# Modern: En Berättelse ## Part 2 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/modern-en-berattelse-15703/index.md Hon ryckte till som om hans ord stuckit henne och de bruna ögonen gåfvo honom en blixtsnabb förebråelse, stolt och tillbakavisande. Han rodnade lätt. »Det gör man alltid», sade han urskuldande. »Och för öfrigt förstå kvinnor aldrig att bedöma män. De kunna inte se dem opartiskt.» »Jag ger mig icke heller ut för att se honom opartiskt», svarade hon i det hon såg upp. »Dertill var han mig för kär.» Det blef åter en paus. »Jag undrar, om du gör dig några illusioner beträffande mig», sade sonen plötsligt och som det tycktes helt omotiveradt. »För det _skall_ du inte! Jag kan inte hålla af någon. Inte af dig och inte af någon annan. Jag har naturligtvis också en gång haft det der sentimentala begäret--som aldrig kan fyllas, derför att en menniska är och förblir ensam, om hon så lefde i all evighet. Det var en illusion, det som allt annat--något som stannat en i blodet från föregående naivare generationer--men det är för mig en öfvervunnen ståndpunkt. Jag är en alltför aktgifvande natur och ser för tydligt det hemliga maskineriet i menniskorna. Jag är, som de fleste af den generation jag tillhör, en öfver-reflekterad själsanatom, jag plockar bevekelsegrunderna till alla handlingar i sär och undersöker deras beståndsdelar; det gör mig kall. Jag kan inte se på dig med andra ögon derför att du är min mor. För mig är du bara en menniska som andra, ett kompliceradt själsmaskineri, som jag studerar med samma nyfikna författar-intresse, hvarmed jag studerar andra. Jag kan inte ge dig hvarken vördnad eller andra sonliga känslor--helt enkelt derför att jag ingenting i den vägen _har_ att ge. Och till att spela komedi håller jag mig för god.» »Du är icke skyldig mig något. Jag vill icke hafva mera än jag kan vinna.» »Vinna? Jag är inte värd att vinna. Jag är ihålig. Jag är tom. Jag är helt annorlunda än du tänker. Ju närmare du lär känna mig, dess mindre tycker du om mig.» »Då gå vi hvar åt sitt håll. Det är allt.» Hon smålog och räckte honom sin hand. Han såg på henne med öfverraskning och så gaf han henne handslaget som till en öfverenskommelse. »Nu idealiserar du också _mig_», sade han skämtsamt. »Ni kvinnor idealisera oss alltid.» »Kanske är det vår natur--och den skall man ju följa! Eller kanske behöfs det.» Hon sade det i skälmaktig ton i det hon böjde sig ned öfver sitt arbete. Men något af leendet stannade kvar öfver ansigtet, som ett dröjande solsken. Sonen satt och såg på henne. Denna främmande kvinna, som var hans mor, hade gjort ett underligt intryck, som han icke kunde värja sig för. Han greps af ett häftigt begär att lära känna henne till botten: hennes tankar, hennes väsen, de hemliga skrymslena i hennes förflutna--hennes karaktär. Det förekom honom, som egde denna kvinna just det, som han alltid saknat: jemvigten mellan att vilja och att kunna. »Du verkar som ett medeltidsporträtt af en verklig mästare», sade han sakta, med ett helt annat uttryck i rösten än det vanliga. »Du kan bli gammal och trasig, men aldrig banal.» ANDRA KAPITLET. Det duggade smått och i gasljuset glänste de våta bladen på buskar och träd, gulnande blad, vissnande, dödsdömda. Snedt öfver Kungsträdgården förbi Molins fontän kom William Zimmermann gående med händerna i öfverrocksfickorna och käppen under armen. »Hvart ska' du styra i väg, om du får rå dig sjelf?» sade en röst bakom honom och en hand stacks under hans arm. »Åt katrinahållet.» Han behöfde icke vända sig om för att veta hvem det var, dertill kände han för väl Karl Hedströms röst. Men han kastade i alla fall en igenkännande nick åt sidan. »Ämnar du gå hela den långa vägen?» »Ja, det är skönt att få röra benen. Det går så lätt att tänka, när man