Part 5

Och åter kom en ann, han var så tyst, Hans röst var matt: jag böjde mig för lagen Och njöt så litet som blott möjligt var Dernere af den korta lefnadsdagen; Det hoppas jag i himlen få igen. Gå in, log domarn, dygderike vän, Och in gick mannen Himlen honom starke, Pä pannan bar han hyckleriets märke.

Sist kom en man: jag stridt for rätt och sannt, Men icke skuldfritt är ändå mitt sinne, Från jordens torfva för jag hit med mig Nog månget dystert -- äkta menskligt minne. Min sak var en, jag var en annan, jag, Men lugn jag blickade mot domens dag, Om vi der nere alldrig skulle falla Så vore vi ju ljusa englar alla.

Men uti himlens sal der mötas de, Som stigit opp, dit opp från jordens stränder På hvarje kind mer eller mindre sig En blygselns dunkla rodnad hastigt tänder; Ty nu står hjertat naket, alla se Hvad ägarn förr höll under täckelse, Allt annorlunda är än man sig tänkte Då tro man än åt ytans skimmer skänkte.

Hvem blyges mest? månn' det är han som ren Härnere fritt bekände hvad han brutit, Månn' det är hycklarn som för jordens folk Med kufvade begär och dygder skrutit? Väl är det han, som blyges mest ändå För hvilken svårast är att naken gå, För hvilken nu den klara himladagen Lyft dok och slöja ifrån själsbehagen.

Den finska Ynglingen.

Preludium.

Vida Saimens böljor blå Leende mot stranden vandra, O hur' ljuf är denna strand, Blommor, vågor om hvarandra.

Hör förgätmigej så blå, Der en böljas glada glitter, Lif och friskhet ur hvart veck Af naturens klädning spritter.

Furuskog på gråa fjäll Skyahögt vid stranden stiger; Men en nordisk sommarkväll Allt till frid och trefnad viger.

Sveper allt uti sin färg, Blandad utaf fröjd och smärta, Hälften togs af vesterns gull, Andra hälften ur vårt hjerta.

Målad så i hjertats färg, Kärleksfärg, ler för vårt öga Denna herrliga natur Som en hägring af det höga.

Dessa blommor, denna våg, Dessa furukrönta tjällar, Dessa molnens tysta tåg, O, och dessa Juniqvällar,

Qvällar, som blott norden har, Qvällar blott på Saimens stränder! Under är det ej att så Sig vår själ i kärlek tänder.

Under ej att folkets håg Sammansmälte med naturen; Men af denna kärleks kyss Blef vår unga kärlek buren.

Vår natur, vår andes bild, Mera djup den är än eldig, Och vår kärlek den blef mild Men tillika stark och väldig.

Är du den jag tror så skall Du min saga väl behjerta, Intet snille helsar dig, Men ett varmt och trofast hjerta.

Melodie.

Bäddad uppå strandens blommor Drömde gossen i sia frid; Allestäds den är sig lika Barnaårens ljufva tid, Här och der i nord och söder Äro alla barn ju bröder, Bröder uti fröjd och frid, Hel dig sköna barnatid!

Men en hviskning gick kring nejden Steg ur vågens klara bröst, Och utöfver strandens blommor Smög sig dallrande en röst, Nattens tärnor tårar fällde Ofver hvad det budet gällde, Tårar på de blomstren blå, Men det budet klingar så:

Fjerran borta ut på vågen Väcktes lifvet af en flägt, Skymningen bör vika undan Lifvet byter om sin drägt, Drömmarne på flykten ila, Slut är skymningsstundens hvila, Och vid glada flägtars sus Helsar solen; det blir ljus.

Vakna gosse, du är vorden Yngling -- drömmarne förgå, Dag det blef för dig på jorden Och du skall i lifvet gå. Vakna! och till lif han vaknar, Ej sin barndoms frid han saknar Lätt han uti Lifvet går, Der han stolt som yngling står.

Hel dig sköna ungdomsyra, Mel din tro på skönt och godt! Ägde du all verldens krafter, Vore allt en himmel blott. Men din kraft, din kraft är ringa, Dina ord och sagor klinga, Och din vilja större är Än den kraft du i dig blir.

Också dina drömmar blekna, Också du skall vakna än, Lifvets morgondager svinner Och det middag blir min vän, Då, när morgonen förliden, Stundar snart den hårda tiden, Då din kraft sitt prof består, Visa då hvad du förmår.

