Part 11

Stråvall log stilla och undrade vad fröken Wagner kunde ha drömt, eftersom hon varit så färdig att slå armarna om honom, innan hon var riktigt klarvaken. Han var nämligen fullt övertygad om att rörelsen varit spontan. Allra minst skulle han ha kunnat föreställa sig, att hon legat och hört knackningen på dörren.

-- Förlåt dröjsmålet, ursäktade sig Stråvall för sin gäst, när han kom in i matrummet.

Han satte en ära i att slå upp skåpdörren på vid gavel.

-- Får det vara Mosel eller något mousserande? Jag tror det är kallt nog som det är här inne i kylan.

-- Tack, det där Mosel är inte dumt.

I själva verket var Stråvalls gäst ganska ny på vinvetenskapens område. Han hörde till den sort som skulle kunna sitta på Operakällaren vid en iskyld Beaune. Också han var nämligen av den ganska tillfälliga husägartyp som gått in på marknaden endast därför att andra varor voro slut.

-- Säg mig en sak, direktör Stråvall, började den andre sedan han störtat i sig ett helt glas Mosel -- som när man tar en sup vid ett svenskt smörgåsbord -- varför har ni så stort intresse av mitt hus?

-- Å, det kan ju ha sina orsaker. Sanningen att säga har polisen också intresse för det.

-- Jo, jag såg att herrarna voro bekanta.

-- Det skadar inte att ha vittne, och jag har bestämt mig för att göra slut på den där trafiken.

-- I sedlighetens namn?

-- Det skadar kvarterets anseende.

-- Jaså, det här gamla ruttna kvarteret har fått anseende. Det skulle ha kommit sedan herrn satte in marmortrapporna och sålde Rotundan till sig själv; ånej, oss emellan skall det väl inte talas så mycket om anseende. Skål herr Stråvall!

-- Betänk att det är många familjer som behöva bostad, och att det inte är riktigt att hålla undan centrala bostadslägenheter.

-- Jag skulle bara betänka en sak, och det vore ett sådant anbud på huset att jag kan reflektera. Jag tjänar ganska bra på det just nu.

-- Men vad säger ni om att vräka det där packet som håller hus där och bilda en hederlig bostadsförening. Just nu kan man få köpare, om man bara har lediga lägenheter.

Den andre funderade, synbarligen intresserad.

-- Jag har 80,000 i huset, sade han och räknade på ett papper.

-- Det vill säga 40,000, reducerade Stråvall.

-- Låt gå för det oss skojare emellan, sade den andre, som köpt huset för 180,000 kronor, varav 15,000 kontant.

Stråvall log och bjöd på den ena flaskan vin efter den andra. När det började lida mot morgonen voro de ense, och huset Stråvalls. Det var en lysande affär att göra på just detta hus ...

Stråvall hade kommit i förbindelse med en utländsk makts hemliga känslospröt. Huset hade befunnits lämpligt för vissa syften. Där skulle mötas hinduer, irländare och denna makts alla underliga ombud -- präster, clowner, generaler och diplomater ...

Om denna affär ginge efter planen, skulle Stråvall inhösta 100,000 kronor kontant, varjämte han skulle vara befriad från en besvärande aktiepost i det Gehnfeldtska bolaget. Den återstående delen skulle han med säkerhet lyckas placera ut på Stora Kommissionen, som därigenom skulle erhålla ett antal bostadslägenheter att använda för varulagring ... Människor och hem för människor -- vad bekymrade den saken herr Adrian Stråvall!

Men viktigt vore också att han bleve befriad från Gehnfeldt. Först efter den operationen skulle han åter obesvärat kunna uppträda hos Wiepes.

KAP. XXI. Godsägare Gehnfeldt intime.

Godsägare Gehnfeldt myste av självbelåtenhet. Nu hade han nått ett av de båda resultat han sökt vinna genom att hålla sig undan Stråvall. Han hade lyckats sälja samtliga sina aktier i Centralbostäder till en mäklarfirma Dorn & Hage. Därigenom hade han avvecklat den viktigaste av de affärer, vilka han haft gemensamt med Stråvall.

