Part 4

Om en stund -- eller kanske det var några timmar senare -- kom Tilda in med te. Hon slog upp alla fönster i rummet som hon alltid brukat förr, och det sjöng in av binas surr, fågelkvitter och alla sommarens ljud. En ljum luftström förde med sig doften från jasminerna, och Stråvall kände äckel.

-- Har herr Adrian sovit gott i natt, frågade Tilda.

Han såg misstänksamt på henne över lakanspetsen.

-- Jo tack. Vill Tilda säga till om skjuts. Vi reser i dag.

Hon suckade djupt.

-- Herr Adrian kunde behövt unna sig någon tids vila.

-- Nej, Tilda förstår jag måste ju sköta mitt arbete.

-- Då ämnar herr Adrian kanske inte sälja huset?

Han hade så när glömt detta. Den saken måste ju ordnas borta hos disponenten. Men han hade ingen lust att visa sig där. Möjligen kunde affären göras upp per post. Huset måste säljas. Det var förutsättningen -- och dessutom skulle han aldrig mera vilja komma hit igen.

-- Det blir nog bra med den saken Tilda, sade han lugnande. Tilda skall få komma till Stockholm ... ja, jag skall komma hit och hämta Tilda.

Ett par timmar senare sutto Gunnar och Adrian i vagnen på den dammiga landsvägen. Solen sken över sädesfälten, betesmarken och vattnen som glittrade långt bort genom landskapet. Stråvall kände sig bättre till mods nu, när han var på väg att lämna hembygden. Han fick lust att säga något vänligt till kusken, som satt och småflinade av pur livsglädje.

-- Hur är det, är Jakob gift nu, frågade han.

Hans tanke hade okontrollerat växlat in på ett gammalt spår.

-- Nähää, det är jag inte än, svarade Jakob släpigt och godmodigt, som om han tagit frågans upprepning som ett skämt.

Drängen gjorde en sväng med piskan och såg upp åt beteshagen. Stråvall följde hans blick.

-- Framemot hösten skall det väl smälla till och bli gifte av förstås, sade Jakob.

Stråvall var förvirrad och sökte finna ett annat ämne.

-- Se nu vinkar hon, sade Jakob och saluterade med piskan mot flickan i skogsbacken.

Men Stråvall såg nervöst bortåt den stora anstalten, som började försvinna bakom skogen ...

KAP. VII. Drivhusblommor.

Familjen Wiepes umgänge bestod av olika kategorier bekanta, karakteristiska för de familjemedlemmar till vilka de voro närmast knutna.

Gamla friherrinnan besökte sina vänner eller såg dem hos sig vid tedags, då det även kunde drickas ett glas madeira, och dryftade med dem traditionens förfall och tidevarvets allt konsumerande anda.

Gunnar hade en liten vänkrets av ungherrar, med vilka han red, gick på teatern eller spelade bridge. Utanför dessa bildade Adrian Stråvall ett slags särklass. Dessutom umgicks Gunnar i en del familjer, där han var eftersökt av olika skäl. Han hade alltid några middagsbjudningar att välja på, när han letade genom sin promemoria.

Harriet hade sitt speciella umgänge inom den högre societén, där hon samlat sina vänner kring allehanda ideella strävanden. Hon tillhörde dessutom ett stort antal milda stiftelser med namn som angåvo en social strävan, såsom »Sommarsol åt de små», »Axplockerskorna», »Sällskapet Myosotis» och »Föreningen Samhällsnit». Själv hade hon funnit intresse också i teosofien och häri i viss mån haft stöd av sin moder. En tidigare planerad resa till Point Loma hade emellertid avstyrkts av Gunnar, och Harriet hade tröstat sig med att bliva medlem av en liten mera exklusiv sammanslutning »Lotusknoppen», vilken också omhuldade små barn, dock icke fattiga.

Alla dessa Harriet Wiepes föreningar och sällskap voro grundade på vackra tankar och idéer. Då och då inberättades till sammanträdena någon erfarenhet ur _verkligheten_, och stundom hade någon medlem i uppdrag att förhöra sig hos församlingarnas diakonissor om hjälpbehoven av olika slag.

Sommaren var visserligen overksamhetens tid i de flesta av dessa sällskap, eftersom medlemmarna »åtnjöto vila» vid badorter eller på sina lantställen. Men det var sådana tider, att även under sommaren en stor del av dem vistades i huvudstaden.

