stråvall behövde löst kapital. Huset måste omsättas i reda penningar.

Men i det senare avseendet hade disponenten ett biförslag. Stråvall skulle som del i betalningen taga rätten att från bruket få vissa kvantiteter marmor.

Stråvall funderade en stund på detta förslag.

Nåja, men det är ju i själva verket inte marmor i egentlig mening, sade han.

-- Föralldel, den har bara felet att vara svensk. Under min praktik i Italien såg jag mycket som var sämre. Se bara ett sådant trappmaterial som detta!

Stråvall nästan ryckte till.

-- Säger disponenten det, säger disponenten verkligen det ... jaja, jaså disponenten säger det ...

-- Ja, det säger jag verkligen.

-- Tja, då är det väl sagt då, tillade Stråvall med något av sitt stora leende och samtidigt något av sin allvarligaste min.

Och därefter underskrevs köpekontraktet. Stråvall skulle ha rätt till viss årlig leverans av marmor i den form och bearbetning han själv önskade under viss bestämd tid och till visst för denna tid fastställdt reducerat pris.

Adrian Stråvall hade gjort en god affär, det var han förvissad om. Hade disponenten bara anat hur väl hans förslag om marmorn passade i de Stråvallska planerna.

Det fanns ett visst hus i Stockholm, från tak till källare undersökt av Stråvall. I detta hus fanns det hiss och allt annat modernt, men trapporna voro av simpel sten.

I detta hus skulle det bliva marmortrappor.

KAP. XIII. Tillfällets män ...

Där åtelen är ...

När ett papper går upp på börsen, rusa köparna till. Samfärdselns alla tekniska apparater föra budskapet över landet. Där sitter en skara iakttagare i alla städer färdiga att fånga tillfället. Efter dem komma andra från alla de mörkaste vrår. Somliga lyckas. Andra komma för sent.

Men i en invigd krets sitta några få och le. De hade köpt, innan papperet steg, innan budskapet spreds, innan rusningen började, och de sälja i tid. Det kan vara två dagar eller tre. De få invigda vinna vad de andra förlora.

Det är spekulationens lag, reglerad av lag och förordningar. De som offras äro själva spekulanter, och varan är till för dem.

När människohem äro varan och stiga i pris, då är det människoliv som offras. Varan är till för den som kan betala. Det kan vara i år, men det kan sätta märken genom tider. Hemmen stå utan lag. De som icke kunna betala stå utan hem.

Adrian Stråvall kunde le. Han hörde till den lilla krets av invigda, av tillfällets män, som voro med och visste sin tid, köpte hemmen och höllo dem fala. Han visste, att det kunde vara några år. Det hade skett så förr genom alla tider. Det stod att läsa i ord och siffror. Men de som gjorde lagarna och förordningarna, hade ännu icke läst det.

Hem kunde köpas, hem kunde säljas. Varför skulle icke de invigda passa på?

Det gick år, innan lagar kommo för att skydda människohemmen. Stråvall köpte hus, och sålde. Tiden var hans, och han var dess exponent. Han gjorde stentrappor till marmortrappor, och trä till mässing. Allt kunde han betala, eftersom allt betalades.

Och när lagarnas dråpslag skulle drabba hemmens skövlare, då stod Stråvall leende och oberörd. Han och hans kompanjon. De voro invigda, de voro alltjämt tillfällets män, och lagarna gåvo dem nya tillfällen.

Den som lagen drabbade var icke Stråvall. Dråpslagen föllo blindt i en oskyldig flock.

Stråvalls kompanjon ...

Vem var godsägaren K. G:son Gehnfeldt?

Vid denna tid slog döden vidt och bredt under en rasande epidemi.

Där sutto i ett par små rum helt nära Pauli kyrka tre personer vid lika många telefoner. När ambulansen gick, ringde det i någon av de tre telefonerna. När en far dog i sitt hem ringde det i telefonerna. De tre personerna antecknade och ringde igen. Då svarade godsägaren K. G:son Gehnfeldt.

-- Det är bra, det här går fint. Jag skall se på huset.

