Part 3

Stråvall hörde inte mycket av utläggningen. Han erfor ett slags njutning. »Gunnar är fattig, hans familj är fattig», sade han för sig själv upprepade gånger. Hans leende, som följde hela resonemanget, blev allt blekare, och det kanske var deras vänskaps tur, att icke Gunnar såg dödskallegrinet, som satt kvar över Adrian Stråvalls stelnade drag.

-- Nej, till dig som är min uppriktige vän kan jag säga hur vi ha det ställt, fortsatte Gunnar och såg halvt uppåt i rymden som alltid vid ett förtroligare samtal om saker som besvärade honom.

Stråvall kände sig på ett sätt lugnad men på ett annat ökades hans spänning. Han väntade nu närmast en beskrivning av familjens ekonomiska ställning, som skulle mana honom till ett diskret erbjudande att få träda hjälpande emellan.

-- Vi ha precis på öret 80,000 kronor att leva av, det vill säga räntorna på det beloppet.

Stråvall nickade utan ord, och de gingo en stund tysta. Det var ett oanat slag, som kom Stråvalls hela begreppsvärld att gunga. Han, som själv ansåg sig vara rik, ägde bara sin mors villa och ett kapital, som kunde räknas i några få tiondelar av Wiepes.

Han måste förkovra detta kapital -- hastigt ...

KAP. V. Gentlemän på landet.

Ingrid Wiepe skulle måla. Hon hade hela dagen känt den oro hon alltid erfor, då hon fått en i sitt tycke lyckad idé. En gammal man sedd från ryggen skulle stå framför en ung vårutsprucken björk. Hon hade plockat fram penslar och färger och spänt upp ett lagom stycke duk. Skisser gjorde hon sällan.

Hela dagen hade hon blivit hindrad att börja, och nu kom Gunnar in.

Det började lida mot skymningen.

-- Känner du att det är sommar, Tuttan lilla, sade Gunnar.

-- Ja bevars.

Hon slog upp båda sina fönster och satte händerna i posterna.

-- Just det där skulle du måla. Ridrocken klär dig rasande bra, fortsatte brodern och gick fram och slog armen om henne.

Ingrid tog ibland på sig en grön ridrock då hon målade. Den framhöll hennes figur förträffligt, och hon var själv i fönstrets inramning verkligen ett präktigt motiv där hon stod och silhuetterade mot den ståtliga strömtavlan.

-- Varför rider du så sällan nu, frågade Gunnar.

-- Ja du, varför rider jag så sällan ...

De visste båda varför.

Ljudet av musik bortåt Kungsträdgården nådde dem. Det var en klagande melodi, och cellostämman följde med som en gråt.

-- Hör du violoncellen, sade hon. Den skiljer sig från de andra. Det är jag ... hela mitt liv är en melodi spelad på violoncell. Jag kommer att vara med som cellostämman i kyrkan på min egen begravning ...

-- Seså Ingrid, avbröt han. Du behöver komma ut, det är alltsamman.

-- Men du vet ...

-- Mycket väl. Det finns i alla fall ett sätt. Jag kommer så småningom att klara mig mycket bra på min lön. Om jag nu lånade några tusen av Stråvall och hjälpte dig i väg, vad skulle du säga om det?

-- Att Stråvall inte är någon fin karl, och att det vore ytterst pinsamt, om du skulle få obehag ...

-- Stråvall är så fin eller ofin, som han kan vara, för att bara vara en andra generation.

-- Är han så pass ändå? Jag tycker han verkar alldeles nyuppkommen.

-- Nåja, fadern var sjökapten i alla fall, efter vad han berättar, och modern var dotter till en musikdirektör. Och märk att han har _ärvt_ pengarna, som han har. Dessutom har han hus på landet, och i morgon reser han och jag dit. Jag skall råda honom att sälja det och placera pengarna i ett stockholmshus. Det rådet kan vara värdt ett lån. Förresten är det ingen fara med Stråvall. Han är bra. Och Harriet ger mig nog rätt i det också.

De skrattade båda i samförstånd, och Gunnar gick att möta Adrian Stråvall i tamburen ...