marscherar.» »Det är längesedan man såg dig.» »Ja, jag skulle ju försöka göra någon nytta; och så har jag kommit i vana att gå till min mor hvar kväll, när jag inte är på teatern. Hon har sådana präktiga stolar--det är en sådan hvila att sitta i dem. Jag önskar jag hade ett par af dem hemma hos mig.» »Är det bara för stolarnes skull du går dit?» sade Hedström leende. »Jag vet inte. Någonstans ska' man ju gå, när man blir trött af sina egna fyra väggar och nu är detta det nyaste. För resten får man lätt vanor ifall man inte aktar sig. Jag skall se till att bryta af det här.» »Hvarför det?» »Jo, det är inte nyttigt med vanor. För resten märker jag att hon lägger an på mig--fint gör hon det, förstås, men det undgår mig inte. Hon yrkar alltid på att jag skall känna mig fullkomligt fri och inte komma utan när jag har lust, men jag känner det ändå som ett slags anspråk och den känslan måste jag afskudda mig.» »Såå? Hvad tycker du för resten om henne?» »Bra. Hon är en originell företeelse och hon intresserar mig. Har du aldrig sett henne?» »Jag såg en skymt af henne vid bangården--du mins...» »Hon är lustig. Det är någonting af urmenniska hos henne, någonting kraftigt och bastant. När hon rör sina armar är man alltid rädd att kläderna ska' spricka. Om jag vore bildhuggare skulle hon få stå som modell för mig--till en barbardrottning... Och så är der något så helt och samladt i hennes själslif, något som tycks höra hemma i en annan tid än vår. Hon grubblar aldrig, plockar aldrig sönder något, är aldrig osäker och villrådig. _Detta_ är _detta_ för henne. Förr var hennes man medelpunkten i universum, nu fruktar jag att det blir jag. Hon kan inte dela sina känslor, hon skänker det alltsammans åt en. För öfrigt är hon en menniska med ett ytterst modernt och frigjordt tankelif; och det drager mig till henne. Hon har sett mycket och erfarit mycket--man kan tala med henne om allt. Och trots sin barbarkvinne-natur har hon något af detta känsligt fina, som gör att minsta skiftning i ens stämning genast uppfattas. Ja. Och så är hon något af ett stort oreflekteradt barn; jag har hört henne skratta ett par gånger och det var något så frigörande och förfriskande. Hon skrattar så hjertegodt och grundligt som hade hon en stor, djup fond af lifsglädje inombords. Men när hon blir allvarsam är det som om hela verlden vore svart och död för hennes ögon. Hon är så olik dig och mig och alla de andre: hon har en sådan afundsvärd omedelbarhet.» »Hvilken lofsång!» skrattade Hedström vid tanken på deras samtal i Centralstationens vestibul. »Hon är således ingenting af allt det der, som du var så rädd för?» »Jo, det är inte så utan ändå--i vissa fall. Det oregelbundna, kringflackande lifvet har satt sitt märke i henne. Man tycker sig se museiförestånderskan ibland--i något ofint som plågar mig. Hon som är så elegant och ser så distinguerad ut på gatan eller bland främlingar, hon kan inte låta bli att gå slarfvig i sitt hem. Hon, som förstår att ordna allting så stilfullt och dekorativt, låter dam ligga i vrårna och har dam på sina kläder. Hon kan vara ovårdad, rufsig, trasig till och med. Hon har försökt öfvervinna det der sedan hon märkt, hur jag plågas af det; jag ser hur hon strider emot det--men det är våld på sina vanor och på sin natur. Och så--tänk dig!