Då steg en herre ned med hissen i ett hus, också det nära Pauli kyrka. Han möttes av sin chaufför vid dörren och sade adressen på huset, där döden skövlat ett hem.

Det var godsägaren K. G:son Gehnfeldt.

Men det kunde också hända, att någon av de tre personerna ringde ett annat nummer. Då steg en liten herre ned i huset Rusthållaregatan 5, kvarteret Skedbladet, och han ställde sig på främre plattformen av en spårvagn och slank en stund senare in i det hus, dit döden visat vägen.

Det var herr direktören Adrian Stråvall.

Stråvall gjorde få affärer, men när han gjorde någon köpte han huset, där ett hem var tomt. I så fall var Gehnfeldt med om affären, och då kunde köparen heta:

AKTIEBOLAGET CENTRALBOSTÄDER.

Gehnfeldt gjorde många affärer, men när han gjorde någon hyrde han det lediga hemmet för en vän. Och då ringde det i någon av de icke tre utan fem telefonerna i en liten mörk lägenhet vid Regeringsgatan, där en kvinna svarade och antecknade den nya adressen ...

Hon hade tre rum denna kvinna och ett av dem var ett gammalt förmak, som luktade antikvariat. Där satt en kanariefågel i en bur och där låg en bibel på ett bord. Där voro gamla atenienner och där funnos album på borden. Möblerna voro av nött plysch, och på soffa och stolar hängde slitna antimakasser. Det gick en jämn ström av människor upp och ned för hennes trappor. Men endast en och en fick tillträde till det gamla förmaket. De andra fingo vänta i ett matrum, där stolarna hade flätade sitsar och rottingryggar, och där skänken hade röda små glasfönster.

En besökande kunde fråga:

-- Ni annonserar, att ni har en lägenhet?

Kvinnan kunde se på den frågande från topp till tå och svara:

-- Tyvärr, den är just uthyrd.

Men till den nästa kunde hon säga efter en forskande blick:

-- Ja, det skulle kunna hända. Jag har en spekulant, som bjuder 900 i avträde. Det går an att se på lägenheten klockan 2.

Och då kunde denna kvinna gå in i nästa rum och ringa en av de tre personerna i huset nära Pauli kyrka:

-- Var på platsen klockan ½1 och bjud ett tusen.

Nästa besökande kunde få till svar:

-- Möjligen kan det gå för femton hundra. Det är ju inte jag själv som hyr ut, så jag kan ingenting lova, men passa på straxt före klockan 1, för det är många som reflektera.

Men kanske nästa besökande gjorde frågan:

-- Det var ju ni som annonserade efter en lägenhet?

-- Ja, varsågod och sitt. Se, det var en bekant som behövde den.

-- Men det fordras tusen kronor i avträde.

-- Det låter mycket, men kanske han kan reflektera, om lägenheten passar.

Och så ringde kvinnan till godsägaren K. G:son Gehnfeldt, eller till någon av de tre ...

I trappan till denna lilla mörka lägenhet stodo, gingo eller kommo unga kvinnor strålande av hopp, unga män, gamla, alla i spänning, några få glada, de flesta förgrämda av bitter besvikelse. Det var en bönernas och förbannelsernas trappa, och uppe hos denna kvinna avgjordes människoöden.

Det var en av godsägare K. G:son Gehnfeldts kvinnor.

Han hade verkligen varit godsägare, innan ödet förde honom in på annan marknad ute i världen. Ingen form av transaktioner var honom främmande. Han hade varit sjukgymnast och gruvfogde i Amerika, handlat med vapen på Irland och med fartyg i Norge. Tidens stormar hade kastat honom tillbaka mot utgångspunkten. Han hade handlat med hästar, svin och bomull. Den sista varan av de tre markerade en ny undergång, som för vem annan som helst kunde ha blivit slutgiltig, men som för honom endast betydde ny vistelseort och ny marknad. Det var en man som besatt många medel och icke skydde att använda något av dem. Nu var han uppe, och hans reträtt var garderad -- ett gammalt gods på Fyen hade han köpt i tid, varnad av sitt föregående och förvissad om att också det närvarande skulle ha ett slut.