Alltsedan Stråvall fått en närmare inblick i Gunnars och hans familjs omständigheter, hade han sökt utfundera något sätt att ekonomiskt överträffa Wiepes. Han hade inrotad misstro mot aktier, vilka hos honom kunde återuppliva den förfäran, med vilken han en gång som barn sett sina sparpenningar förvandlas till en sedel. Han hade ryckt och slitit i sedeln för att avvinna den de slantar den slukat, och han hade icke givit sig till tåls, förrän han åter satt framför sin hög av kopparslantar.

Det fordrades alltjämt något konkret för att han skulle vara riktigt med.

-- Jobba kan man ju inte göra, hade Gunnar dessutom sagt en gång. Det var alltså uteslutet.

Modern hade dessutom allvarligt varnat Adrian för spekulationer.

Och likväl skulle det icke dröja länge ...

Det var sommar, och det var nu en gång Stråvalls farliga tid.

Resan till Stråvalls lantställe var beslutad. Gamla Tilda hade fått order om skjuts och matlagningshjälp, och hon hade med sitt »tyst, ja ja, men det är då för galet» förgruvat sig över detta nya bevis på den Stråvallska utvecklingen.

Det var sommar och ängarna doftade av honung. Från furuskogen nära villan böljade söt, mjuk barrluft; på kanalen och bortåt insjösystemet fläckade vita och bruna segel den blå vattenvägen, och båkarna längs farleden voro nymålade. Över landsvägen låg ett dimlätt dammstoft i luften. Allt detta var den atmosfär, som Stråvall andats i barndomen, men som han nu på senare år vid sina besök i det gamla hemmet kände som en ny behaglig lukt. Och för första gången inför vännens beundrande ord om allt detta vackra, blev han en smula känslosamt berörd av hemtrakten.

Drängen Jakob från marmorbrukets disponentsgård kom och mötte med skjuts vid stationen. Hans friska korpralsansikte, som fallit ur Stråvalls minnesalbum, återtog sin plats och gav påminnelser. Det var när Jakob var en liten pojke på torpet invid gården som Adrian Stråvall dränkt hans kaninungar i en vattenspann. En liten fundering åt det hållet kom att oangenämt beröra Stråvall. Han kände små ryckningar av äckel vid tanken på de där ungarna.

-- Är Jakob gift nu, frågade han utan att göra klart för sig tankeövergången från kaninerna.

-- Näej, inte än, men ...

Kusken gjorde en sväng med piskan åt vägkanten och såg ut över betesmarken som hörde till gården. Där gingo vackra feta kor, och där satt en jänta i en solbacke och gäspade.

-- Hm ... kom det från Jakob, men Stråvall hade olyckligtvis inte sett annat än korna.

Olyckligtvis ...

Vallmarken, där flickan satt och gäspade i solen, omgav två sidor av den Stråvallska villan. Han hade från fönstret till sitt pojkrum kunnat se den gröna gräsbacke, som kilade upp mot furuskogen och smög sig in mellan träden, tills den försvann som ett levande väsen bakom stammarna.

-- Ja nu är vi här, sade Jakob och klatschade till hästarna för att köra fram på gården som herrefolk i den traditionellt landtliga slutspurten.

-- Det ser verkligen riktigt trevligt ut, Adrian, sade Gunnar Wiepe. Stråvall fäste sig vid att detta var första gången någon av familjen Wiepe kallat honom vid hans förnamn. »Vad säger Stråvall», »tror du Stråvall tycker det» ... det var det vanliga uttryckssättet.

Tilda var ute och välkomnade. Hon stapplade en smula på stegen och hade blivit så gammal, tyckte Stråvall. Också detta vidrörde en känslosträng hos honom. Knappast för Tildas egen del. Han var inte sentimental på det sättet. Men han kom att tänka på, att så gammal hade hans mor nu varit, om hon fått leva.

Men Gunnar hoppade med ett stort skutt ur vagnen och omfamnade Tilda, klappade om henne och sade vänliga saker, som kom henne att snurra rundt på ett för henne eget sätt.

-- Det är då för galet, det är då för galet, repeterade hon den gamla läxan och livade upp sig som en gammal trogen hund, när husbondfolket kommer hem.

Stråvall storskrattade och fann Gunnars välvilja ytterst skämtsam; han uppfattade den nästan som spjuveraktig drift med den gamla. Men när Gunnar efter middagen gick ut med honom utan hatt var Stråvall nästan orolig att detta brott mot ortens skick och bruk skulle verka störande bland befolkningen. Vad som emellertid sedan hände höll på att göra honom omtöcknad.