Gehnfeldt var en klartänkt man. Sedan han orubbligt satt sig i sinnet att göra Ingrid Wiepe till sin, hade han fast beslutit sig för att behålla de båda reverser Stråvall varit nog oklok att lägga i hans händer. Det bekymrade honom icke ett ögonblick, att han givit sitt hedersord på att icke missbruka dem eller att över huvud taget icke använda dem på något sätt. Det ordet hade han givit under en förutsättning som icke längre funnes, skulle han säga. Han visste, att Stråvall skulle vara omöjliggjord hos familjen Wiepe i det ögonblick det komme till deras kännedom, att reverserna voro i orätta händer. För att övertyga sig om att Stråvall fullt insåg detta hade han irriterat honom genom att tala om Ingrid och därvid anspela på reverserna. Sedan han sett verkan härav, som var tydlig nog, eftersom Stråvall sökte sammanträffa med honom vid alla tider på dygnet, hade han känt sig säker. Han hade Stråvall i sin hand, och han skulle om det behövdes kunna förmå denne att bli förespråkare för honom hos Ingrid, ja en förespråkare som skulle använda de yttersta medel för att lyckas. I annat fall skulle det gå ut över honom själv.

Men å andra sidan ville Gehnfeldt icke gå till en direkt brytning med Stråvall. Icke nu. Och brytning skulle det otvivelaktigt komma till, om Stråvall nu satt sig i sinnet att utkräva reverserna och icke finge dem. Gehnfeldt skulle nämligen i längden icke kunna finna antagliga skäl att behålla dem. Därför hade Stråvall icke fått råka honom.

Hade Gehnfeldt kunnat finna sig i en sådan motgång som att få ett nej från Ingrid Wiepe på ett anständigt frieri, skulle han icke varit den han var. Hans framgångar i affärerna och icke minst på den nöjesmarknad han gjort till sin -- i likhet med samtida gulascher av olika nationalitet och art -- hade varit så stor, att han nu icke tillät sig att misslyckas. I varje fall skulle det svida och bränna omkring honom, om något skulle gå emot. Finge han icke komma in i familjen Wiepe, så skulle icke heller Stråvall nå det mål han i sin barnsliga godtrogenhet inför kompanjonen skrutit över att han så när redan nått.

Hans sista båda kort i det höga spelet skulle vara: reverserna utan Stråvalls hjälp eller -- Stråvall med reversernas hjälp.

Godsägare Gehnfeldt hade förut stannat vid tanken att Ingrid skulle kapitulera inför blotta upplysningen, att han hade reverserna, som hon icke skulle kunna inlösa.

»Tag mig och gör vad ni vill med mig», skulle hon säga, »men några penningar har jag inte.» Han skulle framträda som den ädle och riva sönder reverserna: »Endast som min maka», skulle han säga, och i enlighet med denna tankegång skulle hon falla i hans armar ...

Men efter mötet med Ingrid på Kompaniet hade han känt sig en smula osäker. Han hade då funderat ut, att han strängt taget hade också en annan väg, nämligen just den att skicka som sin förespråkare Stråvall, hotad med skandal om han icke nådde resultat -- ty då skulle reverserna fram.

Vunne Gehnfeldt icke framgång på någon av dessa vägar, skulle han i båda fallen likväl störta Stråvall, och det var inför den utsikten han skyndsammast ville avveckla sina affärer med honom.

Nu hade han nått en god del av sitt mål åtminstone i fråga om affärerna. Det stärkte hans tillförsikt beträffande det andra målet -- Ingrid Wiepe.

Och i denna tillförsikt körde Gehnfeldt ut i sin bil för att studera blomstermarknaden. Han fann att säsongens förnämsta blommor voro liljekonvalje, violer och nejlikor och beslöt sig för en ansenlig bukett av de förstnämnda, som han jämte sitt visitkort skickade under Ingrid Wiepes adress.

Godsägaren K. G:son Gehnfeldt, Colossus, kunde icke drömma om, vart denna blomsteruppvaktning skulle leda.

Samma eftermiddag körde Gehnfeldt omkring i trakten av Wiepes bostad och lät sin bils valthornssignal ljuda. Det syntes honom ganska självklart, att Ingrid Wiepe efter denna nya uppvaktning icke skulle kunna motstå ett förslag om en biltur, om han liksom av en tillfällighet skulle möta henne. En färd till Ulriksdal eller Drottningholm, tja, varför inte till Saltsjöbaden, skulle reta aptiten, och man skulle kunna äta en middag sådan som hans kvinnliga bekanta brukade sätta värde på ... Hans tankar rusade så lätt vidare, eftersom han börjat bliva van vid framgång. Den tid då han hade motgångar i livet var länge sedan förbi.

Tanken på Saltsjöbaden blev allt starkare och Gehnfeldts fantasi allt livligare kring denna plan, men han insåg, att han icke direkt kunde söka upp henne redan nu.