Början av Stråvalls affärer med kompanjonen gjordes vid en transaktion, för vilken Stråvall måste hos Gehnfeldt deponera ett mindre kontant belopp, samtliga sina värdehandlingar inklusive marmorkontraktet och mot hedersord om diskretion Ingrid och Gunnar Wiepes reverser på 4,000 kronor. Av dessa handlingar hade Stråvall sedermera återfått samtliga utom de båda reverserna. Gehnfeldts hedersord täckte emellertid risken av en indiskretion.

Då lagen till hemmens skydd väntades, ägde A.-B. Centralbostäder fastigheter i olika delar av staden. Planen för förvaltningen av de fastigheter, som icke i tid kunde avyttras med förtjänst, omlades vid detta tillfälle, då alla uppgifter om lagen voro tillgängliga för Stråvall under hela utvecklingen av denna fråga. I samtliga fastigheter bildades bostadsföreningar genom Gehnfeldt eller Stråvall med bulvaner. De lägenheter, som kunde göras lediga, undandrogos lagen genom att förklaras till salu och icke att hyra. En summa skulle betalas kontant. På återstoden skulle endast betalas ränta, men allt blev per år tre gånger den hyra som lagen tillät.

Att icke hela Stockholm genomgick denna förvandling till minuthandel med bostäder var icke Stråvalls fel, icke lagens förtjänst -- det var efter Stråvalls uppfattning uteslutande en »dumhet» från de många lojala husägarnas sida. Om varje lägenhet, som genom en allmän omläggning efter det Stråvallska bostadsföreningssystemet blev ledig på detta sätt, utbjudits till salu, skulle den möjligen blivit tom -- liksom hundratals lägenheter av denna anledning stodo tomma under den svåraste bostadsbristen -- och ägaren skulle fått böta 40 kronor. Men dessa böter jämte den lediga lägenhetens adress skulle då ha meddelats i offentliga kungörelser till allmänhetens upplysning -- god och billig annonsering, som kunde leda till försäljning av lägenheten.

Mönsteraffären på detta område gjordes av Stråvall och Gehnfeldt med skydd av lag och myndigheter och med slutakten i form av en offentlig förrättning. Det var transaktionerna med »Bostadsföreningen Rotundan u. p. a.», vilka hade följande skeden:

1. Godsägaren Gehnfeldt köpte fastigheten kallad Rotundan i kvarteret Skedbladet av den ursprunglige ägaren, som innehaft den i 23 år, för 168,000 kronor -- varav 60,000 kontant. Pris per eldstad 4,200 kr.

2. Bildades bostadsföreningen Rotundan u. p. a. med styrelse: Gehnfeldt, en dam vid Regeringsgatan samt tre personer från Gehnfeldts kontor.

3. Köpte »Föreningen» fastigheten Rotundan av Gehnfeldt för 280,000 kr., en transaktion som på papperet hade följande utseende: »Kontant 60,000 kr. enligt kvitto från förre ägaren, tidigare inteckningar 108,000 kr. samt ny inteckning av en hr. A. Stråvall på 112,000 kr.»

4. Såldes lägenheter till »inskrivna medlemmar» à 7,000 kr. per eldstad, »föreningens självkostnadspris». Inbetalt: Kontant likvid 65,100 kr., första amortering 21,700 kr. och räntor 15,190 kr., summa: 101,990 kr.

5. Beräknad ränteintäkt var kronor 25,200. Effektiv ränteintäkt kronor 15,190. På grund av detta underskott brast föreningen i betalningen av räntan å hr. A. Stråvalls inteckning.

6. Hr. A. Stråvall begär huset i mät.

7. Förordnas av vederbörande myndigheter om exekutiv auktion å fastigheten.

8. Inropas fastigheten av A.-B. Centralbostäder för 220,000 kr.

9. Samtliga lägenhetsägare voro härigenom utslagna från sina rättigheter.

10. Huset ägdes alltså nu av Stråvall och Gehnfeldt som för detsamma kontant utlagt 60,000 kr. och kontant mottagit 101,990 kr. Bruttoinkomst: En fastighet och 41,990 kr kontant.

