Part 4

Du är min stjerna du i lifvet, En stjerna på min himmel blå, Och mötas våra tysta blickar Sig våra själar ljuft förstå. Må stormen komma kallt och hopa Sin vinters skyar framför mig, Jag ser din nick igenom molnet Och tror på dig.

Må lifvets stormar kalla brusa Och härda hjertats gull till stål, Må alla mina ungdomsdrömmar Förbrinna uppå smärtans bål; Tre ting ändock ej skola svinna, Mitt fosterland det tillhör mig, Och hvad det gaf: min sång och kraften Att tro på dig.

Molnet.

Molnets sång nu sjunger jag, Molnets visa på din bana, Molnet, hvilkens skära duk Är den vackra luftens fana.

Luften är en mägtig fee Herrskar rundt om hela jorden Molnet för sin vackra färg Är dess sköna fana vorden.

Men dess saga klingar så, Denna sorgligt milda saga, Hört har jag den mången gång Då de ömma molnen klaga.

Då de klaga ack sa ljuft, Klaga i de skönsta tårar. Tårar hvilkens goda magt, Vederqvicker jordens vårar:

Skön är jorden under oss, Skön är himlens blåa låga, Ljuf är rymden der vår gång Melankoliskt fram vi tåga.

Hvem förstår vår tysta sorg, Ack på jordens torfva ingen, Glömde vi vår bana gå I den stora väsenringen.

Moln och skyar, drömmar blott Äro vi af hafvets tärnor, Ljusa bref från hafvets fee Till den blåa himlens stjernor.

Moln ocb skyar! så benämns Ynglingens bålstora drömmar, Moln och skyar! lika dem, Svinna dessa stolta drömmar.

Moln och skyar alltid blott Såsom tomhets bilder gälla, Men vårt väsen är dock skönt, Är naturens tårekälla.

Moln och skyar! menskans bröst, Spegelbilden af naturen, Döljer mången mången sky, Under sorg och smärta buren.

Menskans bröst är himlen likt, På dess blåa himlabåga, Öfver klara stjernors glans Ofta moln och skyar tåga.

Hvita Moln.

Himlen är så blå, så blå, Som en vaknad Engels öga, Ljusa hvila moln ändå Störa denna skönhet föga, Derför tåga de sin färd Ofver himlens blåa verld.

Underbart för den som ser Skiftas alltets kärlekslotter, Luftens son den ystra flägt Älskar molnet hafvets dotter, Hvita molnet, skyn så skär, Som han genom rymden bär.

Och han smyger sig så lätt Till dess barm, den hvita skära: Vill du af din kunskap mig Ej en vacker saga lära, Ut jag flöge, sjönge den För min gosse, för min vän.

Ljuft i solens stråle då Glänser molnet och för flägten Öppnar, leende och mild, Lättomgjutna skära drägten, Famnar vännen: skådar du Mina sagobilder nu?

Ack jag ser: ett oskuldsbref Är du från en flickas hjerta Är det första som hon skref Till sin vän om lifvets smärta. O hvad du är ljus ändå! Skrifver hon väl alllid så?

Icke alltid döljer jag Inom mig så milda tårar, Dessa komma ur ett bröst Fullt af ungdomsfriska vårar, Denna tärnans första tår Är blott dagg på hjertats vår.

Men ibland är jag ett bud Från ett sviket hopplöst hjerta, Från en glömd och sorgsen brud O då är jag tung af smärta, Dyster går jag då och grå Ofver himlens ljusa blå.

Men den skälmska flägten vek Lätt ur molnets famn och flyger Bort i yster fröjd och glad Till sin gosse budet smyger: Alla dystra tvifvel glöm, Hon har blifvit vek och öm.

Sänd med mig ett litet bud, Jag vill ge det min vänninna Skyn deroppe -- så skall bäst Budet till din flicka hinna; Och om flägt och sky vill så Skall du snart som brudgum stå.

Gråa Moln.

Af vindens vingar burna De samlas vidtikring, Tills snart af himlabågen Är synligt ingenting, Men allt som förr var himmelsblått Är töcknigt nu och kallt och grått.

Från öster kom en molnsky Så tårfylld och så tung. Det var en dyster saga -- -- -- -- -- Sin sorg den uppå himlen skref Så att på jorden töcknigt blef.

