Part 3

Och svept i pels och boa, I muff och flor och hatt, En liten vacker flicka Tätt vid hans sida satt; Den friska kölden nöp i kind, Det var en näsvis vintervind Och lilla Anna gömde Sig djupt i pelsen in.

Men hvad vår vän, som körde, Så helt förstulet sett, Det har han mig berättat Och det var ganska nätt, Han såg väl litet blott men nog Att högt hans unga hjerta slog, Han lät sin fåle springa, Satt helt förnöjd och log.

Han såg inunder slöjans Och boans dunkla rand En vår i all sin friskhet, Ett helt förlofvadt land. Han såg två röda rosor le På Annas fina anlete, Hej friska vinterrosor, Och vackra voro de!

Sirenerna.

Ur hjertats leende blommor Uppstege Sirener små, Med läppar af vällust röda Och ögon af mildhet blå, De slöto en ring omkring mig De logo och lekte vackert Och sjöngo sin visa så:

Det kalla oeh bittra lifvet Lägg det åsido och glöm Och flykta i våra armar, Att njuta vår vård så öm; Låt oss dina taflor måla Då skola de vackert stråla Och vagga dig mildt i dröm.

Hvar smärta, som sårar känslan, Omflora vi ljuft och godt, Vi vagga din kränkta ande I vågor af vällust blott. Vi bygga en verld inom dig, En verld med dofter och stjernor, Försonande så din lott.

Och fins ingen smärta mera Att vaggas i ro och blund, Då lyfta vi skära slöjan Från hjertats verld for en stund, Och lifvets kyliga vindar De hvina bland hjertats blommor Och rispa dess ömma grund.

Tills åter vi fälla slöjan Och läka de nya sår, Och trolla igen i hjertat Dess doftande, veka vår; Och kyssas, och smekas derinne I vällust med hopp och minne Och jemna hvar smärtas spår.

Så skola vi roligt leka Med dig i joller och dröm, Och vagga dig sakta öfver Det kyliga lifvets ström. Hvars smärta skall förstummas, Hvar bitter känsla förljummas Och du blifva vek och öm.

Så sjöngo de blida, späda, Den sången lockade så, De läppar lofvade mycket Och ögonen logo blå. Men jag, jag ryste för sången, Som ville fjettra min ande Och flägtade bort de små.

Och stormen bröt i mitt hjerta Och öppnade fritt dess djup; Hurra! så seglena svällde På tankens ilande slup, Mitt hjerta blef friskt och luftigt, Och vågorna logo klara I känslans innersta djup.

Då hade jag mod att sjunga Min ton uti verldens chor, Då kände jag stolt att lifvet I viljan att lefva bor; Stolt skötte jag sjelf mitt roder Och kallade menskan broder Och verlden var vid och stor.

Men blommornes små sirener I kalkarne logo än, Hvar gång jag kom ifrån striden De helsade mig som vän; Då var det ljufligt att hvila I skötet af dessa blommor Och minnas på striden än.

Sommarsaga.

WERNER, vid rodret.

Vlndarne domna, Vågorne somna, Vagga ju knappt vår båt; Tyst öfver vatten, Ljusa i natten, Bana vi oss vår stråt.

Axel och Otto Fattcn i åran, Lustiga sjömans tag! Skuggorne dansa Hän öfver vågen, Bättre är natt än dag.

I, Italine Stella och Anna, Höjen er röst till sång, Väcken de vackra Elfverna alla Nu utur glömskans tvång,

ELFVOUNAS SÅNG.

Skola vi nalkas våga Jordens lockande små? Vackra äro de alla, Icke som vi ändå.

Skulle de? låt oss titta Fram öfver båtens rand, Skulle de kanske räcka Leende oss sin hand?

Skulle de varmt oss älska Skulle de famna oss? Ljuft det blefve att skalkas Här under stjernors bloss.

AXEL:

Du vackraste af elfvor Räck mig din hvita hand, Jag ville luftigt dansa Med dig kring haf och land.

Lent vill min arm jag linda Omkring ditt smala lif, Vill du ej gerna blifva Mitt liljehvita vif?

Vill du ej gerna stiga Ur vågens kalla famn, Och komma till mitt hjerta Och få ett menskonanm?

Ack nej, ack nej, dernere Är idel ljus och glans, Der trär du säll och lycklig Med systrarne din dans.

