Part 12

-- Och nu i dag, sade Harriet -- sedan Stråvall hämtat sig efter hostattacken -- bad Gunnar att få tala med mig som han sade »på heder och samvete». Han berättade att han utan Ingrids vetskap lämnat dig en revers från henne till honom på ett lån för hennes resa. För en tid sedan hade Ingrid fått sin del av våra årliga släktpengar, som vi kalla dem, och då hade hon betalt igen sin del av skulden till Gunnar, men hon hade inte fått igen reversen. Gunnar hade sagt henne, att han rivit sönder den någon gång. Och nu förstår du, att du måste vara alldeles ovetande om det papperet. Men nu vill Gunnar ha igen båda reverserna av dig, och han bad mig säga, att hela beloppet med ränta står för din räkning att hämta av hans lön i verket. Du har dem väl inte händelsevis på dig?

Utan att tveka ett ögonblick svarade Stråvall:

-- Jag ville efterskänka den skulden, och när Gunnar vägrade all ta emot anbudet, rev jag sönder båda reverserna.

-- Jaså har du gjort det, men det kanske inte var så bra. Gunnar ville nog själv ha rivit sönder dem och bränt dem bland annat som han nu velat förstöra för att ingenting skall ligga efter honom ... Förresten kan du väl förstå, att Gunnar inte skulle ta emot den gåvan av dig. Det är något i det där sammanhanget som sårat honom, tror jag. Han har aldrig brukat skriva reverser.

-- Det kan ju hända, att jag har bitarna kvar ... Om jag bara kunde minnas ... Kanske jag inte brände dem ... Vet du, kanske jag inte rev sönder dem heller. Det svävar för mig att jag ändrade mig och lade dem i en låda. Jag har inte tänkt på saken. Beloppet betyder ju ingenting för mig.

-- Ja, ser du det där också, att pengar ingenting betyder för dig ... Hjelm har inbillat Gunnar, att du har jobbat med hus. Jag vet ju varför du har velat sätta dig in i frågan. Ditt sociala intresse. Men de ha fått en skev uppfattning ...

Hon gav honom en varm blick och tog hans hand. De hade kommit ut mot Blockhusudden.

-- Tack Harriet för sist när vi voro ensamma, sade han.

-- Du skulle kanske inte ha påmint mig om det just nu.

Hennes ton var lätt förebrående, men det var oavsiktligt. För att avrunda tillade hon:

-- Nu vill jag höra något om din affärsställning. Du har ju aldrig sagt något till din »bundsförvant».

Det var det största ögonblicket i Stråvalls liv. Harriet Wiepe ville höra, hurudan hans ekonomi var, för att besvara frågan han gjort henne med sina kyssar. Hur skulle väl Adrian Stråvall på annat sätt ha kunnat uppfatta hennes vädjan att få höra något om hans affärsställning.

Det var ett så stort ögonblick för Stråvall, att han icke kunde låta det gå oanvändt förbi. Han stannade och fattade Harriets båda händer. När han övertygat sig om, att de voro osedda, sade han:

-- Harriet, jag överdriver inte om jag säger, att jag kommer att äga en halv miljon, sedan jag avslutat alla mina affärer.

Han drog henne närmare intill sig. Det lyste till i hennes blick.

-- Ditt experiment har alltså lyckats. Det var en ohygglig summa, ett förkrossande bevismaterial för ditt nya sociala system.

-- Ja Harriet, tack vare min kärlek till dig har jag lyckats.

Hon såg honom in i ögonen.

-- Och nu tänker du disponera beloppet du förtjänat, ja, hur tänker du nu använda dessa pengar och denna erfarenhet?

Han mötte hennes blick.

-- Om du är min, är jag din, och hela denna förmögenhet är vår.

Hon drog sig undan honom, då han i samma ögonblick ville kyssa henne. Ett nytt skrämt uttryck låg i hennes ansikte. Hon blev blossande röd och sedan hastigt blek.

-- Menar du att _vi_ skulle använda dessa pengar?

-- Naturligtvis, det är ju för dig jag har förtjänat dem ... för vår framtid, Harriet.

-- Nej Adrian, du kan inte mena detta ...

Hon fortsatte ensam och brast i gråt.

Han skyndade efter, oförmögen att fatta vad som rörde sig i hennes inre. Ansåg hon sig vara för fattig att taga emot denna gåva av honom?

-- Du har ju ett namn, Harriet. Vad har jag att bjuda dig om inte detta som jag vunnit för att vinna dig. Vad är det mot ditt namn?