Stråvall hade dessutom nu inflyttat i det fullt moderniserade huset Rusthållaregatan 5, varefter ställningen i kvarteret Skedbladet enligt Stråvalls egna anteckningar var följande:

Kvarteret omfattade _mot väster_ tre fastigheter, av vilka den nordligaste var Rusthållaregatan 5. De två övriga ägdes av A.-B. Centralbostäder;

_mot norr_, vettande mot Pauli kyrka fyra fastigheter. Tre av dessa oåtkomliga. (Möjliga i händelse av ägarens obestånd genom hyresregleringen.) Den fjärde _önskvärd_;

_mot öster_ tre fastigheter. Den första Gehnfeldts. Den andra icke önskvärd. Den tredje _överspekulerad_;

_mot söder_ fyra fastigheter. Två av dessa utgöra Rotundans dubbelfastighet. De två övriga oåtkomliga på grund av ägarens halstarrighet.

Dessutom hade Stråvall själv ägt elva olika lägenheter i bostadsföreningar. Av dessa hade han med förlust sålt en och med förtjänst åtta. De två återstående voro uthyrda genom en dam vid Regeringsgatan. I uthyrningen av den ena av dessa lägenheter hade ingått diverse äldre möbler från Stråvalls hem för 3,680 kronor.

Adrian Stråvalls mellanhavanden med godsägare Gehnfeldt voro vid denna tidpunkt ytterst invecklade. Ytterligare tilltrasslades detta förhållande genom delägareskapet i A.-B. Centralbostäder, vars övriga aktieägare voro bulvaner eller hos Gehnfeldt anställda personer. Två aktier innehades dessutom av fröken Harriet Wiepe.

Affärerna rörde sig på papperet om miljoner. Ett avsevärt belopp hade emellertid Stråvall för egen del placerat i säkerhet i förseglat konvolut som hemliga handlingar i brandfritt valv.

Stråvall litade fullkomligt på sin kompanjon, men det belopp han reserverat motsvarade hans långt drivna anspråk på försiktighet i allmänhet.

Redan i Gehnfeldts utseende låg för Stråvall en garanti. Han var av den breda svenska godsägartypen utan fruktan och hänsyn. Detta var stommen. Figuren hade något kvar av det militära. En fullkomlig månförmörkelse av blåsvart hår var lägrad över hans skalle. Han hade ett vårdat yttre och ett energiskt ansikte som också kunde kallas vackert.

Gehnfeldt älskade de starka sensationerna -- kvinnor mest.

Det var en enda sak som irriterade Stråvall:

Gehnfeldt hade på skämt bett Stråvall sammanföra honom med Ingrid Wiepe.

-- Jag är ju hennes fordringsägare, hade han sagt, men han hade ytterligare betonat, att han skämtade.

Detta hade Stråvall också velat tro.

KAP. XIV. Vägen som leder till ett hem.

Det var återigen en de krossade illusionernas dag hos familjen Tedelius vid Sturegatan.

Lektorn hade vaknat tidigt, och medan han låg och rökte sin långpipa i sängen sällskapande med sin käraste ferielektyr, Shakespeare, råkade hans tankar göra en ganska yster urspåring. Han läste _Cymbeline_ och kom till det förunderliga rimmet i tredje aktens första scen, då drottningen i sin dialog med Cloten säger om Cesar:

»... A kind of conquest Caesar made here; but made not here his brag of 'came' and 'saw' and 'overcame': With shame -- ...»

Där stannade lektor Tedelius och snappade efter röken i pipan ... Just den vitsen hade Folke Hjelm stupat på dagen förut, när han kom tillbaka från en resultatlös jakt efter en ledigannonserad lägenhet. »Jag kom och såg ... men kom inte över den», hade han försökt, hänvisande farbror lektorn till urkällan.

»Han var för sent ute, gossen», tänkte lektorn »men nu kanske det vore tid.» Han såg att klockan var sex och tog på sig nattrock och tofflor, satte ny eld på pipan och vandrade nedför spiraltrappan och till Hervors rum.