Från söder kom en annan, En sky af egen art: Min slutna tårekälla Med magt jag öppnar snart, Och gråter öfver land och haf Min sorg uppå historiens graf.

Från vester kom en tredje: Min saga är ej lång, Den vida vestra verlden Den blev mig dock för trång, Med allt sitt nyhetsmakeri Blef lifvet der ett raljeri.

Från nord kom sist en fjerde, Den var visst tung och grå: Godafton, mina vänner, Nu är jag här också, Från öster, vester, söder, nord Vi samla moln omkring Vår jord.

Nu låt oss flitigt hväfva Åt jorden sorgedok, Det passar väl sen menskan Dernere blef en tok, Som glömt sig sjelf och blifvit matt Och molnen mörkna, det blir natt. --

Svarta Moln.

En molnfull dag det var Och himlen var så mulen, Och fast det sommar var Var luften mörk och kulen; Men bakom moln och sky Gick solen, gömd för verlden, Månn' det var meningen Att osedd sluta färden.

Och sömnig syntes soln Och trött, men ur dess hjerta Sprang fram en stråle, väckt Af blygsel och af smärta: Vår verld är himlens pell! Ej molnenas, men svaga, Om väldet läto vi Af molnen oss bedraga.

Det lågar inom mig, Jag hatar dessa skyar. Af grått kan blifva svart Och natt kan bli af skyar; Af fel kan blifva brott, Det är en välkänd lexa, Och ur ett håglöst lif Kan endast skam uppvexa.

Vi haft en töcknig dag Men vi få ännu värre, Vi känna ganska väl Lifsnattens dystra herre; Hans verk är icke hälft, Han plägar icke stanna, Vår håg är feg och svag, Men modig är hans panna.

Och det blir natt ännu Förrn vi det minsta ana, Då sofva vi så tyst, Men hög står mörkrets fana. De svarta svarta moln Kring himlens pell utbredas; Så skall vår ljusa jord I mörkrets armar ledas.

O, tvi vår svaga kraft, Hvad skygga vi för striden! Men det är vår natur Att mera älska friden. Dock nej! så går det ej, Så är ej verldens mening, I ljus -- i mörker ej Sker tingenas förening.

Friskt flägta opp vårt ljus, Du verldens klara fackla, Vi stå ej svaga mer Sömndruckna der och vackla, Vi vaknat och vår kraft Nu kampen käckt förnyar Mot denna dystra dag Och dessa mörka skyar.

Snart skymtar ren en fläck, En liten uti natten, Friskt nu men med modig I stridens tömmar fatten; Vi segra om vi slåss; Vi segra om vi våga, Och tända, våra bloss Igen på himlens båga.

Så hörde jag engång Emellan molnens skara En herrlig sångarröst, Hvem månde sångarn vara? Min själ jag vingar gaf Och flög emot det ljudet, Då fann jag att från soln Kom detta segerbudet.

Jo jo, deroppe der, Der kämpas hårda strider, Så lika dem som vi Läst om i fordna tider; Deroppe är ett lif Fullt utaf tusen frågor, Der brottas natt och sky Med soln och solens lågor

Sagan om Jätten som blef Dvärg.

Trompetare blås opp till storm, Blås opp en frisk fanfar, Nu blir det annan lek utaf Än uti tordna dar.

Trumpetarn fattar sin trumpet Och blåste en ton så käck, Att gubben och gumman föllo omkull Af häpnad och af skräck.

Men gubben och gumman hade en son En jätte så bål och stor, Han vid trumpetarns djerfva ton Med handen till svärdet for:

Farväl min mamma, farväl min far, Nu går jag till strids -- adjö! Jag är en jätte och jag ville slåss, Min klinga är icke slö.

Och ut gick sonen, en jätte stor, Högt svängde sin arm han -- hej! I dvärgar små, hvem vågar sig hit, Hvem vågar sig mäta med mig?

Och fram gick jätten och talte käckt, Han talte så det förslog, Och för att gifva åt ordet kraft Han svärdet ur slidan drog.

Han gjorde ett uffall och gjorde två Och spetsade luft och vind, Och mod och stolthet strålade skönt På jättens purprade kind.

Så gick han framåt med hurtigt mod Och slogs som vi ofvan sagdt, Och skygg vek luften och vinden skyggt För jättens ljungande makt.