Han sökte fånga henne, men hon gled undan.

-- Det var ohyggligt ... Folke Hjelm hade alltså rätt ...

Han hade varit ärlig. Både omedvetet och medvetet hade han röjt sin natur. Det han omedvetet röjt hade sopat bort grunden, på vilken hon bildat sin uppfattning om honom, och det förintade också det offer han i sina medvetna ord velat göra på hennes kärleks altare.

Han var i detta ögonblick slut för henne. Hon måste uppbjuda hela sin bildning och kultur för att behärska sig, men det kokade inom henne. Hela hennes tradition satte sig upp emot detta rofferi. Det fanns ingenting hon fann vidrigare än jobbare. Det var ingen hon satt högre än Adrian. Nu var alltså han en vidrig jobbare. Hon skämdes som om hon haft del i det onda han måste ha gjort så många hem och så många människor.

Och likväl saknade hon varje inblick i labyrinten av hans affärer.

Nu insåg Stråvall sitt misstag. Han gick vid hennes sida och såg rakt fram, släppte henne icke.

-- Du måste lugna dig, bad han. Det är inte som du tror. Det var min kärlek till dig, som drev mig för långt. Du var dock från början medveten om det hela.

Hon började verkligen tala, men hon tystnade igen, alltför upprörd att forma orden.

När de gått en stund, sade hon:

-- Varför lät du mig aldrig höra något om dina planer och affärer? Du sade alltid, att man inte skulle prata i affärer, och jag trodde inte du ville dölja något med det.

-- Nu först var tillfället inne. Nu skall jag göra upp mitt stora system, och du skall bestämma över det, om du är min.

-- Är det förutsättningen? Skulle du eljest ...

-- Du måste svara mig, om du är min.

-- Adrian, jag har aldrig älskat någon. Dig har jag trott på, och du är den ende jag skulle kunna älska.

-- Nå?

-- Nej Adrian, du måste först utplåna detta förfärliga. Vill du anslå allt vad du förtjänat till att sätta ditt sociala system på fötter?

-- Är du min?

Hon stannade.

-- Du borde förstå, att det är två skilda saker för mig och jag vill fråga dig rentut: Gör du dem till en?

-- Vi skulle gemensamt göra upp planen, du och jag och din förening. Samhällsnit skulle få äran av allt.

-- Adrian, du svarade inte på frågan. Det var inte ärligt av dig att inte göra det.

Han fjaltade bredvid henne med ett stelnadt leende. Hennes blod var i svallning och hon gick raskt, stolt som en krigare. Det kom för Stråvall att hon liknade ett av de gamla familjeporträtten i Wiepes matsal.

-- Jag tänker nu på en sak, sade han. Det kanske inte är finkänsligt att säga det, men man måste ta livet praktiskt ... och döden också.

Hon såg på honom ett ögonblick, men blicken gled bort. Hans ansikte var frånstötande, blekt och svettigt, och hon blev skrämd. Det var som ett stort leende kranium.

-- Om Gunnar skulle vilja ge sitt namn åt en fond, sade han. Vi skulle kunna ställa en del av beloppet till hans testamentariska vilja ...

-- Jag tror mig förstå, hur du menar. Men det skulle naturligtvis vara allt vad du vunnit av andra och inte vara en del ... eller vad skulle återstoden vara till?

Han vågade inte upprepa förslaget om deras gemensamma framtid.

-- Naturligtvis ... allt, sade han tveksamt.

-- Jag skall tala med Gunnar om saken.

En bil susade förbi dem, just när de nådde spårvagnshållplatsen.

Stråvall igenkände Gehnfeldts privatbil. Gehnfeldt och en dam sutto i den.

-- Harriet, sade Stråvall och ryckte hennes arm. Det var Gehnfeldt i sin bil och ... Ingrid ...

-- Omöjligt, utbrast hon indignerad, absolut omöjligt. Vad menar du?

-- Nej jag kanske såg fel.

-- Du måste vara ohyggligt nervös, Adrian. Res bort och skaffa dig lugn så du blir dig själv igen.

-- Tack, Harriet, det kanske är nerverna som förklarar alltsamman ...

När de skiljts vid bron, gick hon långsamt vidare och tänkte genom deras samtal. Kanske hade hon varit för häftig, kanske hade hon bedömt honom fel ... Hon måste tala med Gunnar om saken och med sin mor ...

Han stod och såg efter henne, och det började fuktas i hans ögon.

KAP. XXIII. Starka makter.

