# Molnbilder: Dikter

## Part 2

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/molnbilder-dikter-49047/index.md

Så sjöng i hemmets lunder En fågel ljuft sin sång, Men åt det öppna lifvet Fritt ställde jag min gång.

Jag såg på barndomslandet Tillbaks, och gret en tår: Jag vet, jag vet, att minnet Af er dock ej förgår.

Jag vet, jag vet, att fjerran I lifvets strida ström J för min ande sväfven, Som en fantastisk dröm.

Att der j gjuten minne Och sällhet i min själ, Du ljufva nejd med blommor Och frid och ro -- farväl!

Det fins derute något, Som högre manar mig, Dit, till det helga målet, Jag ställa vill min stig.

Det är en glans, som högre Än fridens stjerna ler, Det är ett ljus, som lofvar Mig vida, vida mer.

Det är en lust och glädje Att blöda, om man kan, Det är en herrlig frihet Att strida, som en man.

Dit vill jag ut, att blöda, Att strida utan rast, Dit vill jag ut, att modig Stå stolt mitt ödes kast.

Den skönsta ros som finnes, Den skönsta blomma -- lyss! Det är den bleka rosen På kind vid dödens kyss.

Den vill jag vackert vinna I lifvets stora strid, Sen följa af sig sjelfva Ju åter ro och frid.

Italine.

O frukta ej, Italine, Än har jag ej blifvit kall, Än flödar mitt unga hjerta I samma sitt ljufva svall.

Än äger mitt hjerta tårar, Än äger det milda ljud, Dem skall det så länge äga Som du är min trogna brud.

O, kom du, min milda flicka Kom eldig och varm och skön, Och hviska ett vackert gensvar Till svar på min ömma bön.

Du leende Italine, Hvad är du ej allt för mig, Min glädje, mitt vemod äfven, Allt äger jag blott i dig.

O, älska mitt stela väsen, Det värmes af dig, min vän, Det veknar och blifvcr vackert Och mildt såsom förr igen,

O, kyss mina kalla läppar, Jag möter din kyss och ler, Derinne finns mycken värma, Den visar sig blott ej mer.

O kom, o kom, jag vill gråta, Allena kan jag det ej. O kom och lär mig att gråta; Ljuft blir det att gråta med dej.

O kom, kom ljuft för att bannas Få mig för min falska köld Mot verldens och menskans hårdhet, Min svårt förvärfvade sköld.

Kom, skalkas med mig i tårar, Då blir jag mig åter lik, Då dofta mig känslans vårar, Då blir jag igen så rik.

Då tar jag min glömda lyra Och stämmer den opp igen. Så narra vi lifvet åter Att stråla i glans, min vän.

O frukta ej, Italine, Än är jag förlorad ej, Än älskar jag doft och blommor Och sång och lekar och dej.

Den unga modern.

Rosomgjutna glänste vikens vågor, Vestern stod i aftonsolens lågor, Böljan gick sin stilla aftonfärd; Himmelsk frid låg öfver land och vatten. Och den tysta, svala sommarnatten Svepte ljusrödt flor omkring vår verld.

Höga fjellar sågos stranden vakta, Nattens flägtar susade så sagta, Allt var aning, salig frid och dröm. Den som njutit af en bild, lik denna, Glömmer aldrig, slutar aldrig känna Verkningar deraf i lifvets ström.

Satt i qvällens sista afskedsljusning Än en ungmor uppå strand; med tjusning Såg hon ned till barnet, i sin arm, Satt och såg -- daggperlor lika runno Tvenne tårar ned på kind, och svunno Ljuft bland liljorna på hennes barm.

Kärlek strålade i hennes öga, Trofast, hoppfull såg hon mot det höga, Och hon höjde rösten, len och klar;

Ljuf den ljöd i svala sommarnatten, Tysta lyssnade då land och vatten. Sången klingade så underbar.

Den var öm, som hade qvällens lågor, Blommans dofter eller vikens vågor Sjungit der sitt veka väsens sång; Den var ofta lik en blixt i natten, Lik en brytning utaf forssens vatten Då det söker sig till hafvet gång.

Lifvets rosor äro rosor, Doftande en liten stund, Menskoandens bästa rosor Dofta blott i hjertats grund.

