Part 6

Det var vaknandets timmar över staden, men staden sov. Blott söderkyrkornas spiror hade en röd glans från öster. Popplarna i Strömparterren sovo, och måsen ute på bojen i Strömmen stod på ett ben och drömde.

Ingrid drog en schal över axlarna och satt kvar. Hon kände det som om hon vaknat upp ur en dröm, icke till verklighet utan till en ny dröm. Hon såg en förtrollad stad framför sig. Tusen fönster började blixtra i rött, och andra färger vaknade. Men luften var ett blått skimmer, något som hon tyckte sig kunna räcka handen efter och likväl aldrig gripa om.

När hon nu skulle resa bort, visste hon, att detta skulle hon dock icke finna motstycke till. Södern skulle ge henne andra och kanske mäktigare intryck. Hon skulle fara till Spanien om möjligt, till sydkusten och till Gibraltar. Men det var en annan stämning hon där skulle söka. Och kanske omväxlingen enbart skulle ge en behållning. De nya stämningarna skulle komma henne att glömma. Kanske skulle hon kunna finna ett eller annat motiv, som hennes penslar behärskade. Detta Stockholm var henne övermäktigt i sin skönhet, liksom det förde henne till stämningar och känslor, som kunde bliva henne övermäktiga. Kanske hon också varit för svag den senaste tiden.

Hon försökte finna en utväg genom att föreställa sig, att det var just Folke Hjelms förlovning som framkallat krisen i hennes känslovärld, och att minnet från segelnatten på sommaren kanske trots allt blott var en halvdröm. Om Folke Hjelm icke just nu gått och förlovat sig, skulle han kanske ha smält bort ur hennes fantasi, och kanske skulle hon förmått sig se hela upplevelsen på kosterbåten som en hallucination av hennes förlorade älskade.

Men trots allt kvarstod något som höll henne fast:

Folke hade lyft henne på sina armar!

Den känsla hon erfarit av att lyftas på hans starka armar skulle aldrig kunna försvagas. Hon skulle blunda och känna, hur hon svävade över vattnet, under den oändliga rymden, och ingen annan skulle ha kunnat hålla henne kvar i denna känsla, eftersom ingen annan skulle ha kunnat skänka henne den, menade hon.

Nu badade Söders höjder och hus i sol. Staden hade väckts till liv. Ingrid rullade ned gardinerna om sina drömmar och gick till sängs.

Hon tyckte att hon blott hunnit slumra in, när Gunnar kom och väckte henne.

-- Hallå, Tuttan, du var melankolisk i går, skall du pigga upp dig med en ridtur med mig nu.

-- Varför inte. Blir det bara du och jag?

-- Kapten von ...

Gunnar nämnde namnet på en av sina vänner.

Ingrid gäspade och suckade demonstrativt.

-- Nå låt gå för din kapten, han skall sannerligen få en parforce över stubbar och sten. Jag är upplagd för att »liva» den där salongsdekorationen.

Gunnar småskrattade eftersom han måste ge sin syster rätt.

-- Du skall se att Harriet kommer att göra en dumhet, det är därför som jag måste rädda dig. Du och jag måste offra oss på anornas förbannade altare.

-- Tänk du, om vi ändå varit hittebarn, sade hon ...

KAP. XI. Teori i praktik.

Adrian Stråvall var i sitt esse. Han tog ett hedersamt avsked från sin tjänst. Ett par dagar senare fann han i sin brevlåda en biljett med det Wiepeska vapnet.

Där stod:

»Din insats är tillräckligt djärv för att du skulle kunna misslyckas, men var viss om, att den inte skall uppskattas mindre, även om så skulle ske.

Lycka till! Din 'bundsförvant' _Harriet_.»

Det var en upprättstående, spatiös, nästan generös stil, så betecknande för Harriet tyckte Stråvall, som kom att tänka på, att detta var första gången hon skrivit till honom.

Han läste genom biljetten ett par gånger, och lade bort den på skrivbordet. Men hastigt tog han den tillbaka, gick bort till sitt kassaskrin och lade ned den i sin svarta anteckningsbok, där han upptecknat samtalet med Harriet. Efter detta tillade han: »Bekräftat i skrivelsen av» och datum för biljetten.

