Part 5

Adrian Stråvall hade med välbehag avlägsnat tågdammet från sin person, tvättat sig och putsat naglarna så som man varje dag utförde denna akt på den höga institution där han hade sin gärning. Det hörde till förberedelserna för byråarbetet. Han kände nu ett särskilt välbehag av att stiga in i den gamla solida matsalen, där familjeporträtten borde ägna honom en alldeles särskild uppmärksamhet denna dag. Onekligen fattades det numera icke mycket i att han behärskade situationen här. Fru Ursulas vänlighet kunde han sannerligen icke misstaga sig på. Så förekommande hade han icke blivit bemött ens i betydligt lägre stående kretsar. Harriets förtroendefulla blickar kunde nästan ge honom rätt att ställa fordringar på henne, och bara för att Ingrid var en vacker kvinna inbillade han sig att hon älskade flirt, och ibland ville han tro att hon alldeles särskilt hade planer på hans egen person.

Helt visst skulle han kunna komma att fullt behärska situationen här, där han från början varit nästan rädd och skygg. Vid denna tanke trummade han lätt på bordet med sina välansade fingertoppar och kastade fram en inövad fras om de kungliga teatrarnas väntande höstprogram.

Den kvällen gick Adrian Stråvall icke direkt hem till sitt rum utan i stället till byrån, där han plockade fram allt det statistiska material, över vilket han kunde förfoga. Han hade gjort några summariska slutledningar, på vilka han nu skulle bygga vidare.

Mitt under studiet av folktäthetssiffror och utredningshandlingar kom han att tänka på Harriet Wiepes fråga:

»Får vem som helst utan vidare köpa hus och hyra ut till andra?»

Det kunde sannerligen ligga något i detta. Frågan vore måhända ett tidens tecken, och i så fall hade han icke kommit en dag för tidigt till sitt beslut. Spriten var redan satt i system, tobaken hade monopoliserats. Här skulle kunna inträffa sociala omvälvningar i fråga om handeln med bostäder. Ett system också på detta område hade ingen förr ens på skämt föreslagit.

Adrian Stråvall hade känt sig vakna till fullt liv vid tanken på denna nya verksamhet. Nu började det röra sig något i hans inre. Kanske hade han här en stor -- social uppgift!

KAP. IX. »En jobbare är det vidrigaste som finns.» (Harriet Wiepe.)

Resan till Brinkeberga hade sålunda blivit av stor betydelse för Adrian Stråvall, och efter den inträdde det skede i hans liv, som skulle föra honom till hans första glanspunkt -- Rusthållaregatan 5.

Men resultatet skulle icke ha blivit så lyckligt, om han icke gått fram så försiktigt som det var hans natur, eller om han icke kommit in på den nya vägen i så rätt tid som just han med sin kännedom på detta område skulle kunna göra. Tidpunkten var ännu den, då flertalet av dem som deltogo i den allmänna penningjakten kastade sig över aktier eller svåråtkomliga varor, vilka senare uteslutande fingo till uppgift att vara handelsvaror, som endast genom olyckshändelse kommo att konsumeras. Dagens spännande tal rörde sig om penningar och helst plötsliga och oanade förtjänster på saker som under normala förhållanden knappast gingo i handeln.

Redan på ett tidigt stadium hade Gunnar Wiepe om dessa affärer sagt: »Jag skulle nästan själv ha lust att göra en kupp i tvål eller havregryn, men man har ju råkat få en vapensköld ...» Detta hade Stråvall funnit nästan donquijotiskt, men han hade också tagit det som en varning. »Sådana affärer _kan_ man ju inte göra», hade han sagt. Så mycket mera översvallande hade hans glädje blivit, då han lyckats finna möjligheten att även med bibehållande av Gunnars aktning göra affärer i hus. Det var visserligen bara slumpen som fört honom in i familjen Wiepe, men han hade genom denna familj åtnjutit sådana fördelar och nått ett vitt och brett ganska stadgat anseende, som han visste skulle vändas i löje om han bleve avlägsnad från denna krets, för vilken, som Harriet Wiepe uttryckt det, »en jobbare är det vidrigaste som finns».