De voro ute i båt på sjön och fiskade.

Gunnar hade haft alla de sensationer som stå att avvinna ett tjog stora abborrar och några slantgäddor. Den oundvikliga döda punkten hade kommit, och det fanns inte liv kring krokarna. Solen var på väg ned bakom en sotsvart ås, vars kantlinje redan låg i förgyllningen. Skogarna smälte samman i blånande töcken, och lom började sträcka för natten. Sjön låg sammetslen utan krusning av vind, men här och där ringade vattnet ut från löjbettet efter en mal, från slaggfallet efter svalornas luftlinjer eller från plasket av en bastant gäddstjärt i vasskanten. Och inne i vassarna snackade änderna om rådligheten av en tur på det öppna.

Det kom en båt med glada röster och sång. Den sköt fram från en udde, som om den kommit rakt ur skogen, nu sedan alla uddar smält samman i kvällningen till en enda obruten strand.

En mandolin föll in, som om ljudet inte hunnit med sången.

Det var en italiensk sång, sjungen av en om inte vacker så åtminstone frisk kvinnoröst, och en flerstämmig kör tog upp refrängen, som varje gång drunknade i skratt.

-- Jag tycker det börjar kännas kyligt, sade Stråvall och knäppte om sig en gammal ytterrock han släpat med sig.

-- Å bevare mig väl, nu blir det ju både varmt och trevligt, tyckte Gunnar. Det är ju som en majkväll på Lago di Como.

-- Ja du har naturligtvis varit på Lago ..., reflekterade Stråvall.

-- ... på Lago di Como kompletterade han försiktigtvis.

Hela situationen började besvära honom, men Gunnar Wiepe var upplivad.

-- Känner du det där herrskapet, frågade han.

-- Det är disponentens fru och svägerska, förmodar jag.

-- Sväger_skor_ i så fall, det är tre damer.

Nu kom båten helt nära. Sången tystnade, och man iakttog Stråvall och hans sällskap. Naturligtvis hade Gunnars ankomst bebådats av Tilda. Det låg ett tydligt närmande i båtens manövrering, fastän den redan började förlänga avståndet igen. Och så kom den första hälsningen. Flykt var otänkbar, eftersom Stråvall icke var simmare. Båtarna närmade sig åter varandra. Presentation och frågor; förtjusta blickar från den främmande båten; Gunnar talade italienska; också här var han situationens man; Stråvall nästan baxnade; Gunnar visste till och med vad abborre hette på italienska ...

Disponenten ville improvisera en venetiansk fest på kvällen och det talades om Comosjön och kulörta lyktor med en stigande livlighet, som kom Stråvall att hålla sig i relingen. Till all lycka började man ro mot land. Stråvall fann sig till rätta med disponenten och resonerade marmorkonjunkturer från tvättstället till graven. Men dessa kvinnor skrämde honom, inte bara som kvinnor i allmänhet skulle ha skrämt honom utan på ett sätt, som om han blickat ned i Vesuvius. De kunde när som helst spruta eld ... Han hade lagt av ytterrocken igen och fann, att kvällen icke var fullt så kall som han föreställt sig. Gunnar hade en märklig förmåga att hålla värme omkring sig. En och annan gång föll Stråvall in med en replik, som han dock först balanserade på tungan. Och han tyckte sig utföra ett halsbrytande vågstycke, då han djärvdes att mera som ett skämt föreslå en månskenstur en följande afton.

Baron Wiepes besök var en stor händelse för disponentfamiljens damer. Det hade varit en oändlighet av frågor då Tilda bebådat sina herrars ankomst. Därför blev med all säkerhet den fest, som nu hastigt bestämdes ute på sjön, inte alldeles så improviserad som kanske det egentliga föremålet för den trodde. Så mycket bättre för Stråvall! Hans andra reservation gentemot disponentfamiljen grundade sig på gammalt groll mellan modern och de levnadsglada italienska damerna. Hon hade hyst en bestämd motvilja för dessa damer liksom för kvinnor i allmänhet, som möjligen kunde ha lust att fånga hennes son för pengars skull ... eller kanske hon till och med trott honom vara personligen tilldragande. Men just nu trodde Stråvall sig vara föremål för välvilja närmast från disponentens och hans frus sida. Detta berörde honom mera angenämt, och när han för att vara fullt sig själv mätt dem med sin sociala måttstock, måste han lyfta dem betydligt över det plan, där han vid sin avresa från hemmet efter moderns död lämnat dem.