Det är en sällsam stämning över ett hem, när döden står och väntar vid dörren, och man vet att han är där. Ibland förnimmer man hans otålighet. Han skakar på vingen som för att närma sig, men kanske han än en gång träder tillbaka och ger anstånd. Det är så mycket ouppgjort som göres upp, så många förut sagda ord som förklaras, så många nya bilder som framtiden låter ana. Innan döden kom och ställde sig i väntan vid dörren, trodde man, att tanken mätt vidden och djupet av de känslor döden skulle väcka, om den komme. Man tror sig ha tänkt genom allt, hur allt skulle te sig, om den eller den av ens närmaste skulle gå bort, hur man skulle bära sorgen.

Men tanken når aldrig de djup, där kärlekens rötter gro.

Först när döden sliter i rötterna mätes smärtan.

Döden är som kirurgens kniv vid en operation. Nerverna ligga blottade kring den punkt, där insnittet gjorts.

Det viskades i rummen kring Gunnar Wiepes bädd, när tiden led mot krisen. Signe Hjelm var där. Hans mor och hon voro trägna väktare. Ibland kom Folke. Gunnar hade vid bädden lagt Ingrids hand i Folkes och sagt honom:

-- Du får vara hennes bror som du genom Signe är min bror. Hon kanske är utsatt för en fara som du vet, och hon behöver ditt starka försvar.

Ingrid var sin bror tacksam att han sagt »starka» försvar. Folke Hjelm var för henne den förkroppsligade styrkan, och hon hade kunnat förstå, att han besatt ett stort mått av fysiskt mod. Nu vid sjukbädden hade han också visat en fin vekhet i sinnet som gav henne en inblick i hans starka temperament. Och mot sin syster hade han varit lika hänsynsfull som Gunnar mot Ingrid. Hur han varit och hur han känt vid sin fästmös död, hade hon aldrig velat fråga varken honom själv eller Signe.

Något hade dessutom förbluffat Ingrid.

Folke och hon hade suttit en stund i salongen ensamma och talat om Gunnar, och Folke hade sagt:

-- När man känner att en vän skall gå bort, då är det som man skulle vilja ge sina tankar uttryck inte i ord utan på en fiol under sordin.

Hon hade inte svarat. I stället hade hon sakta rest sig upp och gått in i sitt rum, där hon gråtit länge.

Sedan hade hon kommit in till Folke och sagt:

-- Tack, Folke, för det du sade nyss ...

Man minns så lätt allt som sägs vid en sjukbädd, då den sjuke är en nära vän. Orden få en skärpt mening, och kanske de gå från djupare källor än i det vardagliga.

Även Harriet var påverkad av stämningen vid Gunnars sjukbädd men på ett annat sätt än systern. Ingrid levde fullt med sina känslor och följde dem liksom för att taga ut sista droppen av deras bittra eller ljuva essence. Harriet som såg tingen mera kategoriskt hade oftast förmågan att inrama sina känslor. Så långt och icke längre. Hon levde en stor del av sitt liv teoretiskt, på idéer som hon själv övertygade sig vara bärande.

En sådan idé var Adrian Stråvall.

Men även Harriet hade rönt en viss påverkan av denna sällsamma stämning som följer och som föregår dödens besök.

Ingrid hade frågat Folke, varför han helt spontant den gången på Kompaniet varnat henne för Gehnfeldt. Han visste då ingenting om syrenerna, och han visste icke heller om möjligen Gehnfeldt kunde vara en närmare vän till henne eller till familjen.

-- Tja, sade Folke helt frankt, det är nu en gång så att jag har mina sympatier och antipatier. Sympatierna talar jag aldrig om, antipatierna kan jag inte tiga med. När jag ser Gehnfeldt tänker jag på Stråvall, och ... ja, Harriet får ursäkta, och när jag ser Stråvall tänker jag på Gehnfeldt. Människogulascher båda två. Jobba i liv.

Harriet hade opponerat sig.

-- Folke vet inte, om Folke känner Stråvall. Det kan vara förklaringar, som skulle ändra uppfattningen. Dom säger _att_ Jeppe super, men dom säger inte _varför_ Jeppe super, kom _det_ ihåg.

-- Ja, förlåt, Harriet, sade han, det är min mening. Det är ju därför inte sagt att den är riktig.

-- Tänk, det där har jag instinktivt känt från första ögonblicket jag råkade Stråvall, sade Ingrid, sedan Harriet gått ur rummet.