-- Är du inte vaken än, Tösen, skämtade han och tände.

Hervor låg klarvaken i sin säng och grät.

-- Seså, Tösen, det skall nog bli bra. Är det våningen du sörjer över så här bittida?

-- Ja ... ja, pappa, det ser så hopplöst ut. Jag drömde att Folke hade fått en lägenhet och så vaknade jag ...

-- Gör nu som jag säger dig. Gå ut till Fina och bed henne vackert, så går hon och köper alla morgontidningarna åt dig. Leta genom dem, och om du finner något så skynda dit och tag dem på sängen. Det är sättet skall du tro.

-- Ja tack, pappa, det skall jag göra, sade hon och fick en gnista hopp.

-- Kan du tänka dig, att jag fick den idén av Shakespeare, sade lektorn med den lilla kristidskvarlevan av mage gungande av skratt under nattrocken.

Nu måste verkligen också Hervor skratta, ett gott befriande skratt.

-- Du är då skojig så det förslår, pappa ...

Fina hämtade tidningarna. Hervor hade varken öga eller sinne för de feta telegrammen från fronter och metropoler. Hon rusade genom annonsspalternas visthusbodar av lagrade varor under allehanda skyddande förklädnad tills hon fann »Att hyra». Den ena spalten var mera laddad med missräkningar än den andra. Det fanns att köpa, alltid att köpa hem, men ... jo, verkligen ... ett telefonnummer. Där skulle lämnas anvisning på en lägenhet.

Hon gick resolut ut till telefonen och ringde. Ingen svarade naturligtvis vid denna tid, men hon hade satt sig i sinnet att väcka upp de döda per telefon om så skulle behövas. En envis telefonringning om natten kan tränga genom väggar och trossbottnar. Hon ringde och beställde på nytt. Om så pappa lektorn skulle få betala högsta abonnemanget på kuppen för överskridet antal samtal, så skulle hon väcka annonsören.

-- Bara ring, snälla fröken, det gäller livet, sade hon till den otåliga telefonisten.

... det gäller livet ... Hon blev rädd när hon hörde sina egna ord. Hennes tankar hade på sista tiden tagit förtvivlade vägar, räknat med de äventyrligaste möjligheter. Finge de icke lägenheten så att de kunde gifta sig inom de allra närmaste veckorna, skulle hon icke kunna stå ut ... Om de haft ett hem nu, skulle de ha varit gifta och allt hade varit så bra, så bra som två unga människor kunna önska och drömma i lycklig väntan att se sin kärlek förkroppsligad.

När ingen svarade på hennes signaler gjorde hon sig underrättad om adressen till det uppgivna telefonnumret.

Det var ett hemligt nummer ...

-- Hem-ligt, hem-ligt, du djävulska ironi, utbrast hon och gick förtvivlad tillbaka till tidningarna.

Hennes spänning ökades i den mån väckarklockan på hennes nattbord drog i väg med minuter och halvtimmar.

-- En lägenhet om två rum och kokvrå att övertaga ...

Också här ett telefonnummer ...

Ingen svarade på numret. Men nu fick hon av telefonisten en adress vid Regeringsgatan.

Klockan 8 stod Hervor utanför tamburen till den lilla mörka lägenheten. Hon hade kommit först. Ingen svarade på hennes ringning. En trappsoperska kom släpande med sin attiralj, stannade och slog sig i samspråk.

-- Det är till att söka lägenhet förstår jag, eller kanske fruntimret har en att bjuda ut, snattrade gumman.

-- Jag söker verkligen lägenhet, svarade Hervor utan att dölja sin överraskning över gummans klarsynthet. Men hur ...

-- Jo jo, här springer dom natt och dag och drar upp smörja och elände i trapporna. Jag tror snart hela stan har varit här.

-- Jaså, är det ett förmedlingsställe?

-- Jo något, skulle jag tro. Se här bor ingen här inte, utan det är en lägenhet som dom fått när gamla frun som var här dog, och den har dom full med telefoner och sånt, och där är ett fruntimmer om dagarna och håller rulljangs.