Dofte dig ej lifvets rosor, Dofte andens rosor dig! Bättre än en fljgtig lycka Är en törnig lefnads stig.

Saligt följe dig, min lilla, Doftet af din moders ord, Lyssna! hvad jag ypperst nämner, Ypperst här uppå vår jord.

Icke lyckans lätta håfvor, Icke rikedom och makt; Blott den svages hjerta tjusat Utaf ytans bjerta prakt.

Icke frid åt dig jag önskar, Menskans lott är icke frid; Lyssna! hvad din mor dig önskar, Önskar dig en bister strid.

Önskar mod och kraft och trohet, Önskar evig längtans brand, Önskar i ditt unga bjerta Kärlek till ditt fosterland.

Blott vid Fosterlandets fana Vinnes lifvets höga mål, Barn! så gifve lifvets skiften Dig en vilja, fast som stål.

Fyll ditt kall och tro och kämpa. Tro på tankens seger blott. Vida mer än ondt och uselt Äger verlden skönt och godt.

Och hon slöt sin sång och gret och sade: Föga fröjd jag i min visa lade. Stackars barn! hvi hvälfves hård din lott, Men med kinder, lilia rosenvårar, Log den lilla, ack till svar, så godt.

Hvad han då ej kunde tolka -- tiden Tolkade det högt för verlden -- striden För ett älskadt, bortglömdt fosterland Blef hans sällhet, blef hans fröjd och trefnad, Blef hans ljus uti en stormig lefnad Blef hans höga vackra känslobrand.

Och han stod, en värdig son af lifvet. Honom att försaka endast gifvet, Stod med lugnet i sin fria blick, Full af kärlek, der han stod och stödde Tusen bröder, som med honom blödde, Blödde gerna, då till strids det gick.

Stundens fröjd nu slocknat i hans öga, Lifvets njutning gällde honom föga, Han var tidens, icke stundens son; Och, då dödens engel bädden redde, Lugn och skön han då för domarn trädde Här är räkenskapen för mitt lån.

Men den unga modren, hvilken manat Strid och kamp på sonens lifstig, anat Att ej rosor vexte på hans gång. -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Ett kärt Besök.

I ensligt tysta stunder O kom till mig igen, Du bild utaf den gamla, Borttänkta kärleken.

Tyst veckla opp de bojor, Som tiden lagdt på dig, Och kom, så ljus och vacker, Att skalkas om med mig.

Tag för min andes öga Igen din fordna bild. -- Blif, hvad du var, min flicka, Blyg, leende och mild.

Och flägta från mitt anlet' Det bittra leende, Och tag från mig min styrka Och gif igen mitt ve.

Gif mig igen de tårar, Jag gråtit, o, min vän, De skola kanske trolla Lif i mitt lif igen.

Jag vill dig vackert taga I famn, du tysta bild, Och gråta ljufva tårar Och blifva vek och mild.

O, frukta, vackra engel, Du fordnatids gestalt, O, frukta ej, mitt hjerta Fast det är stumt och kallt.

Se, lifvet är så kyligt Allt som en vinterdag, Der har mitt hjerta domnat, Der stelnade ock jag.

Och tunga, hvita drifvor, De höljde vissnad vår, De höljde alla blommor Och alla blommors spår.

Mitt hjerta, som var herrligt Du ser hur' nu det är, Men stig dock ljuf och älsklig Hit ned, min hjertanskär.

O, du, min blomnings syster, Min tärna -- kom igen Till dina vänners grafvar; Kom helsa dem, min vän.

Se ned på dessa grafvar, Min ungdoms minnesvård, Som aftonstjernan, vänligt, På nattlig kyrkogård.

Afsked till Hemmet.

(Kirjola den 4-de November 1850.)

Jag kom för att afsked taga Af hemmet och hemmets frid, Jag kom för att afsked taga Af dig, o min barnatid.

Jag kom för att afsked taga Af blommors och ängars grön, Jag kom att i edert sköte Förtro min ljufliga bön.

Ej susade björken mera, Ej glittrade fjerdens våg, Ej doftade ljufva blommor, Allt ödsligt och härjadt låg.

Jag såg i den kalla dagen, Jag såg i den fallna vår, Och ögat fuktades stilla Af minnets sorgliga tår.

Här spände jag förr mitt segel, Här flög jag en fjäril lik, Här var jag så ung och vacker Så stormig och vild och rik.

