# Modern: En Berättelse ## Part 7 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/modern-en-berattelse-15703/index.md När han stod ensam på en klint och blickade ut öfver de stora vidderna, der vattnet bredde sig kring skär och klippor glittrande ljust och speglande blått så långt ögat nådde--greps han af en underlig beklämning. Hans eget jag krympte samman till en atom i verldsalltet; och i denna stämning var det som om allt det finaste och bästa hos honom sjelf slog ut i blom. Allt det falska och konventionella, allt det lögnaktiga och förskrufvade, som ute i lifvet tillhörde den trista figur som vandrade omkring med ett hånleende på läpparne och bar hans namn, var då som flägtadt bort; det var som om hans själ badat slagget af sig i den saltklara luften; och blodet i hans ådror sjöng vackra dikter, dikter som aldrig fingo ord, dikter om lifvets grannaste ideal, sedda genom ett barns ögon, utan missräkningarnes bitterhet och utan erfarenhetens tvifvel. Men det behöfdes icke mer än att en menniskofot raspade mot hällen för att drifva stämningen bort. Ansigtets drag flögo blixtsnabbt en garde, ödsligheten var förbi och sällskapligheten började, själen anlade sitt fikonlöf och lögnen kom åter till heders.--Mellan bruna bergsknallar och grå gled ångbåten fram; mellan stora skrofliga kolosser och små svarta skär, öfver hvilkas blankspolade ryggar vågorna lekfullt skvalpade. Längst i bakgrunden låg bohuslänska kusten som en väldig terrass af naken granit, hvars konturer böljade oroligt mot horisonten. Här och hvar sågs en grön fläck i bottnen på en dal eller en klyfta, som sluttade mot stranden; eljes ingenting, icke en buske, icke ett träd, knappt ett enda spår af vegetation. På de kala hällarne lågo enstaka hus kastade omkring; men i dalarne och klyftorna hade de krupit ihop till fisklägen med båtar och sjöbryggor och murkna grå sjöbodar, hvilande på stolpar öfver vattnet. Han såg det allt och han njöt. Det var som _smakade_ han på sjelfva luften, hans bröst spände sig ovilkorligen ut och han andades i långa, djupa drag, som om himlen hvälft högre här än annorstädes--medan hans ögon drucko dagrarnes vexlande spel och rika skiftningar. Om han varit målare skulle han velat pröfva sina krafter på denna luft och dessa klippor, som än lågo så underligt nära, än veko tillbaka långt i fjerran, och hvilkas färg skiftade i olika belysning, från bjertaste rödbrunt till grått och blått i finaste förtoning. Men han var inte målare, gunås! Han vände sig om och gick upp i röksalongen. * * * * * Så snart William kommit någorlunda i ordning, packat sina saker upp och placerat ett par ark rent hvitt skrifpapper på den halfdel af ett rundt bord, som jemte en säng, en byrå två stolar och en kommod utgjorde hela möbleringen af det rum i Kyrkviken, som han hyrt för 1,25 om dagen, gick han ut för att se på folket. Han dref långsamt förbi societetshuset och restaurationsbyggnaden ned emot badhusbron. »Nej--hördu du! Stopp litet!» hörde han en röst bakom sig och i det han vände sig om såg han ett par långa ben som i fullaste fart stretade utför backen från societetshuset. »Pelle? Är du här?» »Javisst--faen! Goddag på dig, gamle!»--Och den långe, som bemäktigat sig Williams hand, tryckte den med en hjertlighet som var alltför eftertrycklig för att icke vara uppriktig. William var i grund och botten lika glad åt sammanträffandet som den andre, men höll sig dock enligt sin vana betydligt mer reserverad och kunde icke ens neka sig nöjet att slunga den långbente vännen en sarkasm i ansigtet. »Dig _kan_ man då bokstafligen aldrig undgå.» »Äh, börjar du nu med det igen.» »Hvad gör du här?» »Sköter min helsa och målar. Här är några styfva gubbar, som jag fått fatt i nere vid Bansvik--bussiga gastar, må du tro, med beckiga näfvar och tobakssås ut om mungiporna--du ska' se i morgon; jag har dem dernere mellan 12 och 2. Men i dag ska' du dansa; der är soaré uppe-- venersborgsfröknar som tala en pittoresk vestgötadialekt och göteborgskor, förstår du, med stora fötter och smala midjor--och ett par skånskor, som skorrar så snobbigt: herrrr Wahlberrrrg--kom med nu bara, ska' jag presentera dig.»