Han höjde en fana och ropade högt: Jag dör för min fanas färg, Kom hit om du vågar och strid med mig Du mörkrets föraktliga dvärg.

Och vid han talte han svängde sitt svärd Med ständigt vexande hast, Så högg han med makt det i marken ned; Der satt nu hans klinga fast.

Och rundt om honom, en gräslig chor, Fräckt grinade dvärgarne nu: Drag ut ditt svärd, du förfärliga man, Ha! Ha! det förmår icke du.

Och högt ljöd skrattet kring jätten, vildt Han ryckte på klingan. Nej! Ljöd svaret, kryddadt af ilsket hån, Förgäfves bemödar du dej.

Då sänkte vår jätte sin höga ton Och sade beskedligt: förlåt, Om fritt ni gifver mitt goda svärd, Så vandra i frid er stråt.

Men allt ljöd grinet i ugglechor, Allt starkare, starkare blott, Och jättens alla bemödanden De hade ej något förmått.

Och svetten stod uppå pannan het Och arbetet kostar på, Och jätten krymper allt mer och mer, Och hastigt och fort ändå.

Och blir allt mindre och mindre der, Så liten till slut som en dvärg, Och fanan sjunker utur hans hand Och smutsar sin rena färg.

Och dvärgarne dansa med lust derpå Vår lilljätte är musikant, Det heter i sanning på hvardagsspråk Att modigt stå på sin kant.

Och lilljätten lemnar violen och går Sjelf lustig och hoppar i vals, Och dansar med dvärgarnes kärngar i ring, Och skäms ej och blygs icke alls.

Men viljen J veta hvem jätten är, Som blifvit en dvärg så snart, Så kasta en blick i vårt nya lif, Och allt skall blifva er klart.

Det är väl ej en, och ej två, och ej tre, Ej fyra och fem gudnås, De blifva väl många, om, som det ser ut, Våra söner på fädrena brås. --

Är det verkeligen omöjligt.

Hvarför skulle du ej kunna Älska mig igen, Är det verkligen omöjligt Är det så, min vän?

O då är jag mycket fattig, Äger ingenting, Intet, stackars gosse, eget Uppå jordens ring.

Ty mitt hjerta har jag gifvit Längesen åt dig, Och naturen har ej unnat Annat just åt mig.

Derför älska mig så äger Jag din kärlek -- då Skola äter jordens kungar Svårt att täfla få.

Det ringer i Öronen.

I.

Det händer sig i någon enslig stund Då ingen yttre flägt det lugn kan störa, Som laggt sin stjernefrid på hjertats grund, Att det helt plötsligt ringer för vårt öra, En ringning oftast skarp, men stundom äfven Melodiskt ljuf som vågens suck i säfven.

Förstår du detta ljud, dess enkla ton, Hur verkar den uppå ditt tysta sinne? Tror du att den, ett bud från himlens zon, Vill väcka i ditt bröst ett himmelskt minne? Nej närmre jorden sänk din andes vingar När denna ringning i ditt öra klingar.

Din själ är lugn, du ryckt den ur det brus, Som jemt omsvärmar dig i dagens hvimmel, Och redan tänder fantasien sitt ljus Och känslan öppnar mildt sin vackra himmel, Och hjertat slår igen de fordna slagen Från morgonstunderna af lefnadsdagen.

Då klingar det, då ringer det så klart För dina öron och ditt hjerta svarar, Och hvad ej tanken fattar -- underbart Din väckta känsla undrena förklarar, De ljusa synerna, som glada milda, Sig leende ikring din ande bilda.

Och åter sitter du så tyst och stum Allena på ditt rum och allt är stilla, Och ute hvälfver natten mörk och skum Och jorden svartnar i dess dystra villa Och längtar ängslig efter ljus och frälsning, Då ringer det, förstår du denna helsning?

Ditt bröst är lätt, bekymrens hårda lott Ej känner du på dina skuldror trycka, Och just du säga skall: vårt lif är godt, Och tacka himlen för din frid och lycka, Då ringer det en sång uti ditt öra, En sång hvars toner all din frid förstöra.

Förstår dn denna ringnings tysta bud, Förstår du väl de underbara ljuden? Är det en helsning ifrån herren Gud, Hvars tydning här blef menskorne förbjuden Nej närmre jorden sänk din andes vingar När denna ringning i ditt öra klingar.