Harriet hade varit illa berörd av det Folke sagt, men när också Gunnar sagt, att det kunde finnas fog för Folkes uppfattning, hade Harriet blivit något påverkad, kanske blott av den säregna klangen av allt vad Gunnar nu sade. Man tror ju så lätt att det ligger något djupare, kanske något klarsynt, i en persons uppfattning, då döden är nära. I varje fall hade Harriet gått att möta Stråvall vid Djurgårdsbron med en smula kyligare känslor för honom än dem hon haft, då de sist skiljdes.

Och efter det senaste samtalet med Stråvall ansåg sig Harriet böra tala med Gunnar.

-- Orkar du höra på mig, frågade hon. Det är en viktig sak.

-- Tala du kära syster, sade Gunnar.

Hon berättade allt som passerat mellan henne och Stråvall, även samtalet nu på Djurgården ord för ord som det etsats in i hennes minne.

-- Ja, som du märkt har jag inte velat lägga mig i dina känslor eller intressen, sade Gunnar, men eftersom du frågar mig, kan jag säga dig, att jag på sista tiden börjat tvivla på hans sociala idealitet. Naturligtvis ämnade han från början förtjäna pengar, och sedan hade han nog tänkt att bli ett slags samhällsförbättrare. När han så fick vind i seglen, bröt hans verkliga natur igenom. Han kan inte hjälpa det själv. Det fordras mer kultur än han har för att inte låta fresta sig av pengar. Du kan ju tycka att det är synd om honom, men längre bör du väl ändå inte gå.

Harriet nämnde Stråvalls plan på en fond i Gunnars namn för något välgörande ändamål ... för hem åt fattiga eller så.

-- Det var ju framsynt av honom att tänka på mitt minne, men du får förlåta att jag inte tar det riktigt för äkta. En karl som tar reverser av en vän, donerar inte en förmögenhet i hans namn utan att samtidigt betinga sig något av namnets fördelar, sade Gunnar.

-- Men vad skulle han betinga sig, invände Harriet.

Hon var redan ganska övertygad, men hon fann det vara en skyldighet mot sina egna känslor för Stråvall att ge honom ytterligare en möjlighet.

-- Dig, syster lilla, sade Gunnar med en trött nickning.

Det måste hon erkänna, att Stråvall faktiskt gjort. Hon ville inte säga detta för Gunnar. Inte heller ville hon ännu helt avkoppla Adrian från sina tankar. Han hade varit nervös, kanske en form av samma sjukdom som Gunnar fått. Möjligen skulle han låta höra av sig igen på ett sätt som skulle helt utplåna intrycket från den obehagliga promenaden.

Den chansen ville hon ge honom i varje fall.

På kvällen när Folke kom för att följa hem sin syster, hade Gunnar och han ett kort samtal om Stråvall. Gunnar nämnde vad Harriet berättat.

-- Om jag inte är med längre, får du hålla ett öga på Harriet också, det lovar du, Folke, sade han.

Folke gav honom handen på det.

-- Jag skall alltid söka vara till nytta för Ingrid och Harriet, sade han. Du har gottgjort vad jag ansåg att du bröt mot Signe då för längesedan.

-- Du nämnde Ingrids namn före Harriets, sade Gunnar med en liten spjuver i blicken.

Men han tog genast upp ett annat ämne:

-- Du får lova mig att gå till Stråvall och hämta två reverser. Det är egentligen för Ingrids skull.

Han berättade för Folke om reversernas tillkomst.

-- Det där sätter pricken över iet, sade Folke kort. Jag skall gå och hämta papperen i kväll.

Folke höll löftet.

Han ringde först till Stråvall och bad om ett enskilt viktigt samtal senare på kvällen. När han följt hem sin syster, gick han till Rusthållaregatan 5.

Det var underliga tankar han hade på vägen dit. Han nästan tyckte försynen givit honom hämnd på Stråvall.

Själv hade Stråvall med glädje mottagit Folkes telefonbud. Han ville tro att det gällde förslaget till Harriet om en fond i Gunnars namn. Det skulle innebära att Harriet bleve hans. Hennes namn vore värt den fonden. Och Stråvall hade efter hemkomsten trott sig finna en möjlighet till kompromiss med Harriets bestämda yrkande på att hela hans förtjänst skulle användas till välgörenhet.

Han hade i själva verket fört henne bakom ljuset, då han uppgav sina förtjänster till en halv miljon. Utöver denna summa hade han ett par hundra tusen reserverade i säkert förvar. Det skulle han kunna ange för Harriet som sitt ärvda kapital.