Och nu en dag hade en av medlemmarna bragt till liv en fråga, som skulle komma föreningen Samhällsnits grundvalar att vackla. Det var en medlem som egentligen icke förut visat sig aktiv i verksamheten, vilken i sig själv för övrigt knappast var aktiv, då den inskränkte sig till att inhämta och bland medlemmarna sprida upplysningar om sociala förhållanden. Hon sade sig ha kommit underfund med ett socialt missförhållande. Redan denna uppgift hade väckt sensation bland föreningens medlemmar, som hittills icke funnit anledning klaga över den bestående samhällsordningen. Man hade kommit samman, och platsen hade varit familjen Wiepes salong. Knappast under säsongen hade föreningen varit mera talrikt representerad.

»Det har nyligen timat ett dödsfall under upprörande omständigheter», började talarinnan, och tystnaden var mäktig. »En ung gift kvinna hade tillgripit en förtvivlad utväg för att icke förverka det hyreskontrakt, enligt vilket familjen skulle bliva sin bostad förlustig, om ... den ökades.»

Eftersom sammanträdet var konfidentiellt, kunde också detaljerna upptagas till behandling.

»Det råder bostadsbrist nu», fortsatte anförandet, »och en del hyresvärdar kunna påtvinga den bostadsbehövande de skamligaste villkor.»

Från flera håll protesterades, men talarinnan fortsatte energiskt:

»Detta har dock hänt. Vad jag vill bringa till föreningens eftertanke är följande: Det är i vårt land förbjudet att utan särskilt tillstånd sälja en enda droppe vin eller pilsnerdricka eller en enda cigarrett, men vem som helst får här i landet driva handel med människohem.»

Frågan väckte en hetsig debatt.

Harriet Wiepe var blossande röd och djupt indignerad. Det var helt enkelt _shocking_ att komma upp med ett sådant ämne i en städad förening. Hon tänkte på den höga sociala institutionen där hennes bror satt, och där dennes vän Adrian Stråvall kanske redan denna höst eller nästa vår skulle komma att bekläda en framskjuten post. Denna institutions blotta tillvaro vore en garanti mot möjligheten av något så oerhört som vad denna dam berättat. Helt säkert skulle Stråvall veta bättre besked, ty en sådan sak måste ju ha undersökts. Nu voro hennes bror och vännen visserligen borta på landet i dennes hem, men säkert skulle de vid återkomsten kunna reducera uppgiften till något alldeles oväsentligt. Dessutom hade föreningens stadgar ingenting att säga om dylika frågors behandling.

När hon funderat en stund begärde hon ordet:

-- Det är inte för att ondgöra oss över påstådda sociala missförhållanden, som vi ha en förening, och stadgarna bestämma ganska uttryckligt de frågor, vilka vi ha att ägna vår hjälpverksamhet. Jag tvingas därför att som min mening ange, att denna fråga hör till en agitationsklubb av pigor. De personer, som äga hus i samhället, betala skatt till samhället och göra därigenom sin plikt. Om de icke äro redbara, betala de icke sin skatt och få då samhällets straff. Om de äro redbara, föreslå de icke sådana kontrakt.

Harriet Wiepe satte sig under en storm av bifall.

-- Fullt logiskt och klart!

-- Votering ...

Den gamla damen, som bar sorgdräkt, beklagade att hon missuppfattat föreningens mening, och att hon efter detta komme att bilda en agitationsklubb för pigor, varpå hon avlägsnade sig. Föreningen beslöt att »för sin del draga ett streck över detta oangenäma intermezzo», varefter man åtskildes i bästa sämja.

Harriet Wiepe var mycket illa berörd av vad som passerat. Hon gick till sitt skrivbord och gjorde en anteckning i dagboken, varefter hon tog fram föreningen Samhällsnits matrikel, vilken hon omhänderhade i egenskap av kassör, samt beredde sig att stryka namnet på den olämpliga medlemmen.

Hon stelnade nästan till, när hon på matrikelbladet som närmaste namn fann damens nyss avlidna dotter. Denna hade varit gift icke fullt ett år ... Hon skyndade till telefonen ivrig att göra en fråga och kanske att begära sin ursäkt, men det uppringda numret svarade inte. Och kanske det var bäst.

Just då anmälde husjungfrun ett par gäster:

-- Fröken Tedelius och ingenjör Hjelm.