Här ägde jag blommans kärlek Och flägtens förtroliga smek. Här ägde till vän och broder Jag vågens dansande lek.

Här stämde naturens skönhet Min lyra till spel och sång, Här har jag jublat så ofta Och gråtit mång' tusen gång.

Hvar äro de glädjeljuden, Hvar äro de tårar nu? Hvar äro väl dina blommor, Min hembygd, hvad sörjer du?

Ej helsar mig sus af björken Ej helsar mig vågens brus; O har det förkolnat redan Mitt skimrande morgonljus?

O moder, min ömma moder, Matt sjunker jag till ditt bröst, Se moder -- derute var sommar Och skönhet -- nu är det höst.

O moder, min ömma moder, Så blir jag engång också, Mitt hjertas strålande somrar De skola engång förgå.

O moder, som vågen frusit Så fryser min känsla väl, Min moder -- som solen kallnat Så kallnar väl ock min själ.

Och suckar och tusen tårar Jag gjöt vid ditt trogna bröst, Min moder -- min hulda moder Hvad sade du mig till tröst?

Du sade att blomman vissnar Men att den vaknar igen, Du sade att hjertat kyles Men att det veknar igen.

Du sade, hvem mins de orden, Du sade att allt var lek, Den höstliga stormens härjning Och flägtens förtroliga smek.

Att djupt i vårt hjerta lefver Vår enda, vår sanna vän, Du sade -- att hjertat blöder Men att det helnar igen.

Du gret och jag gret ock friden Kom åter och jag blef god, Och lifvets stormiga strider De pröfva nu blott mitt mod.

Min moder, min ömma moder, Ditt hjerta är fullt af tro, Der vagga himmelens englar Din ande i frid och ro.

Hvar finnes Gud.

När vandraren i öknens sand Matt sjunker för dess solskensbrand Och utan vatten, utan hopp Tröstlös mot himlen skådar opp; Ej fins ett träd, som svalka ger, Ej fins en källa, digna ner!

När då han somnar, nästan död I middagssolens heta glöd, Men drömmar fulla utaf ljus Framtrolla ljuft en källas brus, Han störtar fram -- o blott en tår! Men drömmens villa falskt förgår

Lik honom der han slagen stod Med sviken tro och brustet mod, Lik honom stod i lifvets svall Jag vid de första drömmars fall, Lik honom utan röst och ljud; Min tanke sporde: fins en Gud?

Det fins en Gud. Hvar finnes Gud? Hör han min stämmas dofva ljud? Hvar fins en Gud som kall kan se Min sköna dröms förintelse? Jag ropar högt: Gud kom till mig, Att jag må dö och dyrka dig.

Men Gud kom ej, och utan ljus Stod jag i fallna drömmars grus, Och såg omkring mig stum och blek Hvarföre detta ödets svek, Att sätta mig på okänd strand Allena med min längtans brand?

Skeppsbruten uppå andens hal', Får jag på denna strand en graf, Att bädda dit min sorg och mig? Jag såg omkring mig -- ingen stig, Som ledde opp till fränders hus. Ej någon lots och intet ljus.

Hvad dref mig ut ur hemmets frid Med böljans vilda svall till strid? Hvem gaf mig någon säkerhet För mina drömmars verklighet? Hvem har mig lockat öfver haf, Att digna här en smärtans slaf?

Der så jag stod af tvifvel tärd, Förbannande min funna verld, Steg ljuft ur själens djup ett ljus: Bygg dig på denna strand ett hus, Bygg dig en verld, en ny och fast, I stället för den dröm som brast.

Och högt min själ af aning slog. Jag röjde bort den närmsta skog; Och se framför mig hvilken lärd En stor och herrlig öppen verld, Der allt var lif och verksamhet I stor och vacker verklighet.

Då föll jag på mitt knä så glad. En bön jag opp till himlen bad Jag sade högt: jag skådar Gud I dessa väsens glädjeljud. Jag ropte högt: O, se till mig, Min Gud, nu kommer jag till dig.

Och jag gick in till lif och strid Och kämpade med lust och id. Och ledd af hoppets sköna ljus Jag bygger nu mitt eget hus. Jag funnit fränder -- sköna band -- Jag runnit hem och fosterland!