Hvi fick jag ej ett öga Som all din glans kan se, Fast hjertat bäfvar stilla Af evigt längtande.

ITALINE, STELLA och ANNA.

Ljuflig är tonernas Smältande gång, Sjungom i natten, Sjungom vår sång.

Natten har bredt öfver Jorden sitt dok, Vi skola läsa I stjernornes bok.

Himmelska verldars Leende glans Hväfver kring jorden Sin strålande krans.

Kännen i kransens Glädtiga bud? Stjernorne nicka, Jorden är brud.

OTTO sjunger så:

Sjung ej om stjernor, Rosiga flicka, Sjung ej om elfvor, Drömmande bror.

Hvar ser du stjernor Leende nicka, Hvar hör du elfvors Glädtiga chor?

Jag ser ej stjernors Tindrande ljusning, Jag ser ej elfvors Sprittande dans. Jag ser ej verldar, Fulla af tjusning, Hväfva för Jorden En bröllopskrans!

-- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Leende Minnen.

Väl reste jag från dig, min vän, Långt bort det var ej roligt, Det var mig i ditt grannskap så Oändeligt förtroligt, Hvar tanke, som jag tänkte der, Fick ton och form och lif, Och blickarne, som vexlades, Hvad ljufligt tidsfördrif!

Farväl, jag sade, glöm ej mig, Jag vill dig trogen minnas, Det kan i vida verlden ej En sådan flicka finnas, Och bort jag gick med sorgsen håg: Nu blir det sorg utaf, Nu bädda hjertats blommor visst Sig tynande en graf.

O fjerran nejd, min blommas bo, Det fins dock andra länder! O ljufva brud, som fjerran är, En helsnlng dig jag sänder. Sörj ej, att jag ej roligt har, Jag trifs här väl ändå, Här fins så mången ljuflig ros, Men en står främst ändå.

Jag är ej sorgsen, nej minsann, Som förr mitt hjerta leker, Och mången vacker flicka skälmskt Till löje mig beveker. Och mången blick jag mött, min vän, Som sade, Gud vet hvad, Sörj ej, min brud, fast fjerran du, Jag är ändå rätt glad.

Du är ej här -- men hon är här, Det skall jag sen förtälja, Hon och så mången annan än, Jag kan ju riktigt välja; Och är ej hvar och en så öm Och god som du, min brud, Jag gör mitt bästa, att dem få Dertill -- det vete Gud!

Stig sakta, sakta.

Den som vill stiga in Må stiga sakta sakta, Ty mor och syster vakta Och passa jemt på mig.

Hvi sofver ej din mor Hvi sofver ej din syster, Fast natten svart och dyster Omhöljer hvarje stig?

Hvem är du då, som står Orolig der och klappar, Jag tålamodet tappar, Säg fort hvem är du då?

Jag är en nattlig vind, Som söker sig ett läger. Och om ett nej du säger Jag måste då förgås.

Jag har nog kyligt förr, Jag älskar icke vinden, Han tasslar mig om kinden Om arm och hals och bröst.

Jag är ett stjernefall, Jag såg ditt sköna öga, Tomt blef mig då det höga Och jag kom ned till dig.

Är du ett stjernefall, Hvad gör jag med en stjerna -- Jag dig försakar gerna, Jag sjelf har stjernor två.

Jag är en gosse blott, Som beder här och trånar, Om du min smärta hånar, Jag dignar har och dör.

Tänk mammas vrede blott Och hela stadens sqvaller, Om utanför mitt galler Engång du finnes död.

Nej kom min gosse, kom, Stig sakta mycket sakta, Ty mor och syster vakta Och passa jemt på mig. --

Nu var som stjernan blid, Men såsom vinden rolig, Och som min vän förtrolig Godnatt, min mor, godnatt!

Anna.

O den, som sute nu vid din barm Och blefve hållen uti din arm, Och finge höra ditt hjerta slå, Och skåda djupt i de ögon blå, Hur lycklig vore han ej ändå!

Tant sofde säkert nu vid sin sömn, Förtrollad visst af en ungdomsdröm, Vi skulle sitta i någon vrå Af salen stilla, vi båda två På samma stol, just som två barn små.

Förtroligt skulle jag säga dig Hvad alldrig än du har hört af mig, En sak hvaröfver du blefve röd Och mig allt vidare tal förbjöd; Men jag sku' le åt de kinders glöd.

