Part 8

Tiden försvann så spårlöst som den försvinner, under behagligt sommardrifveri, när den ena dagen är den andra lik. Den bestämda tidpunkten för de båda skånskornas afresa började närma sig.

När William tänkte på den förestående skilsmessan stod den närmast för honom som ett af de obehag man måste underkasta sig här i verlden, det obehag man känner vid att komma ut ur sina vanor: flyttning t.ex.; men han reflekterade för resten icke mycket öfver det. Tanken på att han möjligen kunde vara förälskad--en tanke som ibland inställde sig--framkallade alltid hos honom ett småleende, så otrolig föreföll den honom.

Möjligheten att _hon_ kunde vara förälskad förekom honom deremot antaglig nog. Det intresse hon visat honom var ju tydligt; och han kände henne icke nog till att kunna veta, att han för henne representerade ungefärligen detsamma som hon för honom: ett intressant experiment, till hvilket man går under den bestämda förutsättningen att man sjelf är fullkomligt utan fara.--

I denna lek hade hon emellertid den fördelen framför honom, att hon kände åtminstone de yttre konturerna af hans åsigter och lif; han deremot visste ingenting om hennes föregående som visserligen aldrig rört sig utom det förbjudnas gränser, men hvars historik dock skulle ge anledning till en ganska lång Leporello-lista af flirtations-bedrifter, dervid hon ofta vågat sig så nära ut emot gränsen som hon kunde komma utan att öfverskrida den. Han ansåg henne för en vanlig liten landsortsfröken, hon deremot honom för en förskräcklig don Juan, mot hvilken hon hade att vara på sin vakt.

Att han kunde bli i egentlig mening farlig för henne sjelf trodde hon dock aldrig ett ögonblick; dertill kände hon alltför väl sin styrka--sin lidelsefrihet. Men hon hade en okuflig lust att komma underfund med, hur en sådan herre egentligen skulle taga sig ut i det ögonblick, då lidelsen grep honom, hvilka medel han skulle begagna för att öfvervinna den kvinnas motstånd, som han älskade. Med ett ord: hon var nyfiken på förförelsens teknik. Den var nästan det enda inom facket som ännu låg utom hennes erfarenhet.

Derför hade det nästan varit henne en missräkning att William ännu aldrig gjort något steg i den riktningen. Med afseende på hans gryende känslor såg hon redan på detta stadium betydligt skarpare än han sjelf; men just derför kunde hon icke förstå hans tillbakadragenhet.

Då han ännu dagen innan deras afresa icke gjort någotsomhelst försök att närma sig, gaf hon honom den sista eftermiddagen af egen drift det möte hon hade väntat att han skulle bedja henne om.

»Jag går upp på bergsknallarne i eftermiddag», sade hon då de skildes åt om förmiddagen.

»Så-å?»

Han gissade strax hennes afsigt och han log ett hemligt löje öfver hennes naiveté.

»Ensam», fortfor hon.

Han gjorde ännu icke min af att förstå. Det roade honom att se hur långt hon skulle kunna gå i sin oskuld.

»För att taga afsked med trakten, förmodligen?»

»Jaha.»--Hon såg på honom nyfiket ett ögonblick. »Hvarför säger han ingenting», tänkte hon.

»Vill ni med?» frågade hon till sist, helt rakt på sak.

»Tror ni också det går an?»--Han kände sig så öfverlägsen gentemot denna naiva lilla själ, hvars oskuldsfulla uppriktighet dock tilltalade honom i hög grad.

»Hvarför skulle det inte gå an?»

Den blick hon gaf honom var öppen och utan fruktan. Han tog den för ett tecken på oskuld och omedvetenhet, men den var i sjelfva verket ett utslag af hennes medvetenhet och fullkomliga säkerhet på sig sjelf.

»Ser man på! En sådan förnuftig liten fröken ni är.»

De kommo öfverens om klockslaget: half fem och mötesplatsen: ett ställe utanför badortens område.

»Dethär ser ju nästan ut som ett--hur är det det heter på danska? 'Stævnemöde.'»

»Tycker ni?»

»Ja. Det är sant--jag har hört att damer alltid bruka komma försent till möten med unga herrar. Skulle ni inte för gammal bekantskaps skull vilja göra mig den tjensten att tala om, hur pass mycket ni ämnar komma försent?» sade han i skämtsam ton.

»Jag kommer alltid precist», skrattade hon.

