Part 2

Den första växlingen i hennes liv var den, att hon från hemmet, där fjorton barn trängdes om maten, skickades till en klockare långt ute bland skären. En vacker dag var hon med på hans dotter Cathrinas bröllopsresa.

Klockaren hade haft besök av en kustskeppare Nestor Kruse, känd för skicklighet i byten; ägde än båt, än skog, än annat fast eller löst av värde. Efter besöket hos klockaren ägde han också Cathrina, och Tilda ingick i hemgiften.

I tre år bestod detta äktenskap. Kruse bytte på sista året till sig hemmanet Stråvallen. När gården slutligen brann, och detta ledde till underligt tal, försvann Kruse för alltid.

När mannen flyktat sin kos och fru Cathrina lyft försäkringssumman, flyttade hon med Tilda och barnet inåt landet till säkrare ort. Hemmanet sålde hon men behöll namnet Stråvall, under vilket hon skulle uppfostra den lille Adrian till en man och en gentleman -- något som Tilda fann vara »alldeles för galet» ...

KAP. III. En hunds herre.

Det var från gamla Tildas synpunkt naturligtvis också »alldeles för galet», att varken hon eller den vackra husfröken i femte våningen Rusthållaregatan 5 kunde finna någon annan beteckning för direktör Adrian Stråvalls verksamhet än att han »räknade». Iakttagelsen var riktig. Herr Stråvall sysslade mycket med siffror. Han skulle i det ögonblick som var ha beklätt en aktningsbjudande post, om han inte funnit klokare att helt gå upp i sina privata siffror och samtidigt i något, som han avsåg att göra till sitt eget stora sociala system. Han hade redan klart för sig, hur han skulle förverkliga detta system. Den tid han levde i hade givit honom möjligheterna, och utvecklingen skulle gynnas av konjunkturerna. Att det verkligen skulle kunna mottagas som ett socialt system ville han gärna övertyga sig om. Att det omsatt i teknik skulle kunna liknas vid en elevator, vilken skulle lyfta honom själv till de högsta samhällsskikten, därom var han redan på god väg att bliva förvissad.

Till och med mer än förvissad om att framgången som väntade Stråvall var högvälborna fröken Harriet Wiepe.

Sådan var ställningen i det nu, då pudelhyndan Bjuttan av gamla Tilda insläpptes i den Stråvallska lägenheten.

Fröken Wagner, så hette husföreståndarinnan, var som sagt en mycket vacker kvinna. Hon var av familj och hade uppfostran, men omständigheter hade funnits som fört henne in på en ungkarlshushållerskas vanskliga bana. Sedan erfarenheten fört henne till den punkt, där en kvinna upphör att drömma sig framtiden i form av ett uteslutande på kärlek grundat äktenskap, hade hon stannat kvar. Hos Stråvall hade hon blivit så mycket hellre som han å ena sidan givit henne en del förtroenden rörande sina siffror och å andra sidan i sig uppenbarat för henne en typ av man, vars förekomst i detta livet hon med sin tidigare erfarenhet skulle ha betvivlat.

Hon var klädd för natten, då Tildas ringning angav Bjuttans hemkomst. Djuret måste släppas in till sin herre. Fröken Wagner log ett av de många kvinnliga små leenden, som aldrig kunna fullt artbestämmas, tog utom nattrocken och tofflorna också på sig en liten skär spetsmössa och gick ut i korridoren, som skilde hennes sovrum jämte köket från direktörens våning.

Stråvall var inte i sitt förmak, inte i sitt kabinett, inte heller i sitt sovrum, alltså i ateljén -- så kallade hon hans arbetsrum.

Fröken Wagner knackade lätt på dörren och öppnade.

-- Är det någon som får komma in, frågade hon, som om det gällt henne själv, medan hon höll hunden undan i halsbandet.

I stället för svar drog Stråvall till hälften ned rulljalusien på sitt amerikanska skrivbord, där han suttit fördjupad i sina hemligheter. Han böjde lampan att lysa mot dörren och såg på henne med ett leende som kunde haft till uppgift att bara visa hans vita tänder, ett leende som en skolpojkes, när han blivit gripen på bar gärning med ett ofarligt fuffens. Hela hans barnsliga körsbärsansikte sken, och de fylliga läpparna formades till en tafatt, outtalad fråga.

