Part 1

Daniel Berg MOLOKS LEENDE

DANIEL BERG

MOLOKS LEENDE

ROMAN

STOCKHOLM P. A. Norstedt & Söners Förlag

STOCKHOLM 1922 KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER 222105

INNEHÅLL.

Sid. Kap. I. Fåglarna under himlen ha sina nästen, men ... 7 » II. Gamla kvarter om natten 17 » III. En hunds herre 26 » IV. Två världar 37 » V. Gentlemän på landet 46 » VI. Efter en bättre middag 56 » VII. Drivhusblommor 67 » VIII. Herr Stråvalls kallelse 77 » IX. »En jobbare är det vidrigaste som finns.» 87 (Harriet Wiepe.) » X. Det var en gång ... det kunde ha varit ... 98 » XI. Teori i praktik 109 » XII. Marmortrappor för gamla hus 120 » XIII. Tillfällets män ... 131 » XIV. Vägen som leder till ett hem 142 » XV. Patricier och plebejer 153 » XVI. Tidsröster 163 » XVII. Strategen Adrian Stråvall 173 » XVIII. Moloks offer ... 183 » XIX. Colossus ... 193 » XX. En kyrkogård och lätt vin 203 » XXI. Godsägare Gehnfeldt intime 213 » XXII. En promenad 223 » XXIII. Starka makter 239 » XXIV. »Tillfällets kvinna» 250 » XXV. Ugnen och människorna 264 » XXVI. Ingrid Wiepe 269

KAP. I. Fåglarna under himlen ha sina nästen, men ...

Det var sannerligen en lust att se lektor Tedelius draga ut på söndagsmorgnarna mot Blockhusudden eller Ulriksdal med lektorska och sex barn, alla välskapade från topp till tå. Familjen utgjorde en hel liten vandrareförening, som man kände väl till vid Sturegatan, där lektorns haft sin präktiga våning i snart femton år. Man måste ju lägga märke till Tedeliusarna, för det var som en gammal cyniker en gång sagt »en kärnras, värd att lägga på».

En sommar, medan fönsterna ännu voro vitmenade i våningen vid Sturegatan, läste grannarna i tidningarna, att Hervor Tedelius var förlovad med någon som hette Folke Hjelm, och eftersom man ingenting visste om den unge mannen var nyfikenheten stor. Men när söndagspromenaderna började igen på höstterminen, räknade den lilla vandrareföreningen nio medlemmar, och grannarnas antaganden besannades. Fästmannen var en ståtlig ung man, som i vad för ögonen var icke stod Tedeliusarna efter. När fästparet promenerade ut på egen hand genom Humlegården, var det en och annan som vände sig om efter dem.

Det var ett maka par.

Varken lektorn eller lektorskan Tedelius tyckte om långa förlovningar. Särskilt som släkten var stor, fanns det en massa varnande åskådningsmaterial i den vägen att peka på, och i talet till de nyförlovade hade lektorn lagt in sin oundvikliga fras i dylika fall: »Klipp nu till och gift er snart, så man kan börja umgås.»

Ja, efter ett halvår skulle de med säkerhet vara gifta.

Under denna förutsättning gick ett helt år och ett halvt därtill, vid vars slut Folke och Hervor med stöd av släkt och vänner på ömse sidor alltjämt spanade efter en bostadsvrå till det blivande hemmet. De genomlevde alla våningsletandets besvikelser, stretade uppför nattsvarta baktrappor eller mattbelagda marmortrappor, gingo och funderade på fallfärdiga kåkar, som de sangviniskt sågo förvandlade till små idealhem, räknade med husköp och amorteringar men kunde inte ens rå med de fyra tusen »i avträde och diverse möbler», som annonsen löd om en rätt beboelig trerumslägenhet. Lektorn avrådde bestämt från skuldsättning för sådant ändamål. Själv kunde han inte bidraga. Han hade i alla år lagt sista skärven av sin lilla lön på hemmets altare, och Folke hade för sin del nyss lyft sin första av amorteringar ograverade månadslön i trafikverket, där han nu blivit ordinarie.

Tiden fordrade något mera än vanlig hyra för åtkomsten av en lägenhet, och detta mera hade varken Folke eller hans vänner till hands.