»Alltid! En skön själs bekännelse!»

William Zimmermann var icke mycket af den farlige don-Juan, som fröken Alma Hagberg inbillade sig. Hans lif hade varit fattigt på erotik, så fattigt, att detta egentligen var hans första möte med en kvinna af hans egen samhällsställning. Han motsåg det också med en lätt förklarlig nyfikenhet, blandad med en skymt af ängslan att icke i denna nya situation kunna spela sin roll på ett så öfverlägset sätt som han helst önskade. Han var af naturen blyg och för att dölja detta naturlyte hade han till dagligt bruk skaffat sig en jargon af ogerad fräckhet; men härvidlag hade han en förnimmelse att den icke skulle kunna brukas och han ansträngde sig fåfängt för att komma på det klara med, hvad slags sätt han nu i stället borde antaga: han var å ena sidan rädd att förefalla både sig sjelf och henne löjlig genom sin blyghet, och å andra sidan hade han svårt för att strama sig upp till en tilltagsenhet som var hans natur emot--och som kunde skrämma henne tillbaka.

Han valde tillsist att intaga en afvaktande och iakttagande hållning--d.v.s. just samma position, som hon redan förut bestämt sig för att intaga. Resultatet blef att de fiendtliga härarne lägrade sig midt emot hvarandra och att det tvärt emot bådas önskan icke kom till något sammandrabbande.

En stund före den bestämda mötestiden marscherade William hän emot villan, i hvilken gamla tanten bodde med sina båda niecer. Han gjorde halt bakom en husknut för att kunna observera. Han var nyfiken på, om hon verkligen skulle komma; halfvägs trodde han nästan att hon skulle uteblifva. Han kände sig underlig till mods, men gaf sig icke tid till att reflektera öfver sin sinnesstämning. Han handlade mera af instinkt än till följe af ett på förhand fattadt beslut. Utan att han märkt det hade ledningstrådarne mellan hans vilja och hans handlingar redan blifvit afskurna och han drefs nu hänemot henne med en naturmakts nödvändighet.

Några minuter före half fem kom hon ut på verandan och gick hänemot den bestämda mötesplatsen; han följde henne på afstånd och när hon hunnit utanför badanstaltens terräng gick han fram till henne och helsade.

»Ar ni der?» sade hon blott.

»Ja. Jag har följt efter er.»

»Hur länge?»

»Från villan der ni bor.»

»Hvarför det?»

»För att titta på er naturligtvis!--Uppriktigt sagdt--Jag trodde knappast att ni skulle komma.»

»Det ser ni att jag gjorde ändå.»

De klättrade uppför bergsknallarne. Ibland, der det var brant, måste han räcka henne handen och draga henne uppför. Rörelsen gaf hennes kinder en smula färg och de stora, grågröna ögonen glans. Han såg på henne och för första gången for det igenom honom en aning om att han dock kanske ändå var en liten, liten smula förälskad. Detta förekom honom ingalunda obehagligt. Han trodde icke ett ögonblick att denna förälskelse skulle komma att spela någon roll i hans lif; men han gladde sig till den stänk af vemod, som den skulle lemna efter sig när det hela var förbi. Ett litet sommarminne att taga fram en och annan gång till vintern, när han satt ensam i sitt rum och drömde, medan skymningen föll.

De hade kommit till toppen af den högsta bergsknallen och slogo sig ner i en solig klyfta, der marken var klädd med varmt, förtorkadt gräs. Han lade sig med afsigt icke alltför nära för att icke skrämma och för att bättre kunna iakttaga henne.

»Nå», sade han, »här är ju skönt, inte sant? Och vi äro ensamma och ingen skall störa oss. Hvad ska' vi så finna på?»

»Ja, hvad tycker ni?»

»Jag är helt och hållet till er disposition.»

»Tack. Men för tillfället har jag intet bruk för er.»

De sågo på hvarandra, ytterst likgiltigt, men med hemlig nyfikenhet, medan de vexlade dessa repliker.

»Ska' vi leka--hva? Leka med ord menar jag.--Vill ni det? Ta sällskapsjargonen fram? Vara kvicka, laga paradoxer?»--Han höll sig ännu i den lindrigt sarkastiska tonen, men der var en underström af något annat, som hon hade mycket fint öra för och genast uppfattade. »Nu kommer det», tänkte hon. Hon svarade icke.