II.

En saga känner jag -- den låter så: Guds englar sutto leende i salen, Och sågo ned med sina ögon blå Uppå den ännu tomma menskodalen, Och der var tyst, ej något väsen rördes, Och intet ljud från lilla jorden hördes.

Då sade englarne: låt oss ge ljud Åt stjernan der, som vandrar fram så stilla Och lof de fingo utaf herren Gud Att väcka menniskan till lifvets villa. Så föddes vi, så tändes vi till lifvet, Af englars händer uti våra gifvet.

Men att ej ljudlöst genom alltet gå Gafs hvar och en af oss en bjellras tunga, Som, hur vi genom lifvet resa må, Vår resemelodie den skulle sjunga; Men denna bjellra är vårt menskohjerta Och klingar ömsom uti fröjd och smärta.

Nu händer det i någon enslig stund, Då vi oss helt åt tysta drömmar viga, Att, från ett annat menskohjertas grund Utflugna, toner till vårt öra stiga, Då klingar det, då hörs en ringning stilla, Som ökar eller skingrar drömmens villa.

Än klinga toner ack! så ljuft och gladt, Visst helsningar ifrån ett lyckligt hjerta, Och än, än låter det så sorgset, matt. Visst suckar af en broders dystra smärta; Men ofta, ofta -- oss en rysning fattar, Då jublar brottet eller tviflet skrattar.

Men hur den klingar sorgset eller gladt, Den lilla hjellran, detta rika hjerta, Så stannar hon engång och det blir natt, Då tystnar glädje och då söfves smärta, Och öfver alla mensklighetens tårar Strö himlens englar sina löjens vårar.

En Ögonsaga.

Den bästa saga som jag vet Är sagan om ett öga, Ett öga klart och blått, minsann! Som himlens hvalf, det höga, Ett öga som är djupt och klart, Och Gud vet huru underhart.

Jag är just icke den som lätt Tror uppå allt som säges, Uppå min tankes vigtskål allt Med tviflets vigter väges; Så trodde jag engång också Ej uppå Gud i himlen blå.

Jag hade tyst min tro för mig Om alla dessa tingen, Att alla verldars upphofsman Just speciell var ingen. Det var min tro -- men hur den svann Jag här för er berätta kan.

Att blomman väckt af vårens kyss Kan vakna opp och dofta, Det läste i naturens bok Jag full af glädje ofta, Men trodde på mitt eget sätt Att vår och blommor voro ett.

Att hösten uppå sommarns bön Strör frukter öfver jorden, Deröfver var för längesen Jag undervisad vorden Af ängars grön och åkrars gull Och odlarns lada som var full.

För vinterns köld och stormens brus, För norrskensflammans låga, För alla vackra stjerneljus På nattens himlabåga, För allt det der med klarhet jag Uppställt för mig en enkel lag.

Och jag var lugn derrid och glad I alla lifvets stunder, Och tänkte mig just ej vid allt En högre makt inunder; Jag trodde, att af egen märg Naturen fick sin vackra färg.

Då hände det engång att jag Fick se dig vackra flicka, Och hur det var, kom jag för djupt Att i ditt öga blicka, Ditt öga som är djupt och klart, Och Gud vet huru underhart.

Ditt öga och då tänkte jag Hvarför må detta öga Så underljufligt locka mig Att skåda mot det höga, Det höga blåa hvalfvet der, Som utspändt öfver jorden är.

Och hur jag såg på himlen än, Och än uppå den ljusning, Som i ditt öga öppnats mig, Betogs jag af en tjusning, Som om min själ ljuft svepte sig; Då hände detta under mig:

Ditt öga, huru tändes det? Hvar fick det denna fägring, Som underljufligt lockar mig Lik någon själens hägring Ifrån ett ännu bättre land Än jordens blomsterklädda strand?

Jag tänkte hit, jag tänkte dit, Jag sökte att förklara Ditt ögas makt uppå min själ, Den ljufva underbara, Dock länge gick jag utan svar Om hvad ditt ögas saga var.

Men nu likväl, jag känner den, Dess toner mot mig strömma, Var lugn min lilla gudavän, Jag skall den ej förglömma; Men evigt minnas båda två, Din saga och dess källa blå.