Med stor tillfredsställelse lade Stråvall ned anteckningsboken i skrinet och låste det. Han såg på klockan, att det var tid att fara till ett avtalat möte med ägaren till det hus, på vilket han reflekterade. Han stack en tumstock i västfickan vid sidan om reservoarpennan och tog portföljen med de erforderliga handlingarna under armen. Av taktiska skäl, som han uttryckt det för sig själv, hade han klätt sig påfallande enkelt, och han kompletterade sin utstyrsel med en smått sjaskig filthatt och sin kombinerade paraplykäpp.

På spårvagnens främre plattform, med glasögonen högt uppe i pannan, en cigarrcigarrett i munnen och portföljen under armen, kunde herr Adrian Stråvall tagas för en skatteindrivare eller kanske för just vad han var.

Det hus hans resa gällde var inprickat i hans plankarta tvärs över den tänkta fortsättningen av en gatulinje, som i verkligheten ännu långt före denna punkt hejdades av ett gammalt kvarter med kåkar och skjul, delvis använt för en del av stadens renhållningsattiralj. Stråvall skulle icke varit den försiktige man han var, om han icke räknat också med den vidriga möjligheten att en längre tid få behålla det hus han nu tänkte köpa. Men då skulle han också om än sent ha den reträtt som erbjöd sig i stadens inköp av tomten för gaturegleringen. I dessa detaljer hade han gjort sig särskilt väl underrättad. Men också i denna möjlighet låg en säker prisstegring.

Husets ägare, som hade en lägenhet på nedre botten, var en gammal förmögen hantverkare, som själv en gång varit med om att uppföra det. Stråvall hälsade honom med ett leende som om han bitit i en något syrlig apelsin.

Det var den Stråvallska affärsminen.

Nu besöktes källare och vindar. Stråvall slog här och där med en hammare, mätte med tumstocken och gjorde anteckningar i en liten bok. Han fann huset solitt och i gott grundbestånd. Men inredningen var gammaldags. I trapporna fanns endast gas, och fönstren voro små. Portgången var fullklottrad med kritfigurer, och rappningen var bristfällig. Fasaden gav ett grått och gammalt intryck, och en och annan bristfällighet i murverket kunde tydas som förfall.

-- Ja, det är ju inget nytt hus, förstås, bekräftade ägaren.

-- Om vi nu skulle se genom några av lägenheterna, föreslog Stråvall.

-- Ja, se jag brukar alltid säga till på förhand, om det är så att jag behöver gå in i bostäderna, invände ägaren.

Stråvall skrattade som om den gamle mannen skämtat.

-- Ägaren skall väl alltid ha fritt tillträde till sitt hus, sade han.

Det föreföll som om den gamle hantverkaren ville göra en invändning, men Stråvall var full av iver och knackade på första dörr.

-- Ursäkta, men det var så att jag skulle vilja visa lägenheten, sade värden.

Det var en ung flicka som öppnade. Hon såg rådvill och förskrämd ut och gick in för att rapportera. Stråvall såg sig om, och innan flickan återkommit, var han inne i ett rum, där en äldre kvinna låg nedbäddad i en säng.

-- Vi kanske inte skulle störa, om det är sjukt, sade värden.

Stråvall drog sig tillbaka mera av oro för smitta än av hänsyn till hemmets helgd.

När inspektionen var över, fick Stråvall sifferuppgifterna:

Det var tjugutvå smålägenheter i huset, bebodda av arbetarfamiljer. Åt fasadsidan voro två butikslokaler i källarvåningen. Hyresintäkten för samtliga var 8,400 kronor. Huset var senast taxerat till 100,000 kronor och brandförsäkrat för lika mycket. Bankinteckningar funnos för 60,000 kronor och skillnaden mellan denna summa och det slutliga priset skulle betalas kontant. Ägarens första yrkande var i betraktande av de allmänna konjunkturerna 110,000 kronor.

Stråvall räknade hastigt genom siffrorna och bad med bekymrad min att få betänketid. Egentligen vore han själv endast ombud för den verklige köparen, men han skulle göra allt för att driva affären igenom. Ett väsentligt villkor vore, att nuvarande ägaren tills vidare utåt ville stå som ägare. En hel del reparationer vore ju nödvändiga, och kanske man rentav måste utrymma hela huset för att sätta det i stånd.

-- Se, det är ju så höga fordringar numera på bostäder, och man kan aldrig veta, vad en inspektion skulle kunna leda till, sade han som slutreflexion.