Det led mot julen.

Lektorn satt i sitt skrivrum i nattrock med långpipan mellan knäna, förmodligen just så som hans pojkar i andra ringen föreställde sig, att en lektor skulle sitta, då han var i färd med att sätta deras höstterminsbetyg. Det var också det han var. En vikbar bordlampa med grön skärm var den enda som utom honom själv fick böja sig ned över en liten tegelröd anteckningsbok. Med ledning av denna präntade lektorn bokstäver och siffror på betygsblanketterna. Ute i det stora rummet böljade rökhavet i skymning, men längs väggarna blänkte en och annan guldrygg i bokhyllorna i skenet från lampan där framme -- där öden avgjordes.

»Andersson, jaha med två s, Blomberg, Cederlund ...», kontrollerade lektor Tedelius. »Kristendom AB, jaha ... gymnastik och vapenövningar BC ... hm, det är förunderligt med de läskarlarna; dåliga gymnaster», reflekterade lektorn godmodigt och småsmackade på pipmunstycket.

I matrummet, näst intill, hjälpte småflickorna husan att fara över silvret. De stodo vid det stora ekbordet, som var skyddat med en påkastad vaxduk, och gnodde med sämskskinnslappar, tills husan blev nöjd med resultatet och lade bort sak efter sak på serveringsbordet vid kakelugnen, där lektorskan sedan skulle syna deras verk. Inne i pojkarnas rum rullade leksakskanonernas åskor över stackars tennsoldater. Det var stängt till förmaket, där lektorskan och näst äldsta dottern hemligen sydde på julklappar.

Det troddes i förmaket, att Hervor satt i sitt rum över en bordlöpare, som skulle bli hennes mammas stora överraskning på julafton, men i själva verket var det nu tredje gången hon halvt i smyg strök utmed sin pappas bokhylla med ett band av Nordisk familjebok i handen. Lektorn hade nog märkt, att det tassade borta i rummet, men där fanns också i ena hörnet en spiraltrappa ledande upp till sängkammarvåningen, och det kunde ju vara jungfrun, som var på väg upp eller ner. Där uppe var sängkammaren, småflickornas rum och ett före detta kök, som nu beboddes av innejungfrun för att husan skulle få vara ostörd på nedre botten.

Men tredje gången det tassade vid bokhyllan såg lektorn upp från betygsättningen.

-- Jaså, det är du, tösen, sade han med värme.

Och med spjuveraktig min och varnande pekfinger i luften tillade han:

-- Om du inte vet vad du skall göra, så läs Nordisk familjebok, det är alltid nyttigt. Fåfäng gå ...

Det var hans gamla käpphäst det där med familjeboken, och både pekfingret och spjuverminen skulle beteckna självironi, eftersom de vuxna flickorna brukade skämta med sin pappas käpphäst. Men hade inte lektorn omedelbart dykt ned i anteckningsboken igen, skulle han kanske lagt märke till en bestört åtbörd hos Hervor. Hon gjorde en hastig, nästan hörbar inandning.

-- Förresten kanske jag stör pappa, sade hon med en lätt dallring i rösten och gick.

När hon kom tillbaka in i sitt flickrum åt gårdssidan, stannade hon mitt på golvet under ampeln och gjorde åter den där korta nästan hörbara inandningen men stack fort ett finger mellan tänderna som för att tysta sig.

På soffan, som också var hennes säng, låg broderiet, men hon kunde inte genast komma sig för att arbeta. Helst hade hon just nu velat gå in till sin mor i förmaket och sitta tätt bredvid henne och sy flitigt utan att säga ett ord. Men den där olycksaliga bordlöparen skulle ju vara en överraskning; åtminstone måste något sken av en överraskning bevaras, helst som det väl nu var sista julen hon skulle vara hemma.

Ja, det måste vara sista julen ...

Innan hon beslutit sig för något, låg hon på soffan med huvudet inborrat bland kuddarna i en skälvande gråt utan många tårar.