Wiborg.

Det var så tyst, så tyst och stilla På gamla Wiborgs långa bro, Ren sof der hemma hos sin maka Den feta borgaren i ro. Det var så tyst och skeppen lågo Kolosser utan ljud och ton, Men ensam i den stilla natten Stod jag uppå den långa bron.

Jag tänkte uppå dagens hviminel, På hamnens friska Iiflighet; Jag tänkte uppå Wiborgs ära. Dess fria raska idoghet. Jag stod der länge och min tanke Gick utan band sin fria färd; Men mörkt stod slottet der, det gamla. Ett minne af en fallen verld.

Förr klingade derinne slamret Af pantsarklädda kämpars gång, Nu ljuder detta sköna buller I en och annan gammal sång. Förr stod det stolt med torn och vallar Ett värn mot fiender och våld, Förr stod vid fenstret slottets höfding En mägtig Riddare, så båld.

Nu höjes det ur vågens sköte En halftförfallen, glömd ruin, Nu af ett annat -- slägte Begagnas det till magasin; Nu höras icke sköldar klinga, Ej svärd och lansar höjas mer; Nu höres slamret utaf kedjor Der fångar stiga upp och ner.

Försvunnen är din glans, o Wiborg, Din fordna ära skjunkit har, Blott dystert står det gamla slottet Ett minne än af fordna dar. Hvar dväljes Thorkels höga skugga Och Posses djerfva hjelteblick? De svunno alla dessa hjeltar, O Wiborg, då din tid förgick.

Du ligger för mig tyst och stilla Och lugnt och fredligt söfdt i frid. O är du icke mera värdigt En sådan fordna dagars strid? O är det blott ett krämarslägte, Som bor i dessa gamla hus, O äro Wiborgs männer blinda För tidens nyss upptända ljus?

Sof stilla Wiborg, sof och blunda. Och dröm om fordna striders larm Du ruskas nog engång ur sömnen Af tidens starka jättearm, Då vakna ur din dofra dvala, Dä vakna upp till lif och glans Och lägg till fordna minnesfanor En bättre vunnen ärekrans.

Ej tarfvas mera sköld och lansar, Ej braket af en blodig strid. Sen dess ha' många sekler svunnit, Förändrad är vår nya tid; Nu kämpas andens stora strider För Fosterlandets ljus och hopp, Nu då det börjat dagas redan, Du gamla Wiborg, vakna opp! --

Imatra.

%en vid den yttersta österns kant Skönjdes den vaknande morgonens ljusning, Qvar stod jag än uppå klippans brant, Såg i de ilande vågornes brusning; Magiskt jag fästes af bilden och högt Klingade själen af mägtig förtjusning.

Dåna du vilda du brusande blott, Dåna och tolka din mägtiga smärta, Bild af den menskliga andan i smått Fästa din bild i mitt ynglinga hjerta, Ljuft blir att äga dig som en vän, Dig som en tolk af min längtande smärta.

Glada och fria gå forssarne fram, Tankarnas bilder i mcnniskoverlden, Bryta de klippor och stängsel och dam, Bryta sig gång för den herrliga färden. Följom de brusande forssarnes gång, Bröder, som lefva med mig uti verlden.

Sen! utan forssar når floden ej haf, Sen! utan strider nås icke det sanna; Skygge den fege, ja skygge en slaf, Bjude den falske den falske att stanna! Vi gånge fria som forssarne gå, Sanningens stempel på högtburen panna.

Hafvet det fria det ler emot oss, Bröder om hjerta i ägen i barmen, Tanden vid tidernas brand edra bloss Svingen den högt i den friade armen, Tolken för verlden det herrliga lif, Lifvet som bor i den svällande barmen.

Vexling är verldens eviga lag, Faller det gamla så stiger det unga. Verlden är mogen för vexlingens dag, Vill icke bära mer bördan den tunga, Vill icke sofva och blunda numer, Verlden vill lefva ånyo och sjunga.

Den nya Verlden.

"Du friska yngling Hvart gäller färden?" Med sång och jubel Till nya verlden! "Hvar är den verlden, Hvar är det land?" Der svärdet sitter I rättvis hand.

Der anden brutit Sig nya banor Der Fosterlandet Har egna fanor. Der intet hjerta Förblifver kallt, Der tro och kärlek Omstråla allt.