»Blommorna måste först verka», tänkte han förnöjd.

Men åter kom otåligheten liksom alltid när hans starka passion var inriktad på ett bestämt mål.

»Skall jag ringa baron Wiepe ...»

Detta var en ny väg. Han hade verkligen snuddat vid tanken en gång tidigare. Det var för övrigt vid deras första sammanträffande. Kanske han till och med framkastat något förslag om en trevlig bridgeafton.

»För sjutton, Wiepe är ju en ung galant herre. Han vill roa sig», tänkte Gehnfeldt, medan bilen strök genom gatorna. »Den vägen är ju fullt legitim, haha ...»

Innan han tänkt vidare på saken gav han sin chaufför order att köra till bostaden. Han sprang uppför trapporna och ringde till Regeringsgatan. Hans glada änka där hade alltid möjligheter att skaffa samman lämpligt umgänge. Men när han fick svar på det hemliga numret, lade han tyst ned luren.

Denna kvinna vore högst olämplig i detta sammanhang ...

I stället ringde han till Gunnars byrå.

-- Baron Wiepe ligger sjuk, svarade man.

Det var en motgång.

Han ringde till bostaden. Det var alltid en vänlighet mot familjen att höra efter hur dess huvudman befann sig.

Gehnfeldt ringde.

-- Det är godsägare Gehnfeldt, svarade han, då han hörde en manlig röst i telefonen.

Ett ögonblick hade han inbillat sig, att det var Stråvalls röst, men han hörde, redan då numret angavs till svar, att rösten var mera manlig än hans kompanjons.

-- Å, är det baron Wiepe själv, tillade han, då det sedan blev tyst på andra sidan.

-- Baron Wiepe ligger allvarsamt sjuk, svarade rösten. Var det något som skulle framföras till honom?

-- Nej visst inte, jo tack, en hälsning. Jag hörde just att han var sjuk, men när min herre svarade tänkte jag, att det kunde vara han.

-- Ja, min herre känner honom ju mycket obetydligt.

-- Förlåt, kanske får jag fråga med vem jag har den äran? ...

-- För all del, det är ingenjör Hjelm.

Gehnfeldt kände sig ytterst illa berörd. Han visste att han icke tagit miste, då han trodde sig se Folke Hjelm i sällskap med Ingrid och en annan dam på Kompaniet. Han hade haft besök av Folke under den tid denne sökte lägenhet, och en av Gehnfeldts agenter hade rapporterat, att en ingenjör Hjelm hade »uppträtt ytterst olämpligt», då han icke kunnat få en ledig lägenhet. Han hade icke varit »önskvärd» som hyresgäst. »Ingenting att tjäna på», som agenten sagt.

-- Kanske jag kan få tala med någon av familjen, sade Gehnfeldt i avmätt ton.

-- Det är tyvärr ganska olämpligt, svarade Folke.

Gehnfeldt rasade och lade ned luren.

Han gick genom rummen och kastade cigarraska omkring sig i förtreten. Det var icke vackra saker han tänkte och muttrade för sig själv om Folke Hjelm. Dagen var förstörd och han visste för ögonblicket icke någon avledare för sitt raseri.

-- Jag hör att godsägarn är hemma ...

Det var en av tjänstefolket i hans ungkarlsvåning, som dristade sig in, en ung flicka som trodde sig våga störa sin herre när som helst -- såvida icke en viss dam var närvarande.

-- Jaså, det till och med hörs att jag är hemma, röt han.

Flickan tog ett steg tillbaka.

-- Nå, vad är det fråga om?

-- Jo, dom ringde från en blomsterhandel och frågade, vad de skulle göra med blommorna som godsägarn skickat.

-- Är ni galen människa? Det ...

Han bröt ut obehärskat, och flickan brast i gråt.

-- Ringde blomsterhandlarn eller vem ...

-- Det var en fröken som ringde, och hon sa att det var från blomsterhandeln, där godsägarn hade beställt blommor som skulle skickas.

-- En fröken och blomsterhandel och skicka mig hit och dit. Vad hette idioten?

-- Det vet jag inte.

-- Är ni alldeles vansinnig, tar ni emot en ringning utan att veta vem det är?

-- Jag tro... odde ...

-- Man tror ingenting nuförtiden.

Flickan snyftade hysteriskt.

-- Vad tro... odde ni?

Gehnfeldts kokerska kom in. Med händerna i sidorna ställde hon sig i dörren.

