Part 1

MOLNBILDER

Dikter

af

JOHANNES ALFTHAN

Författarens FörlagWiborg, 1853. C. Holmströms Boktryckeri.

Die Sehnsucht und der Träume Wehen Sie sind der weichen Seele süss, Doch edler ist ein starkes Streben Und macht den schönen Traum gewiss.

_Uhland_.

Imprlmatur: C.A. Sanmark.

INNEHÅLL:

1850.

Menniskans Brud. Stjernehelsning. Den sköna Bilden. Stjernesången. Min Blomma. Dödens Val. Det sköna Bandet. War det väl för sista gången. Min Sångmö. Ord egnade ----. Döden. På Wahvaniemis Strand. Tankens Seger. Det nya Lifvet. Slummersång. Den sista hjelpen. Det höga Målet. Italine. Den unga Modren. Ett kärt Besök. Afsked till Hemmet. Hvar finnes Gud. Wiborg. Imatra. Den nya Verlden Louise de la Valliere.

1851.

Rosa. Winterrosor. Sirenerna. Sommarsaga. Leende Minnen. Stig sakta, sakta. Anna.

1852.

Irene. Ånger. Kom låt oss resa all verlden kring. De Tre. Stjernefärden. Qvinnan. Vid Agnes Död. Fantasie på Agnes Graf. En Saga. Jag tror på Dig. Molnet. Hvita Moln. Gråa Moln. Svarta Moln. Sagan om Jätten som blef Dvärg. Är det verkligen omöjligt. Det ringer i Öronen. En Ögonsaga. En utflygt i Lifvet. Eden. Marie. Domen. Den finska Ynglingen. Nyårshelsning.

1850.

Menniskans Brud.

Ej den tviflandes dystra löje, Ej den sörjandes klagoljud, Ej den döendes sista suckar Till en mild och barmhertig Gud; Icke detta jag nu besjunger, Nu besjunger jag menskans brud.

Nu besjunger jag hennes ögon, Ljufligt tolkande hjertats glöd, Nu besjunger jag kindens fägring. Frisk och liflig och rosenröd; O, för henne ger allting vika Sorg och tvifvel och dyster död.

Kom, du tviflande fräcka sälle, Kyligt löje uppå din mund; Kom och se genom dessa ögon Ned i oskuldens hjertegrund, Se, och högt skall du då förnimma Lifvets värde i samma stund.

Kom dn bleka, du sorgsna broder, Vederqvick dina ömma sår, Vederqvick dina sjuka ögon Här, vid glansen af denna vår; Se, ja, se i de milda ögon, Och din smärta i doft förgår.

Du, o döende broder, hvilken Svårt försakar på lifvets färd. Bida stilla -- jag sakta leder Bruden fram till din hufvudgärd. Ljuft omstrålad af hennes blickar Börjar gladt du din himlafärd.

Ljuft det blifver för dig, i himlen Tälja sagan om denna brud. Glädje lyser i englars ögon Wid den sagan om henne -- Gud Ler åt menskan, att menskans ande Lycklig funnit en sådan brud.

Nämn dess namn för Guds hvita englar, Säg att sången är jordens skatt, Säg att sången på sina vingar Höjer jorden ur dyster natt. Säg att menskorna vid dess toner Blifva vackra och leka gladt.

Tälj för englarne i Guds rike, Hur vi sjunga, vi små också; Att, fast dömda till grusets lagar, Ljuft vi älska vår jord ändå. Säg att bröderna här med sången Andens blommor i lifvet så.

Stjernehelsning.

Det var en mörk Oktobernatt Derute stormen gick, Vid fenstret Italine stod Med skum och sorgsen blick. Hon såg dit ut i regn och vind Så kall om panna, blek om kind.

Dess läppar skälfde som till bön, De rosenröda två, Och barmen blyg, och underskön, Sågs högt i vågor gå. Hvad sörjde hennes veka själ, Hvad sörjde Italine väl?

Då bröt ur natten fram ett ljus Ur natten mörk och kall, Och genom stormens vilda brus Och genom regnets svall, Det trängde dit, der tärnan stod. Det var en stjerna, blid och god.

Och vänligt föll dess vackra sken På Italines kind. Hon var i natten ej allen, Allen med storm och vind. En himlasyster hört dess bön, En liten stjerna underskön.