Dit ut vi storma Vår fria bana, Vid tankens ljus att Söka och spana. Dit ut vi tåga Vår fria färd Sen Fosterlandet Oss blef en verld.

Der låt oss tumla Och strida, sjunga, Och väcka hågen Hos gamla, unga, Att sjelfva lägga Vid rodret hand, Att herrligt höja Vårt Fosterland.

Den stora striden Är nya verlden, Dit tusen bröder Nu gäller färden; Den nya verld är Så frisk och skön, Och sjelfva striden Den är vår lön!

Så herrlig stundar Den nya tiden, Församloms alla Till helga striden För ljus och sanning För rätt och lag; Hurra! det randas En herrlig dag.

Nu framåt bröder I trogna leder, Der hemma folket För seger beder! Vi strida fria Vid tankens bloss Och Fosterlandet Välsignar oss! --

Louise de la Valliere.

INTRODUKTION.

Förlåten vill jag vika undan nu, Som höljer minnets stora bildersamling Och fram i dagen ställa denna bild, Ej af en hjeltes stora bragders skimmer, Ej af ett folks, som blöder i sin strid, Ej af en ytlig och förfallen tid.

Jag sjunger här vid lyrans veksta ton En ljuflig qvinnas halftförgätna öde, En fallen engels milda klara drag, En kärleksscen uppå historiens tafla, En scen väl ringa, men så ljuf ändå, Att den har lockat mig att toner slå.

Dig, o Louise, arma la Valliere, Dig egnas efter sekler detta qväde; Det blifvit danadt i en yngligs bröst, Hvars varma känsla af ditt öde sårats, Hvars öga, då förbi din bild det går, Dig gerna egnar denna hyllningstår.

Jag bindes ej af fördom och förtal, Jag tror på känslans underbara magter Jag tror att Kungens hjerta lika slår Med undersåtens då det slår i kärlek; Jag mera tror på känslans tysta ed Än uppå sekelgammal, åldrad sed.

Kom fram ur dunklet af din djupa ro, Kom fram i dagen att vi dig må älska, Kom fram i ljuset, du är värdig nog Att stå i bredd med verldens skönsta minnen; Du var en stjerna på en nattsvart grund. Du var en fågel i en höstlig lund.

Du var en känslans värdiga symbol Uppå en tid då känslan blef förnedrad; Hvi blef du icke älskad, sköna brud, Hvi blef du ty besjungen högt och prisad? Du var ej stor -- men du var god och jag Jag älskar varmt ditt väsens veka drag.

TILL TIDENS TÄRNOR.

Till eder, unga tärnor, Jag ställer denna sång, I skolen alla fatta Dess veka varma gång.

Det är en vacker saga Om solens hjertanskär, Det är en sorglig saga, Den lyder just så här:

På ängen stod en lilja I våren af sin tid, Den späda blommans hjerta Det doftade af frid.

Dess knopp var änna sluten, Allt lika barnets själ, Så ilade minuten I lek och löje väl.

Men liljans hjerta väcktes Också till lif -- dess knopp Sig öppnade och ögat Såg emot dagen opp.

Der mötte liljan solens, Den store kungens, bild, Vår lilja var så liten Och solen stor och mild.

Nu uti liljans hjerta Ljuft vaknade en dröm, Der vaknade en kärlek Så ren och sann och öm.

Och solen såg den kärlek Som liljehjertat bar Och sände ur det höga Ett ljufligt kärlekssvar.

Det kände ljuft vår lilja Och gret en glädjetår Och doftade och lefde Så länge det var vår.

Sen vissnade den lilla, Hon vissnade och dog, Och anden friad vorden Till ljusa rymder drog.

Men liljorne i nejden, Der vida rundt omkring, Som af sin systers känsla Förstodo ingenting.

De skälfde utaf afund Då hon var glad och säll Och logo skadelystne Vid lyckans kulna qväll.

De logo åt den arma Och smädade dess namn; Så kom det vackra namnet Vanställdt i minnets famn.

Men, i nutidens liljor, I kännen henne väl, I älsken hennes minne Och hennes veka själ.

I hafven säkert alla Den blyga liljan kär Dess namn är vekt och vackert Louise la Valliere.

CHOK.