Ditt öga är en himmel blå Med en gudomlig mening, Naturen fattar jag och dess Storartade förening; Jag ser den är en glädjeskrud Åt alltets herre, himlens Gud.

Och efter du haft kraft att så Mig öfvertyga flicka, Så låt mig ofta, ofta få Uti ditt öga blicka, Och i ditt hjertas helgedom Den sköna sagan läsa om.

En utflygt i Lifvet.

Lyran tog jag uti handen, Sången på min lapp jag bar, Så gick jag engång i lifvet, Lifvet som min glädje var.

Kom emot mig tyst en sälle, "Jag vill följa dig, han sad', Jag vill lära dig att läsa Sanningen på lifvets blad."

Nå välan så mycket bättre, Kanske du är blifven klok, Och med mera klarhet fattar Skönheten i lifvets bok.

Och vi gingo, jag var munter, Han var kall -- men tiden gick, Lifvets evigt nya former Tjusade min unga blick.

Ned vi sågo uti lifvet, Herrligt öfverallt, min själ Vidgades af glad förhoppning För mitt slägtes framtidsväl.

Stolt sågs menskan, himlens ättling, Gå sin ljusa bana fram, Och hans andes blixtrar brötos Trottsigt mot materiens dam.

Men de segrade -- den råa Kraften vek i denna strid, O! hvad det är skönt att skåda Ned uti en verksam tid.

Skåda ned från diktens himmel, Stämma lyran opp till sång. Och med känslans veka toner Följa tankens segergång.

O! jag var så glad så lycklig Och till vännen sade jag: Sista länken af sin boja Bryter menskan, det blir dag.

Och på snillets vingar burna Stiga snart vi mer och mer, Tills allfader oss till mötes Himlens skönsta löje ler.

Men till svar ses vännens öga Mörkna vildt vid detta tal: Föga känner du om lifvet Uti denna dystra dal.

Föga känner du om lifvet, Föga om dig sjelf du vet, Känner icke menskoslägtet Och dess djupa hemlighet.

Ty ditt drömomgjutna öga Ser blott lifvets blomstergård, O! men ser ej -- kall och dyster Såsom jag, dess kyrkogård.

Menskolifvet är en öken, Menskoslägtet är dess son, Hvar oas af odlarns händer Skapad är ju blott ett lån.

Hvarje andens steg på banan Framåt -- blomsterströr sin stig, O men se tillbaka endast, Öknen följer ständigt dig.

Hur du stretar, hur du bygger, Hur du odlar, hur du sår, Flygtigt svinna dina skördar Som naturens glada vår.

Ett steg framåt, ett tillbaka, Så är lifvets stora lag; Ofver Menskoandens öden Vexla evigt natt och dag.

"Fega spöke, vik tillbaka, Du är lögnens son, jag vet, I mitt hjerta lefver sagan Om min andes herrlighet.

"Fega spöke, vik tillbaka, All din vishet är blott hån, Fega spöke, vik tillbaka, Du är lögnens usla son."

"Ja, jag är en son af lögnen Och mitt tal är tviflarns hån, Men just derför är jag äfven Menskoandens egna son."

Och han vek, men än ljöd svar Kryddadt af hans ilskna skratt: Fadda drömmare -- jag viker, Men du minnes mig, godnatt!

Eden.

O, jag vill dig trogen vara, Trogen uti lust ock nöd, Genom lifvets alla skiften, Och när du sänks ned i griften Vill jag sjelf nedsjunka död.

Så hon svor, han trodde eden, Gifte sig och redde bo, Stackars tok! känt är ditt öde, Förn du vandrat till de döde Sviker dig din fasta tro.

Ett år gick som menskoåren Pläga gå sin lugna färd, Fredligt lefde de tillsamman Och den helga hemfridsflamman Lyste öfver deras verld.

Men när året gått och åter Kommit, var förändrat allt, Och i trotts af sina eder Följde de med tidens seder Och förhållandet blef kallt.

"Du har svikit dina löften, Du har blifvit kall mot mig!" Bästa! du har fåfängt skrutit, Dina eder har du brutit' Och totalt förändrat dig.