»Åhnej, det är ju sista eftermiddagen. Sista eftermiddagen af en vacker sommar. Så blir man gerna en smula sentimental--inte?»

Han flyttade sig några tum närmare--. dock icke mer än att afståndet emellan dem ännu var ganska respektabelt.--»Ska vi vara en smula sentimentala?» sade han hälft på skämt hälft på allvar i det han såg på henne.

»Ni skall vara alldeles som ni har lust till att vara.»

»Aj aj! Det var ett farligt löfte. Tänk om jag tog er på orden.»

»Ja, hvad då?»

»Jag kunde t.ex. få lust till att--kyssa er.»

Han betraktade henne fortfarande med stor uppmärksamhet för att se hvad intryck hans ord skulle göra på henne. Men det syntes icke ringaste förändring i hennes ansigtsuttryck, icke så mycket som den flyktigaste rodnad.

»Sådant _gör_ man, ifall man törs--att man _talar om det_ bevisar att man inte vågar», sade hon i det hon mötte hans blick med det största lugn. Han kände sig slagen af anmärkningen och af det ogeneradt öppna sätt, hvarpå hon framställt den.

»Ni är en skarpsinnig liten fröken», sade han. »Och jag börjar nästan också misstänka att ni är en--en ovanligt ärlig liten fröken.--Jag kunde ha lust att bli bekant med er.»

»Då får ni skynda på, för i morgon reser jag.»

»Vill ni inte berätta mig något om er sjelf?»

»Nej.»

»Hvarför inte.»

»Hvad skulle det tjena till?»

»Det skulle roa mig.»--

»Ja, men inte mig.»

»Nå, som ni vill.»

Han vände sina ögon ifrån henne, utåt öfver skären som simmade dernere, långt under dem, likt uppstickande toppar af ett drunknadt högland. Snedt öfver fjorden drog sig en bred, gyllene ström af reflexer från den sjunkande solen. Allt glänste och glittrade i detta sista afskedsskimmer. Från en lustbåt trängde tonerna af ett smäktande solo på b-kornett och som ett aflägset brusande hördes badgästernas trampande af och an på badhusbron. Längst ut mot Kattegat sågs en fiskarbåt, stor som en mås, med en fläck af sol på sitt hvita toppsegel.

Der gick en lång stund och det talades icke ett ord. Så hördes med ens skrapande ljud på hällen och William reste sig hälft, stödd emot armbågen, och lyssnade. Det flög ett leende öfver hans ansigte; han hade känt igen Pelle Wahlbergs och fröken Johnssons röster.

»Det tycks vara flere än vi, som äro ute för att taga afsked med utsigten», sade han. De sågo hvarandra småleende in i ögonen och lyssnade; stegen närmade sig och rösterna hördes tydligare och tydligare.

»Gud hvad här är vackert!» sade Pelle--de två hade stannat på klinten alldeles ofvanför de andras hufvud. »Herre Je' om jag kunde måla såder! Hva'? Vår Herre är en styf karl. Vi andre ä' bara stympare.»

Hvad fröken Johnsson svarade eller om hon öfverhufvud taget svarade, kunde man icke urskilja; hon talade alltid så sakta och beslöjadt. Men Pelle trafvade vidare i den tankegång, han kommit in på. »Herre Je'! hvarför ska' man vara en sådan klåpare! Hva'? Åh, gud, om jag kunde måla såder--hva?--så skulle vi gifta oss i morgon.»

* * * * *

»Hva? Ville ni inte ha mig, säg?»--Det hade med ens kommit ett helt förändradt tonfall i Pelles röst. Den blef så mjuk och så böjlig. Öfvergången hade skett alldeles hufvudstupa; det var klart att han utan att tänka sig för kommit in på ämnet, att orden undsluppit honom nästan mot hans vilja.

»Säg ville ni inte det?»

Det blef så tyst deruppe och de få minuter som förflöto föreföllo pinsamt långa för de två dernedanför. Hon hade rest sig upp, han stödde ännu sitt ena böjda knä mot marken och de sågo på hvarandra gripna af en egendomlig högtidsstämning blandad med en känsla af skamsenhet, som om de plötsligt anträffat hvarandra, lyssnande vid en dörr, innanför hvilken två menniskor trodde sig i ostörd ro afhandla sitt lifs heligaste och mest privata angelägenheter.