Nu hade han alltså nått fram till följande:

Gunnar Wiepe skulle med gillande se honom köpa hus, ja han skulle kunna anses först ha kommit fram med förslaget. Gunnar och Ingrid skulle behöva nya lån. Ingen av dem skulle kunna göra någon invändning. Om någon illasinnad skulle kalla honom för jobbare skulle de till och med veta att försvara honom. Fru Ursula Wiepe skulle aldrig kunna fatta en husaffär annat än i sammanhang med inflyttning och bosättning i det köpta huset eller avresa utomlands från det sålda. Men hon skulle icke behöva ha någon som helst inblick i saker och ting.

Den stora frågan var Harriet Wiepe och den måste han först söka lösa, vilket han säkert trodde sig kunna. Han hade på mycket kort tid vunnit en tillförsikt till sig själv som han tidigare aldrig känt. Sommaren gjorde sitt, den värmde hans blod och sinne som vintertid endast syntes komma i full funktion framför en stor brasa. Men det hade varit sommar förr i hans liv! Allt berodde på, att han nu funnit sig själv, och sannerligen, allt det som velat tränga fram inom honom hade kommit till utbrott den natten hemma på Brinkeberga, då han hört Gunnars förslag och tänkt sig in i de möjligheter som skulle öppnas vid dess genomförande. Alla hans inre slumrande krafter, nedärvda eller förvärvade, hade kommit till fullt liv. Han hade inom sitt verksamhetsområde fått en fond av erfarenhet som de flesta affärsmän på detta område sakna. Och hans vetande sade honom, att nu skulle komma den tid, då även bostäder skulle bliva svåråtkomliga varor. Detta vore för ögonblicket det stora och väldiga fältet för penningeskördar.

Det var alltså Harriet Wiepe som var frågan.

En sak oroade Stråvall något litet. Det var Harriets oväntade fråga, om vem som helst finge handla med hus och, som hon uttryckte det, -- människohem.

Hm! Vad kunde ha givit henne anledning till den frågan?

Nåväl, på sin höjd hade någon naiv medlem av hennes många sociala föreningar väckt frågan. Men Adrian Stråvall skulle i tid vara rustad mot alla eventualiteter. Hans husaffärer skulle ha sken av en stor social gärning -- ja, det slog honom att han i dem skulle kunna draga nytta av någon av Harriets föreningar. Och varför inte, han skulle kunna i gengäld stödja någon av dessa föreningar.

Under en tid var Stråvall osynlig för familjen Wiepe. Han arbetade. Han beväpnade sig. Han gjorde sin arsenal beredd för fälttåget. Även en defensiv kampanj fordrade förberedelser. Och Stråvall skulle gå fram på defensiven. Han skulle försvara den ställning han nått genom att vara familjen Wiepes vän på så sätt att han skulle förvärva ekonomiskt berättigande att fortfarande vara det. Han skulle bliva det så mycket mera från den dag då han hade en förmögenhet. Defensiven skulle krönas med en offensiv rörelse, genom vilken varje framtida attack skulle förekommas.

Under denna tid drog Adrian Stråvall ut nyttan av att vara anställd i ett för hans ändamål särdeles lämpligt verk. Han samlade statistik och annat -- ja, hela det material som sedermera skulle komma att utgöra hans medel i verksamheten. Redan i sammanhang härmed erfor han en del om vissa stadens framtida byggnadsplaner och mot slutet av sommaren hade han inlett underhandlingar om inköp av ett gammalt hus, vilket hade utsikt att komma i stråkvägen för en möjligen snart förverkligad trafiklinje.

Samtidigt inledde han försiktigtvis underhandlingar med disponenten på Brinkeberga om husköpet där. Några brev växlades klarläggande disponentens intresse för saken, så mycket större nu, sedan en av ingenjörerna förlovat sig med den ena svägerskan ... Kunde det vara ... Stråvall undrade om Gunnars intresse för de där damerna verkligen blott räckt den korta tid han vistades där, och han log på ett eget sätt.

Slutligen kom brev från disponenten med förslag till uppgörelse. Stråvall skulle resa ned och ordna detaljerna.

Då begärde han först ett enskilt samtal med Harriet Wiepe.