Och bedja ömmare om igen Till dess du gåfve mig allt min vän! Men o! jag ryser så kallt det är, Du sitter ensam med tanten der -- Och jag, jag dör utaf ledsnad här.

1852.

Irene.

O tyst, tyst som naturen lyddes Då Orpheus sjöng och lyran klang, Och för den allra första gången En andeton i verlden sprang.

Jag vill ej i naturens rike Din like söka, o jag vet, Att i ditt anlet' idealet Tryckt stempeln af sin evighet.

Se dessa kinder kunna blekna, Se dessa ögon slockna matt, Och vissna dessa rosenläppar, Der förr en engels löje satt.

Och denna pannas klarhet skymmas I lifvets och i tidens ve! Men anden, som ditt anlet' tolkar, Är öfver all förgängelse.

Ditt anlet' är en tankens spegel, En spegel af fulländad art, Der himlen och der lifvet mötas I ändlös skönhet underbart.

Jag kan ej dina ögon prisa, Om någon frågade om dem, De äro som två sköna löften Ifrån din andes himlahdm.

Jag kan ej dina kinder lofva, Om någon sporde mig, ty se, De äro som två rosendrömmar I kärlekens begynnelse.

Jag kan din panna ej besjunga, Om någon bad mig än så ömt, Men är den som ett vaknadt snille, Förr'n det i lifvets strid sig glömt.

Ånger.

Minns du ännu min första rodnad, Det var för flere flere år, Minns du ännu mitt glada löje, En tolk utaf mitt väsens vår.

Vi stodo två vid blomsterstranden Af fjerdens vackra spegelvåg, Du tog mig darrande vid handen Och djupt uti mitt öga såg.

Då steg ett doft från hjertats rosor Uppå min kind och jag blef röd, Och i mitt sänkta öga glänste Den första kärleks ljufva glöd.

Hvad du var skön, hvad jag var tokig, Jag trodde hvarje ord af dig, Jag trodde allt, hvad dina läppar, Tyst hviskando, förklarte mig.

Du talte då om hjertats längtan, Om andens heliga behof, Och väckte så min unga känsla. Som i sin morgonslummer sof.

Du sade ack! att hela lifvet För dig var öde utan mig, Du sade tusen andra saker, Som jag ej höra bordt af dig.

Så med de svärmiskt vackra orden Och med din fria djerfva bön Du väckte uti flickans hjerta En bild en aning underskön.

Men ack! hvar finner nu jag svaret Uppå min aning -- du är fri, Men jag, jag är en stackars toka. Som trodde på ditt svärmeri.

Din verld är stor, dig vinkar äran, Dig vinka tusen qvinnor, o! Men min -- min verld är ack så liten, Är mina skygga drömmars bo.

O hvarför, hvarför har jag svarat Uppå din blick och hvarför lett, Och hvarför hvarför, har jag rodnat Då du mig så förföriskt bett!

Det vida vida hättre varit Om då jag skrattat lugnt åt dig, I stället för att mig förråda, -- Då hado du ej rådt om mig.

Kom låt oss resa all verlden kring.

Kom låt oss resa all verlden kring, Kom låt oss resa, vänninna, Uti ditt sällskap den långa ring Af dagar så lätt skall svinna.

Och när vår resa går raskt åstad, Der fåglarne lik vi ila, Och lemna bakom oss båd' land och stad, Då få våra väsen hvila.

Då få vi hvila ett litet grand, Då slippa vi alla tankar; Sist komma vi så till ett gudaland, Der kastar vår farkost ankar.

Der blommar en ö, mellan vågor gömd, Der skola vi njuta stunder, Dem hjertats fordran, så länge glömd, Skall fylla med känslans under.

Vi njuta så gladt, vi njuta och le De få de snabba minuter. Det skulle en himmel med afvund se Då jag dig i armarne sluter.

Vi mötas i blick, vi mötas i tår Och ljuft vi förstå hvarandra: Hvar jordisk fröjd i sig sjelf förgår, Nu låtom oss åter vandra.

Vi resa med vågen, med vinden vi, Vi resa så gladt och roligt, Och ofta kanhända den ö förbi Der nu vi lekt så förtroligt.