Fröken Wagner visste, att i nästa ögonblick skulle detta ansikte kunna stelna till i blekt allvar, också det utan ord, och hennes herre skulle efter detta ett par dagar gå omkring med ett listigt kallgrin på läpparna, som om han i henne sett en i sista stund före kuppen avväpnad bov.

-- Det var bara Bjuttan, som ville komma in, sade hon och sköt igen dörren.

Inkommen till sig blev fröken Wagner stående mitt på golvet och skärpte ögonbrynen i en kort funderare. »Det _måste_ vara något i görningen», tänkte hon i det hon lade av sig nattrocken och mössan. Hon gjorde en avfärdande axelryckning, slätade ut sin pyjamas med en strykning över höfterna, tog en spegelbild av hela sin person, vilken syntes tillfredsställa henne, och sedan hon plockat fram ett cigarrettetui, en roman och en spegel, kröp hon upp i sin väntande bädd och gladde sig åt livet.

Herr Adrian Stråvall log ganska gott, när han åter var ensam, trippade ut på golvet, klappade hunden, som svansade omkring honom, och lyssnade ett ögonblick.

-- Jo jo du Beauty, ni fruntimmer har allt era planer och aspirationer ...

Han nickade storskrattande till hunden ett par gånger efter sin lilla anmärkning och fann stort behag i den. Så rättade han åter till det åt sig vid det amerikanska skrivbordet, böjde ned lampan och rullade upp jalusien. Han satt där och smålog för sig själv i den höga pulpetstolen som en lekande baby i sin patenterade barnkammarmöbel, och så tog han åter fram det han sysslat med.

Det var ett damporträtt från en fashionabel ateljé.

Herr Adrian Stråvall satt vid det bord, där han helst utförde sina räkenskaper, han vistades i det rum, där han uteslutande plägade umgänge med sina sociala och ekonomiska planer. Vid sidan hade han ett litet rum inrett som för en ung kvinna med kärlek till antikviteter i prydnadsföremål ända ned till kinesisk mikroteknik. Det kallades kabinettet. Där borde han ju haft en lämpligare miljö för studium av sina kvinnliga vänners porträtt. Men nu satt han i en omgivning som kunde gjort heder åt generaldirektörens arbetsrum i en hög institution, vilken han tillhört ... men det var vid klarare belysning än den Stråvall för tillfället anlitade icke något prål över rummets inredning, det var en arbetslokal, sammansatt av all möjlig kontorsteknik från allehanda tider och leverantörer, möjligen en andrahandsuppsättning anskaffad till »facila priser» på konkursauktioner. Där funnos kartställ av typ som skulle kunna återfinnas i statens skolor, påhängda med detaljer och översiktskartor från olika skeden i stadens byggnadshistoria och kartor och skisser angivande till och med dess tänkta utseende i framtiden. En amerikansk fackmöbel innehöll massor av blåkopior över lägenheter. Där funnos roterande bokställ och fasta väggskåp med ett respektingivande referensbibliotek: volymer av socialt vetande, statistik, statik, byggnadsteknik, elektricitet, mekanik, nationalekonomi och pyroteknik -- allt tydligen angivande olika facer och utvecklingsmöjligheter i ägarens verksamhet. Lexika, glossarier och uppslagsböcker kompletterade samlingen. Där funnos också stafflier med ritningar, och på ena kortväggen i det stora avlånga rummet var inrättad en elektrisk rapporttavla med små lampor, vilka kunde angiva var ström för tillfället förbrukades inom fastigheten.

Det var således knappast platsen för ett enbart svärmiskt hänsjunkande i bilden av en kvinna.

Om det nu var svärmeri ...

Säkert var det i alla fall första gången som Adrian Stråvall umgicks med ett damporträtt vid sitt amerikanska skrivbord. Han hade från början varnats för kvinnligt umgänge över huvud taget. Av modern. Hon hade erfarenheten av sin mans vidlyftigheter i bittert minne. Ja, alla hennes minnen från äktenskapet voro bittra. Hela den tiden av hennes liv hade varit ett försvar. Sig själv hade hon måst taga i försvar, hemmet hade hon måst försvara för riskerna av mannens äventyrliga storhetsplaner. Och när det lilla barnet helt brådstörtat kastats in i världen, hade hon satt in hela sin kraft på dess försvar. Vart flämtande litet andetag han tog kunde hota att blåsa ut livsgnistan. Så flydde hon efter branden och mannens försvinnande som en annan Maria med sitt gossebarn och tog med sig den förmögenhet hon lyckats rädda. Och gamla Tilda var ju ett oumbärligt inventarium.