Att Adrian Stråvall var så särskilt mån om att vinna Harriets gillande av planerna, innan han gick att direkt sätta dem i verket, hade nog också vissa anledningar. Under det han eljest såg på varje kvinnas leende med en listig glimt i blicken, som om det vore ett förstucket frieri till hans person eller hans i varje fall aktningsbjudande förmögenhet, hade han för att vara ärlig måst ändra sin uppfattning beträffande systrarna Wiepe. Harriet skulle aldrig ha hyst en sådan tanke om någon man, om än så rik, om än så höljd av ordnar, titlar eller anor. Ingrid hade han särskilt genom Gunnar lärt känna. Hon var icke i hans mening en äktenskapsjägare -- men han var inbilsk nog att vara en smula rädd för henne, eftersom han uppfattade henne som passionerad och äventyrslysten och -- eftersom hon var vacker. En sådan kvinna skulle alltid kunna vilja roa sig med en erövring ... Hans manliga självuppskattning satte ingen gräns för en sådan kvinnas lust att leka med män, icke ens då det gällde Ingrid Wiepe.

Men då han funnit, att Harriet inte gjorde anslag mot hans person utan att hon snarare liksom vek undan -- om han kom henne för nära med en blick -- började han känna en för honom själv oförklarlig dragning till henne. Detta berörde honom angenämt, men likväl förnam han en viss ängslan som om han skulle ha förlorat någon liten grad av sin viljefrihet. Han drogs till henne lika oförklarligt som han kände sig stötas bort från andra kvinnor. Så hade deras vänskap utvecklat sig från den tid då han som Gunnars studentkamrat först råkade Harriet.

Så mycket starkare kände han behovet av ett ostört samtal med henne, då han nu stod inför sitt stora avgörande. Han hade också noga genomtänkt ordens valörer, då han började på följande sätt:

-- Det är i en för mig mycket viktig sak som jag nu förtroendefullt skulle vilja höra din vilja.

Hon reagerade genast för ordet vilja, reagerade med en lätt rodnad som hon icke kunde dölja med en flyttning av sin pincené, och hon sökte skydd bakom sin diskussionsmin från de sociala sällskapen, vilken för övrigt hörde väl samman med hennes ansiktstyp.

-- Din _mening_ är av största betydelse, eftersom jag anser mig ha åtnjutit så många års vänskap i din familj, återupptog han, själv med en tydlig rodnad.

Han stammade nästan på orden och kände sig nervös. Hennes reaktion för hans lilla experiment med ordet _vilja_ hade kanske räddat honom från att försöka pejla djupare i hennes känslor. Och han ville icke utsätta sig för att vara klumpig.

-- Du frågade mig, om det fordrades några särskilda kvalifikationer för att äga hus och hyra ut bostäder. Vet du, det är helt enkelt den mest intressanta fråga som uppställts i vår tid. Det är självklart, att det råder stora missförhållanden på detta område, och dock är hemmet den viktigaste av alla sociala faktorer. Allt som rör hemmet är grundfrågor i ett samhälle. Du vet att Gunnar tar livet på sitt sätt och alltid skämtar bort dessa frågor. Därför måste jag tala med dig så här, då vi äro ensamma. Du har också en annan syn på saker och ting än han, mera fördjupad skulle jag vilja säga, för du vet ju att jag inte är ute för att smickra ... Jag står nu inför ... ja, jag skulle vilja säga ett avgörande. Jag vill äga hus och hyra ut, jag vill studera denna fråga från botten och söka finna ett system, en lösning helt enkelt på bostadsfrågan i städer och kanske på landsbygd ... frågan saknar faktiskt gränser. Att finna ut något bärande är mera än en man kan åstadkomma, men jag har ju medel att våga ett försök till en grundval för praktiskt arbete.

Harriet hade med stigande intresse följt framställningen. Hennes pupiller vidgades och hennes läppar rörde sig då och då som för att uttala ett instämmande.

-- Det är en livsuppgift, Adrian, sade hon full av entusiasm.

-- Det _är_ det, Harriet.

Han såg ner på sina knäppta händer.

Efter en paus sammanfattade han det hela i följande ord:

-- Jag tar den uppgiften; jag skall köpa ett hus att börja med, ett mycket enkelt och helst ett gammalt skröpligt hus. Sedan får utvecklingen visa vad som närmast är att göra. En av förutsättningarna vore ju att utvidga kapitalet och lägga rörelsen brett. Men å andra sidan är ju inte ändamålet detta ... Ja, jag får sluta allt annat arbete. Uppgiften kräver att jag går helt upp i den.

-- Det är sant, så sant.

-- Man får sätta allt på ett kort.