-- Förresten, tillade han, var det inte ett par tjänstemän från Hälsovårdsnämnden här ... nej, det blev visst uppskjutet ... nåja, för all del, huset står sig ju gott för en inspektion.

Värden såg skarpt på Stråvall från topp till tå. Det var inte utan att ett smil ville bana sig fram i hans gamla allvarspräglade ansikte.

-- Ja, se för min del gjorde det ju ingenting, om huset skulle utrymmas, för att jag ämnade slå mig ned på landet. Men det bleve kanske svårt för alla de andra att få bostäder.

-- Men arbetare ha det ju så bra nu. Lönerna gå upp. De få alltid råd att skaffa sig något.

-- Ja, nog få de in mera än en annan fick när man slet ihop sparslantarna, men det går också åt.

-- Nåja, vi får ju se på saken, tillade mannen.

-- Det faller ju av sig självt att jag betalar en liten summa i förskott för att ha huset på hand tills vidare, sade Stråvall.

Och därvid blev det denna gång.

Den kvällen gjorde Stråvall upp sin kalkyl:

För huset var begärt 110,000 kr. Med 60,000 i inteckningar -- som befunnos goda och säkra -- fordrades kontant 50,000. Genom detaljförändringar, målning och en del dekorationer skulle huset på kort tid kunna fullt moderniseras. Den fullständiga bostadsbristen skulle kunna komma när som helst. Utan svårighet skulle hyresintäkten kunna uppdrivas med 50 procent eller mera. Det skulle ge en försvarlig ränta på upp till 160,000 kronor -- utom det värde som tillkomme i möjligheten av stadens inköp av tomten. Taxeringen skulle utan svårighet under rådande konjunkturer kunna höjas på lämpligt sätt i förhållande till skatt och annat. Inteckningssumman skulle kunna följa efter uppåt. Med avdrag för reparationskostnader skulle en försäljning av huset kunna ge ett netto på åtminstone 40,000 kronor. Vidare skulle affären kunna göras som en ren förmedling utan ägandeskap under mellantiden. Det kontanta utlägget skulle praktiskt taget kunna inskränkas till reparationerna och en bankgaranti, som Stråvall alltid skulle ha vägar att etablera.

»Mycket anspråkslöst, mycket försiktigt, fullt betryggande, inga risker» ...

Dessa ord uttalade Adrian Stråvall icke alldeles högljudt för sig själv, då han räknat genom siffrorna, undersökt och kontrollerat alla uppgifter om fastigheten, inteckningarna, tomtförhållanden, skatter och annat.

Men det var inte heller alldeles så enkelt detta. Visserligen vore utsikterna de allra bästa för att en affär av detta slag skulle kunna ske i all tysthet. Men det hade dock givits exempel på, att personer vid dylika affärer blivit utsatta för skamligt förtal, därför att de måst avlägsna en del hyresgäster, som det icke skulle vara lönande att hålla kvar. Barnrika familjer, som lätt gjorde åverkan på inredningen i ett hus, vore framför allt oekonomiska. Man hade sett fall då dylika familjer givit skandalpressen stoff till de mest chikanerande svartmålningar.

Stråvall insåg genast, att han för att ge sig sken av att bedriva en samhällsnyttig verksamhet också måste praktiskt skydda sig mot illviljan hos de personer, vilka möjligen kunde komma att förlora sina bostäder för att lämna tillfälle till dessa bostäders förbättring för andra. På sätt och vis hade han redan planen färdig i teori. Men för dess praktiska utförande fordrades en större apparat och ett större kapital än han ännu behärskade. Men just på denna plan skulle det kunna ytterligare göras stora summor, samtidigt som den för Stråvalls hemland skulle innebära nästan en fullständig nyhet.

Idén gick i all sin enkelhet ut på, att barnrika familjer skulle placeras i stadens yttre delar. Det behövdes trädgårdsstäder för att ge barnen frisk luft och utrymme. Inne i städerna var luften förskämd. Inne i städerna löpte de små barnen risker av alla slag.

Men samtidigt:

Äldre personer med anställning i städernas centrala delar skulle betala mera för att få bo nära sina arbetsplatser. Barnrika familjer hade icke råd att betala den hyra som skulle kunna dragas av barnlösa familjer och ensamma personer, ungkarlar ... stadgade inkomsttagare, affärsmän, mäklare, bankirer ...