Blott nya syner och nya ting Vår spejande blick kan finna, Så resa vi roligt all verlden kring, Kom låt oss resa vänninna!

De Tre.

Det var här nyss en afton, Jag såg dem alla tre, De voro lika vackra Och lika tjusande.

Hon var så varm så eldig, Så full af löften, o! Att såsom snö för solen Svann hjertats lugna ro.

Hon var så hög så ädel, Så skön och utan brist, Att straxt mitt arma hjerta Sitt drömda lugn har mist.

Och Hon -- hon var som fordom Min kärleks -- sagas fe -- Se der den qvällens tärnor, De lika vackra tre.

Den första var så eldig Och så demoniskt varm, Att jag fick lust att sjunka I hennes mjuka arm.

Den andra så gudomlig, Så skön och underbar, Att jag fick lust att pröfva Om hon en menska var.

Men Hon den tredje -- lilla, Min egen, hon var så, Att jag på stunden glömde De andra båda två.

Stjernefärden.

Vinter var det och i natten Satt jag tyst på slädans kant, Och derinne satt en flicka För mitt bjerta välbekant.

Det var hon med sina ögon. Ögon dem jag mången gång Bland mitt hjertas första dikter Egnat har en hyllningssång,

Nattens tusen vackra ögon Sågo ned uppå vår verld, Sågo ned i våra ögon Och de logo åt vår färd.

Italines öga mötte Just min stjernas milda blick, Och jag tyckte att i natten Vexlades en stilla nick.

Frågande jag mina blickar Fäste uppå stjernan der; Säg mig allt du som förtrogen Med min flickas hjerta är.

Säg mig allt, säg hvad hon tänker, Säg mig tänker hon som jag? Tolka mig dess vackra hjerta, Hulda stjerna, drag för drag.

Men min stjernas blick som fordom, Lika vacker, lika kall, Mötte mig -- af detta öga Fås ej svar i något fall.

Och jag vände mig åt sidan, Såg i hennes öga, såg På dess vackra spegelyta Tusen sköna tankars tåg.

Såg och sökte att förklara Deras mening, men minsann -- Qvinno eller himlaögon Alla likna de hvarann.

Hennes blick rar ock som fordom Lika vacker, lika kall, Ack! också af detta öga Fås ej svar i detta fall.

Timmar gingo som minuter, Och vår fåle sprang så gladt, Vägen led, vi voro hemma, Färden slutad var, godnatt!

Qvinnan.

När middagssolen bränner hetast Och vandrarn tröttad fällt sin staf, Och känner inom sig att menskan Dock är materiens svaga slaf; Fins då en källa ej att läska Den trötte så förgås han der; Det likaså i menskolifvet Med menskovandrarena är.

Högt strålar målet der -- det sanna -- Och mannen ger sig raskt åstad, Han börjar stolt den sköna färden Och själen vidgas fri och glad. Men lifvets middagshetta stiger Och mattar hvarje vandrarns led, Och af de tusende bekymren Den stolte mannen böjdes ned;

Om ej en källa fanns, hvars bölja, Ger lif åt vandraren igen, Om ej källa fanns, hvars öga En spegel är af himmelen. Han ser deri, han skådar målet Liksom i dröm ren vinka sig, Och stärkt utaf den sköna synen Han sträfvar modig fram sin stig.

Vill du den källans namn förnimma, Den källan uppå lifvets tåg, Som gömmer underbara krafter Uti sin lilla spegelvåg? Som du den föddes för att lefva För hvad i lifvet helgast är, Men ej som du en samtids hyllning Hon för sin verksamhet begär.

Är strömmen du som går sin bana Utöfver lifvets fält i språng, Är du den forss som brusar väldig När bädden för din kraft blir trång; Så är den ljufva enkla qvinnan Den tysta källan der din våg Fick lust och mod och kraft att börja Sitt långa mödosamma tåg.

Men hon är blyg, för blyg att träda Sjelf uti lifvets led, för god, Och dock, hvem anar hennes krafter Och hennes tysta hjeltemod, Hvem känner qvinnans verk i lifvet, Hon blott din kärlek blygt begär, En annan lön hon gladt försakar För allt hvad hon får lida här.

Uti den qvinnas öppna hjerta, Som älskar dig -- lägg ned ditt ve, Hon bär också ditt kors i lifvet Och kan dock alltid ljufligt le. När efter slutad strid i lifvet Du träder åter till din härd, Då är det hon som huldrikt öppnar För dig en bättre inre verld.