--Han drog William med sig mot societetshuset till. »Tack ska' du ha--behåll dina skånskor för dig sjelf. Jag dansar inte.» »Äsch, jo, hvad du gör! Här ska' valsas med gubb-blodet! Här är ondt om folk så invaliderna får ta' mig fan rycka till undsättning.» Pelle var vid det mest strålande humör och jargongen strömmade honom öfver läpparne i en ren syndaflod. Men William var omedgörlig; han ville icke dansa. Han satte sig på verandan utanför, derifrån han genom glasdörrarne kunde följa paren med ögonen. Det var ännu tidigt på eftermiddagen och endast ett fåtal af de allra mest danslystne hade anländt. Först senare brukade det bli en smula lif derinne. En del damer, som icke ansågo det mödan värdt att taga verksam del i soaréen på detta dess första mindre intressanta stadium, hade slagit sig ned här och hvar på verandan med en tidning eller en bok i handen. Pelle Wahlberg tycktes emellertid taga sina pligter som kavaljer på fullt allvar. Efter flere fruktlösa försök att värfva William, svängde han nu rundt derinne på sina smala ben med ett dödsförakt, som gjorde hans lättsinne all heder. William satt och betraktade hans evolutioner med det intresse man ovilkorligen känner vid att se en god vän företaga sig ett eller annat halsbrytande experiment, då hans uppmärksamhet fångades af en ung fröken, som i detsamma kom in på verandan och tog sig för att mönstra honom med den slags närgångenhet, som en dam comme-il-faut kan tillåta sig gentemot en ung herre om hon blott samtidigt i min och hållning inlägger ett tillräckligt stort qvantum otillgänglighet och förakt. Denna salongs-fräckhet mötte William med sin allra mest ironiska fysionomi, i det han å sin sida började betrakta henne med ett par stickande ögon, men detta bekom henne synbarligen icke stort; sedan hon tillfredsställt sin första nyfikenhet tycktes hon icke ens ana att han existerade. Hon satte sig midt emot honom, i ett hörn af verandan och slog upp en bok, i hvilken hon fördjupade sig. Men William, som efter denna introduktion icke ansåg att hennes blygsamhet sväfvade i fara, betraktade henne fortfarande med sitt spotska smil, hvari der dock blandades en smula intresse, sedan han läst titeln på den bok, hon höll i handen: _Det moderne Gjennembruds Mænd_. Hon hade ett stort, rundt barnansigte, sjukligt blekt, med ett par vidöppna grågröna ögon, en liten välformad trubbnäsa och ett par tjocka, bleka läppar med ett drag af vemod omkring. Hon var klädd i en mera extravagant än smakfull drägt: ett mörkblått klädeslif med uppslag af veritabelt gult läder kring ärmarne och halsen. Ett läderbälte kring midjan, en hatt med läderband och ett par skor af samma slags läder fullbordade toaletten. Hon hade icke suttit många minuter förrän en äldre dam med förvirrad uppsyn dök fram och med öm moderlighet svepte en röd schal kring hennes axlar. Den unga damen mottog den äldres omsorger med en otålig rörelse, dock utan att lyfta sin blick från boken. Det är gumman, tänkte William.--Hon hade samma stora ögon och tjocka läppar som den unga. Det var ett tydligt slägttycke. Då den unga damen emellertid icke tycktes vilja inlåta sig på något vidare utbyte af blickar, svalnade också Williams fiendtliga uppmärksamhet. Han vände sig om, stödde händerna på balustraden och såg ut öfver Gullmarfjorden, der solbelysta hvita segel rörde sig af och an. Nere vid bryggan lågo de lediga fiskarbåtarne med alla klutar uppe, beredde att lägga från land vid första anmodan. Utanför restaurationsbyggnaden stodo ett par lediga serveringsfröknar i samtal med biljardens frodige egare; och borta från varmbadhuset kom det gamla inventariet Calle-Hare, traskande på breda fötter hän emot kallbadhuset. Innefrån salongen hördes hornmusikens valsmelodi, ackompanjerad af de dansandes taktfasta steg. Nu slutade dansen och paren myllrade ut på