--så har hon ändå de mest vårdade händer, jag någonsin sett; stora, vackra händer, som man inbillar sig kunde höra till en antik kolossal-staty, men som ha styrka nog att föra en smedslägga. Sådan är hon.» »Jag skulle gerna vilja göra hennes bekantskap.» »Du kan ju följa med mig nu.» »Tack. I kväll har jag inte tid. Jag ska' ner i tryckeriet.» »Nå så en annan kväll då. Gå bara dit upp och fråga efter mig.» »Ja, det ska' jag göra. Adjö med dig så länge.» »Adjö.» När Wille en stund derefter steg in hos sin mor fann han henne sittande vid skrifbordet i salongen. »Det tycks icke gå att få några elever i språk», sade hon och såg upp medan hon stödde händerna mot den öppna skrifbordslådan, der hon vändt upp och ned bland papperen. »Jag är för okänd och det fins för många, som ge lektioner. Men rysk literatur lär ju vara på modet här liksom i Paris. Jag skall se till att få öfversättningsarbete.» »Det går inte. Det är inte nog med att kunna det främmande språket, man skall också kunna sitt eget.» Hon smålog. »Tror du icke jag kan det?» »Åhjo, såder hjelpligt, till husbehof. Du talar så grammatikaliskt korrekt att det riktigt är rörande--du näns aldrig ens säga inte, utan säger alltid icke--men allt det der är inte nog. Det är något som heter stil...» »Hvad jag _inte_ har kan jag arbeta mig till.» Han gjorde en axelryckning. »Ja, du har åtminstone energi», sade han, men i sjelfva tonen låg der ett undertryckt tvifvel. »Jag har också haft bruk för den i mitt lif», svarade hon. »Skada att du inte haft något af den varan till öfvers åt mig.» »Du har kanske aldrig behöft den. Så vet du inte om den kanske fins ändå.» »Jag behöfde den för att kunna göra något duktigt och slå igenom.» »Den kommer.» »Jag vet inte. Ibland tror jag det sjelf; ibland inte. Ibland tycker jag det käns som skulle den komma, ifall lifvet en gång satte mig knifven för strupen och tvang mig att spänna alla nerver an. Men ibland förefaller det mig som om det inte skulle nytta. Jag skulle inte anse det mödan värdt, jag skulle böja hufvudet tillbaka med ett smil--och sjunka.» »Menar du att du icke kan arbeta?» Hennes ton var sträf och hård af bemödandet att maskera den ångest, som smög sig öfver henne vid hans ord. »Ja», sade han. »Vänta bara. Låt bara lifvet gripa riktigt hårdt tag i dig.» Han smålog åt den ifver med hvilken hon försökte öfvertyga honom--och sig sjelf. »Jag fruktar att lifvet inte _kan_ gripa tag i mig. Jag är lam invärtes. Jag känner aldrig någonting--aldrig någonting.» Hon såg på honom med sina allvarliga ögon; och i dessa ögon med deras grundton af samlad lifsintensitet kom der nu också ett annat uttryck till. Den klang så ödslig och förtviflad, denna bekännelse framsagd i en lätt och skenbart sorglös ton. Det klämde henne för bröstet--denna unga menniska, som sade sig vara förlamad invärtes, var blott 25 år och han var hennes son. »Jag ville hellre lida», fortfor han; »hellre hvad helst, bara jag verkligen kunde _känna_ något.» Det blef ett ögonblicks tystnad. Hon satt och plockade bland papperen i sin skrifbordslåda och han följde i början rent mekaniskt hennes förehafvande med ögonen. Men till sist greps han af ett oemotståndligt intresse för dessa papperslappar. Han böjde sig fram med det vänliga uttryck som hans ansigte ibland kunde få, tog pröfvande en af lapparne mellan sina fingrar och såg upp på henne med ett leende. »Får jag lof att titta?» Hon blef så glad för detta närmande och för detta vackra uttryck i hans ansigte, som hon aldrig förr sett. Det kostade henne en förfärlig ansträngning att öfvervinna sin lust att stryka med sin hand öfver hans svarta kortklippta hår, men hon hade en instinktlik känsla af att detta åter skulle mana fram hans skygghet. »Du är nyfiken?» sade hon blott. »Jag kan inte se minsta papperslapp utan att det riktigt kliar mig i fingrarne. Jag har alltid en förnimmelse, som om den måste innehålla något intressant.» »Här blir du allt kuggad. Det är bara gamla räkningar och skräp.» »Har du ingenting som duger då?» »Hvad skulle det vara?» »Något matnyttigt för en hungrig författar-nyfikenhet--gamla bref och anteckningar och sådant.» »Jo, hela luntor.» »Låt mig få fatt i dem?» »I kväll? De ligga i kofferten ännu. Jag har ju inte packat upp.» Han smålog. »Hör--der sade du 'inte' för