Men det var också något annat som grep dem båda, en förnimmelse som liknade afund, en känsla af fattigdom. De två deruppe egde ungdomens omedelbarhet, som hejdar sin lycka i flygten utan ängslig tvekan, utan att på förhand sönderplocka sin egen stämning; de två deruppe egde ungdomens tro och lefnadsmod och stolta, vackra besinningslöshet--de kunde älska de två.

Och för första gången kom det öfver de andre, som lekt en sommarlek under den tysta förutsättningen att båda vara garderade, en leda vid den tomma och ytliga leken och en längtan att ge sig hän på godt och ondt, utan baktanke och utan tvifvel.

Det raspade åter af stöfvelklackar mot hällen derofvanför och stegen aflägsnade sig.

William hade rest sig upp. Han tyckte att något borde sägas, men fann icke ord. Alla de vanliga sarkasmerna skulle ha fastnat honom i halsen; och för sina egne, menskliga känslor hade han intet uttryck.

De gingo tysta nedåt, mot badanstalten.

Efter kvällsvarden träffades de åter i menniskoströmmen som böljade af och an på badhusbryggan. Den gamla mostern satt på sin bänk och de fyra unge höllo i början samman. Det var något underligt öfver Pelle Wahlberg: han kunde tiga långa stunder å rad och när han talade var hans ton dämpad och mjuk. Den lilla sextonåriga studentkandidaten gick vid hans sida. Hon var om möjligt ännu mera tyst än eljes; och hon föreföll så blek i månskenet, men de två vackra troskyldiga ögonen hade fått ett djupare uttryck, som om hon för första gången sett sitt eget lifsöde i ansigtet.

Det började glesna på bron, mostern svepte sig huttrande in i sin sjal och längtade efter sin varma säng, men hade icke hjerta att störa de unge. De hade nu delat sig som vanligt i två par.

Månen stod öfver den stora klippan utanför kallbadhuset och i vikens svarta vattenspegel dallrade en flod af lödigt silfver. Utefrån Pelleskäret hördes en gladlynt baryton som sjöng dryckesvisan ur »Konung för en dag».

* * * * *

Följande morgon förvånade William Zimmermann sig sjelf: Han befann sig vaken, alldeles ljusvaken så pass tidigt som klockan 5. Han brukade eljes utan ansträngning kunna sofva till klockan 9.

Han pröfvade förgäfves den gamla metoden att vända sig om för att få sig ännu en liten morgonlur. Han kände, strax på sig att det skulle vara förgäfves. Plötsligt kom det öfver honom en alldeles omotiverad förhoppning att möjligen kunna träffa fröken Hagberg redan på denna tidiga timma. Han intalade sig att hon naturligtvis måste stiga tidigt upp för att packa och att hon dervid säkerligen skulle känna längtan att taga afsked med den förtjusande ramen till deras vackra lilla sommaridyll; han lyckades lefva sig så fullkomligt in i denna föreställning att han slutligen var alldeles öfvertygad om att han skulle möta henne.

Han ströfvade länge omkring dernere vid stranden, gick på badhusbron der hans ensamma steg gåfvo eko och kände sig helt förvånad öfver att ingen liten bleksjuk fröken syntes till. Den enda lefvande varelse han mötte var alle-Hare, som kom traskande öfver gruset på sina breda tofflor och med synbar förvåning helsade den fordne festdiktaren, som man icke var van vid att se på denna tid af dagen.

William beslöt sig tillsist för att gå och rifva Pelle upp ur bädden. Men Pelle--sjusofvaren--var redan utgången.

En halftimma derefter såg William en skymt af honom; men han var icke ensam, han hade i sitt sällskap en liten fröken i mörkblå resdrägt och de vandrade tillsammans utåt vägen. Han kunde se på deras steg, att de voro belåtna med tillvaron.

* * * * *

Ångbåten lade ut från land.

Hamnbryggan var som en enda sky af viftande näsdukar; och från ångarens reling besvarades afskedshelsningarne med hattar och parasoller. Damerna stodo med händerna fulla af blommor, småleende mildt alltunder det de mönstrade och jemförde hvarandras afskedsrecetter.