Jag bringar dig en helsning varm, Jag hört den, der jag gick. Den kom utur en dödmans barm, Utur en brusten blick: Det var din älskling som jag såg, Högt höjd på hafvets vreda våg.

Han såg mig och han ropte matt: O hulda himlavän, Framför till henne, du, i natt Min sista helsning än! Och vågen skjönk, han skjönk med den I dödens famn din trogna vän.

Och stjernan log sitt löje klart Till tröst for systerns ve; Det blef så tyst, så underbart, Och stormen tystnade; Och molnen svunno. Himlens ljus, De logo ned på jordens grus.

Hvem såg i natten flickans bild, Liftom och utan ljud, Så undergifven och så mild, En enka såsom brud? Ett löje sågs blott skyggt och matt, Och stjernan nickade: Godnatt.

Den sköna bilden.

O, kunde jag mig smyga Intill ditt läger nu, Och se dig vackert hvila I drömmens sköte ljuf.

Jag ville flägta myggan Ifrån din friska kind, Jag ville öppna fenstret För doftrik morgonvind.

Din barm är lugn och ljuflig En drömomgjuten vår. -- Säg, hvilka drömmar tecknat Der sina blomsterspår?

O, drömmer du om rosors Om liljors klara kalk? O, drömmer du om annat Kanske, du lilla skalk?

Du är väl ej en skönhet Ur någon lång roman. Den vackraste ej heller Uti den lilla sta'n.

Men -- hvad ej många äga, Det har du qvar ännu Ikring ditt anlet gjutet, Din barndomsfrid, så ljuf.

En sällan skådad värme I hvarje drag och min, Och tusen ömma löften På läpparnes rubin.

Jag vill en stund här sitta Och läska godt min själ; Som vandraren i öknen Gör vid oasen väl.

Oas i lifvets öken, Hur' har jag träffat dig! O ljus i lifvets töcken, Hur' teddes du för mig?

Det fins en vacker saga Om genier och ler, Men menskorne, som mognat. Tro ej den sagan mer.

Jag vet ochså, att feer Ej kunna likna dig; Det är en mensklig glädje Som du har väckt hos mig.

En vida högre glädje Än någon mystisk fe, Fast än så ljuf och älsklig Och magiskt lockande.

Fast än så ljuf och älsklig Förmådde skänka mig, Ty sagans alla feer De blekna dock för dig.

Stjernesången.

Öfver qvällens vågor, Domnande alltren, Styrde jag min kosa Fram i qvällens sken.

Vågens lekar domna, Vinden tynar af. Och det blir så stilla Öfver land och haf.

Blida stjernor vakna Opp till lif och glans. Millioner verldar Ställa sig till dans.

Le emot hvarandra Blicka, ack! så godt. Nicka -- just som hade De hvarann förstått.

O, de vilja mötas I en kärlekskyss, Men den bleka månen Väktarn står och lyss.

Onämnbara känslor Lifva stjernans barm, Skenet är så kyligt, Men dess själ är varm.

Vackert är ditt öga, Himlasyster der, Lilla vackra stjerna, Jag har dig så kär!

Se, din gång är bunden Utaf ödets lag, O, men jag är menska Fri och stolt är jag.

Se, min ande inga Hand och bojor tål, Fri och stolt den sväfvar Till sitt djerfva mål.

Solar, månar, stjernor Följa Guds behag, Menskan blott, den store, Är sin egen lag.

Dansen, blida stjernor, Edert långa lif, Dansen der till menskans Glada tidsfördrif.

Jag vill älska eder, Vackra stjernor der, Jag, er store broder, Som en menska är.

Då blef natten dyster, Stjernans skimmer dog, Och en väldig åska Sig tillsammans drog

Vågen börjar brusa, Båten vräktes lätt; Och den store menskan Undslapp jemnt och nätt.

Min Blomma.

En liten blomma mitt bjerta är Men mycket ljuflig och vacker Hon lider mycket i lifvets storm Af sorgens täta attacker.

Hon böjes ofta af ödets slag Hon står så blottad på fältet, Till syskon har hon blommor sina Och öfver sig himlafältet.

Hon fryser ofta i kylig natt. Den stackars blomman, mitt hjerta, Hon drömmer ofta en dyster dröm Om lifvets vexande smärta.

Men blir det morgon engång igen Då öppnas doftrika kalken, Fast daggtåren glänser i djupblå grund Hon ler den tokiga skalken.