Så hade hon tillbragt ändlösa timmar de senaste kvällarna och nätterna, och när hon legat vaken, hade hon önskat, att natten skulle dröja kvar, att gryningen skulle skymma till ny natt, att det bara skulle vara natt. De mörka timmarna räckte ej till för hennes tankar. Det var så mycket att fråga minnet om och så mycket att räkna emot framme i tiden. Men ibland kunde hon le i mörkret med kudden tryckt mot sitt bröst, när hon tänkte på sommaren och det lilla fiskeläget på ön, där hon och Folke dröjt kvar efter de andra.

»Om vi bara haft en smutt att bo i, så hade vi ju varit gifta ett halvt år nu», brukade Folke säga.

Detta var en av vilopunkterna för Hervors jagade tankar. Visst hade Folke rätt i det, men ... och så irrade tankarna vidare ...

Hon var vacker också nu i sin förtvivlan, där hon låg med det blonda yviga hårsvallet bland kuddarna. Blusen hade glidit ned över axeln och lämnade ena skuldran bar nästan så långt som solbrännan nått ned på sommaren. Den veckade kjolen föll så, att den betonade smidigheten och formfulländningen hos hennes kropp. Som hon låg där på sidan med höftens linjespel fortlöpande, liksom förgrenande sig ut över alla hennes lemmar, var hon fysiskt fullkomlig.

Ett litet väckarur på toalettbordet gav sig plötsligt till att ringa på sjuslaget. Hon gjorde sig ingen brådska att tysta ned det. Det nästan livade upp henne. Det var en omväxling i denna enahanda tankejakt över områden som icke hade några nya utsiktspunkter. Hon hade ställt väckaruret på sju häromdagen för att klockan åtta vara på Söder och se på en lägenhet, där vid hennes ankomst trappan var fylld av folk, unga kvinnor, unga män i tävlan med de gamla om ett hem ...

Det rörde helt lätt vid dörren. Hervor kastade en hastig blick i spegeln och rättade till sig. Hon skakade undan håret med en nästan yster rörelse och gick med öppna armar mot dörren.

-- Folke, du, du ...

Han tog hennes båda händer, när han kysst henne länge, och såg jublande in i hennes ögon.

-- Hervor ... det kan ... ja, jag bara säger det _kan_ hända, att vi få en vrå i alla fall.

De voro yra av glädje båda två, när han berättade:

-- Jo, som du minns hade jag sällskap med Gunnar Wiepe i går, när jag mötte dig. Nå, i dag kom byråchefen in i mitt rum och gratulerade mig till att ha fått en våning. Jag blev naturligtvis högst förbluffad och frågade vad han menade. »När ni känner baron Wiepe, känner ni naturligtvis Stråvall», sa' han, »och hos honom lär det nog finnas lägenheter. Han har väl ett hus i var stadsdel, den kurren.» Jag hoppade genast på och pumpade honom med resultat att jag en kvart senare var uppe i Rusthållaregatan 5 och presenterade mig för en direktör Stråvall, Adrian hette han visst på dörrskylten. Jag påstod, att jag visste, att han skulle ha en ledig lägenhet till första januari.

-- Men Folke ...

-- Ja, vänta får du höra, fortsatte han. »Tja», menade karlen och inspekterade mig hela tiden med ett kallgrin, som måtte höra till hans särskilda utmärkelsetecken, »det kanske skulle kunna bli en lägenhet, men det är redan så många som reflektera på den. Det är ensamma personer förstår herr ingenjören», ja, fy fan, karlen var ett servilt äckel, men vad får man inte finna sig i. Jag sa, att jag också var ensam person för tillfället, men att vi ämnade gifta oss så fort vi fått våning. Han frågade efter dig, efter min lön och efter mina bekanta. Eftersom jag hört ett visst rykte, sa jag, att jag kände baron Wiepe, och att du kände Harriet Wiepe en smula, och då knäppte han nästan händerna, såg ännu äckligare ut än förut och antecknade mina uppgifter på en lapp. Han frågade, om jag ville referera till baron Wiepe, men när han fick veta, att jag bara kände Gunnar helt flyktigt, kom kallgrinet igen, precis som om han tyckte sig ha avslöjat en bedragare. Jo du den var läcker må du tro.

-- Men hur gick det, Folke, jag dör av otålighet.

Hervor strök händerna mot varandra av iver och spänning.

-- Det gick så, att jag under närmaste tiden skall få veta ... ja, veta hur det gick. Och inemot nyår får vi se härligheten.