Fröken Alma Hagberg var en af dem, som fått den vackraste skörden; hennes ansigte var också ett enda huldsaligt leende. Hon stod uppe på öfversta däcket och hennes lilla knubbiga figur i den bruna resdrägten tecknade sig skarpt emot den hvita rökhytten. Vid hennes sida stod den lilla fröken Johnsson, smärt och rank i sin blåa paletot, långt ädlare i figurens linjer och hållning, långt vackrare med sin djerfva, allvarliga profil. William tänkte med en anstrykning af bitterhet på, att han kanske borde ha valt henne till hjeltinnan i sin sommaridyll; den hade i så fall kanske fått en mera tillfredsställande afslutning--ett verkligt farväl. Han kände en vansinnig hunger efter detta farväl, som han gått miste om; och denna otillfredsställda hunger tog sig uttryck i bitterhet mot henne som drog bort utan annat afsked än en handtryckning midt i folkvimlet på ångbåtsbryggan. Pelle hade vandrat utåt vägen i sällskap med sin sommarsaga. Han hade säkert fått ett ordentligt afsked, han!

Pelle stod vid hans sida och viftade som en ursinnig. Ja, han hade skäl att vifta. William stoppade sin näsduk i fickan; det skulle fan stå och fåna längre.

»Går du med?» sade han till Pelle.

»Inte ännu!»

William gjorde en axelryckning och försökte sig med att se sarkastisk ut. Han började betrakta de kringstående med spefulla blickar.

Från varmbadhusets veranda viftade badmadamerna med stora badlakan, från restaurationsbyggnadens balkon viftade alla serveringsfröknarne med hvita servietter--tre gardeslöjtnanter reste med båten i dag--och utanför biljarden stod dess fete egare och viftade med markeringstaflans handduk; det var en sista afskedshelsning till den trognaste stamgästen, à la guerre-spelaren par excellence, en student från Upsala, som legat vid badorten i sex veckor i och för sin helsas vårdande.

»Går du med nu?» frågade William ännu en gång.

»Strax.»

Ångbåten hade kommit långt bort; men ännu viftade en trofast näsduk från öfversta däcket och så länge den höll i var Pelle omöjlig att rubba.

Ändtligen lyckades William få honom med och de vandrade vid hvarandras sida hänemot badanstalten, utan att säga ett ord.

»Här blir trist nu», utlät sig William slutligen.

»Ja», sade Pelle i nedstämd ton. »Jag tror jag reser snart.»

»Du också? Hvarthän?»

Han smålog hemlighetsfullt.

»Till Skåne kanske.»

»Hvad ska' du der att göra?»

Pelle fortfor att småle, på ett ovanligt stillsamt sätt.

»Ah, ingenting just. Kunde ha lust att se provinsen. Har aldrig varit der. Den ska' vara mycket karakteristisk.»

»Ja, den är visst mycket karakteristisk», sade William diskret. »Du ska' resa dit och äta gröt, Pelle. Du kommer att må tjockt.»

Pelle sneglade på honom och tänkte: »hvad fan menar han?» Hans ton klang märkvärdigt irriterad.

ÅTTONDE KAPITLET.

För modern hade sommaren varit lång; ett enformigt trampkvarnsarbete, dag ut och dag in, för att få tiden att gå.

Hon var en af dessa menniskor, som knyta sig så fast till ett enda förhållande att detta absorberar hvarje tanke och hvarje känsla. Detta enda lifsintresse hade förut varit mannen och så länge han lefde hade intet varit öfver åt deras barn. Nu var fadern och maken död och den plats som dervid blifvit ledig hade sonen naturligt nog kommit att intaga. Med den intensitet i alla känslor, som var det centrala i hennes natur, hade hon omfattat detta försummade och förfrusna barn; hon gick så helt upp i sin kärlek till honom, att allt annat i verlden var henne likgiltigt för så vidt som det icke på ett eller annat sätt stod i relation till honom. All den sunda naturliga egoism, som under hennes egen blomning förbrukats till näring åt hennes eget kraf att lefva och vara lycklig, hade nu samlat sig till en djup fond af ömhet, hvarmed hon sökte värna om sonens lif och lycka. Ty i detta lif bodde hennes eget väsen och i detta unga blood hennes själs odödlighet.

Att hon stannat kvar i Stockholm kom sig af en fullständig likgiltighet för hvar hon befann sig, när hon ändå icke kunde få vistas der han var. Med sin skarpa instinkt kände hon, att _det_ var något som hon måste försaka. Det skulle eljes hämna sig på deras förhållande och göra dess lifsluft kvaf och instängd. Han skulle känna det som ett tryckande band och slita sig lös.