Hon ler som funnes ej frost och natt, Som kunde döda den arma, Lättfärdig är hon, min blomma, visst Och det så Gud sig förbanna.

Dödens val.

Han mötte mig som flicka, Knappt sjuttonårig än, Han såg i mina ögon Och blef på stund min vän.

Han kände mina tankar, Jag kände icke hans, Jag glömde honom hastigt I lifvets yra dans.

Han såg mig som förlofvad, Förlofvad med en ann, Och gömde tyst och stilla Sitt hjertas heta brand.

Han såg mig såsom maka, Han såg min kind bli blek. Han såg att hjertat blödde Inunder ödets svek.

Då kom han som en broder Till mig, och sade så: Se, dessa smärtor alla, De skola snart förgå.

En kommer tyst och stilla, I mörk, men herrlig skrud, Var då, min flicka, redo Att blifva himlens brud.

Då glöm hvad ondt du lidit, Då glöm all sorg, han bad, Och gå till himlalifvet Försonad, fri och glad.

Men döden har ej kommit Till mig med frälsningen, Han sökte upp istället Min enda, enda vän.

Hel, dödens blida engel Som rättvist skiftat har, Som tog den gode undan, Den sämre lemnat qvar!

Det sköna bandet.

Hvad binder vid din sida mig, Hvad älskar jag bos Dig, Hvad gör, att i din enkelhet Du är så kär för mig?

Det är ej ögats vackra blå, Så smältande ock klart; I lifvets och i tidens svall Förbleknar detta snart.

Det är ej löjet kring din mund, Ej rosen på din kind; Snart flygtar löjet skyggt -- och Förgås i kylig vind.

Det är ej barmens hvita hvalf, Som lent i vågor går, Ej vextens varma smidighet -- Ack, detta allt förgår!

Det är en högre, bättre makt, Som manar mig till dig; Det är ditt hjertas friskhet blott, Som gör dig kär för mig.

Det är den tro, jag hyser gladt, Att du mig älskar sannt, Att intet i din öppna själ Förblir mig obekant.

Att ljuft din känsla möter min, Och smälter skönt i den, Att hvarje ord, att hvarje blick Är tolk af kärleken.

Att, när jag trött af lifvets storm Vill finna fridsäll hamn, Att med en himmelsk ömhet då Du öppnar mig din famn.

Att vid ditt hjertas milda slag Jag finner frid och ljus, Och -- att du ljuft försonar mig Med lifvets kalla grus.

Det är det löfte, tyst och blygt, Som du engång mig gaf: Att troget, troget följa mig Till kylig, fridsäll graf.

Att dela sällspord fröjd med mig Och sorgens bitterhet; Att dela, om det galler så, Med mig min uselhet.

Det är ej ögats vackra glans, Som binder mig vid dig; Det är en högre, bättre makt, Som gör dig kär för mig.

Det är din andes rena ljus, Ditt hjertas blida frid, Som lugnande kan lysa ned Uti mitt väsens strid.

War det väl för sista gången.

Var det väl för sista gången, Flicka, som jag såg dig så? Hvarför, vackra Italine, Hvarför skulle jag då gå?

Då jag engång återkommer, Säg mig, är du lika ljuf, Är ditt öga fritt ooh öppet, Flicka, leende som nu?

Kanske blekes du af smärta I det kalla lifvets strid, Kanske, att ditt barnahjerta Trolöst svikes om sin frid?

Hvar finns toner för min ängslan. För min oro hvar fins ljud? Kanske skall jag se dig åter Äter -- som en annans brud?

Rosig i en annans armar, Utan högre lif ändå! Hvarför, vackra Italine, Hvarför skulle jag då gå?

Var det slut med lek och löjen, Oss, emellan -- var det slut? Krossades mitt lifs förhoppning, Knoppning uti en minut?

Då jag gick -- ej ord, ej blickar, Ej en darrning i min röst, Intet, intet Italine Tydde lågan i mitt bröst.

Blott mitt hjerta gret, och sången Känner, hvad jag kände då -- -- Var det väl för sista gången, Italine, var det så?

Min Sångmö.

Du himmelska älskarinna, Du dotter af Jordens Gud, Hvi blef du min älskarinna, Hvi blef du mitt hjertas brud?

Dn kommer till mig i tårar Ibland, och i löje bland; Du väcker uti mitt hjerta Den varmaste längtans brand.