första gång. Det är tacksamt att vara din lärare.» »Det sade din far också.» »När?» »När han läste hvad jag skrifvit.» »Så-å. Hvad skref du då? Tankar? Stämningar?» Det låg en uddfin satir öfver det sätt på hvilket han uttalade de sista orden. Hon märkte det och log. »Nej. Jag är _inte_ en vanlig sentimental liten småstadsfröken. Mina anteckningar äro inga utgjutelser; de likna mest en målares raskt utkastade skizzer. Abstrakta funderingar ligga inte för mig. Men jag kom ju i beröring med en massa menniskor i olika land och det plågade mig att sjelfva rikedomen af stoff skulle göra det omöjligt för mig att kvarhålla allt i minnet.» Han nickade ifrigt bifall till denna uppfattning. »Ja, det är just det», sade han. »Man upplefver så mycket och det mesta går förloradt.» »Ja. Och när jag var ensam var det mig ett slags sällskap att skrifva. Det var som att samtala med någon, som icke var närvarande...» Hon teg ett ögonblick och såg hastigt och skyggt upp på sonen, men han märkte icke att hon här gjorde ett afbrott i sin tankegång. »Jag har ett utveckladt språksinne», fortfor hon, »och det är mig ett nöje att få leka med satser och ordvändningar, som ett barn leker med ett stycke mjuk lera; det kan formas till allting, knådas ihop igen och formas på nytt.» »Aha--då är det efter dig jag ärft mitt sinne för stil och form.» »Prat! Det jag skref var bara bagateller, små raderingar--penselsudd. Det kostade mig ju ingen ansträngning att låta pennan löpa--jag hade ju god öfning.» »Hur så?» »Jag skref alltid för din far.» »Skref för honom?» »Ja.» »Hvad då?» »Bref. Allting.» »Kunde han ha så mycket att skrifva?» »Ja. Egentligen borde han ha blifvit vetenskapsman--lärd--professor.» Han drog på munnen åt det sista ordet. »Professor?» upprepade han med en ton af missaktning--Perukstock?-- tycker du det är det högsta?» Hon svarade icke utan fortsatte. »Hans ställning som egare af ett anatomiskt museum var icke något som passade för hans personlighet, derför sökte han gerna bort från allt det som band honom till ett lägre trappsteg än det, till hvilket han hörde. Hans beläsenhet, hans beresthet och hans otroliga förmåga att vinna menniskor gjorde att han hade många vänner--framstående män--och han korresponderade gerna.» »Nå! Det stämmer med den föreställning jag gjort mig om honom.» Det låg en nyans af vanvördnad i sonens ton. Hon såg på honom som om hon icke rätt förstått hvad han menade. Så fortsatte hon: »Men att vara fängslad en timme vid skrifbordet skulle ha gjort honom tokig. Det var omöjligt för hans kvicksilfvernatur att vara stilla. Han måste byta plats, vara fri öfver sina armar som öfver sina tankar.» »I den punkten förstår jag honom!» sade sonen med öfvertygelse.» »Derför blef jag hans sekreterare och deraf har jag också mina språkkunskaper. Han talade främmande språk med lätthet, men hade aldrig tålamod att lära sig skrifva dem korrekt. Det måste jag.» »Och han borde ha blifvit vetenskapsman--lärd--per--professor!» citerade sonen med ett vanvördigt litet skratt. Nu förstod hon hvad han menade. »I sitt fack--naturvetenskapen», svarade hon med skärpa. »Som entomolog var han både känd och erkänd.» Hon slöt läpparne hårdt och samtalet var afklippt. Det blef en lång paus och William började se brydd ut. »Vill du inte också bli min sekreterare?» sade han och strök sakta med sin hand öfver hennes, som hvilade på bordet. Hon såg upp. Detta var första gången något likt en smekning funnit väg mellan dem. Hans sätt att afbedja var så klumpigt intagande och så rörande tafatt; hon blef alldeles afväpnad. »När mamma berättar för barnet får barnet icke vara elakt», sade hon blott och hennes röst blef mjuk som ett adagio på en violoncell. »Icke?» härmade han för att visa att han vågade skämta ännu. »Allra minst mot sagoprinsen», tillade han sakta med en blandning af vekhet och ironi, men med öfvervägande vekhet.