verandan för att svalka sig. Bland andra också Pelle Wahlberg, som hade vid armen en yngre, mörk dam med en djerf och vacker profil och ett par ögon som tycktes kunna vara en illustration till den kvinliga troheten. Pelle och hans dam slogo sig ner hos den bleka fröken; Pelle gjorde sin artigaste komplimang. William hade börjat få nytt intresse för gruppen; och detta hans intresse tycktes från damernas sida deladt. Då en ny dans i detsamma spelades upp, gick han fram och bad Pelle presentera sig för den mörka. »Fröken Johnsson--herr William Zimmermann.» »Får jag dansa med er?» »Tack.» Fröken Johnsson producerade ett mellanting mellan en nigning och en bugning, slog ögonen ned och tog Williams arm. »Fröken Hagberg--kandidat», fortsatte Pelle frikostigt. William hann endast göra en kort, flyktig bugning; han var redan på väg mot danssalen med den mörka. Men Pelle följde efter med den ljusa kandidaten och innan paren dansade ut hade William fått tillfälle att tolka sin glädje öfver att ha fått göra bekantskap med ett så stort kvinligt lärdomsljus. »Har ni varit länge här», frågade William sin dam medan han lade sin arm kring hennes lif. »En fjorrrton dagar», sade fröken Johnsson med omisskännelig dialekt. Som artigheten bjöd och för att hålla konversationen uppe tog William noga reda på sin dams tycken, framtidsplaner, slägtskapsförhållanden m.m.--allt hvad en artig herre, som kommit öfver väderlekskonversationsåldern kan finna anledning att utforska under en första dans med en dam, han icke känner. Han fick sålunda veta, att fröken Johnson var 16 år och skulle bli student, hvilket kusinen fröken Hagberg redan var; att de båda damerna vistades häruppe under moraliskt skydd af Almas tant, som var döf--och att Alma rest mycket och var bekant med många konstnärer. På egen hand räknade William ut att »Alma» var föremål för den lilla fröken Johnssons stora beundran.--Han föresatte sig att dansa med lärdomsljuset för att se hur pass beundransvärd hon kunde vara. Han gjorde sig inga illusioner. När han med fröken Johnsson under armen kom ut på verandan, hade den döfva tanten redan varit framme och vippat Alma in i sin röda schal. Pelle satt och underhöll henne; och William med dam sällade sig till sällskapet. »Ni ska' inte tro att jag är kandidat», vände fröken Hagberg sig strax till William.--Hennes dialekt var icke fullt så skånsk som kusinens. »Hvarför vill ni ta' illusionerna från mig», skrattade han. »Man ska' aldrig ta' illusionerna från en dussinmenniska, vet ni väl. Det är att ta' lyckan ifrån henne.» »Det var naturligtvis ett skämt af herr Wahlberg. Så ert spydiga smil träffar mig inte.» »Ni ska' inte bry er om att han grinar», sade Pelle tröstande. »Han grinar alltid. Det är rent nervöst.» När nästa dans spelades upp drog Pelle sig tillbaka; fröken Johnson engagerades af en anemisk vice-häradshöfding och William blef ensam med fröken Hagberg. »Vill ni dansa?» frågade han och gjorde en liten rörelse som för att resa sig upp. Deras ögon möttes, en enda sekund. De hade förstått hvarandra. »Ni vill helst slippa?» sade William och flyttade sin stol några tum närmare. »Uppriktigt sagdt--det vill jag också.» »Nå, det passar ju bra.» Hon svepte schalen tätare omkring sig, lutade sig tillbaka i sitt hörn och fäste ögonen på honom med ett uttryck som om hon ville säga: nå! var så god! Underhåll mig nu. »Hvad var det för en bok, ni läste i?» Hon svarade icke, räckte honom blott boken, som han tog emot utan att vända sin blick ifrån henne. »Ja, jag såg det för resten godt.» »Hvarför frågar ni då?» »För ro skull.» »Kan ni inte finna på något roligare?» »Ahjo kanske--få se.» »Nå», sade hon med ett bortskämdt barns otålighet. »Vet ni hvad jag tänkte när jag såg er med boken i hand?» »Nej.» »Se der en af de våra.» »Hvad menar ni med det?» »Åh, gud, hvad ni är grundlig, fröken. Ska' jag verkligen behöfva förklara det?» »Det får man alltid, när man uttrycker sig dunkelt.» »Nå ja--då. Jo, ser ni, så ofta jag ser en dam läsa en bok, som inte är en lånbiblioteksroman--apropos! det är märkvärdigt hvad de fleste unga damer ha en smak för lånbiblioteksromaner!