Och när mina känslor jaga Och storma sin vilda färd, Då öppnar du stilla famnen Och bjuder mig fridens verld,

Du målar så ljusa bilder För mig uti dröm och frid. Och åter manar du mägtigt Min ande till kamp och strid.

Du äger löje och tårar. Du äger blixtar och brand, Du äger vintrar och vårar Och froster och solskensbrand,

Du äger ljus i ditt öga --, Mig gaf du det der jag går. Och klar jag ser uti lifvet, Och mägtiga toner slår.

Du ter dig ibland lik flamman Af norrskens glödande haf, Du ter dig ibland lik stjernan, Som ler öfver älskad graf.

Du visar dig än lik solen, Stolt, herrlig och underskön, Och strålar på jordens söner Din kärlek vid deras bön.

Då lågar med dig jag väldig, Då slår jag min högsta ton, Då sjunger med dig jag stolt om Att menskan är himlens son.

Men ter du dig ljuf lik rosen Och mild som en sommarvind, Då ger jag dig menskoögon Och menskans rodnande kind.

Då ger jag dig ljusa lockar Och armar att famna mig, Och kallar dig Italine Och skalkas och ler med dig.

Men alltid min kärlek brinner För dig, ty du är min brud, Du är ju en medlarinna Emellan mig och min Gud.

Ord egnade ----.

Jag fattar med glädje lyran Och stämmer den upp, min vän, Jag bringar dig här min helsning Och hyllning och bön igen.

Sen sist jag i diktens verldar Dig klädde i doft och glans, Sen dess har så mången blomma Ren vissnat från hjertats krans.

Sen dess har jag mig förändrat, Till allvar mitt löje blef. Jag föga är lik den gossen Som förr Italine skref.

Jag kastat en blick i lifvet, Den möttes af lifvets köld. Jag stod der så stum af smärta, Så utan vapen och sköld.

Dock föddes jag ej att lida, Jag samlade stolt mitt mod, Och står nu åter i ledet En kämpe, så frisk och god.

Min stig belyser en stjerna, Dess sken är så ljuft och gladt, Dess sken är mitt hjertas dager, Det lyser min kalla natt.

Den stjernan är Italine, En blixt i min känsloverld, En källa i lifvets öken, Ett månsken på nattlig färd.

Säg, vill du heta likt stjernan, Likt stjernan mig sänd af Gud? Säg, vill du blifva, lik stjernan Mitt hjertas trolofvade brud?

Döden.

Kall du skipar dina hårda lagar, Sträng du räknar våra fröjdedagar, Grafvens tyste, mörke son! Halfva fröjder du blott menskan unnar, Der du obevekligt sträng förkunnar Att vårt lif blott var ett lån.

Jag dig hatar -- dödens dystra engel Liljan bryter du ifrån dess stängel, Medan den i blomning står. Blek du träder fram uppå vår bana, Blek och dyster, då vi minst det ana, Njutande vår lyckas vår.

Helig är för dig ej makans smärta, Säkert icke brudens varma hjerta, Icke barnets ömma håg! Sorg och saknad dina stigar följa Allt i svart och dystert ses sig hölja, Der du vandrar fram ditt tåg.

Lömskt du smyger till ditt offers sida, Låter grymt det några stunder lida, Manar sen med grafvens röst. Sorg du sänder i millioner hjertan, Och din följeslagare är smärtan, Tärande i kränkta bröst. --

Blida Gudom! dock ej sorg du bringar Salig sväfvar uppå dina vingar Anden till sitt hem igen. Icke blomman i dess vår du bryter, Blott dess lott uti en bättre byter, Blida, goda menskovän!

Brudens dröm ej vid din kyss försvinner, Högre kärlek i det hjerta brinner, Som ser himlens öppna dag. Frid och sällhet på ditt anlet thronar, Höga engel, der du ljuft försonar Menniskan med ödets lag.

Se, af dina starka armar buren Löser anden sig ifrån naturen, Du är lifvets skönsta akt. Hel dig! Gudom, som vårt mål upplyser; Ingen vid ditt milda löje ryser, Dödens blida brodersmakt!

Och en dag -- när alla fröjder bleknat, Och min själ för lifvets stormar veknat, Kom och helsa mig, min vän! Dina kyssar göra slut på striden, Dina kyssar bringa anden friden, Som den mistat har igen!

På Walvaniemis strand.