-- Modern tyckte sig aldrig ha varit sin son så nära som nu. Hon hade en känsla af att hon fått blicka innanför det hårda, kantiga skalet, dit han aldrig lät ett främmande öga tränga in, derför att han der gömde det finaste i sitt väsen, det som var för godt att ses af den profana mängden. Och när hon den aftonen gått till sängs somnade hon i en gladare stämning än hon känt på mycket lång tid. De två följande aftnarne väntade hon honom förgäfves. Hon bråkade sitt hufvud med tusen antaganden, hon undrade om han kunde ha blifvit sårad af den lilla tillrättavisningen; hon grubblade och våndades. Söka upp honom ville hon icke; hon visste att hvarje närmande från hennes sida kunde framkalla en ovänlighet från hans. Det var tredje kvällen just vid den tiden då han brukade komma. Hon gick fram och tillbaka i salongen, räknande kvart efter kvart. Det föreföll henne som om hänglampan höll på att slockna, som om tystnaden var förebud till en evig natt med tomhet och glömska. Hon måste se upp på väfnadernas och broderiernas brokiga mönster för att öfvertyga sig om, att ljusskenet icke tynade af. Nej, det var hennes egen döda, tunga sinnesstämning som lade sig öfver hörselns och synens nerver. Alltså, icke heller i kväll skulle han komma. Hon kastade sig framstupa på en ottoman och borrade ansigtet in mot dess mjuka stoppning, medan hon tryckte knutna händerna mot sin panna. Hon snyftade icke, det var jemmerskrän, vilda rytanden af smärta som hon kväfde i kuddarne. På hennes obändiga natur med dess intensitet i alla känslor verkade denna vildhet i utbrottet som en lisa. Det ringde på klockan der nere. Hon satte sig hastigt upp och lyssnade. Kunde det vara han som ringde. Men han hade ju nyckel till entréen. Det låg veck mellan ögonbrynen och den sträfva luggen stod uppstruken från pannan. Det var som hade de skarpa ögonen och den halföppna munnen gjort gemensam sak med hörseln för att uppfånga minsta ljud. Så sprang hon hastigt fram till spegeln och ordnade sitt hår. Der hördes steg från trappan. Ett ögonblick derefter knackade det på dörren. »Stig in!» »Ursäkta!... Mitt namn är Hedström», sade en lågmäld röst, som i sjelfva sin klang hade något af välvilja och undfallenhet. Fru Zimmermann såg på den nykomne, en lång, smal, ung man med helskägg. Hennes ansigte var så lugnt och kallt och tillmötesgående som om aldrig en sinnesrörelse dragit fram deröfver. Endast handen, som stödde mot bordet, skälfde starkt; men det kände blott hon sjelf; gästen såg det icke. »Jag är fru Zimmermann. Är det mig ni söker?» sade hon med sin djupa, lidelsefria altröst. »På sätt och vis, ja. Jag träffade Wille häromdagen på gatan och han föreslog att jag skulle söka honom här en kväll. Jag ville gerna göra er bekantskap.» »Det gläder mig mycket att ni kom.» Der var en hjertlighet i ton och sätt, som gjorde henne helt förändrad. All stelhet var med ens försvunnen. »Ni är en af Williams vänner?» »Ja. Jag är nog den han är mest tillsammans med», sade gästen stillsamt i det han slog sig ner på den sittplats hon med en rörelse af handen anvisat honom. »Vi trifvas så godt med hvarandra. Det kommer sig kanske af att vi äro så olika.» »Ni har säkert känt honom länge?» »Sedan han kom till Stockholm.