Å andra sidan hade Stråvall, hur mycket han än umgåtts med Gunnar, aldrig varit tillsammans med honom i sällskapslivet utanför hans egen familj. Han tyckte sig förstå, att Gunnar var intresserad av denna sin nya bekantskap, och det smickrade honom, att det var _han_ som kunnat sammanföra sin vän med dessa _sina_ bekanta av värld.

Den muntra afton som följde blev därför en ljuspunkt i Stråvalls liv. Han kunde inte tänka sig mätt på, att det var han som iscensatt allt detta. Ännu ett par dagar skulle de vara tillsammans, och han gjorde ett hastigt överslag över möjligheterna. En middag skulle man vänta av honom. Den skulle komma redan följande dag, och han satt på spänn för att finna det verkningsfulla ögonblicket för att kasta fram bjudningen. Det föll honom till och med in, att denna korta samvaro skulle kunna få en mera beständig betydelse för Gunnar. Hans intresse var ju ganska märkbart, så som Stråvall såg saken.

Men på natten då de båda återvände till villan, förvånade sig Stråvall storligen:

-- Att du inte säljer villan och köper dig ett hus i Stockholm, sade Gunnar ...

KAP. VI. Efter en bättre middag.

Gamla Tilda var helt enkelt förbluffad över »Stråvallspojken». Hon hade ju förstått att han blivit det hans mor menat med gentleman, och det var ju då i sakens ordning att han hade en adelsman, ja nära på en greve, till vän, fast aldrig hade hon då trott, att en sådan skulle komma till fru Cathrina Stråvalls hus. Men något som var mer än för galet var, att han kaxat upp sig därhän att bjuda disponentfolket på middag. Den måltiden blev henne svårsmält. Det skulle då aldrig ha skett, om hans mor varit i livet. Och så överdådigt gick det till, att han utom den lejda kokerskan måste låna disponentens betjäning. Som det åts och som det dracks, som det pratades på alla de språk och sjöngs och spelades på det gamla fina klaveret, fru Cathrinas klaver, som inte givit ljud ifrån sig på alla dessa år. Och till på köpet fick Tilda efteråt veta, att det vanhelgats med att användas som smörgåsbord.

Det skulle aldrig gå väl för Stråvallspojken, om han sloge in på sådana vägar ...

Middagen var verkligen glad, och det var längesedan natt, då Adrian Stråvall stolt som en fältherre efter segerbataljen gick och skådade slagfältet. Hans leende hade nått sin fullaste bredd. »Där satt Gunnar, där satt signorita Bianca, där satt disponenten, och där _stod_ disponenten, när han höll det glänsande talet för mig» ... Stråvall rekonstruerade hela förloppet. »Herr notarie, ni har redan slagit alla Brinkebergas rekord i fråga om avancemang» ... Brinkeberga hette orten ... »Där stod Gunnar, när han på sitt obesvärade sätt kastade fram, att disponenten skulle köpa villan» ...

Stråvall skräckte till. Han hade stått och talat högt för sig själv, men när han sade »köpa villan», bullrade det inne i hans mors kabinett vid den gamla taffeln. Han kände svettpärlor i pannan. Vilket ögonblick som helst var han beredd att få se sin mors vålnad. Det skrapade mot golvet. Det gamla draperiet öppnades, och där kom Tilda, själv som en vålnad i det vita förklädet.

-- Skall herr Adrian sälja villan?

Han stod stum inför denna förkroppsligade förebråelse. Hade blott Gunnar varit inne, skulle han ha svarat ett kort och bestämt »ja, och Tilda kan gå och lägga sig nu» ... men Gunnar, ja vart hade han tagit vägen?

-- Skulle Tilda ha något emot att flytta till Stockholm, sade han med sitt stora skratt.

-- Å, vad skulle det bli av mig gamla åkerspöke uppe i Stockholm, suckade Tilda.

Hon slog från sig med händerna och gick runt på en enda punkt.

-- Det skulle aldrig fru Cathrina ha tillåtit, klagade hon gråtfärdig.

Nu då Stråvall icke längre var ensam, kände han sig åter trygg för ett besök av moderns vålnad, och han sade med återvunnen säkerhet -- men också med salvelsefull min:

-- Jo, det var hennes sista önskan, att jag skulle köpa ett hus i Stockholm ...