Då är det hon som täljer sagor Om tro och lycka, frid och hopp, Och kommer så ditt dunkla öga Att trofast se mot himlen opp. Hvad hennes hjerta i sig sluter Af tvifvel, sorg och bitterhet, Det anar alldrig mannens öga; Blott Gud i himmelen det vet.

Och dock i lifvet huru sällan Belönas detta hjeltemod, Att bära alla dessa sorger Och dock förblifva öm och god! O lemnad åt sig sjelf är qvinnan, Sin lön hon bär inom sig blott, Då mannen i det yttre lifvet Likväl kan vinna ärans lott.

Ja! hel för qvinnan, af de sidor, Dem Gud gaf menniskan engång, Är mannen visst den yttre sidan Och lyder mer det yttres tvång; Men qvinnan är den inre sidan, Så tyst och anspråkslös och gömd, I mannens många bittra strider Ack ofta nog till glömska dömd.

Vid Agnes Död.

Det var så tyst, så tyst och natten Svept slöjan öfver jordens dal, Det var just då den rätta timmen Att lindra någon menskas qval.

I rummet låg på bädden Agnes, Hon låg den lilla sjuk och svag, Men än sågs lifvets lampa flämta I hennes sköna barnadrag.

Då stego fram ur nattens sköte Till bädden Herrans englar små. Allt sköna barn som tidigt lemnat Vår jord för att till himlen gå.

De skredo fram till Agnes läger, De bredde sina armar ut, De logo så oändligt himmelskt Och sporde bedjande till slut:

Vill du ej lemna, goda syster, Din sjukdoms plågorika bädd, Vill du ej följa oss till himlen, Der ren din kammare är redd.

O kom, kom bort, vi leka vackert Der ofvan skyarne med dig, Det äro vi som under lekar Strö blommor uppå menskans stig.

Och främst vi välja dem, som engång Vi nämnt föräldrar här -- o se Vårt löje der i himlens salar Det bringar dem välsignelse.

O kom, kom Agnes du skall engång När lilla syster vuxit opp, Bli engeln som med dygdens nyckel Dess barnahjerta sluter opp.

Du skall bli den hvars engla -- renhet Gör henne till sin spegel, kom, Så skall engång i modersällhet. Din moders smärta bytas om.

Då sågs uppå de bleka dragen Ett löje vakna, o så matt, Och Agnes slöt sitt vackra öga, Och hjertat hviskade godnatt!

Så tog det slut för dig, hur' mycket Af lifvet ägde du dock qvar! Hur många rosor än att plocka I ungmöns sköna rosendar.

Så tog det slut ditt väsens blomma, Som knappast bildat sig till knopp, Den bräcktes tidigt och din ande Gick leende till himlen opp.

Fantasie på Agnes Graf.

Hvad du var liten då vi skildes, Du knappast sett din tredje vår, Men sen du nu en engel vorden, Min djupa suck du visst förstår.

Hvad det var skönt, att så vi skiljd Hvad det var skönt att så du gick, Än hade du ej hunnit sänka I lifvets vilda strid din blick.

Än hade du ej någon kunskap Om menskohjertats bittra qval, Blott glada löjen mött ditt öga Den stund du dröjde i vår dal.

Vår djupa dal! Hel dina sagor I himlen om vårt slägte här, Jag anar deras milda ljufhet -- Och har berätterskan så kär.

Visst täljer du för himlens herre Att allt var godt då bort du gick, Och lockar så utur hans öga En mildt förnöjsam gudablick.

Du säger visst att mellan bröder På jorden idel kärlek bor, Du säger visst att hvarje menska Den vackra himla-sagan tror.

Du såg ju ofta menskor vandra I kyrkan -- såg dem stilla be, Du såg ju ej i deras hjertan, Så djupt förmådde du ej se.

Du såg dem böja knä och höja Sin blick till himlen, du förstod Väl då att deras vackra andakt Var djup och verklig sann och god.

Tälj allt det der deroppe, Agnes, För ljusa englarne och be Att lika dig i menskans hjerta De alldrig djupare må se.

En Saga.

Af tusen stora jätteplaner jagad Min farkost redde jag och lade ut På lifvets haf af alla lifvets stunder Var detta dock den skönaste minut.