-- Aha ja, Hervor har ju gått och förlovat sig.

Det var ingen mera intim bekantskap, men dock sådan att en förlovningsvisit var på sin plats. Harriet och Hervor hade varit skolkamrater, och Gunnar hade umgåtts i Folke Hjelms föräldrahem.

I en hast var den Wiepeska salongen förvandlad från mötesplats till familjecirkel. Harriet hade för en stund sedan skjutit det förfärliga ämnet så långt bort, att hon nästan fick en elektrisk stöt, då gamla friherrinnan frågade:

-- Har ni ännu börjat att fundera på våning? Det är visst ganska svårt i dessa tider.

Men de båda barnen voro alltför nyförlovade för att ännu ha gjort bekantskap med några kvistigare framtidsproblem. Om ett halvår skulle de gifta sig, så mycket var i alla fall ganska visst. Och visitsamtalet hoppade ur det besvärliga spåret. De båda nyförlovade hade brått, skulle Östermalm runt före skärgårdsbåten. De njöto så obeskrivligt av sin visitrond. Det var så bedårande att få gå omkring och visa att man höll av varandra. Om ett halvår skulle de ha ett eget hem.

Naturligtvis.

Som alla andra.

Varför skulle icke de finna en vrå?

Folke hade, den enda gång lektor Tedelius talat om svårigheterna att finna en bostad, på skämt sagt, att det vore tillräckligt för dem om de finge lektorns övre våning, som ju skulle kunna avskiljas. Där var kök och två rum. Men det var ju bara skämt. Naturligtvis måste ju lektorn med sin stora familj ha alla åtta rummen ... Det skulle se illa ut att tränga in sig så där ... Ja, tanken var alltför absurd, och Folkes yttrande hade också uppfattats som ett skämt.

Harriet Wiepe kände sig bättre till mods nu. Det obehagliga intrycket var utplånat av ett angenämt. Och inte heller föll det henne in att ringa upp den gamla damen och allra minst att bedja om ursäkt. Dessa unga glada människor skulle icke kunnat ha en så förhoppningsfull syn på framtiden, om verkligheten erbjöde någon grund för den exalterade damens skräckbilder.

Senare på eftermiddagen skulle Gunnar komma tillbaka, och Harriet kände av någon anledning lust att vara honom till mötes. Hon gick därför ut på sin middagspromenad. Egentligen hade hon velat bära en av sina älsklingsblommor, en enda av det orchisknippe som nu stod inne i hennes systers fönster, men hon hade inte heller velat beröva sin syster någon av dem. Kanske hon också skulle ha avstått helt från tanken, om hon närmare analyserat den. Stråvall hade en gång sagt, att han i dessa blommor hade sina bästa vänner. Om hon nu bure den, kunde han ... nej, vad kunde han ... han var ju inte inbilsk, brydde sig inte alls om, vad en flicka tänkte, och för övrigt tänkte hon icke i den riktningen. Hon hade under deras bekantskap tyckt sig finna så många fina drag hos den unge mannen, ädla drag, som kunde vara själsbesläktade med hennes egna ... I själva verket hade hon alldeles glömt bort, att Stråvalls intresse för de där blommorna yppat sig först sedan hon själv sagt att hon tyckte de påminde om gråtande barn ... Dessutom hade Stråvall den gången trott, att det var fråga om en helt annan art av detta förunderliga släkte.

De blommor som stodo inne i Ingrid Wiepes rum voro nyckelblomster. Hon älskade också dessa nordiska blommor, men hon kände i sitt blod ett rus av välbehag inför en tropisk orkidé. Hon trodde, att dessa blommor kysste varandra, och att de i kyssen symboliserade två levande varelsers högsta fulländning av sällhet. Underliga nyck, som gjorde dem till kalla parasiter, när deras blommor symboliserade varmt rött blod, klappande pulsar, ja, ett sakrament. Deras fattiga nordiska släktingar voro verkligen gråtande barn.

Hon hade arbetat på sitt rum hela dagen. Ingenting annat än en lång resa bort från allt känt och sett skulle ha kunnat locka henne ut. Men hon visste ju, att hon inte skulle ha råd ... och Gunnars förslag ... ja ... Hon ville leva, om än bara för ett ögonblick, just så som hon drömt sig alla drömmars uppfyllelse, och hon hade alltid fordrat fullkomligheten. Men vad hon hittills upplevt borta eller hemma, hade endast för henne tett sig som ett komediantspel. Hon hade velat älska en människa, som skulle älska henne så som hon tänkt sig kärlek. Men inom sin samhällsklass hade hon mött fraserna och figuranterna, utom den hade hon mött missuppfattningen och tölparna.