Och som för att sona lögnen tillade han:

-- ... och skaffa god vård åt Tilda på gamledar.

-- Ja, han har då fru Cathrinas goda ögon, sade den gamla och kom fram och klappade hans hand.

Stråvall såg sig generad om i rummen, när han tyckte sig höra Gunnars steg. Men det var bara gardinen som fladdrade i ett fönster för nattbrisen.

-- Seså Tilda, det skall nog bli bra, sade han övertygande ... och gamla goda människor bli så lätt övertygade.

Han gick ut på verandan, som låg mörk, och såg ut över sandplanen. Ett och annat blad prasslade i syrenhäcken kring gården. Mellan trädens mörka silhuetter glittrade kanalen som i skimmer av smältande metall. Bortom furuberget, där anstalten låg, bröt fullmånen fram, röd som en brand i den varma natten. Efter hand som den steg drogs hela kanallinjen ut i metallglansen; sjösystemet bort i fjärran målades i nattens färger. I norr stod himlen ljus och klar med en aning av glasgrönt. Ett svart moln strimmade ut sig som en jättestor fladdermus. Det kanske var ett åskmoln. Luften kändes honom kvalmig där han stod på verandan, värmd av vinet och upprörd av tanken på en möjligen förestående stor förändring. En lätt vindfläkt utmed väggen kom jasminbuskarna att röra på sig. De vita blommorna lyste nästan röda mot honom. Doften gjorde honom ängslig. Han kom att minnas de tre berberisbuskarna på andra sidan villan och gick ut för att se, om de ännu funnos.

Men vid knuten blev han stående stilla lyssnande. Från någonstans, om fjärran eller nära kunde han icke bedöma, kom ljudet av röster. Han tog ett steg fram, och ljudet försvann, han tog ett steg tillbaka, och det hördes åter som en viskning. Sommarnatten är full av nycker. Kanske kommo rösterna från andra sidan kanalen. Han ryste till. Där låg den stora stenbyggnaden inom vars murar så många underliga människoöden förts samman till sista akten i dramat. Men det var likväl på ett sätt lugnande att se den gamla byggnadsprofilen. Den hade alltid givit honom trygghet -- det hade en gång varit hans bästa reträtt ...

Var det inte Gunnars röst han hörde? Men lika hastigt var den förbytt till en kvinnas dämpade skratt ...

De tre berberisbuskarna stodo där i blomning. Den fräna lukten hade en säregen kittling åt hans näsa. Han andades in den men gick hastigt tillbaka till verandan.

Vart hade Gunnar tagit vägen?

Skulle han sälja villan?

Hade disponenten menat allvar, då han sade sig reflektera?

Den ena frågan följde den andra, och han fick icke svar på någon. För övrigt dröjde ingen av dem för att invänta ett svar. De jagade varandra. Men ständigt återkommo de båda huvudfrågorna: Skulle han sälja villan, och: var fanns Gunnar? Det var som om dessa frågor stått i något mystiskt sammanhang i hans inre. Om han sålde villan, skulle han ha möjlighet att köpa ett stenhus i Stockholm. Det skulle kunna stiga i värde. Han skulle sälja och köpa ett större. Sälja och köpa hus efter hus, bli rik ... bli rik ... Det gick en ilning genom honom. Hjärtat slog tungt. Pengar, pengar!

-- Pengar!

Han sade ordet högt och gjorde omedvetet en rörelse med den ena handen över den andra som om han smekt något. Men han blev varse rörelsen och ryste till vid den. Det var en egendomlig lockelse i denna handrörelse. Han måste göra om den om och om igen, varje gång upprepande ordet pengar med en liten rysning.

Adrian Stråvall övertygade sig om att han var ensam. Han hade inga bestämda tankar, erfor blott en stigande känsla av njutning, och med den ville han vara ensam. Det var något som han ville förena sig med, ett själiskt eller osjäliskt väsen, vad det nu var. Han ville vara ensam och smeka sig in i detta obestämbara, som kom honom att rysa ... men i samma andedrag var den andra frågan framme: Var kunde Gunnar vara? Var han ensam med någon av damerna, ja i så fall naturligtvis med den yngsta av dem.