-- Bara vi finge den.

Det var något i Hervors röst, som om hon trots allt inte önskat sig till den hägrande lägenheten.

-- Du ser så fundersam ut nu, tösen, sade han och tog hennes ansikte mellan sina händer. Just nu var du ju så hjärtans glad. Du måste vara glad. Vi får lägenheten, och så rätt som det är är du min fru ... Å, du och jag, tösen, tänk bara, vi två och ett litet hem. Det svindlar ...

Hon slog armarna om hans hals, kysste honom och grät.

-- Lilla, lilla tösen min, tröstade han.

-- Å du käre, vad det känns skönt att få gråta ut ...

Det var tårar som länge sökt utlopp.

-- Tror du ... säg om du tror, att det skall lyckas.

-- Ja vet du, jag tror, att vi få lägenheten, sade han med en ton som skulle verka full av tillförsikt.

-- Men ... nej, det är väl bara en elak aning, log hon mot honom mellan tårarna, om det ...

Hon avbröt sig och kysste honom.

-- Jag vill inte att du skall ha onda aningar. Du vet att jag alltid blir rädd för dem. Du får ju alltid rätt ...

Han hade alltid måst ge henne rätt, då hon varnade för något. Hon hade sina förkänningar ibland. Det låg något så sunt och friskt i henne. Hon var så ärlig och rättfram, att hon genast blev misstänksam mot det som föreföll henne oäkta.

-- Var han _läcker_ säger du? Ja, jag vet ju vad du menar med det ordet.

Det var ett av Folke Hjelms uttryck.

Men så kom hon att tänka på Harriet Wiepe.

-- Vad i all världen har Wiepes med den där Stråvall att göra, frågade hon och glömde tårarna för sin nyfikenhet.

-- Jojo du, sade Folke så långsamt som möjligt för att hålla kvar hennes intresse vid den välkomna avledaren. Det påstås, att Harriet Wiepe skall förlova sig med direktör Stråvall.

-- Harriet Wiepe förlova sig? En människa med social fluga och glasögon ...

-- Stråvall hade också glasögon, sade Folke med oefterhärmligt tonfall.

En av småpojkarna kom in och ropade »kvällsmat» för att ridande på Folkes axlar föras in till familjen.

KAP. II. Gamla kvarter om natten.

Rusthållaregatan låg i nattdimma. Stenläggningen svettades. På gångbanornas smutsfeta sluttande ytor bildade gasskenet små glittrande kretsar under lyktorna som sicksackvis krökte arm från husknutarna. Kvarteren stodo dåligt rättade i gatulinjen som sömniga kompanier vid en nattuppställning.

Vid porten till ett av de yngre husen satt en våt pudelhynda och gnällde, övergiven av make eller husse, vilket det nu kunde vara. Storstadens fjärrljud smälte samman till en tynande symfoni, då och då överröstad av klockslagen från Pauli kyrka i gatans förlängning.

Det var en sådan där natt, då råttorna äro ute och gno längs stenmurarna. Kanske de äro ute och se sig om efter varmare bostäder, när det lider mot snötiden. Men även eljest bruka de göra Rusthållaregatan till sin nattliga rännarbana. Här tassa de gladeligen fram och tillbaka mellan Kvarntorgets kötthallar och Pauli kyrkas gravar. Det är en gammal ful råttstam med otäcka anor, som grasserar i denna stadsdel. Här ligga vägg i vägg med pantinrättningar, kommissionsaffärer och antikvariat de stora slakterigrossisternas köttmagasiner, som påfyllas varje dygn för att det nästa mätta storstadens hunger.

Husen ligga gyttrade samman och bilda de gamla kvarteren:

Hästmanen, Metmasken, Stövelknekten, Poeten, Änkemannen och Skedbladet.

Överantvardade åt en tid som gått dem förbi sucka de nu i minnen från förnöjsammare generationer.

* * * * *

Tornklockan i Pauli pekade mot midnatt.

En gammal nattuggla strök längs den snedgångna trottoaren. Hon såg sig om i gatukorsningarna, sade några hesa ord och gnolade dessemellan, allt under det hennes trasiga bottiner sörplade i sig av gatans elände. Hon mötte pudelhyndan, som igenkännande kom fram och vänskubbade sig mot hennes kjol.