-- Det är risker, Adrian?

Hennes ton röjde oro.

Han log.

-- Uppgiften är värd det.

-- Kanske skulle jag kunna vara till någon nytta.

Hon funderade ett ögonblick och tillade prövande:

-- Det skulle närmast vara föreningen Samhällsnit ...

Adrian Stråvall såg eftertänksamt i sina händer, som han hastigt öppnade:

-- Tills vidare ... kanske ännu några år ... måste jag vara ensam.

-- Men jag får vara din hemliga bundsförvant?

-- Vill du det?

Hon räckte honom handen.

-- Harriet, sade han bara, men han höll hennes hand kvar.

Det var tyst en stund, och han böjde sig ned och kysste den. Hon blev blossande röd, och han reste sig hastigt upp.

-- Du gillar alltså min plan?

Hon bekräftade att hon gillade den, och samtalet var slut.

Stråvall gick fort, då han kom ut, och innan han bestämt sig för någon viss riktning var han på Djurgården. Han fortsatte utåt i saktare takt och ett leende började breda sig över hela hans ansikte. Han tänkte på den gång, då han kom ut genom skolans portar som student och på det ögonblick, då han för första gången steg in genom familjen Wiepes tambur. Dessa två upplevelser voro för honom jämvärdiga med hans samtal med Harriet. Vad var väl den stund då han mot uppvisande av sina betyg helt enkelt inskrevs som ett nummer i raden av befattningshavare vid detta verk? Han hade redan vid sitt inträde känt det som när han började skolan. Detta skulle aldrig kunna bliva ett självändamål, aldrig en livsuppgift. Icke för honom. Det vore som att sätta in något i ett bankvalv och själv vara det insatta. En gång i tiden skulle en viss ränta falla ut, men det var inte Stråvalls uppfattning om ett livsintresse att blott falla ut med sin egen ränta.

Men så hade han rotlös som han varit funnit fäste i familjen Wiepe, och medan han växte sig fast hade han funnit klokt att stanna som Gunnars kamrat i verket. Dessutom hade han behövt dessa år för att vinna stadga. Nu var han man och i sina bästa år ... och nu hade han nått fram till sig själv.

Han fortsatte promenaden leende. Det skymde i den förunderligt vackra parken, och unga människor gingo viskande sida vid sida längs det sovande vattnet. Stråvall tänkte ord för ord igenom sitt samtal med Harriet Wiepe.

Och till slut gick han hem till sig och antecknade detta samtal i en tjock svart bok, som han förvarade i en kassalåda.

Där hade han sina affärshandlingar ...

KAP. X. Det var en gång ... det kunde ha varit ...

Nätterna hade blivit mörkare.

Det var knappast något av sommarljuset kvar, när tolvslagen från Nicolai, S:t Gertruds och Jakobs tornur möttes ute på vattnen mellan holmarna och i förtonande eko buros ut mot öster. Klockljud från Sofia, Oskars och Klara kyrkor kommo jagande efter. Det var en hel symfoni av klämtande toner som öppnade midnattstimman. Sedan kom bullret åter, tjutet av en bil, gnisslet av en spårvagn vid Norrbro, slamret av maskintelegrafen på en av de sista sluparna, klapprandet av en motorbåt som arbetade sig genom forsvattnet vid slottet -- och så åter stillhet.

Sensommarnatten domnade av.

Ingrid Wiepe satt vid öppet fönster i mörkret och andades in den förflyktigade linddoften från parkerna. Gunnar hade just lämnat henne efter en lång pratstund. De hade kommit hem från en middag på Skeppsholmen. Det hade varit ett av de försök till »partimiddagar», som Ingrid aldrig kunde fördraga, hos en sjöofficer, Gunnars vän -- »ett värdigt parti» för hans syster ... men Ingrid hade blivit illa berörd av hela tillställningen. Någon hade oförsiktigt nämnt namnet på en flygare som störtat. Den som nämnt namnet borde ha vetat, att Ingrid ännu någon gång kunde bära blommor till hans grav. Han hade varit hennes »örn», och hon hade älskat honom. Kanske just den dag, då han föll, skulle ha blivit den stora i deras liv; han skulle ha fullbordat en halvt uttalad fråga och fått sitt svar. Gunnar visste detta, och han skulle med tillfredsställelse ha hälsat den unge officeren som medlem av sin familj. Han förstod därför sin syster, då hon var illa berörd av denna middags olyckliga påminnelse. Också visste han, att systern varit ur jämvikt denna sommar, och när han lämnade henne, upprepade han:

-- Vi måste nu skynda på och resa ut. Du behöver friska upp dig, du är nästan sjukligt sensitiv.