Stråvall log stilla, då han tänkte genom dessa saker.

Visserligen fanns det trädgårdsstäder eller ansatser därtill redan nu, men de hade kommit till på annat sätt. Det Stråvallska systemet bestod i att äga hus i centrala stadsdelar, äga tomter utom staden, att hyra ut stadslägenheterna dyrt, att sälja tomter eller uppföra hyreshus i omgivningarna till dem, som icke kunde betala inne i staden, att göra ett formligt extrakt av rika hyresgäster i förnäma hus och placera barnkolonierna utanför. Staden skulle utvidgas, de yttre tomterna skulle omgivas av ännu ytterligare liggande och stiga i värde. Också de skulle med tiden bliva centrala stadsdelar med förnäma hus.

Detta vore ett stort socialt system, och dess genomförande åtminstone i princip skulle göra en man stor. Det skulle göra honom rik.

Stråvall ville bli stor och rik.

Och medan han dag efter dag, vecka efter vecka bragte sitt system till mognad under bokstudier och sifferräkningar, fann han, att han måste söka en medhjälpare. Hur denne man skulle vara beskaffad hade han i huvudsak klart för sig, men helt säkert skulle han icke stå att finna i de kretsar, till vilka han förts genom sin bekantskap med familjen Wiepe.

Det skulle snart visa sig, att Adrian Stråvall just i rätta ögonblicket kastat sig in på bostadsmarknaden. Hans första affär skulle få resultat som han själv icke anat.

Tre månader efter den dag Stråvall underskrivit papperen med ägaren, och de planerade reparationerna genomförts, hade Stråvall också en köpare till huset.

Det var nu till det yttre ett helt annat hus än det Stråvall övertagit av den gamle hantverkaren. Fasaden hade strukits med en stark brun färg, sedan rappningen fullständigats, taket var nymålat, alla fönster putsade, gården cementerad liksom portgången, och den skamfilade träporten hade ersatts med gallergrindar. Inne i portgången hade väggarna kasetterats med tunna bräder, och mellan rutorna hade gjorts panelmålningar i marmormönster. Bräderna hade målats i ekfärg. Trapporna voro omlagda, och där fanns elektriska lampor i små nischer. Fönsterna i trapporna hade vidgats och försetts med katedralglas, som lät ljuset falla in på ett sätt som ytterligare förhöjde väggarnas färgverkan. I lägenheterna hade nya tak spänts och en del målningsarbete och tapetsering hade utförts, där hyresgästerna på den korta tiden hunnit avhysas. Eftersom huset ursprungligen var gediget, hade det också kunnat bära upp sin försköning och gjorde nu ett gott intryck av att erbjuda små trevliga och vårdade hem.

När Adrian Stråvall sammanförts med den anmälde köparen, lade han särskilt märke till dennes visitkort.

Där stod:

K. G:son Gehnfeldt Godsägare.

Stråvall önskade i detta ögonblick, att han haft Harriet Wiepes biljett till hands. Han skulle då velat taga fram detta dokument över sina relationer och på baksidan, där vapnet stod i upphöjt tryck, göra någon liten minnesanteckning ... Stråvall njöt av sin affärsuppgörelse. Det var ingen diskussion om priset på huset. Godsägare Gehnfeldt skulle betala de 160,000. Efter uppgörelsen skulle de gemensamt äta middag ...

Vid denna middag meddelade Gehnfeldt i förtroende, att han endast förmedlat affären för annan köpare. Han hade föreslagit 195,000 kronor, och det hade fått gå för det ...

Adrian Stråvall hade funnit sin kompanjon.

KAP. XII. Marmortrappor för gamla hus.

Friherrinnan Ursula Wiepe brukade på sensommaren resa till Bad-Nauheim för att få åtminstone tillfällig lindring i en ständigt återkommande reumatisk krämpa i handlederna. Harriet skulle följa med i hopp att finna bot för en besvärande huvudvärk, som hennes läkare förmodat vara en följd av hennes myckna arbete i de många föreningar och sällskap, i vilka hon strängt taget var den ledande själen. Hon hade också haft en mycket ansträngande tid med avslutandet av årets räkenskaper i de av föreningarna som förlagt sina huvudstämmor till denna årstid. Dessutom måste en del detaljer ordnas för den tid då hon skulle vara borta. Bland annat skulle en liten hjälpbyrå öppnas för meddelande av råd och upplysningar till oerfarna flickor från landet, vilka nu i stort antal kommo till huvudstaden med anledning av de goda förtjänstmöjligheterna. I denna hennes verksamhet hade Adrian Stråvall börjat alltmera om icke framträda så dock på ett eller annat sätt biträda.