-- Vad vill fru Jönsson?

-- Flickan är mycket klen, godsägarn, och det kanske inte står rätt till med henne heller.

Flickan drog sig mot kokerskan och gnällde som en piskad hund.

Gehnfeldt var blek av raseri. Hans ögon rullade, och till och med den resoluta kokerskan var rädd. Flickan hade sjunkit ned på golvet och grät ohejdat.

-- Hon trodde väl, att godsägarn själv skulle veta, var han beställt blommorna, sade kokerskan.

-- Det rör er inte. Varför lägger ni er i den saken, fru Jönsson?

-- Nu skall godsägarn lugna sig, så skall jag försöka rätta till det. Får jag ta in en grogg så länge?

-- Visky, ren visky.

-- Ja då, godsägarn.

Hon vände sig mot flickan som hon hjälpte på benen igen:

-- Seså, kom du med mig.

Gehnfeldt var redan i färd med att leta i telefonkatalogens yrkesregister och ringde på Allmänna:

-- ... kom tillbaka ... vad me ...

Han hade nått det stadium av sitt raseri, då han brukade stå i givakt. Men han var nu till det yttre alldeles lugn.

Blomsterhandeln meddelade, att blommorna kommit tillbaka med hälsningar att det måste vara något misstag och att avsändaren borde underrättas härom.

-- Javisst, jaha, sade Gehnfeldt i nästan skämtsam ton. Naturligtvis hade jag satt den där adressen, jaha, det var ju mitt eget misstag. Tack, blommorna kan ni ju behålla ... Nej, det gör detsamma ... hahaha ...

Han kastade luren i klykan så att det skallrade i apparaten.

-- Varsågo, godsägarn.

Kokerskan neg med viskybrickan.

-- Se här, fru Jönsson, sade han och slog upp ett väldigt glas.

Han tömde det i ett enda drag.

-- Kanske det får vara något tilltugg?

Gehnfeldt svarade inte på frågan.

-- Jojo, fru Jönsson, det finns idioter.

-- Ja, godsägarn, det vet man nog.

-- Folk som äro fattiga som kräk skulle inte mopsa sig.

-- Nej, man får allt vara ödmjuk ...

-- Hör nu, fru Jönsson, den där flickan får sluta. Se här är femtio kronor. Ge henne det och bed henne gå.

Han slängde fram en sedel, men kokerskan såg besvärad ut och tog inte upp den.

-- Ursäkta mig godsägarn, men kanske det vore bäst om godsägarn själv gjorde upp med henne.

Det var tyst en stund.

-- Ja, jag skall be henne komma in, sade kokerskan och gick.

Gehnfeldt gick till telefonen och ringde Regeringsgatan:

-- I kväll är jag upplagd för vad som helst, sade han.

KAP. XXII. En promenad.

Stråvall hade på senaste tiden känt liksom kylande ilningar kring mellangärdet, men han hade inte kunnat finna någon beläggning på tungan, som kunde sätta obehaget i sammanhang med magen. Detta gjorde honom ängslig. Fröken Wagner hade sagt honom, att den där känslan kring mellangärdet var tecken på nervositet.

-- Det är något som direktörn går och grubblar på, det har jag nog lagt märke till. Sådant tar. Det vore bäst att resa bort en tid, till Åre eller Jerkin, föreslog hon en dag.

En hel rad andra goda råd hade hon givit. Stråvall behövde massage, bad, punsch, silkespyjamas ... och så borde han tänka på att gifta sig.

-- Fast det finns naturligtvis massage och massage, bad och bad, och ...

Hon hade tänkt fortsätta men avbröt sig. Det hade under denna tid uppstått en hel del underliga hygieniska institut, till vilka hon icke fann anledning adressera Stråvall, även om behandlingen där kunde vara så ytterst tillmötesgående.

I stället tillade hon:

-- Direktör Stråvall har ju gjort mycket bra affärer på sista tiden. Nu skulle direktörn tänka på det direktörn alltid har sagt, att det gäller att koppla av, innan prisfallet kommer.

-- Det ligger något i det, fröken Wagner, svarade han.

Men han log för sig själv. Hon visade sig så mån om hans ekonomi! Fast, för all del, hon var ju mån om hans hälsa också. Kanske ett glas punsch verkligen skulle lugna nerverna ...

-- Fröken Wagner, ni kan gärna köpa litet punsch, sade han.

-- Se där ja, det skall direktörn få se gör susen.