"Jag, min herre, jag som fordom Samma kärlek bär till er." Oh jo jo -- det lär jag känna, Men förändringen är denna: Du är icke vacker mer. --

Qvinnans bästa ed om trohet Vore eternellens lott! Annat mannen lätt förgäter, Han sin lefnadslycka mäter Efter ytans måttstock blott.

Marie.

i.

Jag vet en saga, sann och verklig, Den har en enkel melodie, Den bur ett namn, som klingar vackert, Ett vanligt menskonamn: Marie.

Marie var ung, Marie var vacker, Hon ägde ögon, hvilkas glans De allraskönsta blommor äro I mina minnens rika krans.

Jag mötte henne, djupt jag sänkte Min blick i hennes veka själ; Men ödets hårda lagar bjödo Och stum jag nickade farväl.

Jag kom igen. Ren hade våren Och sommarn flytt och hösten stod Blek, vacklande och svag, i striden Mot vinterns kalla öfvermod.

Hvar bor Marie? Hon bor allena Uti ett tyst och vackert rum, Men lemna för i qväll besöket, Ty natten hvälfver mörk och skum.

O nej, kom visa mig blott vägen Till hennes hem. -- Nåväl, min vän, Den blomma som ditt öga söker Är bruten ren för himmelen.

Då, då steg om jag riktigt minnes En tår uti mitt ögas vrå, Men öfver hjertats stilla verldar Gick hviskande en saga så:

II.

Gud satt deroppe uti himlen Uppå sin thron och englarne Hemburo honom sina offer Ifrån de tusen verldarne.

Då steg till sist den yngsta engeln, Ljuslockig, fram till Herrans thron: Jag bringar dig ett ljufligt offer Från alltets lägsta region.

Och engeln räckte fram en blomma, En ros så skär i mjellhvit hand: Den har jag sett och stilla plockat På lilla jordens vackra strand.

Men Gud tog blomman -- ned i kalken Bröt lifvet vid hans blick och fri Hon fällde skruden och en engel Stod salig der -- det var Marie.

III.

Så öfver hjertats tysta verldar Gick sagan hur den väna dog, Men hon satt sjelf deroppe redan Och ned uti mitt hjerta log.

Oja, jag känner detta löje, Jag känner det så väl, så väl, Det slår så himmelska accorder På strängarne utaf min själ.

Det slår accorder höga rena, O! den som ägde magt ändå, Att obemängda dessa toner För jordens söner sjunga få.

Men själens strängaspel beständigt Förstöres sen dess harmonie, När ljuden af det yttre lifvet Sig blanda i dess melodie.

Domen.

Den store Domarn sitter nu till doms, Han dömmer dem som felat, dem som lidit, Han dömmer uslingen, som glömt sitt folk, Han dömmer hjelten, som förgäfves stridit. Han dömmer alla, stora eller små, Och vid han dömmer ler han mildt ändå. Ty hur man dem må skilja eller kalla Vid skiljda namn, de äro menskor alla.

På jorden ljuger man, man ljuger käckt, Ty mensklig klokhet är ju lögnens moder, Man ljuger sig till dygd -- men vid den dom Som fälls i himlen -- hejda dig min broder! Ljug icke der -- det båtar ej ändå, Din lön skall du som alla andra få; Dig gagnar lögnen ack! deroppe föga, Ty genom hvarje veck ser domarns öga.

Der träder fram till Domarbordet blek En usling med sin korta lefnads saga: Mitt hela lif var blott en följd af svek; Guds englar gråta för den fallna svaga, Men domarn ler: din enkla dom är så, Gå i min vackra ljusa himmel gå, Allt hvad du handlat, känt och tänkt i lifvet Står klart och tydligt på din panna skrifvet.

Till domarn träder nu en annan fram, Han skälfvande sig till sin bikt bereder: Jag ägde makt dernere, jag var stor, Men alldrig stod jag i de godas leder. Och åter ler den höge Domarn: gå, Som du har sått så skall du skörda få, Uti min sal skall du diu mantel sakna, Ty der, der äro alla hjertan nakna.

Nu träder fram en man, fri är hans blick: Jag lefvat, jag, såsom en menska, herre, Just ej så dygdigt som jag kunnat, men Bra många dock det gjort än vida värre. Min lust var nöjet, då jag menska var Lättsinnets fana jag i lifvet bar, Jag kysst hvar njutning -- jag har tömt pokalen I trottsig väntan uppå framtidsqvalen.