-- Det låter inte värst bra.

Gumman fick brått att släpa vidare med sin sopborste. En elegant dam frasade uppför trapporna, såg kärvt på Hervor och plockade fram en nyckel ur en parfymdoftande handväska.

-- Förlåt, det var ju här man skulle få anvisning på en lägenhet?

-- Jaså, damen har tagit reda på adressen. Stig in.

Tonen lät inte heller så lovande, tyckte Hervor. Men hon skyndade att följa damen. När dörren slogs igen, ringde det i en telefon och samtidigt på tamburdörren.

Det var en kanske trettioårig dam, gissade Hervor. När hon lade av handskarna, märkte Hervor, att hon bar två släta smala ringar med en kolossal diamantring emellan.

-- Hur var namnet, frågade damen i affärsmässig ton.

-- Hervor Tedelius. Min far är lektor Tedelius och jag söker en lägenhet, eftersom vi tänkte gifta oss till våren.

-- Er far och ni?

Hervor rodnade av raseri. Hon var inte på humör att uppskatta detta slag av grotesk humor. Men damen log ett vinnande leende och det kastade lika plötsligt om Hervors rörliga sinne.

-- Min fästman, ingenjör Folke Hjelm, och jag ...

-- Jag har verkligen en liten lägenhet på förslag åt er, men det förargliga är, att människorna vilja ha ett ganska stort belopp i avträde.

-- Hur mycket kan det vara fråga om?

Damen mönstrade Hervors oklanderliga kappa och handskar, såg på hennes kängor och hatt, men stannade vid den lilla enkla handväskan.

Hervor hade gått genom precis samma inspektion några gånger förr hos liknande bostadshandlare, och hennes tanke irrade till önskelistan hon räknat upp för Folke, i det hon gömde sin handväska i muffen.

-- Tretusen sexhundra kronor, sade damen, men då får ni korkmattorna också.

Damen lämnade adressen.

Hervor gick med en obehaglig förnimmelse av att det hela stötte på ocker. Men hon visste också av tidigare erfarenhet, att detta slags schackrare i hem icke skulle låta sig beslås med ett sådant anbud i vittnes närvaro. Intrycket av denna dam i denna avdankat hederliga miljö var så oharmoniskt som möjligt.

Hon gick till den uppgivna adressen och fann en liten vrå, som skulle kunnat vara ett idealhem för henne och Folke, men utom det stora beloppet begärdes lika mycket i hyra, eftersom huset stod utanför lagen.

I trappan mötte hon en utlänning av semitisk gulaschtyp, som gav henne en oförskämd blick och med äcklig säkerhet presenterade sig i tamburdörren till den lilla lägenheten. Det föll henne in att vänta en stund på gatan. När hon såg gulaschen gå upp i sin väntande bil, gick hon tillbaka upp och frågade, om hon kunde få betänketid på lägenheten.

-- Den är uthyrd, svarades snäsigt, och dörren flög igen.

På kvällen kom Folke med rapport över sin dag.

-- Vet du, tösingen min, sade han, jag tycker vi är som ett skatpar på en stor slätt, där vartenda träd är fullproppat med bon och där ett enda är ledigt, men när vi kommer till det med våra pinnar, så står det någon och schasar bort oss.

-- Du käre, sade hon bara, och de sutto tysta en stund.

-- Men det kanske finns en utväg ändå. Du vet att jag fick ett litet hopp hos Stråvall på Rusthållaregatan.

-- Ja, ja, skynda ...

-- Lägenheten står fortfarande tom. Nu är den inte att hyra utan till salu. Det är två rum, hall och stort kök, badrum och värme, och han vill ha 38,000 kronor.

Hervor trutade missnöjd och gav ifrån sig ett gnyende ljud av missbelåtenhet.

-- Men det är bara fråga om skenköp. Vi behöva bara betala räntan på beloppet. Det är sju och en halv procent och skall betalas förskottsvis, sade Folke.

-- Jag blir snurrig i huvudet av alla dessa procent och siffror. Säg bara om du tror vi kan.