Må din ungdomsvilja smälta Med din manna kraft till ett! Berg kan menskokraften välta Sker för sanning det och rätt. Blif en man som du dig drömde Då en yngling än du glömde Hvarje hinder på din stig -- Och ditt folk välsignar dig.

Nyårshelsning.

1853.

Djup hvälfver natten öfver jordens dalar Och tysta skuggor glida öfver dem, Vid skenet af den kalla vinter månen Ses jorden slumra som ett dödens hem. Hvar suck på vindens starka armar buren Han öfver jorden, tystnar -- då och då Blott bleka skuggor, lika tysta andar Sin stilla vandring öfver jorden gå.

Decembernattens bleka måne kastar Sitt matta sken här öfver frusen trakt, Och höga furor stå i vinterdrägter Allvarligt tysta rundtomkring på vakt. Se öfver nejden glida tysta skuggor; De samlas alla kring en isig thron, Och hög, förklarad i den stilla natten Hörs ljuda domarordets helga ton:

Din tid fulländad är, sänk ned din spira, Kläd kungadrägten af din gamla kropp, En fallen konung -- gånge du till hvila Men rese i ditt spår en ny sig opp. En ny och stark, en son af himlaljuset, Fritt främje han vårt verk -- en himlens tolk, Han ett steg närmre intill fadershuset, Vid tidens band må leda jordens folk.

Så domarens röst. Ur bleka skuggors skara Nu träder fram en man djupt böjd och grå, Och stödd emot sin staf, trött af sin vandring Till afsked höjer gubben stämman så: Träd fram utur ditt led, du, som skall träda I mina spår, och hör mitt afskedsord. Jag lemnar spiran nu i dina händer; Gå lyckliggör min vackra menskojord.

Belöna odlarns nit. Svik alldrig hoppet Uti ett hjerta, som för sanning slår, Och trösta den, som oförtjent har lidit, Och torka bort miskundsam nödens tår. Låt icke toma böner dig bedåra, Och gynna alldrig egennyttans kraf, Och straffa brottslingen och hycklarn väldigt Med fulla kraften utaf hämndens glaf.

Der du ett hjerta ser, som stilla lider Och ej har kraft att bryta fördoms band, Der andas i dess puls nytt lif och friskhet, Och lös dess boja med din starka hand. Tänd kärleksfacklan der -- der fordom endast Den kalla pligten lyste matt ett lif; Och gör att sanning blifver lifvets valspråk, Och bildningen ej blott ett tidsfördrif.

Kring sorgsna hjertan svep en ljuflig slöja, Af hopp och minne. För en son, som vek, Gif en igen; att icke far och moder Må klagan höja emot lifvets svek; Ty lifvet sviker alldrig sina söner, Men sonen sviker lätt sin milda far. Så gånge öfver jordens vackra dalar Du fram och ej på dina håfvor spar.

De rike ödmjuk gör, den store trofast Att stå vid sanningens och dygdens sak; Och sänd en glimt af lyckans glada stråle Ej blott i rikedomens prunkgemak. Led denna blinda gudom till hvar hydda, Der torftigheten slagit opp sitt bo, Och ställ ett ljus uti det låga tjället, Och väck på mensklig rött den armes tro.

Tänd lif och kraft uti de ungas hjerta, Att gladt de följa sanningens banér Och lys de lefnadströtte, att de icke Kallt tviflande i lifvet skåda ner, Och öfverallt lär denna stora sanning, Att under seklernas och tidens lopp Väl tyst och långsamt, men med säker framgång Ur sina skyar ljuset stiger opp.

Den gamle så, men fram steg nu en yngling, Ljuslockig, skön och full af kraft och mod, Det unga lifvet lyste i hans blickar, Den gamles lära villigt han förstod: Farväl, min far, de tårar som dig gjutas, Vill jag med vänlig hand tyst torka af, Jag som en dygdens engel käckt vill föra Mot mörkrets söner ljusets starka glaf.

Jag vill ett lif i indiskans hjerta tända, Nytt, friskt och heligt hvarje menskoson Skall vid min fana dubbel ränta skörda För god förvaltning af sitt andelån. Och det blef tyst. Dåft midnattsklockan ljuder, Den gamle drotten sjunker i sin graf; Men ljuset bryter med det nya året I herrlig prakt fram öfver land och haf.