-- Jaså, det är så nu igen, småmuttrade kvinnan och följde med djuret, som vädjande såg upp i hennes ansikte, viftade med svanstofsen och gnällde mot porten.

Denna port var stor och solid till skillnad från de andra i grannskapet, och den hade i sin ena halva en liten dörr. Hunden ville in här, men när den såg, att dörren var låst -- vilket djuret tycktes begripa -- sprang den bort till en i hushörnet invälvd trappentré för att genast komma igen och klaga över att också där var låst.

-- Nej måntro, hon stänger hellre ute den här klenoden än hon låter porten stå öppen för mig, knarrade nattugglan och ryckte i dörrlåset.

Och så kom det som ett dovt buller ur halsen på henne:

-- Ändå fick hon en krona i söndags för att låta por...

Det slamrade i soptunnor inne på gården. Trötta steg slevade fram över cementen. Åter buller av ett lock som slogs igen och så klafs, klafs.

-- Hm, nu går hon och rotar i tunnorna igen den gamla dassråttan.

Hunden gnällde, och kvinnan ryckte på nytt i dörren. Stegen inne på gården stannade av, liksom tvekande, närmade sig sakta och kommo till slut till porten.

-- Vem är det, frågade en ängslig gumröst inifrån.

-- Jo, det är klenoden som vill upp till husse sin, svarade kvinnan ackompanjerad av hundens klagolåt.

Den lilla dörren i porten låstes upp, och i skenet från gatan framträdde en gammal böjd, nästan dubbelvikt gumma. Paltorna hon hade på sig kommo henne mest att likna ett vandrande jättestort getingbo.

-- Du får en krona i morgon, om du låter dörren stå, viskade nattugglan, men i detsamma hörde hon steg på gatan och vädrade rov.

-- Seså, tag nu hundkräket ... men dörren ...

Hon knöt näven i luften, ruggade upp sig ett tag och strök åter ut på gatan.

-- Tyst, jaja men det är då för galet, sade den gamla för tredje gången på den lilla stunden och slevade in på gården i sina nedtrampade för stora manspjäxor.

Så tryckte hon på en knapp och trollade fram ljus i fem trappvåningar. Hunden sprang före uppför fyra marmortrappor, krafsade på en dörr, återvände för att möta den gamla och fortsatte så upp och ned för trapporna, tills gumman med en skrällande hostattack hunnit upp.

En ung kvinna i nattdräkt och med huvudet fullt av papiljotter öppnade dörren på glänt, och hunden trängde sig in.

-- Å det var snällt Tilda, sade hon. Vad skulle direktören sagt, om Bjuttan hade varit ute i natt. Det kan väl inte ha hänt något?

-- Äsch, dom ränner väl inte så här tids heller, sade den gamla godmodigt och hostade sig åter nedför trapporna.

Nere på gården plockade hon till sig en kruka och en spann som hon satt i trappdörren. Hon kastade en skygg blick mot planket, som avslutade den obebyggda ändan av cementgården. Där stodo tre hängbjörkar med grenarna gråtande av dimma mot fjärrljuset. Där var också ett slags berså med några trädgårdsbänkar. Det var som ett par skuggor, stycken av natt, hade rört sig därborta, men den gamla vågade inte se närmare efter. Hon fick en påminnelse om kronan hon skulle få nästa kväll, mumlade om att något var på tok, stramade nästan upp sig ett tag, men med sitt vanliga, »tyst, ja ja, men det är då för galet» traskade hon rakt över gården och ned genom en av källaringångarna.

Där uppför de många marmortrapporna bodde pudeln, men här, en cementtrappa ned, hade den gamla sitt rum, där golvet var tre och en halv aln under jordens yta. Det hade direktör Stråvall själv sagt, och sannerligen om han tog fel på siffror och mått.

Men gamla Tilda fick vara glad att bo här.