--jo, så infinner sig hos mig en känsla af belåtenhet. Aha! En af de våra tänker jag. Jag får intresse för personen, det är som om min ande redan på förhand sträckte sig ut och tog hennes själ i besittning.» »Ingen under att ni såg så egenkär ut, der ni satt.» »Så-å. Tyckte ni det?» »Ja.» Han smålog. »Ingen under att ni fixerade mig så noga, då ni kom.» »Ja, jag visste ju hvilken märkvärdighet ni var.» »Hvem har sagt er det?» »Löjtnant Bloch.» »Hvad sa' han?» »Der sitter den unge författaren William Zimmermann.» »Och hvad sa' ni?» »Han ser rysligt affekterad ut.» William skrattade. Der var något öppet och ogeneradt i hennes repliker, som verkade med hela omedelbarhetens friskhet. »Jag visste tyvärr inte hvilken märkvärdighet _ni_ var.» »Inte?» »Nej. Men jag hade ändå hört talas om er.» »Af hvem?» »Det säger jag inte.» »Det kan också vara detsamma. Men hvad hade han sagt?» »Att här--bland badortens sevärdheter--också fans ett par skånskor, 'som skorrade så snobbigt på rrr'». »Det var herr Wahlberg», skrattade hon. William hade helt ovilkorligt kommit att härma Pelles ton. »För resten vet jag ändå mer om er.» »Så-å.» »Ni är här med er tant--som är döf--och som skämmer bort er--Och ni har varit i Paris--» Han gjorde en kort paus mellan hvarje bevis, som han framdrog; och han betraktade henne hela tiden med en hälft spefull min som om han ville säga: ser ni hur väl jag är underrättad. Detta tycktes emellertid alldeles icke förvåna henne. En danslysten ungherre hade hon under samtalets gång affärdat under föregifvande att hon icke orkade. Nu anmälde sig ännu en. Hon drog åter fram med sin trötthet, men den nye kavaljeren, som tycktes var en äldre bekant, lät sig icke afspisa. Det var en blekfet grosshandllare med ett jovialiskt och tvärsäkert sätt. »Är frrröken trött? Det ska' vi dansa borrrt», sade han. Hans tvärsäkerhet tycktes imponera fröken, ty hon reste sig upp, liksom hälft motvilligt, och tog hans arm. * * * * * Hvem man kommer att umgås med vid en badort beror i allmänhet på en ren tillfällighet. Societetens medlemmar känna hvarandra oftast helt ytligt; det mera intima umgänget dyrkas i smärre kotterier. Ett par unga damer med likartade intressen och vanor slå sig samman under en eller ett par äldre matronors hägn och utvälja sig hvardera en eller ett par unga herrar till riddare för sommaren.--Den naturhistoriska iakttagelsen att det är mannen som väljer tycks åtminstone i detta fall vara föråldrad. Fröken Alma Hagberg hade vistats 14 dagar vid badorten utan att bilda kotteri. De bäste ungherrarne voro, då hon anlände, redan upptagne och af de nye, som uppenbarat sig, hade ingen fallit henne i smaken. Hon egde i en mycket utpreglad grad den kviriliga svagheten att vilja _synas_ och _taga sig ut_. Att bilda kotteri med ett par löjtnanter eller vice-häradshöfdingar skulle hon i och för sig icke haft något emot, men det skulle ha varit första klassens löjtnanter och första klassens vice-häradshöfdingar. Hon var nemligen i det fallet mera skarpsynt och erfaren än sina jemnåriga att hon visste, det fans skilnad också på löjtnanter och vice-häradshöfdingar. De exemplar af arten, som ännu voro löshästar, hörde icke till första klassen. Det var beskedliga herrar, men obetydliga; de spelade ingen roll. Fröken Alma Hagberg hade utom sin svaghet för att synas och taga sig ut också en annan: för literatur och konst. Det gick ett rykte vid badorten att hon skref och detta rykte föll det henne aldrig in att dementera. Tvärtom, hon talade gerna om sina bekantskaper inom konstnärs- och författarverlden och roade sig ibland med att nämna namn, som för de gode medlemmarne af societeten hade samma hemlighetsfulla och skrämmande klang, som busen för småbarn, namn som med en betänklig logik sattes i förbindelse med hennes små toalettextravaganser och kom henne att framstå som en pikant liten