I detta ögonblick förstod Stråvall så väl sin vän. Han ville ju själv just nu vara ensam med något som inte precis var han själv men heller inte något alldeles främmande, en känsla, en aning eller ett nära väsen. Han måste bestämt sälja villan och köpa hus, sälja igen och köpa, bara sälja, bara köpa och sälja och bli rik. Pengar ...

Nej, det var väl vinet som jagade upp honom. Bestämt var det vinet. Han var inte van vid det. Det hade blivit många skålar och många glas. Nu först började han känna verkan. Han var nästan generad över, att han låtit sina tankar fara vill, ty det kunde ju knappast vara en känslosak. Men pengar vore i alla fall just vad han skulle behöva för att riktigt känna att han levde. Han hade bara inte funderat så starkt på detta förr. Det fanns ju pengar närmare honom än han tänkt.

Den korta sommarnatten började åter blekna. När han märkte detta, gick han in. Gunnar var fortfarande borta. Han ville inte sätta sig och vänta ut honom, men inte heller kunde han förmå sig att gå till sängs. Från fönstret i det lilla kabinettet kunde han se att gräsbacken, som kilade upp mot furuskogen i betesmarken, började få igen sin gröna färg från nattens mörker. Han satte sig att se ut och önskade att något skulle hända. Vad som helst egentligen ...

Stadgade tankar övergingo till fantasier, fantasierna till drömbilder, och bland dem svävade Ingrid Wiepes gestalt förbi honom. Han såg ett blekt fint ansikte med två röda starkt begränsade fläckar på kinderna, ett par stora mörka ögon, dockrunda och med starkt markerade, strimsmala ögonbryn. Det låg något blått över tinningarna, och pannan välvde hög upp under det svarta håret, som gick ned i en distingerad flik. Hon stod levande framför honom och sade: »Ni är inte kvinnohatare ni» ...

Och så var bilden borta. En kobjällra pinglade i den gröna backen. Solen sken och fåglarna kvittrade i trädgården.

Bland de girigt betande korna var en flicka i blårandig kjol och vit tröja. Hon stod i solen och sträckte på sig och såg yrvaken ut. Daggdiamanterna glittrade på den silvergrå spindelvävsmattan omkring henne. Men där korna betade sig fram, blev det mörkare stigar i gräset. Hon stod uppe i kilen av gräsbacken, just där skogen slöt till på båda sidor. Tofflorna slog hon ihop som för att värma fötterna, och de bara benen lyste bruna i solskenet.

Adrian Stråvall kände sig en smula frusen och gick in genom rummen. Han slog upp ett glas konjak åt sig och drack ... Månntro Gunnar hade kommit? Han smög tyst till hans sovrum och öppnade dörren. Gunnar låg i sin säng och sov. Han sov leende tyckte Stråvall. Varför log han i sömnen?

Klockan pekade ännu på natt efter borgerligt mått. Ingen människa mer än flickan i betesmarken tycktes vara vaken. Stråvall smög genom rummen och ut på gården. Utan att reflektera gick han genom trädgården, in i skogen och dold av träden längst upp i backen och stannade bakom en fur helt nära flickan. Hon tog upp ett vallspö från marken och slog med det okynnigt i gräset och småbuskarna, och så kom hon in bland träden. Stråvall kände lust att fly bort, men det skulle icke kunna ske utan att hon upptäckte honom, och hon närmade sig trädet. Han var het i kinderna, het kanske också i blodet av vinet, den oroliga slummern i stolen, fantasierna, drömbilderna och konjaken, som han stjälpt i sig. Han kunde icke förmå sig att röra en lem, fastän han befallde sig själv att gå, att springa -- även om han skulle upptäckas -- för att fly detta känslotvång, som överväldigade honom, och som var alldeles nytt och oupplevat.

I ett ögonblick snuddade flickan nästan vid honom, när hon häpen blev honom varse. Han tog ett vansinnigt grepp om henne och ville hålla henne kvar ...

Darrande, skälvande som i frossa och jagad av hemska skräckbilder flydde han bort genom skogen åt ett annat håll och fortsatte att springa, tills han nådde villan på en omväg.

Det var inte långtifrån att han sökt springa in genom grinden till den stora anstaltens inhägnad ... men grinden var väl ännu stängd. Ingen människa var synlig. Han hastade upp på sitt rum, slängde av sig kläderna, kröp ned i sin bädd och försökte övertyga sig, att han legat där hela natten.