Han hade satt sig ner på eftermiddagen för att göra upp sitt sociala system. Det gällde att på papperet lägga ut ett recept mot sådana affärer som han själv gjort. Han fann att det inte var så lätt. Man skulle alltid kunna kringgå lagar, så länge bostadsmarknaden vore ett fritt fält för varje företagare och hemmet en handelsvara. Naturligtvis insåg han detta. Det var ju därför han kastat sig in på marknaden. Men receptet låg inte på bordet.

När han funderat länge, stannade han vid Harriet Wiepes fråga för några år sedan, då han skulle börja:

-- Får vem som helst driva handel med människohem?

Däri låg fröet till hela frågans lösning. Kontrollen måste vara personlig. Det måste fordras vissa kvalifikationer, det måste sättas vissa gränser, och det måste göras till en koncessionsfråga.

Han skrev ned dessa ord och började ett utkast till donationsbrevet. »Jag undertecknad förklarar härmed min sista vilja vara att en summa stor 200,000 kronor (skriver två ...»

Beloppet skulle kanske kunna sättas lägre ...

Han skrev papper efter papper vid sitt amerikanska skrivbord, och beloppet blev för varje gång mindre. Hela eftermiddagen och kvällen arbetade han trotsande sin husfrökens varningar.

-- I morgon reser jag bort, hade han upprepat så många gånger att det inte verkade utan att han slutligen till fröken Wagners undran och bävan sade:

-- I morgon reser vi bort ...

Strax därpå kom Folke, och Stråvall glömde i sin iver att draga jalusien över bordet och papperen. När han gått in i matrummet för att möta honom, var fröken Wagner vid bordet och läste hans skrifter.

-- Jaså, jag får det nöjet att se ingenjör Hjelm hos mig ännu en gång, hälsade Stråvall. Var så god och tag plats.

-- Tack, det här är snart avhandlat. Jag har en fullmakt in blanco för direktör Stråvall att lyfta fyra tusen kronor jämte den ränta direktörn själv vill beräkna och anteckna på fullmakten. Beloppet lyftes i baron Wiepes ämbetsverk. Mot fullmakten torde emellertid direktörn vara vänlig lämna mig ett par reverser på det ursprungliga lånebeloppet.

Stråvall kunde inte dölja sin oangenäma överraskning.

-- Jaså, de där reverserna ... javisst, jag har verkligen inte kunnat finna dem. Med säkerhet har jag bränt upp dem, eftersom jag efterskänkt skulden.

-- Baron Wiepe kan tyvärr inte ta emot den vänliga gåvan. För övrigt nämnde fröken Harriet Wiepe, att herr Stråvall erinrat sig, att reverserna kunde finnas kvar.

-- Nej tyvärr, jag missminde mig.

-- Jag förmodar att de inte äro på något sätt förpantade?

-- Förlåt, ingenjör Hjelm, men jag har inte behov av att förpanta något som jag med öppna händer skänker bort. För övrigt trodde jag den saken kunde vara slutbehandlad.

-- Nå, i händelse reverserna verkligen äro förstörda på ett effektivt sätt har jag baron Wiepes uppdrag att överlämna fullmakten mot kvitto.

-- Jag kan inte återta en gåva.

Det prasslade i kabinettet invid matrummet, och hastiga steg avlägsnade sig därifrån.

-- Ja, jag kan ju inte tvinga er att skriva ut kvittot. Då har jag bara att överlämna fullmakten.

Stråvall sköt papperet tillbaka.

-- Jag trodde att Gunn... att baron Wiepe möjligen nämnt något om en donation som skulle göras i hans namn.

-- Den donationen, herr Stråvall, bör nog ha ett helt annat namn. Jag ber att få säga godnatt.

När Folke kom ut i trappan, slogs dörren försiktigt men hastigt åter upp efter honom.

-- Förlåt, ingenjörn, men direktör Stråvall är övernervös och sjuk. Jag kan ta emot fullmakten. Jag hörde hela samtalet, och jag har hans fullmakt att teckna namnet för hyresbetalningar, så jag kan skriva ett kvitto i hans namn genom mig. Fröken Wagner hade helt enkelt tagit saken i egen hand.

-- Förträffligt, sade Folke, glatt överraskad.

Hon skyndade in och skrev kvittot.

-- Det är rätt, tag hand om herrn, sade Folke och gick.

Han gav henne en blinkning som passade till orden.

KAP. XXIV. »Tillfällets kvinna.»