Hon såg till värmepannan, vars skötsel var hennes enda livsuppgift, och gick in till sig i det lilla rummet. När hon vridit om ljusknappen, såg hon misstroget upp mot lampan i taket -- det elektriska hade aldrig riktigt vunnit hennes förtroende -- och så satte hon bort sin kruka och spannen vid den trefota spisen. Det var naturligtvis bara ett styggt förtal, att gamla Tilda skulle gå och vittja soptunnorna för att få mat ... Hon lade in ett par vedpinnar i spisen och började tugga på en brödkant som legat i blöt på en tallrik.

Det var i alla fall inte så oävet detta hennes lilla krypin. Hon hade allt sitt här, och hennes gamla tältsäng stod varmt vid väggen till pannrummet. Klutmattor täckte nästan hela golvet. En byrå stod vid ena väggen. Över den låg en gulnad virkduk med spindelvävsmönster. Där stod en fällspegel med en krökt hårnål i draglådshålet -- eftersom knappen gått sin kos -- och inne under dess vinkeltak hade droppflaskor, pilleraskar och burkar med allehanda giktsalvor sin plats. En öronlös urna av alabaster och Martin Luther i glacerad lera delade det övriga utrymmet på byrån med en liten vit flätkorg av porslin, vari vilade ett stilleben i målad vax med röda och blå blommor, druvor och en huvudlös domherre. Allt detta var saker som hon satte stort värde på, stationer, där gamla minnen kopplades till. Men kärast voro henne de båda dekorationerna på den rappade stenväggen, oljetrycksbilden av hennes »granne kung» och ett präntat papper, där man de slitna vikningarna och flugsmutsen till trots ännu kunde läsa:

»Till Bothilda Severina Zachrisdotter för långvarig och trogen tjänst ...» Och under stod namnet Cathrina Stråvall. Därvid var fästad en medalj i blått och gult band.

På bordet låg en stor bibel med träpärmar och skinnknäppen, ett par andaktsböcker och ett brett glasögonfodral av mässing. En väckarklocka, som visade en rund timme för mycket, fullbordade samlingen.

Hon kunde vara bortåt åttio år den gamla, men skräcken för »inrättningen», dit Stråvall velat förflytta henne, hade hållit henne uppe och i rörelse. Hon visste, att om hon lade sig ned ett par dagar, när gikten satte åt henne som svårast, så skulle hon bli skickad till ålderdomshem, och det där med »inrättningen» var hennes fasa. Inte heller var hon glad åt den stora ugnen, som hon var satt att passa, sedan värmeledningen kommit till på våren i sällskap med marmortrapporna och en del annat, vilket Tilda satte i sammanhang med »det stora högmodet», som efter hennes mening nu gick fram över världen. Men hur det var, tack vare den hade hon fått en uppgift att fylla, och hon kände sig vid närmare eftertanke ett gott stycke från ålderdomshemmet, nu när hon »hade plats».

Om det funnits barn i huset, skulle man nog ha givit dem kvällskräcken för Tilda, ty fager var hon inte, det är säkert, men i Rusthållaregatan 5 funnos -- för så vitt man visste -- icke några barn. Och den dag skulle nog inte komma brått, då små fötter skulle traska på golven i Stråvalls hus.

Tilda hade nog haft sina funderingar över varför och varthän i denne Adrian Stråvalls liv -- han var och förblev för hennes tanke ingenting annat än Stråvallspojken -- och sedan hon en gång funnit sin stora bibel vara det hedersammaste förvaringsrummet för de enda tre fotografier hon ägde i världen, hade hon lagt in hans bild mellan fjärde och femte kapitlet i Salomos Predikare, där hon trodde sig ha funnit hans plats anvisad av de förunderliga orden:

"En är ensam och icke sjelf annar och baswer hwarken barn eller syskon, likwäl är ingen ände på hans arbete, och hans ögon warda aldrig mätt af rikedomar ..."

De två andra porträtten voro Nestor Kruses, fadern, och modern Cathrinas -- just från den tid, då hon efter många betänkanden anlagt namnet Stråvall --. Det förra porträttet hade Tilda lagt undan i de Apokryfiska böckerna, men det senare hade en hedersplats i Judiths bok, där hon vid hennes frånfälle strukit under elvte kapitlets nittonde vers:

"Denna qwinnones like är icke på jordene, med däglighet och wishet ..."

Mellan Skriften och originalen till dessa tre porträtt hade Tildas liv haft sin pendelsvängning.