Men hon hade också ett annat skäl att icke lemna hufvudstaden. Hon visste alltför väl att det var farligt att vara borta. Der kunde hända så mycket och den frånvarande har ingen del i händelsernas gång. Det var som att släppa trådarne ur sin hand; att icke kunna bruka sin intelligens och sitt inflytande till sjelfförsvar i striden för tillvaron. Det var att försumma fatalietiden, att låta chancerna gå förlorade.

William hade sin ställning i tidningen, en ställning som passade honom och gaf honom i hans utkomst. Medan han var borta kunde en annan tränga sig fram och taga hans plats. Sjelf hade han aldrig tänkt sig en sådan möjlighet; men förr moderns altruistiska sjelfbevarelseinstinkt hade faran förefunnits och derför hade hon legat kvar på sin post som en trogen hund, vaktande sin herres egendom.

Trista dagar hade det varit, dessa sommardagar, utan annan glädje än arbetets. Men sjelfva detta arbete hade hon lärt sig älska derför att hon kände hur det knöt henne fastare och fastare till sonens verld, gaf henne tusen små hemliga vägar att närma sig honom, gripa fast i hans intressen, tillkämpa sig hans aktning--och hans tillgifvenhet.

Regelbundet enahanda gled tiden fram. Arbetstimmar, måltidstimmar och timmar till fysisk förfriskning--det var hennes dag. Det sista försummade hon icke. Hon badade och gjorde långa promenader. Hon satte sin stolthet i att William skulle ha en frisk och vacker gammal mor, som han aldrig skulle behöfva skämmas för att ha under armen och hvars hållning och kraft han helst borde beundra, en liten, liten smula.

Bekanta träffade hon icke ofta; de fleste af fåglarne hade flugit ut för sommaren. Den ende som kom till henne en och annan gång var herr Hedström. Men denne hedersman, som icke haft råd att lägga sig på landet, led af en kronisk pessimism, som icke gjorde honom till det allra mest muntrande sällskap. Till råga på alla olyckor var han också gräsenkling; den lilla frun hade på tredje klass skickats till gästfria slägtingar i Småland, för att styrka sig med getmjölk och barrluft.

Ett enda bref hade modern mottagit från William under sommarens lopp. Deri underrättades hon--på fyra rader--att han var i Lysekil och ämnade stanna der någon tid. På nära två månader hade han sedan icke låtit höra af sig; hon visste icke ens hvar han fans, och hans tystnad började oroa henne.

Men detta var något som måste genomkämpas; hon kunde med all sin energi ingenting göra dervid, denna sommar var en död punkt i hennes lif som hon måste försöka komma öfver. Hon hade ingenting annat att göra än att vänta och resignera.

Det var dock icke så lätt att resignera. Hennes tankar voro hos sonen så snart det dagliga arbetets strama tyglar slappades. Och allteftersom dag gick efter dag växte ångesten fram och bredde sig ut på bottnen af hennes sinne, färgande allt med sin svarta grundton.

Och ständigt skenade hennes fantasi utåt samma mörka väg, der den så ofta kört sig trött. Åter och åter ljöd inom henne de två orden i hvilka han en gång koncentrerat sin lifsbekännelse: »lam invärtes!»

Så låg hon åter en afton i slutet af Augusti på sin chäslong och vred sig under den gnagande oron öfver sonen och hans framtid; och det var som såg hon ut öfver en ödslig hed i mörker och kyla, der intet friskt skott kunde slå rot, ingen grön planta spira upp. Ett menniskolif, ett helt menniskolif, så ödsligt, så tomt, så mörkt, icke genom yttre omständigheter utan genom hela sin viljesriktning. Och detta menniskolif tillhörde den enda varelse hon hade att älska på jorden. Att se honom långsamt och utan motstånd glida utför och icke ha magt att hejda honom, hålla honom tillbaka. Hon ville ruska i hans axlar, hon ville ropa i hans öron: res dig! spänn alla muskler! arbeta!--men ropet dör på hennes tunga i känslan af att hon intet förmår. Hans egen vilja är det enda som kan rädda honom--och han _tror_ icke på viljan. Det var tro han behöfde: tro på den egna ansträngningen, på lyckan, på framåtskridandet. Hon sjelf hade en tro, att lyfta berg, att öfvervinna döden med--och hon kunde icke ge honom ett solgrand deraf.

»Lam invärtes.»