Det lugnade honom i varje fall att tala med henne. Han insåg själv, att denna ängslan skulle kunna bli farlig i längden. Han visste nog att hans affärer lyckats till och med över förväntan. Han skulle nog också kunna avveckla dem före den väntade prisfallskrisen -- fast denna kris skulle nog sist nå bostadsmarknaden -- eftersom lagen skyddade just den art av företag som Stråvall vetat att lägga an på.

Hans ekonomiska ställning var alltså trygg.

Men så mycket osäkrare var hans ställning hos Wiepes och detta betydde -- hans samhällsställning. Oron att genom reverserna ha gjort sig omöjlig i familjen Wiepe hade legat över honom som en mara om nätterna. I sina yrvakna skräckfunderingar hade han visserligen sett en reträtt hägrande i fjärran, en verkligt hederlig reträtt -- anstalten för sinnessjuka och övernervösa där hemma i Brinkeberga. Men i klarvaket tillstånd hade han funnit denna utväg motbjudande. Det var ju dock icke nu som den gång, då han dränkt Jakobs kaninungar ...

Men nu hade han krossat Ingrid Wiepes syrenbukett, och vad som stod i sammanhang därmed var ganska allvarligt.

Han hade sett sig tvungen att på något sätt hindra Wiepes att återsända blommorna och därigenom framkalla Gehnfeldts raseri. Så impulsiv som Gehnfeldt var kunde han mycket väl tänkas rusa åstad med reverserna och göra en skandal, om han såge sig direkt avsnoppad av Ingrid. Detta ansåg sig Stråvall ha förebyggt genom att spoliera blommorna. Men han begrep också granneligen, att han i stället skulle framkalla Ingrids raseri i så mycket högre grad, och detta kunde vara mycket allvarligt. Han visste ju nu att Folke Hjelm och dennes syster återförts till Wiepes umgänge. Med kännedom om Ingrids temperament tog Stråvall för givet, att hon skulle berätta historien om syrenerna också för ingenjör Hjelm, och så mycket kände han denne, att han i ett dylikt sammanhang skulle kunna befara en redogörelse för deras mellanhavanden rörande den där olycksaliga lägenheten. Det var ett helt komplex av ytterst obehagliga möjligheter. Han skulle icke kunna undgå kollision med någon av dessa, om han just nu besökte Wiepes. Visserligen skulle han ha Harriets skydd, men också det kunde svikta. Därför hade han hållit sig undan dessa dagar. Pausen var dock icke längre än många andra gånger mellan hans besök.

Men just denna gång finge det icke dröja alltför länge. Ett nytt moment hade inträtt, ja, det var sannerligen den avgörande punkten i Stråvalls hela samvaro med Wiepes. Han hade kysst Harriet, och han insåg att hon icke skulle fatta dessa kyssar annat än på ett enda sätt. Det var frågetecknet efter hans många år långa frieri, och det var hennes jakande svar. Men detta svar vilade på förutsättningen att hon bedömt honom rätt och att han verkligen var just den som han under alla dessa år givit henne intryck av att vara. Och just nu kunde han befara något så katastrofalt som att själva grundvalen för Harriets uppfattning av honom rycktes undan.

Adrian Stråvall var på halster, andligen talat, och lågan brann livligt och gladt inunder.

Otvivelaktigt väntade Harriet ett besök av Stråvall, vilket också skulle gälla hennes mor och Gunnar som hennes giftoman. Det låge stor risk i att icke omedelbart göra detta besök, men lika stor risk i att göra det, innan Ingrids sannolika vrede dämpats.

Hela den säkerhet Stråvall tidigare vunnit gentemot Wiepes var nu borta. Den hade överflyttats på det ekonomiska området, där han egentligen aldrig hade behövt den. Men ... där var återigen slutpunkten i de senaste dagarnas funderingar:

Endast genom en stark ställning i familjen Wiepe skulle han vinna glans åt sin förmögenhet.

Utvecklingen hade alltså fört honom till en uppfattning alldeles motsatt den från vilken han utgått:

Endast genom en god ekonomisk ställning skulle han kunna vinna glansen av att vara en vän hos Wiepes.

Stråvall klädde sig hastigt till förmiddagsvisit hos Wiepes och ringde i telefonen för att höra om det skulle passa. Någon av betjäningen svarade, och först nu fick Stråvall veta, att Gunnar var sjuk. Han bad att få tala med Harriet.

-- Hur är det med Gunnar? Jag har varit borta i affärer och inte kunnat ge mig till känna, hur är det Harriet, frågade han.