Hela dagen hade hon arbetat ... till det ögonblick, då hon hörde husjungfrun anmäla Folke Hjelm och hans fästmö.

Då hade hon stängt sin dörr.

En gång hade hon i Folke Hjelm sett sina drömmars man. Hon var konstnär ... åtminstone hade hon konstnärsblod och hon hade sett honom med det jublande rus i alla sinnen som blott konstnären kan erfara, då han ser sin dröm förverkligad, förkroppsligad.

Men ingen visste, och för ingen skulle hon säga det. Konvenansen lade så många hinder i vägen, eljest skulle hon kanske en gång själv räckt ut sin hand efter det hon trodde vara fullkomligheten.

Som det nu var, kände han henne knappt ...

Ingrid satt och såg sina nyckelblomster fälla frömjölet på fönsterbrädan. En dag till och de skulle vara döda. Dessförinnan skulle hon dock kasta bort dem. Det var hennes lilla sentimentalitet i fråga om blommor, att de icke finge visa sig för henne i förnedringen.

Om bara ett bi komme och smekte deras frömjöl, toge något med sig ut till nytt liv. All denna härlighet hade ju ingen mening. Grymma liv.

-- Å du grymma liv, sade hon högt och kramade om den kalla kristallvasen.

Hon fick se sitt ansikte i fönstret. Hon visste att hon var vacker, att hon åtminstone betraktades så, att hennes utseende i varje fall skilde henne från de flesta, ja allt det där ... spegelbilden förargade henne. Hon öppnade fönstret.

Nu kanske ett bi eller en fjäril kunde fladdra in. Luften var ju full av liv. Blommorna väntade. Frömjölet föll och föll på fönsterbrädan.

Hon lutade sig ut genom fönstret, och hörde surret av insekter i luften. Men alla hade sina mål.

Nere på gatan fick hon se Adrian Stråvall slinka in genom porten. Hon såg mot den blåa himlen där uppe och log.

KAP. VIII. Herr Stråvalls kallelse.

När Gunnar och Adrian på hemresan sutto i var sitt fönsterhörn på tåget, växlades icke många ord mellan dem. Gunnar rökte cigarrett på cigarrett och stack då och då en i handen på sin vän, som också mottog tändstickan och tände utan att tacka för elden. Han hade sett detta på filmen, eller varifrån nu detta pantomima uttryck för belevenhet hade sitt ursprung. Gunnar fäste sig i regel vid dylikt men var alltför bekväm av sig för att anmärka. Han mådde bra och skulle ha velat fortsätta resan ut i världen igen. Denna alltid otillfredsställda reslust var något som han hade gemensamt med Ingrid. De förstodo varandra bäst av syskonen, även om de hade sin motsättning. Gunnar tog livet som det var och hoppades inte på något bättre. Han tog de äventyr han mötte som vardagsavbrott och kunde ibland smått skämta med systern för hennes dröm om fullkomligheten. Men han lyckades aldrig övertyga henne om att de i själva verket hade samma natur med den skillnad som ligger mellan man och kvinna. Hennes invändning var alltid: »Du går och slickar daggdroppar och blir aldrig otörstig, jag letar efter källan, där jag kan doppa ned huvudet och dricka.» Han beundrade sin syster för hennes intelligens och för hennes helgjutna karaktär och icke minst för hennes sätt att kunna förbrylla männen. Han smålog vid tanken på vad hon berättat om Stråvall, när hon kommit honom att så när tappa fattningen inför hennes lilla tavla Daphne. Hon lekte skoningslöst med män, som hon såg sig behärska.

Mitt under dessa funderingar utbrast Gunnar oväntat:

-- Förresten är det ju ingenting som hindrar, att du köper huset där vi bor.

Det träffade mitt i tavlan. Stråvall satt just och gjorde upp sina närmaste planer.

Stråvall log. Eftersom han kände sig avslöjad blev leendet ett skratt.

-- Jag skulle hyra ut till dig och din familj, hahaha.

-- Visst sjutton, och vi skulle naturligtvis få en vänskapligt avrundad hyra.