Hjälpbyrån för de oerfarna flickorna hade upprättats av föreningen Samhällsnit, vilken kort förut mottagit en kontant penninggåva av givare »som ville vara anonym». Samma dag hade Adrian Stråvall och Harriet Wiepe utan personlig avledare för den allmänna nyfikenheten promenerat på Strandvägen och Djurgården. Sedan hade de druckit te på Grand med tre kvinnliga styresmän i sällskapet »Lotusknoppen», där för övrigt Stråvall denna vår varit synlig vid en musikstund, då unga vitklädda flickor med liljor i händerna utförde sång till harpa. Stråvall hade varit varmt tilltalad av detta sällskaps verksamhet, och samtalet med Harriet under Djurgårdspromenaden hade rört sig om ungdomens höjande mot allt högre och högre ideal.

Adrian Stråvall hade också velat ägna friherrinnan Wiepe en vördsam hyllning och låtit sända henne en jardinière innehållande gula rosor jämte hans visitkort, en gåva som den gamla damen fann ytterst älskvärd, men som stötte på Ingrids bestämda kritik. Jardinièren var nämligen av kristall, en vara som Ingrid djupt föraktade såsom betecknande gulaschsmak eller på sin höjd den äldre nucksmaken. Dessutom borde luktärter ha varit mera på sin plats än dessa rosor, som hon fann vräkiga.

-- Det är en pretentiös best den där Stråvall, hade Ingrid sagt till Gunnar.

Gunnar hade godmodigt invänt:

-- Han är som han är, varför skulle just han vara fulländad. Du är som du är och ser helst att ingen lägger sig i det.

-- Men du måste väl medge, att man bildar sitt omdöme om en person just av sådana saker.

-- Ja, naturligtvis, medgav Gunnar med en loj axelryckning. Men Stråvall är affärsman i grund och botten. Ett par generationer till och familjen Stråvall kanske representerar kulturen. Vår tid börjar ta slut, och det kommer en ny uppsättning människor, som skall ha sin tid.

-- Ja, men den där utvecklingsprocessen tar sin rundliga tid, sade Ingrid.

-- Förresten tycker jag vi dra all den nytta vi kunna av Adrian, sade Gunnar allvarligt.

Ingrid teg.

Stråvall hade lämnat Gunnar det önskade beloppet, och -- även den affären hade avslutats på ett fullt betryggande sätt. Det skedde inne på Gunnars rum. Gunnar hade skrivit en revers på summan.

-- Det är ju onödigt, att någon känner till det här, hade han sagt.

-- Men namnet skulle kanske bevittnas ... ja, du förstår inte för min skull, men jag kunde ju falla från, och om det skulle vara fordringsägare ...

Gunnar blev en smula överraskad.

-- Här är ju i alla fall mitt sigill på papperet, men som du vill ...

Stråvall avbröt honom:

-- Saken är mycket enkel. Ingrid skulle ju använda pengarna. Det är ju egentligen för hennes del. Om hon skriver en förbindelse till dig, att hon står för din revers till mig, så lägger du bara det papperet i dina privata handlingar, och så är saken klar.

-- Jaså, du menar att det är jag som kan falla ifrån. Du har alldeles rätt, affär är affär, Ingrid skall få skriva ett papper. Det kommer att ge henne respekt för pengarna.

Gunnar hade låtit sin syster skriva den begärda handlingen. Hon hade bestämt vägrat att lämna ut den, om den skulle läggas i Stråvalls händer. Gunnar hade lugnat med att det bara vore en formalitet, och han hade lämnat Stråvall också detta papper i förtroende.

-- Jag har verkligen aldrig lånat på det viset förr, sade han, men det har också varit mindre belopp, och det är ju fullt korrekt att du skall ha säkerhet ... om du nu är nöjd med denna.