Solens afskedsdager hvilar Öfver Walnvaniemis fjerd. Säg mig, är den ej gudomlig, Denna skymningstysta verld. Hvila ögat här och hvila Själen här från dagens flärd.

Kom i detta edens sköte, Der naturen sorgfri ler, Bida här tills qvällens svalka Lugnande sig sänker ner. Bida här tills vågens lekar Sakta domna mer och mer.

Se framför dig -- hvilken tafla, Strålande i qvällens ljus! Säg mig, är naturen själlös, Säg mig, är väl detta grus, Dessa dofter, dessa vågor, Detta lena aftonljus!

Själen löses opp i vemod, Känslan vecklas ur sitt tvång, Och det tackuppfyllda hjertat Brister ut i glädjesång. Kan du ännu längre klaga Att vår jord är skum och trång?

Se omkring dig -- här bor friden, Bor försoning, ljuf och öm, Se tillbaka -- der gick väldig Lifvets stora djerfva ström, Der var lifvet, der var tanke, Här är känsla, här är dröm.

Menskans stora öppna hjerta Rymmer andens stora strid, Rymmer bredvid stridens smärta Känslans underbara frid. Skönt i lifvets stora vexling Vexlar känslolugn och strid.

Dn som stridt i lifvets leder, Trogen, trots dess många svek, Öppna nu ditt stolta hjerta För din känslas varma lek; Blif, som blomman, vek och vacker Leende i barnslig lek.

Höj din blick -- se hafvet hvilar, Hafvet, menskoandens bild. Stäm då, höga himlafrände, Själen känsloblid och mild. Dröj med vackra lena känslor, Dröj vid denna fridens bild.

Se! der ligger Wahvaniemi, Fenstren skimra endast matt; O, derinne hvilar stilla Wahvaniemis ros i natt! Ljusa, vackra känslodrömmar Sväfva ikring bädden gladt.

Har du sett hur rosor rodna? Har du mött två stjernor blå? Har du känt hur deras strålar Dallrande i hjertat gå, Hur de väcka tusen känslor, Svalkande din själ ändå?

Då jag, trött af lifvets stormar, Nalkats rosen någongång, Då har hjertat, återfrisknadt, Gått igen sin fordna gång, Då, uti min blommas närhet, Löstes känslan opp i sång.

Jag har här min frid och glädje, Tvenne vackra ögon blå, Någonstäds i verlden stråla Sådana för dig också -- Tvenne vackra, klara ögon, Som ditt hjertas språk förstå.

Der har dn ditt Wahvaniemi, Der har du din ro och frid, Der har du din Italine, Trösterskan i lifvets strid; Lifvets vexling lemnar alltid Någon punkt för hjertats frid.

Tankens Seger.

Fördomar, viken alla, Föråldrade för oss! Vi gå vår trygga bana Vid tankens ljusa bloss.

Ofjettrad, utan hinder, Går tanken fram sin stråt, Och lyftar utan darrning Vårt väsendes förlåt.

Och forskar utan fruktan Uti naturens verld, Och målar ljusa bilder Kring menskolifvets färd.

Allt hvad naturen äger, Det äga menskorne; Ty Jordens tusen alster Hvem annans vore de?

Åt liflöst dofva tingen Först tanken inger ljus. Först menskoviljan höjer Naturen ur dess grus.

Ur marmorblockets massa, Som utan ande var, Bildhuggarns djerfva meisel En Gudsbild format har.

Och alla elementer De lyda vårt behag; De lyda alla, alla Den stora tankens lag.

Se, allt är vårt från stoftet Till solens klara ljus, Allt, allt -- allt detta vore Förutan oss blott grus!

Förstår du, ädle broder, l bröstet känslans svall. Förstår du, sannt och värdigt, Som menniska ditt kall?

Att äga maktens trådar Uti din lilla hand, Förstår du -- det är arfvet Ifrån ditt Fosterland.

Ditt Fosterland, det ljusa, Der du är saligt fri, Der allt är ljus och ande Och salig harmoni!

Omgjorda dig med kärlek, Med längtan, kraft och mod. Och offra för det helas Framgång ditt hjerteblod.

Lägg handen med till verket Att resa stegen opp, På hvilken opp till himlen Framgår vårt djerfva hopp.

En ädel broder mera I andens stora strid, Som gerna vill förblöda För mensklighetens frid.

Det nya lifvet.

Jag stod på strand, der bröto Sig fjordens vågor matt, Det var i Juli månad, En molnfri nordisk natt.