Uppstig en fenix lik och le Uti din rensta glans Du undanskymda nattviol Uti historiens krans.

Ej smädas af ett ytligt folk Dett vackra minne mer, Se verlden, som har gått framåt, Åt hvarje fördom ler.

Det sanna är det rätta nu Och du var god och sann, Der i ditt hjerta varmt och högt En helig låga brann.

Ej svärtar afvundsjukt förtal Ditt ryktes klara dag, Du var en qvinna öm och sann, Ljuft älskande och svag.

Din smärtas brand har helgat dig Och dina tårars ström, Nu har du uti himlens sal Förverkligat din dröm.

Du föll af kärlek, det är just Det sköna i din lott -- Det har en vaknad mensklighet Försonande förstått.

1851.

Rosa.

I.

Min Rosa, du är ingen ros, Du är en lilja fager, Din kind är fin och skär men blek Och matt ditt ögas dager.

Hvarför är du ej någon ros I dina bästa dagar? Hvad är det för en dyster magt Som hjertats frid förjagar?

Stor skada är det vist om dig, Stor skada om ditt hjerta, Som vekt och öppet, lent och godt, Skall hlekna bort i smärta.

Lägg af din sorg, du får ej dö, Du måste le och leka, Ditt öga får ej blifva matt Och dina kinder bleka.

Kom ut igen i lifvets dans, Der tusen fröjder stråla, Der skola för ditt skygga hopp Sig nya fröjder måla.

II.

I känslans morgonstund engång Då hjertats blommor glödde En okänd, oforsonad magt Mitt bästa Iif förödde.

Jag föll och sveks -- och lefver nu En djupt föraktad qvinna, Och fins i hjertat något hopp Skall det väl ock förbrinna.

Och när den tiden stundar, när Jag intet hopp mer äger Och ingen fordran -- vill jag tyst Uppsöka fridens läger.

Och bädda der en bädd åt mig På ånger och på smärta, Och somna bort och blifva död, Jag och mitt arma hjerta.

Gå fremling, gå, din röst är ljuf, Dess ton min själ hedårar Som qvickna vill och tro igen På nya, falska vårar.

Gå -- låt mig lida som jag led, Jag är en fallen qvinna; Mitt lif skall spårlöst, frugtlöst, matt I dödens arm försvinna.

III.

O flicka, flicka kom med mig, Jag vill ditt hjerta rädda, Jag vill på samvetsfridens bädd Ditt veka väsen bädda.

Jag vill för verlden, som var ful Och trång, och snärjd i lagar, Uppställa käckt en dyster bild Af dina sorgedagar.

Och verlden skall med blygsel se Att den har kränkt ditt hjerta Då skoningslöst den lemnat dig Åt denna toma smärta.

Åt denna ångerkänslans brand, Som öder dina vårar, Åt dessa nätter utaf qval Och dessa bittra tårar.

Du är en qvinna ren och skär, Så skär som hvilken annan, Du bär ju blygselns vackra glans Uppå den bleka pannan.

Och knoppas dina kinder blott Igen i rosor röda Då skall det rensta oskuldssken I dessa rosor glöda.

Kom, kom, hvart löje vakne opp Igen på rosenmunnen, Och du skall se att ingen fröjd Än är för dig försvunnen.

Att lika rätt du äger än Till dans på lifvets bana Och att du lugn kan följa med Vid dina systrars fana.

Än kan uti ditt hjertas våg Mång' ynglings dröm sig spegla, Än kan på hvita vingar du I lifvets rymder segla.

Kom ut, kom ut, en kyss åt mig För det jag gladt dig väckte! Det var en dröm, en dyster dröm, Som några stunder räckte.

Se nu är morgon, nu är ljus Och menskligheten andas, Fördomar falla, lagar bryts Och lyckans dagar randas.

Kom ut, kom ut i morgonen Att njuta af dess vårar, Att le med mig så glädtigt åt Forntidens skygga dårar.

Vi vilja dansa, dansa med I våra glada leder, I famnen af en vaknad tid Och friska, lätta seder.

Winterrosor.

Gladt smällde han med tömmen Det bar så friskt utaf, Det var en vacker fåle, Det var ett ledigt traf! Och solen sken på himlen blå Och hvita snön, den glänste så; Det var en vintermorgon, Rätt frisk och kall också.