Jakobin i kjolar. Detta var också fullständigt medvetet, hon visste att den frygiska mössan, som hon i en utmanande ställning satte på sitt ljusa hår, klädde henne godt; och hon behöfde aldrig frukta att detta lilla koketteri skulle tagas på fullt allvar; dertill var hon ändå i alltför hög grad ett äkta barn af det goda sällskapet. Hon var dotter af en förmögen handlande i Malmö. Ursprungligen utrustad med ett godt hufvud hade hon också fått en omsorgsfull uppfostran. Hon hade varit en af den sydsvenska universitetsstadens första kvinliga studenter och der cirkulerade ännu från den tiden bland de indignerade småstadsfruarne ett par anekdoter om hennes deltagande i punschgillet, som hölls å ett offentligt ställe af de nybakade apollosönerna. Hon hade sedermera tillbringat ett år i pension i Schweitz, ett par månader i Paris och ett par somrar med sin far i Karlsbad. Detta allt gaf henne både i småstadsfruars och Stockholmsherrars ögon ett utländskt snitt, som försonade dem med toalettextravaganserna och som t. o. m. kunde få dem att se genom fingrarne med hennes tjufpojksaktiga vana att alltid göra och säga just det, som hon visste skulle förefalla dem allra mest otroligt och förbluffande. Det fans dock hos henne detta något som gjorde att man aldrig på allvar kunde misstänka henne för att hylla de förfärliga moderna idéerna af öfvertygelse. Hon tycktes blott göra i opposition på lek, af sjelfsvåld, af barnsligt trots, derför att det klädde henne. I det hela taget var hon ett bortskämdt barn. Hennes mor hade dött medan hon ännu låg i vagga, hon hade inga syskon och blef uppfostrad af en moster och af fadern, hvilka båda förgudade henne. Från sitt tredje år hade hon varit hemmets tyrann. Med den säkerhet, som alstrats af denna uppfostran, hade hon kommit ut i verlden; och öfverallt hvarthän hon än kommit hade också verlden böjt sig för denna lilla sjelfsäkra tyrann från det rika hemmet. Hon var egentligen snarare ful än vacker; men hon hade i utseende och sätt det obeskrifliga som heter karltycke och de sju åren som förflutit efter det hon fick långa kjolar hade för henne varit en fortsättning af den dyrkan hon var van vid från hemmet, blott att faderns och mosterns roller öfvertagits af åtskilliga småstadslejon från Lund och Malmö samt några mystiska utländingar, som hon träffat under sina resor. Sjelf var hon af naturen kall och hennes erfarenhet af det motsatta könet hade tidigt gjort henne blaserad. Det fans numera nästan blott en enda egenskap hos män, som kunde väcka hennes intresse i någon högre grad: det var likgiltigheten. I detta fall hade William Zimmermann redan från början imponerat henne. Det sätt på hvilket han närmade sig henne gjorde intryck af att det i sjelfva verket var honom alldeles likgiltigt hur hon upptog det; och hans konversation med dess sarkastiska grundton och ogenerade uppriktighet, som slog öfver i en märkbar sträfvan efter det paradoxala, roade henne derför att han dervid, utan att veta det, kom att spela samma roll gentemot henne, som hon sjelf var van att intaga gentemot medlemmarne af det goda sällskapet. För öfrigt var William från föregående somrar känd vid badorten och åtnjöt ett visst anseende bland stamgästerna af la haute volée sedan det året, då han var deras egen erkände festdiktare. Det lilla badortsorganet, som aldrig försmådde en fashionabel nyhet hade också förkunnat hans ankomst i en notis öfver hvilken hans namn stod med fetstil. Det ena med det andra hade gjort, att fröken Hagberg så småningom kommit att utvälja William Zimmermann till sin riddare för sommaren. Sjelf var han från början indifferent; det var egentligen Pelle Wahlberg som varit den förmedlande länken. Pelle hade nemligen fått ett märkbart intresse för den lilla blifvande studentskan fröken Johnsson; och som hon var oskiljaktig från den äldre kusinen hade de fyra kommit att sluta sig samman och bilda kotteri, under den döfva tantens moraliska hägn. Mötesplatsen var Pelles motiv nere i Bansvik