Liksom hon själv inriktade sig på defensiven fyllde hon från de tidigaste åren den lille Adrian med fasa för den farliga världen, mot vilken hon satte honom i försvarsberedskap. På samma gång måste han skyddas mot en del av sig själv -- fadersarvet.

Ett marmorbruk fanns nära villan på platsen, där de slagit sig ned. Produkterna från detta fördes kanalledes ut i världen. Detta företag syntes intressera gossen, som ibland kunde sitta och fantisera om marmorpalats -- drömmar som skrämde modern. Det var faderns ängsliga jakt efter storhet hon trodde gick igen. Kunde han ha fått detta sinne så utpräglat under de två år fadern varit med i hans liv? Hon skrämde gossen för marmorbrottet uppe i skogen. Där _sprängdes med dynamit_!

Men på platsen var också en anstalt för sinnesslöa. Den massiva stenbyggnaden i en furuskog, stängslet kring området och den goda skötsel där bestods de sjuka verkade lugnande på Adrians mor, fastän hon själv eller barnet icke kunde behöva detta slags vård. Denna trygghetskänsla övergick till Adrian, särskilt sedan han fått lov att leka innanför det skyddande stängslet. Han gjorde upptäckten, att han kunde fly dit in vid alla faror. Dit följde ingen efter. En gång hade han lagt små kaninungar i en spann vatten. Han hatade dessa djur, och deras ungar ville han _utrota_. När mordet upptäcktes och Adrian skulle bestraffas, tog han sin tillflykt inom hägnet där uppe. Han sprang till doktorns barn, som han kände, och stannade länge hos dem.

Till och med för sin mors bestraffning flydde han dit in ...

Mot dessa sonens undanflykter sökte fru Stråvall råda bot, men ibland befarade hon, att det var för sent. Hon hade själv drivit honom för långt. Det var mycket av fadersarvet, som hon icke skulle kunna fullt utrota, nycker och plötsliga infall, som kunde fylla Adrian med tysta funderingar, så intensiva att han satt blek och stum långa stunder med ett obegripligt löje på läpparna.

Under de senare uppväxtåren voro dessa i barndomen röjda drag liksom utplånade. I varje fall voro de dolda för modern. Han blev student och började sin slutliga utbildning ... och ännu hade han icke givit anledning till sin moders varningar mot hans jämnåriga av det andra könet.

Vid den tiden gick hans mor ur världen. Kanske trodde hon sig ha fyllt sin uppgift beträffande sonen. Kanske hade denne ännu aldrig röjt, vad som kunde bo inom honom.

Fysiskt var han obetydligt utvecklad, nästan späd. Han var en gänglig linhårig yngling med flickläppar och röda kinder. Han erfor en känsla av obehag inför de kvinnor han icke kunde undvika att möta. Ett leende av dem betraktade han som ett försåt, ett smeksamt infall skulle kommit honom att fly.

-- Ungt kvinnfolk är så farliga, det är alldeles för galet, varnade honom gamla Tilda, som ansåg det vara en gärd av tacksamhetens pliktuppfyllelse mot moderns minne att fullfölja försvaret av denne »Stråvallspojken».

Också hon hade erfarenhet av hans fader. Men hos denne yngling ville hon i det längsta se endast moderns goda sinne.

Själv var Adrian Stråvall fullt medveten om, att gamla Tilda var hans goda ande. Hon skulle få bo kvar tills vidare i moderns villa. Ibland, när han var ensam i studiestaden, kunde han plötsligt känna sig ängslig, och då for han hem till Tilda. Men när han hade en framgång eller kände sig stark, var hon borta ur hans minne.

Andra människor voro för honom endast faror, fiender, avundsmän -- eller medel i hans väg framåt, en väg som för honom också måste leda uppåt. Någonstans högt uppe trodde han sig en gång kunna komma att känna den trygghet, som han inbillade sig vara sitt livsvillkor.

Med ett stilla löje, ett leende som ett barns, såg han på sina medmänniskor, men inom sig bar han ett dödskallegrin, som så lätt vid en smula upprörda tillfällen kunde komma att avspeglas i hans ansikte, blekt, kallt och vidrigt.