Vid veka minnen dröjde Min själ -- vid hjertats vår. Nu gingo mina känslor I fallna blommors spår.

Hvem har de blommor brutit, Som lifvets vår mig gaf? Hvem har derinne bäddat För lifvets fröjd en graf?

Hvems lia mejat neder Min vackra blomsterkrans? Hvem sände moln och skuggor Uppå min himmels glans?

Hvem var så fräck, så hjertlös, Att härja detta hem För kärleken och friden Och hoppet -- hvem, o hvem?

Så sporde i mitt hjerta En dyster saknads röst, Och mörka tvifvel sänktes Vid frågan i mitt bröst.

Så gingo mina känslor Sin vilda, dystra gång; Men till mitt öra nådde En ljuf, harmonisk sång.

Sjöng vågen eller vinden, Sjöng englars ljusa chor? O, eller sjöngo menskor Väl till en fallen bror?

O menniska, som sörjer Ditt hjertas fallna vår, O menniska, som intet Af lifvets gång förstår!

Se, dina blommor glödde I lifvets morgonstund, Då, allt var lent och ljufligt I hjertats djupa grund.

Då ännu vemodstårar Som dagg bestänkte dem, O då, då kunde blommor Än gro i hjertats hem.

Väl har sen dess ren lifvet Gått fram med tio år, Men hvarför fåfängt sörja I fallna minnens spår?

I solens brand, den ljusa, Förkolnade din krans, Ditt morgonlif gaf vika För dagens högre glans.

O, låt ej tviflets skuggor Fördunkla denna dag. Än andas ju ditt väsen I friska, fulla drag.

Än ler för dig ju banan, Än har du kraft till strid, Kom, följ den sköna fanan. Men sitt ej här och qvid.

Hvad lifvets englar taga, Det fås ej mer igen. Det båtar ej att klaga, Du har ju mycket än.

En tredjedel af lifvet Svann bort -- visst var den skön! Men tvenne tredjedelar De vänta än med lön.

Då känslans blida vårdag För alltid för dig svann, Byt herrskare, min broder, Blif tankens djerfva man.

Här stå vi millioner, Skönt rustade till strid, O. träd i våra leder, Det är en herrlig tid!

Och sången slöts och natten Steg tyst ock ljuflig ned. Men åt det nya lifvet Svor jag min hyllningsed.

Slummersång.

Så länge mamma sofva kan, Sof' stackars mamma sof! Du har ej fått en enda blund Sen Pappa man begrof.

Sof bleka mamma, sof en stund Så blir du frisk igen, Och leker åter gladt med mig, O sof, o sof blott än.

Jag vill mitt hufvud luta här Emot ditt bröst och be, Och Gud, den store, skall väl mildt Till mig och mamma se.

Väl är jag hungrig -- tyst ändå Jag lider ingen nöd, Blott mamma vaknar opp igen Så skaffar hon mig bröd.

Men mamma sof -- hon sof så godt, Hon sof i dödens arm, Och, dottren, rosig, frisk och skär Vid hennes kalla barm.

Den sista Hjelpen.

Gråt ej, bästa, goda mamma, Gråt ej, så du blifver blind; Rosorne, de fordna, vissnat Alla från din vackra kind. Gråt ej, bästa, goda mamma, Gråt ej, sä du blifver blind.

Om ej någon ann oss hjelper, Gud han hjelper oss ändå, Och vi skola, liksom pappa, l den tysta grafven gå. Gråt ej, bästa, goda mamma, Gud han hjelper oss ändå!

Det höga målet.

Hvad längtar så ditt hjerta, Hvad är din längtans namn? Här ler ju lifvet saligt Uti naturens famn.

Du friska, unga hjerta, Se om dig liten grand, Se om Dig, varma yngling, Det är ditt barndomsland.

O, vill du lemna hemmet Och hemmets blida frid, Du känner icke lifvet; Derute väntar strid.

Der dofta inga blommor, Der svalkar ingen lund, Der finns för hjertats drömmar Ej någon skymningsstund.

Der stämmer ingen lärka Sin sång i ljusblå sky, Der ses blott fallna drömmar, Flyttfåglar lika, fly.

Hvad skall du väl derute I dessa striders svall? Du återvänder bruten Och härdad, stel och kall.

Hvad skall du väl derute Der allt är kamp och strid, Hvad, skall du tanklös offra Ditt hjertas blida frid?