Stråvalls munterhet blev bullersam. Han var rädd att Gunnar menade allvar.

Men Gunnars nästa tanke öppnade en ny möjlighet.

-- Ja, gör du inte det, får du finansiera en utlandsresa för Ingrid och mig till vintern.

Just detta tilltalade Adrian Stråvall. Att få låna ut penningar och binda sin vän hade många gånger föresvävat honom som ett slags förstärkt sesam vid Wiepes port.

-- Jag tar frågan som ett skämt, men om du vill göra allvar av den, så vet du ju, att du kan lita på mig.

-- Nå, då far jag väl en gång i vinter. Man trivs så bra i Sverige om vintern, när man kan resa därifrån.

-- Det är förresten inte därmed sagt att man reser, tillade han för sig själv, och samtalet domnade av.

Stråvall slets mellan två tankevägar. Den ena var ytterst pinsam för honom. Hur skulle han göra upp försäljningen av villan och flyttningen av de inventarier han ville ha kvar -- bland dem gamla Tilda -- utan att behöva resa tillbaka till Brinkeberga? Eller borde han rentav resa dit på höstsidan för att möta alla eventualiteter? Det ena kunde vara lika klokt som det andra kunde vara oklokt. Den där episoden med vallflickan generade honom. Men samtidigt tyckte han sig ha vunnit en viss triumf. Han var också mycket nöjd med att han givit drängen Jakob en hel tia i drickspengar vid stationen. Så mycket hade han inte fått den gången det gällde kaninungarna. Då hade Adrian skräckslagen flytt inom anstaltens område, satt sig på en sten och läst sin bön:

Gud, som haver barnen kär, se till mig, som liten är.

Kaninungarna voro inga barn, och den gången hade Gud sett till honom. Jakob hade fått tjugufem öre.

Det vore nog säkrast att resa till Brinkeberga och göra upp affärerna med tiden. Med pengar skulle han kunna ordna det ena och det andra. Han var ju gentleman.

Den andra tankevägen var behagligare. Han skulle nu planera sitt husköp i Stockholm. Det var just rätta tiden. Statistiken, som han fullt behärskade, visade att folkmängden ökades och bostadsutrymmet minskades. Detta vore en säker grundval för säkra affärer. Han skulle själv kunna bestämma, vilka som skulle få bo i hans hus. Det skulle vara rikt folk, äldre, stabila och beprövade hyresgäster. Sedan skulle han sälja. Med sådana levande inventarier skulle husen stiga. Själv skulle han inte höja hyrorna över en viss gräns. En gentleman bara förberedde och planerade och tog in vad han sått, men den som köpte huset skulle kunna höja hyrorna. Det skulle vara korta och stora affärer. De andra finge syssla med småplocket. Själv hade han genom sin verksamhet kännedom om stadens möjligheter. Han hade tillgång till allehanda papper och handlingar och skulle kunna skaffa alla dokument av betydelse. Även skulle han kunna göra sig underrättad om stadens vidare utvecklingsplaner, gatuprojekt, spårlinjer och sådant. Det fanns generaler, grevar och byråchefer före honom som gjort affärer i hus. En gentleman kunde göra dessa affärer. Det var ingen stämpelskatt för sådant. Inte en enda aktie kunde säljas på börsen utan skatt till staten, men här fanns det mellanhandsvägar undandragna all kontroll. Ingen firma behövde registreras, inga böcker föras, han skulle kunna bestämma och regera oberoende av alla lagar och förordningar som en av medeltidens feodalherrar. Och detta var möjligt i en tid, som man kallade demokratisk!

Herr Adrian Stråvall skrattade åt ordet demokratisk. Just detta tidens drag, rusningen i fårskock på en paroll, efter ett mål uppe i det blå, lämnade fältet fritt på mellanregistret för den som skickligt ville använda möjligheterna.

Det fanns mycket penningar att göra här, och tiden kom varje hus att mogna som en frukt, ur vilken kunde pressas gyllene saft. Medan demokratien gick fram över alla värden på samhällets yta och skalade frukterna, skulle Adrian Stråvall vara sin egen demokrati och gå fram på djupet i samhället. Någon gång i framtiden skulle kanske dessa vägar stängas, och det gällde att passa på tillfället.

»Konsumtionstidevarvet!»

Varifrån fick han detta ord?