Under studietiden trodde han sig i en av sina kamrater ha funnit ett första trappsteg uppåt. När Gunnar Wiepe trädde in på samma bana som han själv, hade Stråvall redan vetat att göra sig till hans vän och till en vän i hans familj. Hans första sammanträffande med kamraten hade givit honom en elektrisk stöt. Det var när han fick höra, att denne var baron. Han hade blivit stum inför detta faktum men genast insett, att det öppnade möjligheter. När han väl genomtänkt dessa möjligheter, fann han sig äga alla förutsättningar att nyttja dem.

Tanken att han skulle kunna lyftas socialt genom familjen Wiepe blev Adrian Stråvalls fixa idé.

Han anpassade sig till en början helt efter sin kamrat, skapade om sitt yttre och följde inifrån verkan av sitt beteende. Gunnar Wiepe var öppen och svekfri och såg i Adrian Stråvall en vän, som han trodde vara beredd att också offra något för honom, om det skulle gälla. Men som den fysiskt starke kände sig Gunnar Wiepe som Stråvalls beskyddare -- liksom generationers kultur och ridderlighet omedvetet kom honom att omge sin vän med en andligen närande atmosfär.

-- Denne Stråvall skall bli en gentleman, hade hans mor sagt till Tildas häpnad, och Adrian Stråvall hade åtminstone klarlagt för sig nyttan av en gentleman.

Men om han droge nytta av sin vän skulle han veta att göra det på ett försiktigt sätt.

-- Det är oförsiktigt att _visa sig_ alltför försiktig, men man kan aldrig _vara_ försiktig nog, det var Adrian Stråvalls levnadsregel, till en början undermedveten, så småningom formad i hans tankar och till sist vorden hans hemliga lag.

KAP. IV. Två världar.

Om Adrian Stråvall liksom med förnimmelsen av en elektrisk stöt upptäckte, att hans kamrat Gunnar Wiepe var baron, kommo liknande sensationer en kort tid att avlösa varandra hos denne vardande gentleman, då han slutligen infördes i den aristokratiska familjen. Denna utifrån sett enhetliga miljö -- ett gammalt kommendörkaptenshem, där endast kommendörkaptenen själv saknades -- tedde sig inifrån för Stråvalls nyfiket mottagliga öga som en samlingspunkt för de mest motsatta element. I sitt eget hem hade han aldrig kommit i beröring med vad han själv kallade överklass. I verkligheten hade varken ordet överklass eller underklass gått över hans mors läppar.

Själv kunde Stråvall beträffande båda dessa samhällsgrupper endast berömma sig av de vanföreställningar som beteckna utomståendet.

Så mycket större voro hans överraskningar i familjen Wiepe.

Atmosfären i det gamla solida hemmet var någonting av Stråvall oanat. Han förnam den rent fysiskt som en söt lukt. Han stötte på något vars tillvaro han förut endast kunnat fatta som en ytlig ceremoni, någonting nästan konkret. Det var traditionen, som liksom utandad från människorna och de livlösa föremålen i hemmet, fyllde denna atmosfär. Familjeporträtten i olja, som sågo ned på de levande, ryckte honom in i historien. Det var namn och namn som han läst om, litteratur, konst, vetenskap och blodstänkt eller ordsprängd politik.

Att få andas denna luft, att få säga »friherrinnan» till den gamla fina, ständigt lorgnettbeväpnade, ännu ståtliga gråhårsdamen, Ursula Wiepe; att i hennes närvaro säga _du_ till ättens huvudman Gunnar, att helt kamratligt otvunget få samtala med fröken Harriet Wiepe och hennes syster, den temperamentsfulla, ja kanske lidelsefulla -- och därför i hans ögon farliga -- Ingrid Wiepe och slutligen att av tjänstfolket behandlas som en familjen jämnvärdig, detta eldade Adrian Stråvalls alla livsandar. Men det manade honom samtidigt att vara på sin vakt ... Själv rotlös i samhället såg han här hägringen av en inplantering, som skulle överträffa hans mors djärvaste drömmar. Men, som sagt, här fordrades också försiktighet. Bakom allt låg ju från början endast den slump, som gjort Stråvall till Gunnar Wiepes studiekamrat. Fortsättningen och utvecklingen grundade sig på andra förhållanden, över vilka Adrian Stråvall tack vare sin anpassningsförmåga, sin försiktighet och sin förhållandevis goda ekonomi kunde göra sig till mästare.