hvarje middag mellan 12-2. Vid dessa exkursioner var tanten i början med; men sedermera, när kotteriets medlemmar hunnit bli något mer bekanta, lemnades hon hemma. Hon hade den för ett förkläde ovanligt lyckliga egenskapen att icke ha någon annan vilja än den unga brordotterns; och snart kom derför hennes tjenstgöring att inskränka sig uteslutande till de tillfällen då ungdomarne uppträdde så att säga mera officielt: på soaréerna, då hon placerades i ett hörn med sitt handarbete, och vid de allmänna promenadtimmarne, medan de unge trafvade af och an i menniskoströmmen på badhusbryggan. För öfrigt hade de unga tillfälle att träffa hvarandra när som helst på dagen: och de träffades också allt oftare och oftare. Pelles intresse för de bussiga gastarne vid Bansvik aftog märkbart i samma proportion som hans intresse för den lilla skånskan med de snobbiga rrr'en tilltog; och Williams hvita, pappersark blef dammigare och dammigare utan att hans penna någonsin kommit i beröring dermed. En dag då han i sällskap med fröken Hagberg kom att gå förbi den lilla bokhandelsfilialen i societetshusets källarvåning proponerade han att de skulle gå bort och se på hvad nytt som utkommit. Förestånderskan, som kände honom från gammalt, helsade honom med ett vänligt: »goddag herr Zimmermann!» och William började mönstra de på disken framlagda böckerna. Der låg bland annat hans egen gamla novellsamling vid sidan om _Resebilder_ af Kate Zimmermann. »Har ni sålt många exemplar af min bok, sedan jag kom hit?» frågade han. »Tre exemplar», svarade förestånderskan småleende. »Till damer--väl?» »Naturligtvis.» »Hör--fröken--säg mig till hvilka. Det kan ha sitt intresse att veta.» »Fröken har köpt ett», sade förestånderskan med en gest till fröken Hagberg. William smålog. »Så-å. Hvilken ära för författaren!» »Det hjelper alltid på afsättningen när herr Zimmermann kommer. I fjol sålde jag inte ett enda exemplar.» William köpte ett exemplar af moderns Resebilder och de gingo vidare hän emot badhusparken, »Jo, ni är mig en fin liten fröken», sade han då de kommit utan hörhåll. Hon brast i skratt. Hon hade alltifrån början låtsat som om hon utmärkt väl kände till William Zimmermanns literära produktion. »Hvad vill ni jag skulle säga? Jag vet ju hur fåfänga herrar författare äro.» »Än sen? Hvem har bedt er fjeska för min fåfänga?» »Det roade mig nu.» »Och man ska' göra allt hvad som roar en?» »Ja.» »Det ska' jag komma ihåg.» De satte sig på en soffa midtför springvattnet med guldbollarne; han frågade henne om hon läst moderns bok. »Ja, naturligtvis.» »På samma sätt som ni hade läst min?» Hon skrattade; men svarade icke. »Jag köpte denhär för att ge er den; men om ni redan läst den så . . .» han räckte den till hälften fram och hon tog emot den med en liten nick och ett ogeneradt, skrattsjukt ögonkast som tycktes säga: herregud, kan ni inte förstå att jag ljuger! Men ser ni jag är inte rädd för att tillstå det. William hade efterhand kommit att vänja sig till fröken Hagbergs sällskap så att han numera knappast kunde undvara det. Han skämtade sjelf deröfver: »Man kan vänja sig till det otroligaste», sade han till henne med en blick som just sade motsatsen och som hon mycket väl senterade. Hon hade nemligen också hunnit att vänja sig till hans jargong och hon uppfattade nu allt hvad han sade just på rätta sättet--»psykologiskt, inte efter orden. Hvem frågar efter orden? Orden äro till för att dölja tankarne». Detta gaf William en frihet att tumla sig med paradoxer, som han sjelf ansåg vara grunden till det välbehag han kände i hennes sällskap. Hon å sin sida blef också dag efter dag mera intresserad af denna lek med ord, detta ständiga fäktande, som fick sin spänning deraf att hon aldrig visste _hvad_ han menade, endast att han _icke_ menade just det, som han sade. Han hade en vana att taga allt en bagatelle, att tala om allt med den lätt sarkastiska ton, som intet förrådde af hans egne tankar och känslor, men lemnade hennes fantasi fritt spelrum.