Stolt som en konung älskad af sitt folk, Stark som en yngling den ej lifvet kände, Stod jag i stäfven af min julle, gladt Jag ett farväl ännu åt hemmet sände.

Ej hemmet, ej dess lilla krets det var Der sig en krans min styrka skulle vinna, Nej längre dref det mig -- dit fjerran bort Der lifvets strider allrahetast brinna.

Det skulle randas snart en annan dag Så stod uppå min viljas svärd det skrifvit, Jag arma tok! jag kände ej mig sjelf Och ännu vida vida mindre lifvet.

Jag kände ej den lömska magt som går Tyst ljudlös öfver menskohjertats bygder, Och liksom mejarns lia blomman slår Bortsopar alla ynglingshjertats dygder.

Jag kände ej den magt som heter lif Och den vi alla alla blindvis hylla, Emot hvars gunst vi sälja hjertats glöd, Att vårt förstånd med lumpen klokhet fylla.

Jag kände icke denna dystra magt, En yngling tändes jag af tidens frågor, Och hänförd slog mitt unga hjertas eld Med i den stora menskoandens lågor.

Det var en eld, det var som skulle nu Just nu ur flamman menskoslägtet stiga I en föryngrad och förädlad form, Att sig med ljusets helga förste viga.

Der brann min själ -- men i den lilla vrå Af verlden dit mitt öde ställt min boning, Der drömdes än ej om att genom eld Och brand och brus nå frihet och försoning.

Så stod allena med min låga jag Och ensam som jag stod den mig förtärde. Tills efter månget år och mången suck Mig lifvets dämon andra seder lärde.

Brinn icke, hviskade han lömskt till mig, Brinn icke fåfäng -- låt ej dessa lågor Förtära all din frid -- lyd mina bud, Lär dig förakta mensklighetens frågor.

Kom till mitt stånd, du som de andra der Och handla dig af mig en rolig lefnad, En lefnad full af lugn -- ett fredligt bo, En maka och med mera till din trefnad.

Blif som de andra klok -- och jag blef klok Och sålde mina drömmar bort för pengar, Nu som de andra kan jag räkna mig Till en af lifvets triviala drängar.

Men jag föraktar denna usla frid Köpt med ett offer dyrare än lifvet, Ty hvarför blef väl detta korta lif Åt andens, tankens, ljusets söner gifvet.

Om ej att skönt sig tända och gå opp Uti din stora helga himla flamman, Som öfver mensklighetens i äckta verld Slår sina lågors andevingar samman.

Jag tror på Dig.

Naturen älskar himlahvalfvet, Som bredt kring den sin blåa pell, Och stjernan älskas tyst och heligt Af nattvioln i sommarqväll. Så älskar jag min himmel äfven Och stjernan som du skänkte mig, Och jag bekänner gladt för verlden Jag älskar dig.

Min himmel är just sjelfva lifvet, Jag lefver gerna ty jag vet, Att sanning finns i lifvets skönhet Och skönhet i dess verklighet. Min himmel gaf mig ock en fana Att troget föJja som en mann; Jag älskar derför högst i lifvet: Mitt fosterland.

Och fosterlandet gaf mig halvor Att flätas i min lefnads länk, Så fick jag på min lott i tiden Den helga sångens sköna skänk.

I sina skogar, sjöar, dalar Bjöd det mig läsa och bli klok Och kärleken till fosterlandet Det blef min bok.

Den andra gåfvan fosterjorden Förlänat mig är skön också, Det är en rosig Suomi-flicka Med trofast själ och ögon blå. Det var en skänk, en skänk så ljuflig, Så ovärderelig för mig; Jag älskar fosterlandets gåfva: Jag älskar dig.

Och derför, flicka, om i tiden Min sång höjs klar och ren och sann, Så tackar jag i första rummet Derför mitt vackra fosterland. Men sen, sen stämmer jag min lyra Till pris och lof, min brud, för dig, Och sjunger högt min unga glädje: Hon älskar mig.

Hon älskar mig, se hennes öga Det glänser mildt emot min blick, Och vid dess underbara skimmer Mitt väsens tvifvel ljuft förgick. Du älskar mig, så nattviolen Mot stjernan ler, du älskar mig, Och derför andas jag och iefver Och tror på dig.