Familjen Wiepe saknades knappast vid någon mera uppmärksammad teaterpremiär, vid något konstevenemang eller vid en mera representativ tillställning i societén. Fröken Harriet Wiepes namn återfanns bland styrande medlemmar i milda stiftelser och välgörenhetssällskap; Ingrid Wiepe hade studerat målning i Italien, Frankrike och Österrike, och Gunnar hade rest världen kring och talade sju språk -- men han var inte officer, familjen gjorde inga lysande fester, och ingen social inrättning bar dess namn eller vapen. Detta motsatsförhållande väckte Stråvalls förvåning, och han anade snart en förklaring. Försiktigheten bjöd honom att icke fråga, och likväl var han oförsiktig nog att framtvinga ett svar.

Det var en vardagseftermiddag i Wiepes salong. Harriet hade begärt Stråvalls beskydd mot Gunnar, som broderligt hånat henne för att hon bar glasögon. Hon hade frambesvurit Stråvalls ridderlighet, och Gunnar hade sökt avväpna genom att framställa sin vän Adrian som kvinnohatare.

-- Därför att han inte är en kvinnoförförare som du, hade Harriet riposterat.

Stråvall var här i en ytterst brydsam belägenhet och han skulle ha nödgats taga ställning -- vilket var hans fasa -- om icke möjlighet till en hederlig reträtt yppat sig.

Ingrid Wiepe kom helt enkelt och tog honom i rocken och drog honom med sig. Han var räddad.

-- Kom och titta på min lilla Daphne, stojade hon och drog honom ystert med sig genom rummen till sitt eget, där hon stängde dörren om dem.

-- Ja, ni förstår, jag ville bara hitta på en skaplig anledning att få mig en cigarrett. Mamma skulle rynka på näsan, och Harriet skulle svimma, om jag rökte i främmandes sällskap i salongen, fortsatte hon och bjöd honom ock av den förbjudna frukten.

Stråvall log. Något annat kunde han egentligen inte göra.

-- Säg något som visar, att ni inte är kvinnohatare, sade hon nästan spefullt och blåste ut en smalpinad rökstrimma mellan läpparna, som hon formade till en högst obetydlig cirkel.

Stråvalls leende övergick till skratt. Han var osäker, men samtidigt erinrade han sig räddningen från den ännu mera kritiska situationen i salongen.

-- Daphne, sade han nästan i en viskning och blygt som en flicka.

-- Ja visst sjutton ...

Ingrid Wiepe hann resa sig upp och vända sig mot sitt staffli, innan hon avbröt sig, såg honom skälmaktigt rakt i ansiktet och sade:

-- Filur!

Brydd men smickrad försäkrade Stråvall, att han menade tavlan. I själva verket gjorde han det också, eftersom han inte skulle ha vågat sig på en tvetydighet, som han dessutom inte behärskat.

-- Vad tror ni jag kan få för den här, frågade hon och blottade sin tavla.

Stråvall tappade alldeles fattningen inför denna ekonomiska fråga, så förbluffande för honom.

-- Ni behöver väl inte sälja det ni målar, frågade han med ögon och mun vidöppna av leende undran.

-- Kors, jag är ju fattig som en kyrkråtta, och man måste ju ha färg, penslar och cigarretter ...

Det hade bara fattats att hon sagt smör, köttbullar och potatis. Som det nu var fann Gunnar, som kom in genom dörren, sin vän uteslutande skrattande och berömmande tavlan, vilken han trodde skulle inbringa tillräckligt för penslar och färg.

Här såg Stråvall ett första avslöjande av familjen Wiepes verkliga ställning, varmed han förstod den ekonomiska. Det var nämligen för honom mera än en bekräftelse på riktigheten av hans tidigare slutledning.

Men samtidigt var han själv efter Ingrid Wiepes mening avslöjad som en »filur» ... Och för de flesta temperamentsmänniskor bli andra just vad de från början menat dem vara -- även om de i verkligheten äro och förbli något helt annat.

För Harriet Wiepe var Stråvall också något helt annat men också något som han i verkligheten inte var -- om han nu var något i verkligheten. Han var i hennes ögon den så småningom allt starkare inkarnationen av rättsinnigheten. Det var hans rädsla för att taga ståndpunkt i någon som helst fråga, till vilken hennes och familjens ställning var honom oklar, som givit henne detta första intryck. Av en tillfällighet menade hon sig ha fått bekräftelsen.

I matrummet, med utsikt mot Strömmen och slottet, voro de tre mittfönstren utskjutande och bildade ett litet burspråk. Det var skymning. Harriet satt fördjupad i färgskiftningarna över vattnet och metallglansen på den ilande ytan under de mörka brovalven. Stråvall kom in med Gunnar, som ville visa honom ramen till ett av familjeporträtten. Gunnar gick rakt fram och strök eld på en tändsticka. Stråvall hade redan -- sin vana trogen -- sett sig om i hörnen och upptäckte Harriet men låtsades icke se henne. Hon hade vänt sig om och såg dem utan att ge sig till känna.

Det hade varit någon helt oskyldig dispyt mellan de båda syskonen efter middagen.

-- Typiskt flandriskt träsnideri, som du ser, hade Gunnar förklarat.

-- Och kanske gjort i Böhmen, lade Stråvall in för att ej bestrida men likväl vidga möjligheterna.

Det var inte bara det försiktiga omdömet som föll i godan jord hos Harriet. Gunnar hade ryckt till i ramen och ett sidoornament hade brutits sönder. Han sköt utan vidare in stycket bakom ramen med ett avfärdande »det där lagar mamma». Han släckte tändstickan och lät den falla på golvet. Stråvall dröjde kvar, när Gunnar lika hastigt som han kommit gick tillbaka till sitt rum, och han satte ornamentet till rätta, tog upp tändstickan och smög försiktigt tillbaka efter Gunnar.

Harriet hade behållit iakttagelsen för sig själv. Hon trodde sig ha funnit ett nytt bevis på klassindelningens orättfärdighet, ty till någon lägre klass hade hon instinktivt räknat Gunnars vän. Men nu hade hon också i honom funnit ett stöd för sin vurm att bevisa alla goda mänskliga egenskapers jämna fördelning med de dåliga över hela samhällsskalan ...

Möjligen hade Harriet låtit sin mor förstå sitt intresse för Adrian Stråvall, en bekännelse som kunde förklara den gamla damens omsorgsfulla lorgnettering av den unge mannen, hennes lika noggranna iakttagelse av dotterns uppträdande mot honom samt en del ganska direkta frågor till Gunnar om Stråvalls extraktion. Men den vänlighet hon själv visade honom borde närmast ha uppfattats som välgörenhet. Å andra sidan fann hon Stråvalls servila uppträdande icke på något sätt överskrida de mått hon »i sin ställning» kunde avfordra en ung man av det bättre »folket». Det var också andra inflytanden, som blevo bestämmande i fortsättningen för hennes ställning till Gunnars vän och samtidigt för den övriga familjens syn på honom.

Mera direkt rörde detta hans förhållande till Gunnar.

Andra gången Stråvall fick en inblick i familjen Wiepes ekonomi var när han fick tillfälle att rakt på sak fråga Gunnar, varför han inte blivit officer.

Det kom sig av en spydig anmärkning från Gunnars sida om en officer, »som alltid gick omkring och törstade, för pank att dricka champagne och för fin att dricka pilsner», som Gunnar uttryckte det.

Stråvalls kategoriska syn på tingen förledde honom till frågan:

-- Att du är knekthatare, du som ändå ...

Längre halkade han inte åstad.

-- Jag sätter det yrket över de flesta andra, svarade Gunnar Wiepe kort.

-- Men du ...

-- Ja, just det. Den typen hatar jag innerligt. Det är den som förstör vårt försvar, förrycker en hel del folks sociala begrepp och förvirrar hela samhället. Om jag inte varit utfattig, hade jag blivit sjöofficer som min far och farfar och farfars far. Infanterist kunde jag ha blivit, men jag kom ett tidevarv för sent till världen för det. Just nu skulle man bli den där Strixtypen, bara därför att visst folk skulle uppfatta en som sådan ... ja, man skulle helt enkelt anlägga typen bara för att reta pack med den där förvrängda synen på »militären». Det är värdenas uppochnedvändning bara som kritik av värdesättningen.