Där var ju den rätta historiska beteckningen för en tid, då ingenting nytt produceras, då allt förbrukas, människor, kultur och tradition. Adrian Stråvall skulle i det tysta vara en exponent för sin tid. Han skulle svinga sig upp, liksom massorna på sin politiska front svingade sig upp över ytan i solen, efter att först ha legat i svarta jorden och tjänstgjort som rötter. Det gällde bara att hugga för sig av den befintliga upplagsnäringen, den skulle väl räcka för en generation eller så. Sedan finge rötterna åter söka sig ned i jorden och börja producera.

Stråvall var fullt på det klara med att han kommit till sin fulla utveckling just i rätt tid för att kunna draga nytta av sina inre förutsättningar.

Vid stationen var Harriet Wiepe sin bror till mötes. Detta förvånade Stråvall, eftersom de båda syskonen oftast brukade gnabbas. Han kunde inte förstå att skilja på meningar och känslor, eftersom han själv indelade sina känslor för andra efter gemenskapen i uppfattningar i allmänhet.

-- Jo, jag kom att tänka på en sak vid ett sammanträde i dag, sade Harriet. Hur är det, får vem som helst utan vidare köpa hus och hyra ut till andra?

Det stack till i Stråvall. Han fann frågan alltför dramatiskt tillstötande för att vara född av en slump och såg vädjande på Gunnar, som svarade:

-- Nej, det är bara socialt intresserade, sådana som du, Harriet, och Adrian.

-- Nej, nu vill jag att någon skall svara. Hur är det Strå... Adrian?

Det var så nyss de kommit överens att säga dopnamn, att den i familjen inrotade benämningen Stråvall satt kvar.

-- Jag förmodar, att den som får ämbetet också får gåvan att handha det, sade han bakom ett leende.

-- Ja, det skulle jag tro. Och det är naturligtvis inte möjligt nuförtiden att föreskriva vilka lagar som helst för hyresgästerna i ett hus. De äro ju fria människor i ett fritt samhälle, sade Harriet som därmed ansåg sig ha nått klarhet.

Sådana tyranner som de av den gamla damen beskrivna funnes helt enkelt inte till.

De gingo upp till Wiepes för att äta middag tillsammans. Harriet och Gunnar gingo först genom porten, och efter följde Stråvall en smula förbryllad av de underliga frågorna. Men vid tanken på lånet till Gunnar för hans och systerns utlandsresa lugnade han sig. När han gick in genom tamburdörren förnam han en förut aldrig erfaren säkerhetskänsla. Det var som om han nu först förvärvat medlemsrätt i ett exklusivt sällskap. Han såg ett ögonblick stadigt in i Harriets ögon, då han hjälpte henne av med kappan. Hon besvarade blicken halvt nyfiket, halvt allvarsamt, så att han icke förstod vad som låg i hennes tankar. Själv gled han tillbaka i tamburmörkret. Hade han just i det ögonblicket behövt säga ett ord, skulle han icke ha funnit det rätta.

Han fann en lämplig avledare i att gå till Gunnars rum för att tvätta av sig tågdammet.

Själv hade Gunnar gått in till Ingrid, som han fann vid fönstret.

-- Goddag lilla Tuttan, hälsade han henne, och när hon vände sig om mot honom, tillade han riktigt hjärtligt:

-- Det var fan vad du är vacker.

Han fick en liten kort kyss för det.

-- Du ser rätt skaplig ut du med, sade hon. Förresten, när jag tänker rätt på saken är det verkligen ont om människor med ras ... ja ja, du vet ju att jag inte menar börd utan vanliga fullblodsmänniskor.

-- Och ändå ligger det en hel massa generationer bakom vad du säger ... När vill du resa?

Hon gjorde en stor förvånad grimas med hela ansiktet vid frågan.

-- Resa? Är det klart nu?

-- Till vintern reser du och jag ut till ett anständigare klimat.

-- Skall jag anteckna att du sa anständigare?

-- Stråvall är tydligen mycket mån om att låna ut.

Hon gjorde en missnöjd min, funderade ett tag och skakade ogillande på huvudet.

-- Har _han_ kommit upp med förslaget?

-- Nej visst inte.

-- Nå, du vet ju vad du gör, men jag skulle aldrig vilja komma i beroende av Adrian Stråvall.

-- Asch, inte vet han, att du får något av pengarna. Det där skall nog jag sköta om.

-- All right, då.

Gonggongen ljöd till middagen.