Stråvall hade förklarat sig fullt nöjd och tillagt:

-- Det här låser jag ned bland mina papper, så du kan vara alldeles lugn. Och räntan kan ju oss emellan göra detsamma.

Gunnar Wiepe tog i allmänhet saker och ting med orubbligt jämnmod. Han var egentligen för bekvämlig för att lägga något vid sig i onödan, men det var inte alldeles utan att han ett ögonblick tvekat. Emellertid hade han gjort detta för systerns skull. Han hade nog vänner som i likhet med honom själv kunde göra upp en penningaffär utan skriverier, men det var verkligen så, att någon av dem svårligen kunnat försträcka det belopp som fordrades. »Stråvall är nu en gång sådan», sade han för sig själv med ett litet leende.

De båda handlingarna nedlåstes av Stråvall i hans kassaskrin, och några anteckningar i den svarta boken där förklarade dem närmare.

Så reste Gunnar och Ingrid över England till Spanien, och friherrinnan Wiepe och Harriet till Tyskland. Reseriktningarna angåvo på sätt och vis också deras sympatier i den stora fråga, som just då höll världen i spänning.

Stråvall fick nu icke längre uppskjuta sin resa till Brinkeberga för uppgörelsen med disponenten om husköpet. Resan hade från början bjudit honom emot, och han kände obehag framför sig i tiden. Men när han närmare funderade på saken, gladde det honom, att han haft onda aningar. Det brukade alltid klara upp sig till slut, när han hade den oron inför något. Ofta nog kunde den säkraste förvissning och trygghet störas av de mest ofattbara besvikelser.

Regnet störtade ned, när Stråvall kom ut på framkörsplanen till den lilla stationen, men det var just ingenting som bekymrade honom. Inte heller gladde honom detta välsignade regn, som man bedt om i kyrkorna och anropat himlens makter för att få till landets räddning från hungersnöd. Hela naturen drack, sädesfälten böjde sig drypande ödmjukt inför detta Herrens under som vederfarits dem. Luften var drivhustung av dunster, som icke fått utlopp ur jorden eller växterna.

Men likväl förvånade det Stråvall, att icke Jakob sade något om vädret och detta regn, då han kom och steg i vagnen. Drängen gjorde bara en stram honnör och satte sig till rätta på kuskbocken. En våt klatsch med piskan satte liksom ett märke i luften, och så bar det av.

Vägarna voro avrunna, och sand och grus bildade deltan i dikena och ända ut på åkrarna, där säden lagt sig. Midt uppe i hästspåret, i hjulrännorna och på gångbanorna lågo urvattnade lik av daggmaskar. En och annan padda kom mötande, också den uppe på vägen, däst av all välfägnad regnet skänkt. Eljest stod hela landskapet som sovande bakom en ridå av regn, förtätad av vattenånga från den ännu heta jordskorpan.

Stråvall undrade mycket över Jakobs fullkomliga tystnad. Vid en ryckning i tömmarna såg han att Jakob hade ring på fingret. Han skulle gärna vilja höra något om den historien, men han spanade förgäves mot beteshagen för att finna utgångspunkt för ett samtal. Till slut måste han ändå fram med ett ord:

-- Vad är det för metall som blänker på Jakobs hand, frågade han i raljant ton.

Det lät på Jakobs svar som om han suttit med orden på tungan och väntat att få säga dem:

-- Å, det är den saken herr Adrian frågade om både på hemvägen och bortvägen när han var här häromsistens, svarade han med ett brett grin.

-- Sesådär ja, då skulle Jakob vara gift nu då?

-- Jo, det stämmer nog det.

-- Nåja, det kunde ju varit förlovningsring också.

-- Ånej, ett stycke längre än så har vi allt hunnit.

-- Då skulle jag gratulera Jakob, för det är förstås en vacker och präktig jänta han fått tag i.

-- Jag menar nog det, herr Adrian.

Stråvall började känna sig osäker, men just här kunde han inte stanna i samtalet, och ännu mindre kunde han hoppa över på något annat om än så närbeläget. Det var något med Jakob.

Älvorna dansade redan i betesmarken. Det strök vita molnskägg genom trädtopparna. Dimmor drogo dälderna genom och dansade. Vem som helst skulle lagt märke till detta och sagt ett vänligt ord vid återseendet av sin barndomsbygd, men Stråvall skyndade att fortsätta samtalet: