Part 13

-- Direktörn är allvarligt sjuk, sade hon tvärsäkert.

Han nickade och såg ut att vilja gråta. Det stela leendet över hans ansikte förvred hans drag som till begynnande bitter gråt.

-- Tror ni att jag kan ha blivit värre av att jag träffat fröken Wiepe?

Fröken Wagner blev häpen över hans bekännelse.

-- Är hon sjuk ... jag förstår inte.

-- Baron Wiepe, min vän, ligger för döden, och hon kom direkt från honom för att möta mig.

Ansiktet fick ett löjligt förnämt uttryck, när han sade »baron Wiepe, min vän».

Hon skulle kanske vid ett annat tillfälle ha skrattat åt honom, möjligen rentav skämtat med honom, men nu insåg hon vikten av att spela sina kort bättre än så.

-- Där ha vi drömmen, sade hon och tog ett teatersteg baklänges. Det var någon som skulle dö, och det var en dam med i spelet. Direktörn skulle akta ...

-- ... skulle akta?

-- Hälsan ... och undvika smitta. Jag tror att direktörn fått den _nervösa_ spanskan.

-- Tänk om ni har rätt. Men vad var det för en dam ni drömde om?

-- Direktörn måste ha medicinen ... Jag kommer på sekunden.

Stråvall var rörd över hennes omtanke. Han var som vax, tyckte han själv. Hon skulle kunna göra med honom vad som helst. Det var ett medgivande i hans tanke som kanske berodde på, att han visste sig kunna säga stopp om han ville. Hon var hans underlydande.

Underlydande ...

Tanken flög långt in i en framtidsbild, som han ibland sökt göra levande för sin inbillning.

Harriet Wiepe skulle aldrig kunna ställa sig som hans underlydande. Han kände sig ju alltid som en tjänare vid hennes sida, han tvang sig att göra medgivanden, som han egentligen aldrig ville ha gjort. Som helt nyss vid promenaden ... I hennes sällskap var han icke herre över sig själv.

-- Se här har jag dropparna.

Fröken Wagner kom in med en punschkaraff och ett glas på en bricka.

-- Punsch?

-- Javisst, vi talade ju om det i morse.

-- Alldeles riktigt ja, men säg, fröken Wagner ... punsch, vad skall det egentligen vara bra för?

-- Det är just vad direktörn behöver för sina nerver. Direktörn som aldrig spritar, för direktörn blir det den bästa medicinen. Det har jag sett så många bevis på ...

Hon slog upp.

-- Ja, ja ... det kan ju så vara.

Han läppjade på glaset och tömde det sedan i ett drag.

-- Och punsch som är så gott förresten, sade hon.

-- Ja, det är ganska gott.

-- Rök nu en cigarrcigarrett och sitt lugn en stund, direktörn, sade hon. Förresten skulle direktörn sitta inne i kabinettet. Det här rummet bara irriterar.

-- Ja kanske det.

Han smålog upplivad av hennes outtömliga förråd av ordinationer.

-- Nej, seså, inte skall ni ha besvär med brickan, sade han då hon skulle flytta in den. Tag ett glas själv och kom med.

-- Ja tack, men ...

-- Inga men, vi har ju tiden för oss.

Hon skyndade efter ett glas åt sig, men i förbifarten genom tamburen tog hon en titt i spegeln. För all del, ännu en tio år kunde hon tagas för ung. Men det var på tiden i alla fall ...

-- Vet ni, fröken Wagner, ni verkar som bromkalium på mig, sade han, då hon slagit sig ned och skålat.

-- Det var dystert. Eller var det menat som elakhet?

Hennes vattenblå ögon fingo ett beslöjat skimmer. Hon tog upp ett litet nätt etui och tände en cigarrett.

-- Nej långtifrån ... Vet ni det här livar bestämt upp mig. Det är en del saker som irriterat. Men det är dumt att lägga vid sig allting också.

De drucko ett glas, medan hon väntade på att han skulle fortsätta.

När han började tala, var han inne på en för henne alldeles ny tankegång:

-- Ånej, mig får dom inte fast så lätt. Jag ser nog vad meningen är. Jag har varit för medgörlig ... det är just vad jag har.

Han såg slugt bort över porträtten på väggen, och hon följde hans blick.

-- Hur gick det till slut i er dröm, fröken Wagner?

-- Ja inte gick det som i romanerna, där dom får varann.

-- Hör, hör ... det slutade illa alltså ...

-- Tvärtom ... Vill inte direktörn ta en cigarrett av mina för en gång skull?

Hon tände en sticka åt honom.

-- Jag tror ni tänder eld på mig, haha.

-- Nå det går ju inte ut på mordbrand ...

Han hade inte hört på utan blossade på cigarretten upprepade gånger som en nybörjare.

-- Säg, inte tror ni att jag är dum och går och gör mig löjlig, vad?

-- Inte om direktörn har nerverna i ordning.

-- Ni har nog märkt, att jag inte hör till de lättfjällade fiskarna.

-- Hur så, jag har väl aldrig ...

-- Vad var det ni drömde häromnatten, när jag kom in, och ni slog ... till mig.

Påminnelsen brydde honom, och han var generad ett litet ögonblick, men strax hade han glömt bort alltsammans. Tankarna började fara hit och dit. Han tog upp dem efterhand som de kommo och släppte dem igen.

-- Jag skriver inte det där papperet, sade han med ett resolut försök att göra sig barsk i tonen. Jag är inte så dum, vad ...

Han såg henne in i ögonen, och hon flyttade sin stol omärkligt litet närmare.

-- Direktörn är varm i pannan. Tänk inte så mycket, sade hon och fläktade honom med handen.

-- Så skönt, så svalt, vad ni är kall.

-- Är jag nu kall också ...

Hon flyttade sig intill honom och tog hans hand:

-- Se mig rakt i ögonen och säg en gång till, att jag är kall, så skall jag tro det.

Han liksom skärpte blicken till en misstänksam granskning, men den smälte till ett stort leende i hennes.

-- Ni har en kolossal ögonteknik, sade han. Säg vad drömde ni häromnatten, när jag kom in?

Hennes ögon smalnade till fuktiga glittrande strimmor, men hon släppte inte den fångst hon höll på att göra med dem. De slöto sig som blomsterkalkarna om insekten, när de skola suga till sig hans livssaft.

-- Jag drömde att jag mötte kärleken, och så kom ni ...

Hon hade ämnat säga »ni själv», men hejdade sig för säkerhets skull. Ett ord för mycket skulle kunna sätta honom i försvarsställning ... och dessutom tvekade hennes smaksinne. Men hon böjde sig allt närmare honom och hennes kind kom att snudda vid hans.

Helt tafatt började han smeka hennes händer och armar, tills hon oförmodat vände på huvudet och kom att beröra hans läppar med sina. Det var bara en lätt glidning, som kunde ha varit tillfällig, men måttet var rågat. Han drog henne till sig och kysste henne, och hon slöt sina ögon helt.

-- Ni skall alltid pyssla om mig så här, sade han och klappade henne på ryggen.

Punschkaraffens horisontlinje var i sjunkande, och natten plånade ut dess sista aning, som när det mörknar bortåt havet ...

När de reste sig upp, höll hon honom halvt i sina armar. Någon av dem kom att riva ner Harriet Wiepes porträtt. Han såg det och skrattade slött. Han gjorde en rörelse med foten men han kom icke när porträttet.

-- Jag skall alltid pyssla om direktörn, sade hon med betoning på jag.

-- Ja, ja, gör det ... pyssla riktigt om mig ... Och så skall vi resa bort en tid. Det kan vi behöva båda två.

De skulle resa bort, hon skulle pyssla om honom ...

Fröken Wagner log, när hon släckte ljuset, och de lämnade rummet. Nu gällde det bara att inte släppa det grepp hon vetat att taga, kanske just ögonblicket innan det skulle ha varit för sent.

När Stråvall vaknade, var det redan ett stycke in på förmiddagen. Han såg sig förvånad omkring i rummet, som om han vaknat på ett främmande ställe. Men så började han erinra sig ...

Det hördes ett litet buller i tamburen, och en dörr öppnades.

-- Det är godsägare Gehnfeldt som söker dig, sade hans husfröken så högt att det kunde höras ut i tamburen.

Stråvall satte sig upp i sängen och for med händerna genom håret.

Gehnfeldt kom in.

-- Jaså, herrskapet är sena av sig tror jag.

Han sänkte rösten, sedan han stängt dörren efter sig.

-- När började det bli _du_ här i huset?

-- Ursäkta att jag inte är uppe, sade Stråvall förbryllad.

-- Föralldel, genera dig inte för mig. Här skall du få se.

Gehnfeldt rullade upp gardinen och tog fram några papperssmulor ur fickan, som han strödde över hans bädd.

Stråvall såg på lapparna, såg på Gehnfeldt och återigen på lapparna.

Gehnfeldt var gredelin i ansiktet och hade tydligen icke törstat under den gångna natten. Han stod med händerna i sidorna men i övrigt i givaktställning och såg nickande på Stråvall som för att bekräfta, att det var verklighet det denne såg på lapparna.

Det var smulorna av de Wiepeska reverserna.

-- Vad betyder detta?

Frågan var onödig. Stråvalls hela fysionomi åskådliggjorde den på alla världens talande och stumma språk.

-- Tja, valuta bekommen, kära vän, sade Gehnfeldt med en loj axelryckning.

-- Valuta?

-- Valuta, ja det vill säga ...

-- Skall jag lämna dig beloppet nu ... jag menar ... vill du ha en check ... ja, jag har förresten sedlar reserverade för ändamålet, försökte Stråvall som om det ännu funnits ett hopp.

-- Hörde du inte vad jag sade, eller skall jag tala tydligare?

-- Nej för guds skull. Du har alltså gjort anspråk på reverserna ...

-- Tydligen.

Gehnfeldt njöt.

-- Men det var ju ditt löfte att ...

-- Ja nu reser jag bort en tid. Adjö på dig Stråvall.

Gehnfeldt lämnade rummet. Han triumferade. Hela denna lögn han för Stråvall lyckats göra till en levande förfärlig sanning ersatte för honom missräkningen och grämelsen över att ha blivit så fullkomligt tillplattad av Ingrid Wiepe, som han i själva verket blev av att blommorna återsändes. Han var själv utestängd och sannerligen var det honom icke en lisa att se Stråvall dela samma öde. Ty Stråvall skulle aldrig ha mod att göra sig underrättad om verkliga förhållandet.

Och allt detta syntes Gehnfeldt vara värdt de fyra tusen kronor, från vilka han avstod.

Nu var det en sak, en enda sak som tillfredsställde Adrian Stråvall i allt detta. Han hade icke skrivit ut donationsbrevet, som han ett ögonblick tänkt skicka i brev till Harriet. Nu hade han hela sin vinst räddad åt sig själv -- trodde han.

Fröken Wagner kom in med te.

Han kände sig tacksam för alla hennes omsorger om honom.

-- Sätt dig här hos mig, Agnes, vi måste resonera.

Hon log mot honom och slog sig ned.

Någon tid senare voro de i Norge.

Stråvall följde ivrigt alla svenska tidningar för att finna Gunnar Wiepes dödsannons.

Det gick två veckor och han fann en annons ...

Harriet Wiepe var död ... efter en kort sjukdom ... sörjd av moder ... och syskon, Ingrid och _Gunnar_ ...

Stråvall måste läsa om och om för att fatta.

Gunnar levde alltså. Gunnar hade stått emot, men Harriet hade fallit för den rasande epidemien.

Döden slog hårdt och som på måfå ...

En dag sade Agnes Wagner till honom:

-- Det var sant, jag har några tusen kronor, som jag lät hämta för dig på baron Wiepes byrå. Jag lämnade de där sönderrivna reverserna du lagt i sängen och sade att det skulle överlämnas till baron.

Nu såg Adrian Stråvall tomt ut i rymden.

-- Jag måste vara mycket sjuk, Agnes. Det är väl, att du pysslar om mig som du gör ... sade han och började gråta som ett barn.

KAP. XXV. Ugnen och människorna.

Det var sent en kväll i de gamla kvarteren: _Skedbladet_, _Hästmanen_, _Metmasken_, _Änkemannen_ och allt vad de heta. Råttorna gnodde längs Rusthållaregatans snedgångna trottoarer mellan köttbodarna i Kvarntorgets hallar och Pauli kyrkas gravar. En gammal nattuggla strök fram, följd av en vinglig, sluddrande tillbedjare.

I porten till Rusthållaregatan 5 stod gamla Tilda och hostade. Hon väntade på Bjuttan, pudelhyndan, som under sin herres frånvaro ensam bebodde lägenheten där uppför de många marmortrapporna. Gamla Tilda hade fått nycklarna till köket för att sköta djuret. Hon hade också fått en slant för att köpa mat åt hunden, men själv hade hon det klent. Det hade visserligen varit en del kvarlevor i skafferiet, som hon fått lov att använda, men hade det inte funnits barmhärtighet hos de snälla människor som bodde i detta hus -- och undergivet funno sig i ödet att bo där -- hade Tilda fått svälta.

Hon lockade till sig pudelhyndan och strävade uppför trapporna med henne för att sedan åter gå ned i sitt källarrum.

-- Och det hörs ingenting från direktörn, frågade en ängslig röst.

-- Nej, svarade Tilda, det är då för galet ... Det måtte då väl aldrig ha händt herr Adrian något.

Ett avloppsrör hade sprungit i gården, tvättstugan var låst, det ringde i ett på tamburklockan och i telefonen däruppe i direktörsvåningen; många hundra människors hemtrevnad var störd ... och detta var bara här i Skedbladet. Det var så många andra hem som löpte samma risk, så många, många människor som denne ende frånvarande utsatte för obehag.

Vad bekymrade det honom!

Han gick in i ett hem och förde köpare dit att se på varan, när det passade honom. Han lämnade också allt vind för våg, när det passade.

Gamla Tilda började uppge hoppet. Snart skulle det vara slut på bränslet till den stora ugnen som hon var satt att sköta.

Det skulle bli kallt i alla dessa hem ...

-- Men det är för väl, att där inte finns några små, tänkte Tilda.

Hon hade en trebent stol i källaren invid den stora ugnen. Där satt hon ibland om nätterna, då värmen inte ville nå in till hennes eget källarrum och vedpinnarna voro slut i hennes lilla spis. Det var bara stora sura träklabbar som eldades i ugnen. När den var het och i brand kunde den sluka allt. Den var som ett vidunder med gapet fullt av eld, då hon öppnade luckan. När den fått sitt lystmäte, hördes pipande och väsande ljud där inne i eldhavet. Och utanför låg återstoden av bränsle i en hög, en väldig hög för visso, men vem visste, när herr Adrian skulle behaga komma igen.

En förunderlig ved var det som Stråvall köpt.

Det fanns nätter då Tilda stod skräck stilla och såg på högen. Det spökade visst i den. Väldiga rotklabbar sträckte ut sina armar i luften, de famnade varandra eller grepo tag i varandra. Hon hade sett en tavla föreställande helvetets kval. Och här tyckte hon sig ha samma bilder av krampaktigt förvridna mänskliga ansikten och lemmar som grepo om varandra i hat och vånda. Och när natten var som svartast, tyckte gamla Tilda, att det ibland lyste i luften över den sura veden.

-- Den måtte inte vara kommen på rätta vägar, tänkte hon, mest bekymrad för herr Adrians andliga välfärd. Hon visste ju ingenting om hans mellanhavanden med den eller den »Stora Kommissionen» i den eller den saken.

Men när hon slängde in de där rotklabbarna, sved det i henne, för det kved och gnydde bland dem inne i elden. Det var, tyckte hon, som levande offer till en avgud ...

Och innan högen var slut, kom Stråvall igen. Det blev nya rötter, nya pipande förpinade läten inne i ugnen, som bara brann och brann och brann. Ja, det var då för galet. Aldrig skulle det väl taga en ände. Tiden kröp fram, tyckte Tilda, och »det stora högmodet» gick och gick över världen.

»När skall det bli folk av folk ...» så satt hon och undrade, den gamla vid sin ugn.

Och när hon suttit där en vinter till, kom svaret. Det talades om en svår tid för dem som farit illa fram över människohemmen. Det var oro i husen, som herr Adrian ägde ... men gamla Tilda fick inte vara med till slutet och se riktigt hur det gick. Inte heller visste hon, om allt var sant av det som sagts eller sades. Kunde det varit möjligt vad man försport i gården, att där flyttat in ett litet barn, eller det andra som viskades: att Stråvallspojken fått gifta sig på nåd och onåd ... Ja, vad menade man med det? Hon var ju så söt som ett konfekt den där lilla fröken Agnes ...

Men att den där oron i husen skulle betyda slutet på »det stora högmodet», det kunde Tilda aldrig tro. Om hon inte förstod sig på prisfall och kriser, kanske hon dock hade något på känn om den mänskliga naturen.

I varje fall fick hon ej i herr Adrian se bevis på vad hon menade med högmodets fall. Och sannerligen, Stråvall stod i det allra närmaste oberörd också efter krisen, fast han då icke alldeles ensam bestämde över sina rövade skatter. Men han hade fyllt uppgiften att vara en av sin tids exponenter till den nytta eller varning en kommande tid ville taga av honom.

KAP. XXVI. Ingrid Wiepe.

Folke Hjelm gick ibland omkring i Staden mellan broarna och filosoferade över de gamla gränderna. Han såg på de skröpliga husen i de smala prången och tyckte sig vara den nya tid som blickade tillbaka in i den gamla. Här, där gatorna blott voro trånga lönngångar, hade dock funnits rymliga hem, och i dem hade man tänkt sina egna tankar. Ett stycke mot norr eller ett stycke mot söder hade hans egen tid satt sin prägel på en yngre stad. Där voro gatorna rymliga. Vid dem lågo de trånga hemmen, där man kunde mottaga komplett och färdig någon av tiden formulerad paroll. Det ena hade sina fördelar och nackdelar precis som det andra.

Kanske skulle åter en tid komma med breda gator, rymliga hem och befriade tankar!

Han var varken gammaldags eller pessimist, Folke Hjelm, men hans starka kropp hade plats för något av det nationella vemodet på godt och ondt. Det som varit godt nog för de gamle, men som nu var utdömt av de unga, kunde stämma honom medlidsamt vek. Om han också fann mycket från den gamla tiden löjligt -- seder och bruk eller ting -- så fann han det dock löjligare, då en ny tid urskillningslöst gjorde sig dryg och bred och lustig över det som var de gamles allvar.

Det var inte alldeles en tillfällighet, att Folke Hjelm numera brukade taga sin väg mot denna stadsdel. Året efter Harriet Wiepes död hade han ofta promenerat ut med Ingrid, och en vinterkväll hade samtalet på sätt och vis fört dem dit.

Ingrid hade velat vara modern.

-- Tänk du, Folke, här går du och jag som det faller oss in. Den nya tiden är då bra mycket behagligare än den gamla. Vet du, till och med Harriet hörde i mycket till en äldre skola. Det där gamla sjåperiet kan verkligen vara en passerad ståndpunkt, sade Ingrid.

Det hade han naturligtvis givit henne rätt i, men han måste invända:

-- Jag tycker det är gammalmodigt att utan vidare avfärda allt gammalmodigt -- lika gammalmodigt förresten som att blindt rusa med allt nytt.

-- Där fick jag, sade hon spjuveraktigt.

Det var då han ledde deras promenad till de gamla gränderna. Han var nästan rörd, då han pekade in i de tysta gångarna.

-- Tänk du, när dina gamla förfäder promenerade fram här i pomp och ståt och plymage. Det var en tid i alla fall.

Hon såg hans fuktiga blick.

-- Du är en mollman i livets dur, sade hon och tystnade.

Också hon blev vekt stämd, men det var därför att han, den store starke mannen, kunde bli fuktig i blicken inför den gamla tavla han målade för hennes fantasi.

-- Vår tid _måste_ vara praktisk, sade hon efter en stund.

-- Du vet ju vad jag vill, hade han svarat. Bara det att vår praktiska tid också skulle inse _nyttan_ av att ha traditioner. Låt de gamla riddarna draga fram genom gatorna någon gång vid sidan av spårvagnar och bussar. Det skulle göra godt. Se på England, se på Londons gator ...

Han, demokraten, och hon, aristokraten, hade så småningom funnit varandra.

Det moderna hos henne var ingen reaktion mot något gammaldags. Hon var ingen renegat, eftersom hon inte hade något bakom sig att förneka. Hans värme för traditionen var ingen gest. De voro båda praktiska tidsmänniskor -- precis som Gunnar och Signe -- eftersom de lärt så mycket av varandra -- ja, varför inte -- bytt så mycket med varandra ...

Sedan dess hade Folke så många gånger, ensam eller med Ingrid, gått genom Staden mellan broarna, just för att de där liksom kommit varandra in på livet. De hade först där helt förstått varandra. Och samtidigt hade de båda känt, att de älskade varandra. Hon hade ju långt förr erkänt för sig själv, att han var hennes kärlek. Han hade så småningom övervunnit något, som han nu icke längre kunde förklara, något som hållit honom kall och nästan sluten mot henne. Men han hade alltid njutit av att se henne vid sin sida, och av andra mäns avund. Det hade gjort honom stark. Och han hade en gång sagt:

-- Ingrid, du gör mig stark, det är något hos dig som spänner mina muskler.

Hon älskade honom för att han var stark, och hon älskade att höra honom säga det.

Han började känna en jublande förvissning att det var hennes kärlek som spände hans kraft.

De hade gått sida vid sida eller suttit där ingen kunde se dem och känt kärleken brinna inom dem. De visste, att de behövde varandra, och att elden en gång skulle blossa upp i ett flammande bål.

Hit i de gamla gränderna, där de funnit varandra, hade de gått var och en utan avtal om möte och -- åter funnit varandra som av en slump.

De hade talat om det de båda funnit vara det största av allt: Livet, Döden, Kärleken och Konsten.

Men vad de känt i en blick, vad som frestat dem vid en tryckning av handen, och vad de lekt med och smekt i sina ord, hade de gömt var och en för sig själv. Det skulle nog komma en gång, och då ...

* * * * *

Det var åter sommar, den andra efter Harriets död.

Folke gick över bron till Riddarholmskyrkan. Kanske han hade sina aningar om ett möte med Ingrid. Det var så nyss kyrkan öppnats igen, och hennes släkt hade ju så många minnen där. Hon hade talat om för Folke, hur hon som liten flicka var så rädd, då serafimerklockan ringde i tornet för hennes farfar, amiralen ...

Där ute på torget sken solen på heta kullerstenar. Där inne under de mäktiga valven vilade gångna seklers skuggor. Hänfarna andar helga detta minnenas tempel, där gravhällarna berätta vår historia, och där en tyst vägg i medeltida inskrift ropar sanningen om sentida svenskars fel.

Ingrid var före honom där.

De hade ju icke avtalat mötet, och dock var det som en överenskommelse, att de skulle finna varandra just där, just då. Så gingo de återigen sida vid sida, där så många generationer av hennes kända och hans okända förfäder gått. Och de gingo hand i hand.

Hon förde honom bort till ett epitafium -- ett av de många säregna minnena. I det underligt sammansatta konstverket av skuret trä var också ett gammalt vapen. Det var en hjälm med plymer, ett fält i grönt där en riddare och en jungfru, symboliserande två släkter, räckte varandra handen, och över dem var den Wiepeska näven med det huggande svärdet, korset och hjärtat.

Ingrid öppnade en liten klaff i träverkets underkant och tog fram ett dokument. Det hade lagts in där av en Wiepe för kanske knappast två decennier sedan.

Hon läste inskriften för honom:

"När wåra händer kände Swar på wåra Hjertans frågor, Slog wår kärlek ut i lågor, De der wåra pulsar brände, De der lyst oß genom striden, Dem wi närt igenom tiden. Ömma orden, Kärleksorden, Spara icke dem på jorden; Kärlekselden hör till Lifwet, Aska blott är Döden gifwet.

* * * * *

Efterwerld, som står wid Skriften Sanna sista Hjerteskriften: Timmar flyckta, Tider swinna, Hjertan lyckta Blott förbrinna!

När Ingrid lagt tillbaka skriften, såg hon tyst på Folke.

-- Ingrid, började han ...

-- Nej, Folke.

Hon tryckte hans hand hårdt och blev så vit i kinderna.

-- Vi skiljas just nu, sade hon.

Han höll hennes händer i sina, såg henne in i ögonen -- brand mot brand -- och gick utan att vända sig om.

Ej ens nu hade de avtalat tid och plats för sitt nästa möte. Men efter det skulle de ju icke heller mera skiljas.

Noteringar:

Originalets grammatik, stavning och interpunktion har bibehållits. Ett antal uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare fel har rättats som följande (innan/efter):

[s. 8]: ... men kunde inte inte ens rå med de fyra tusen ... ... men kunde inte ens rå med de fyra tusen ...

[s. 105]: ... slöjor från Söders massa. Det låg vitriolblå ton ... ... slöjor från Söders massa. Det låg en vitriolblå ton ...

[s. 113]: ... Det vara inte utan att ett smil ville bana sig fram ... ... Det var inte utan att ett smil ville bana sig fram ...

[s. 220]: ... länge. ... ... länge? ...