Hon hade inte svarat honom utan lagt kinden mot sin arm i fönstret.

Linddoften gjorde henne vemodig. Den var svag och fin och skulle snart vara borta. Bara för en vecka sedan hade den varit kvävande och förvirrande.

Just i denna stämning njöt hon intensivt av Strömmen.

Nattens slöjor dolde staden. Mörkret blott betonades så mycket mera av de få ljusen i virrvarret på Söder. Konturerna där borta voro svaga.

Det var stjärnor utan måne, och himlen hade den annalkande höstens mörka blåhet. Endast under brovalven vilade en gul återglans av västerhimlen, och det starkare ljuset från Norrbro gjorde Helgeandsholmen till en skär overklighet eller en avlägsen jättestor teaterkuliss. Därunder sovo Strömparterrens träd som när en kyrkogård sover om natten, och det evigt rinnande vattnet hade bara ett viskande ljud.

... Folke ... du också borta ...

Det var melodien i hennes tanke, som kom till skälvande ord, svaga som nattens vind, klagande som från en dämpad violin.

Ingen mer än hon visste detta, icke Gunnar, icke heller Folke själv. Hon hade trott, att det skulle försvinna, och den dag då Folke Hjelm och hans fästmö gjort sin visit, hade hon stängt sin dörr snarast som av en flickaktig nyck.

Men Folke hade blivit hennes lidelse. Kanske ödet medverkat därhän. Den kärlek hon haft för sin fallne hjälte, flygaren, hennes »örn», hade en sommarnatt plötsligt väckts till ett annat liv. Hon hade i Folke Hjelm sett sin älskades bild. Han fick den andres väsen, men det var ändå hans eget. Det var som en uppenbarelse för henne, då hon förnam det. Helt plötsligt hade hon blivit varse likheten. I sorgen över sin förlust hade hon bett all kärleks försyn att hennes älskade skulle få komma igen i hennes liv sådan som han var då han levde, och nu hade hon honom åter ...

Ingrid hade varit med de sina i skärgården på sommaren. Det var på den tiden då Gunnar umgicks i Folke Hjelms familj. Folke hade en syster. Ingrid trodde att Gunnar älskade henne. Men Gunnar hade också sagt något om, vad »förfäderna fordrade av ättens huvudman». Fru Ursula hade förstått sin son, Harriet hade icke varit tillfrågad, och Ingrid hade protesterat. Innan ännu den slutliga schismen kom -- som dock aldrig blev öppen -- hade Folke en kväll seglat Gunnar över från ön, där de bodde, till landsidan. Det hade varit ett obegripligt infall av Gunnar att resa till staden i bil på natten. Sedan Gunnar satts i land, skulle Folke segla Ingrid till Wiepes sommarbrygga. Hela färden hade varit besynnerlig, och det låg i luften, att något sagts mellan Gunnar och Folkes syster. Folke hade varit tyst, och suttit vid rodret på sin kosterbåt, orörlig som den vindstilla natten. Ingrid låg på däck i sin vita sommarkappa och såg upp i himlen. Hon hade sökt finna ett berättigande för broderns uppförande, men det hade stannat vid en förstående samkänsla. Hon hade erfarit en viss stolthet, som hon dock även hos sig själv ogillat. Förståndet hade sagt henne att Gunnar gjort orätt, känslan hade sagt henne vad Folkes syster skulle lida, men blodet, börden och anornas ordensband hade knutit henne närmast brodern, och hon hade måst se en uppoffring från hans sida i vad som skett.

Det var en varm sommarnatt med doft från holmarna. Månen försilvrade vattnet och vassarna. Furuholmarna stodo som svarta stycken av urtidsnatt kring fjärdarna. Hennes blick kunde tränga oändligt djupt in i rymden utan att något hejdade den. Då och då kom en dyning utifrån och lyfte henne, då och då sjönk hon med en hissnande känsla för att åter lyftas. Hon var i rymden och svävade, och då kom tanken på hennes fallne örn ...