-- Det är allvarligt, Adrian. Gunnar har sagt, att han vill tala med dig, och vi hade tänkt skicka bud på dig i dag.

-- Så förfärligt ledsamt, Vad är det för sjukdom?

-- Spanskan.

-- Spanskan, sade Stråvall efter.

Och genast tillade kan:

-- Då vet jag vad det vill säga.

-- Har du haft någon känning av den, Adrian?

-- Nerverna äro litet oroliga. Jag har fått ordination att resa till Åre eller till Norge.

-- Bara det inte blir illa med dig.

-- Det behöver inte bli det, men det finns en enda risk.

-- Vad säger du? Vilken ...

Ja, det kanske är fegt av mig, men jag kan inte hjälpa det. Jag måste absolut hålla mig undan alla smittoförare.

-- Jag förstår ... det kan bryta ut, om du får direkt smitta ... men Gunnar ... Vill du vänta i telefon.

Efter en stund kom Harriet tillbaka. Hon var tydligen upprörd och talade nästan viskande:

-- Gunnar kan inte fatta, att du inte kan komma, säger han. Jag måste säga, att du skulle resa bort, och att du är sjuk. Jag förstår ju så väl, att du inte kan komma, men det är olyckligt, vet du, på ett sätt ... ja Adrian, jag måste råka dig ... och sedan skall du resa bort en tid. Kan jag träffa dig nu? Det är ett uppdrag från Gunnar också ...

Harriet grät.

-- Jag kommer genast. Jag tar risken, Harriet.

-- Nej, nu vill inte Gun... Jag kan inte säga det i telefon. Kom genast ut till Djurgårdsbron.

-- Jag kommer.

Stråvalls färd till mötesplatsen var snabb, men Harriet var före honom där.

-- Nu skall vi gå långt ut och tala förståndigt, började hon.

Orden stucko honom, och han tyckte sig förmärka något nytt i Harriets blick, ett beklagande eller så, men det kunde också vara sorg över Gunnars sjukdom.

Stråvall hostade ett par gånger.

Kanske det inte är bra för dig att gå, undrade hon. Du måste ha arbetat för mycket på sista tiden.

-- Det är inte utan att jag har det ... Men jag skall promenera mycket, så det skall du inte vara orolig för. Det gör mig godt.

Hon rynkade lätt på näsan, som om hon tyckt att han onödigtvis uppehållit sig vid sin egen person. Detta undgick honom inte, och han anade oråd. Följaktligen log han och såg ut i rymden.

-- Du känner ju Ingrids humör. Hon blev rasande på dig för att du snavade över blommorna. Nu är det så förstår du oss emellan sagt, att ...

Stråvall lyste upp. Det där »oss emellan sagt» värderade han till några hundra tusen kronor ...

... Gunnar och ingenjör Hjelm, som du visst känner -- fortsatte hon -- har blivit ganska goda vänner igen på sista tiden. Ja, du förstår det är en smula hett mellan Gunnar och Signe Hjelm ... gammal kärlek. Och de båda Hjelmarna ha bestämt något mot dig. Jag måste säga, att det inverkat på Gunnar. Men det är i sammanhang med en annan sak som du kanske inte borde ha gjort. Ja, det är Gunnars fel också, tycker jag. Gunnar kanske inte går igenom den här sjukdomen. Han tror det inte själv heller, och just i går kväll hände det något obehagligt. Den där påflugne Gehnfeldt ringde; tydligen ville han tala med Ingrid. Ser du han hade skickat blommor i går igen, men de returnerades, och det var väl därför han ville träffa Ingrid och begära en förklaring. Men Folke Hjelm som var hemma avspisade honom i telefon ...

Stråvall kände, att han bleknade, och leendet, som han till varje pris måste bevara, vanställde hans ansikte. Det var som att lyfta en förfärlig tyngd att hålla, det uppe.

Harriet fortsatte:

-- Det måste ha varit något resonemang om saken förut mellan Ingrid och Gunnar. Kanske Folke också varit med. I alla fall yttrade Folke något om att det var tur, att du inte ramlat också på dessa blommor.

Nu fick Stråvall en häftig hostattack. Det behövde han så väl i detta ögonblick. Det var inga småsaker för honom det Harriet berättade, och därtill kom, att Harriet efter hand lade bort både titel och tillnamn, när hon talade om ingenjör Hjelm. Det där »Folke» tydde på intimare bekantskap än Stråvall trott råda mellan dem.