När Folke Hjelm gått, var Stråvall illa till mods. Han gick länge genom rummen och rökte cigarrcigarretter. Det som irriterade honom var Folkes fråga, om reverserna pantförskrivits på något sätt. Möjligen hade Gehnfeldt redan låtit saken gå till skandal, eftersom han ju föregående dag fått sina blommor återsända. Kanske var Folke Hjelms besök endast ett led i en komplott, i vilken även Gehnfeldt spelade med. Dessa antaganden pinade Stråvall, och han måste gång på gång åter börja sin oroliga promenad genom rummen, sedan han förgäves sökt fortsätta med den halvfärdiga donationsskrivelsen. Han hade pressat ned beloppet till en tiondel av det ursprungligen tänkta, då han återigen rev sönder papperet vid en ny idé:

Skulle han lämna papperet in blanco och låta Gunnar själv bestämma beloppet inom ramen av den summa han uppgivit sig ha förtjänat?

En sådan handling skulle inför Wiepes för alla tider skingra tvivlen på att han vore en gentleman. En jobbare skulle aldrig kunna uppträda så rentav grandiost!

Men om Gehnfeldt hade röjt hemligheten ... Då vore det hela förfelat.

Stråvall tog telefonluren, innan han ännu tänkt den obehagliga tanken till slut, och begärde Gehnfeldts bostadsnummer.

Verkligen!

Gehnfeldt svarade själv.

-- Jaså jag fick ändtligen tag på dig, sade Stråvall.

-- Är det du ... Tjänare på dig din lergök ... Men tala inte så högt för tusan plåtar, du ser väl att jag inte är solo ...

-- Nej det ser jag verkligen inte -- i telefontratten.

Gehnfeldt var tydligen i högsta stämning.

-- Nå vad var det du ville, svåger, drog han till.

-- »Svåger», vad menar du, hör du inte vem det är?

-- Tyst, tyst ... hon får inte höra att det är du, förstår du.

-- Jag vet inte vilken hon du talar om, det var ...

-- Nehejvisst, du tjänar för Lea, så du kan inte ha sinne för att det också finns en Rakel ... Å en sådan kvin...

Stråvall hade god lust att ringa av. Detta var honom väl starkt. Visserligen trodde han sig ha sett Ingrid Wiepe vid Gehnfeldts sida i bilen på Djurgården, men detta, nej, det syntes honom otroligt ... såvida inte reverserna ...

-- Är du anträffbar i morgon, frågade Stråvall nästan med gråten i halsen.

-- I morgon, ja, vad skall det bli i morgon ... I dag, i dag, för Rakel är jag svag ... Jaså i morgon sa du, sa du ... Jojomän, i morgon kommer jag till dig med en liten sak, som du kanske väntat på.

Stråvall sade ett kort godnatt och sjönk ned i stolen gapande av förvåning. Skulle Gehnfeldt alltså ämna återställa papperen? Stråvall hade summan i beredskap.

Men när han funderat en stund på saken, gick det runt för hans förstånd. Gehnfeldt hade visserligen ganska säkert förtärt en massa sprit, men han brukade dock i regel kunna klart och tydligt ange sin mening. Det måste ha varit något avsiktligt försök att trassla till det hela.

Medan Stråvall satt och grubblade hit och dit, kom fröken Wagner in till honom.

-- Jag märker nu, att jag måste ta befälet, om direktörn vill eller inte. Det kan gälla livet, och direktörn får inte arbeta mer i dag ... förresten, det är ju mitt i natten.

-- Tack, tack, fröken Wagner, sade han i klagande ton och såg tomt ut i rummet, under det han nickade med huvudet.

-- Direktörn måste tänka på sig själv och inte låta andra husbondera sig. Ja, ursäkta att jag säger det, men jag tror nästan att direktörn håller på att råka ut för något obehag. Tänk om någon är ute för att alldeles ruinera direktörn!

-- Ruinera?

Han sade ordet så fort som om det varit en enda stavelse och gav henne blixtsnabbt en skrämd blick.

-- Jag hade en så märkvärdig dröm i natt.

-- Om mig?

-- Ja, direktörn hade skrivit ett stort papper med många sigill på. Det var så tungt så man kunde knappt hålla det i handen.

Stråvall drog ned jalusien på sitt amerikanska skrivbord.

-- Asch ja, drömmar, sade hon och avbröt berättelsen.

-- Nåå, hur gick det med papperet?

-- Nej, det gör detsamma ... Nu skall jag hämta medicin åt direktörn.

-- Tror ni att jag är sjuk?