Folke hade lagt av seglartröjan och satt sig att ro med en åra i aktern. Han satt med blottade armar, som spändes som av vrede kring den tunga åran. Då och då såg han upp mot de slaka seglen, då och då knuffade han till rorkulten med höften. Han tog spjärn mot kajutkanten med fötterna och syntes angelägen att fort få sin båt i hamn.

De växlade inga ord. Det jämna ljudet av åran och det regelbundna dunket av segelbommen, slamret av blocken och föremålen ombord verkade sövande på Ingrid. Folke trodde kanske att hon sov. Han kände sig nu så främmande för henne. Det föreföll honom som vore hon av en annan ras. Systerns känslor hade smugit sig in i honom.

Ingrid såg upp mot honom. Han hade månljuset starkt från ryggen och varje linje av hans huvud, armar och bröst markerades mot vattnet, himlen och luftens månskimmer. Han var en staty skuren mot den oändliga rymden. Och hon kände sig sväva med honom i en hissnande färd. Det var bilden av hennes örn. De kraftiga, smidiga armarna, månglansen i håret som en gloria ... det var samma bild som hon älskat. Hon slöt ögonen för att bevara den.

Då kom en kåre av vind och vattrade fjärden. Seglet buktade ut. Det fladdrade lätt framme i fören. Folke drog in åren och gick fram på däck för att ordna ett skot. Ingrid låg över linan. Han böjde sig ned och lyfte henne till andra sidan av däcket, lade henne varligt ned igen och sköt en kudde under hennes huvud.

Trodde han att hon sov, eller var det hennes tankar som tvungo honom att lyfta henne, bära henne och lägga henne varligt ned ... Minnen från den tid då hon först lärt känna Folke Hjelm passerade hennes inre blick. Hon hade från början funnit något tilldragande hos honom. Nu visste hon att det var en starkare sympati -- och sympatien för en starkare. Folke var till själ och kropp hennes älskade återförd till livet. Ett enda medvetet uttryck för detta skulle tidigare ha förklarat allt, och hennes känslor för honom skulle ha kommit i dagen. Nu hade de funnits där -- latent. Och i ett nu hade uppenbarelsen kommit. I detta ögonblick skulle hon ha varit hans, besinningslöst hans, om han känt som hon. Men Folke gick tillbaka till rodret, gav mera segel åt nattbrisen, och kostern gled in mot bryggan.

När han lagt till, och hon ännu låg kvar där på däcket med slutna ögon, talade han:

-- Nu, fröken Wiepe, är ni vid ...

Han sade namnet på den fashionabla platsen, som om han gjort det på hån. Själv bodde han med sin familj på en av öarna.

-- Å, är vi här, och nu har ni ännu en god stunds seglats!

-- Helt säkert, sade han. Jag seglar ut och möter morgonbrisen.

Ingen annan än Ingrid skulle ha kunnat spåra det spotska i tonen, och hon kände just då, att han gjorde alldeles rätt. Det var hans lilla blodshämnd. Hon måste dock beundra detta också hos Folke Hjelm. En djärv tanke for genom hennes huvud: Skulle hon taga ödet i sin hand och säga Folke, att hon ville följa med och möta morgonbrisen, säga att hon inte sovit utan sett på honom och säga något, som kunde antyda för honom, vad hon tänkt.

Men Folke stod i fören och höll båten till. Han räckte henne redan handen för att hjälpa henne upp på bryggan. Och längst borta på plankläggningen skymtade vita sommarkläder i månskenet. Musiken spelade ännu i societetssalongen och ... det var för sent. Om han åtminstone lyft henne upp på bryggan. Han kunde ju lyfta henne som vägde hon ingenting alls på hans starka armar ...

Och så hade hon alltjämt icke återfått sin älskade, sin örn, och därför hade påminnelsen vid middagen så mycket mera pinat henne. Den var ju ett tveeggat svärd.

En kylig vindfläkt kom genom fönstret och påminde Ingrid om hennes tunna dräkt. Strömmen började blåna, och natten hade lyft några av sina slöjor från Söders massa. Det låg en vitriolblå ton över slottets fönsterrader. Hela fasaden stod som en kuliss, där himlen lyste rakt igenom fönsteröppningarna. Strömvattnets virvlar hade ett skimmer av blå emalj över det mörka djupvattnet.