--Det är nu tre år sedan.» »Jag tror nog han nämt ert namn någon gång; men han är icke mycket meddelsam.» »Nej. Vill man veta något af honom får man dra det fram med en tång--så vida han inte är särskildt i stämning--och det händer inte ofta.» Der låg i sjelfva det sätt, på hvilket han talade om William, något som med ens eröfrade moderns hjerta. »Är han lika sluten mot er som mot--mot andra?» afbröt hon sig. »Han är visst sluten mot alla.» Inom sig skakades modern af en nervös ifver. Om hon kunde vinna denna menniska var det som att få en sidodörr öppen till sonens egen verld, som han tycktes hålla så omsorgsfullt tillsluten för henne. »Han förefaller så allvarsam», framkastade hon som en likgiltig anmärkning. »Eller rättare: hans skämtsamhet har ingenting af ungdom och glädje.» »Nej. Jag tror aldrig han varit ung. Han var tjugutvå år när vi träffades först och redan då hade han sin typ färdig.» »Sin typ?» »Ja. Jag menar detta kalla, försmädliga...» »Tror ni det är konstladt?» frågade hon hastigt i det hon såg upp. »Konstladt är kanske inte rätta ordet. Det är hans sätt att vara. Vi nutidsmenniskor ha ju alla ett med omsorg utarbetadt sätt att vara. Hvar och en väljer förstås det han anser bäst i öfverensstämmelse med sin natur.» »Tror ni då han af naturen är sådan?» »Nej. Snarare motsatsen. Jag tror att han i sjelfva verket är sällsynt vek och blödig--och att han valt sin mask derför, att den skyddar.» »Tror ni han haft någon sorg?» Hennes stora hand hvilade på bordet och hon betraktade uppmärksamt en liten fläck på dess skifva. Hon gned den af med fingret utan att se upp. »Antagligen har han haft det. Det ha ju alla. Kanske har den satt djupare märke i honom än i andra; men det vet jag ingenting om.» »Ni anar heller ingenting?» »Nej. Han håller allting för sig sjelf. Han är så van att vara ensam.» Der flög en skyggt forskande blick fram under moderns sänkta panna. Det var som om hon misstänkt att den talande haft en dold undermening i sina ord, men hans ansigte hade intet som tydde härpå. Det hade samma välvilliga, undfallande uttryck som förut. »Ja, det är olyckan», sade hon blott. Men strax derefter kom det, som en ångest, man icke kan hålla tillbaka: »När jag icke såg honom trodde jag allting var bra...» »Det hade kanske inte hjelpt om ni varit med honom», sade vännen, som förstod hennes tankegång. »Hvem vet? Han sade för ett par dagar sedan att han var lam invärtes. Det gjorde ett så tröstlöst intryck på mig--hans mor. Han har mist förmågan att hålla af någon och tomheten sen allt är slut är det enda han har kvar. Det är en ungdom utan drifkraft--en sommar utan sol-- Jag fruktar att hans möjligheter aldrig skola slå ut...» Hon tvärtystnade, ur stånd att fortsätta. »Ja det ligger som en tyngd öfver honom, hämmande, förkväfvande. Han kan inte arbeta.» »Åh, men något gör han väl. Han är ju teateranmälare.» »Det kallar han inte att arbeta. Han har så stora kraf på sig sjelf.» »Nå men novellerna--och teaterpjesen?» »Ja, det är ju det han lefver på--förstås. Jag menar, det är det som gett honom den smula författarnamn, han har. Men han skref båda delarne under det första året han var här.» »Han skrifver ju på en roman nu.» »Han vill, men han kan inte.» »Hvarför icke?» »Ja, det är inte så godt att säga såder precist. Han vill ju hålla alla menniskor borta så att ingen skall märka hur det är fatt. Det är väl heller ingen mer än jag som anar det och det är naturligtvis bara en gissning.» »Är han utan talang?» »Nej, långtifrån. Men jag tror att han spelat sin roll af känslolös så länge, att han håller på att stelna invärtes. Han märker det sjelf--och det pinar honom obeskrifligt.» »Jag har sett att han ständigt pinas af någonting. Han har ingen ro. Nu förstår jag--han känner hur han förtorkar. Det måtte vara förfärligt!» »Han är ju ung ännu», sade den främmande, liksom för att trösta. »Ännu kan allt bli annorlunda.» Fru Zimmermann förde samtalet in på andra ämnen. Hon fick veta att hennes gäst var tidningsman--en af de många som gifvit ut berättelser. Och hon kom nu tydligt ihåg att William yttrat om honom: »Han hör till literaturens underklass. Men jag tycker bra om honom.» De talade om en utrikesresa, som herr Hedström gjort för några år sedan, innan han var gift. Han dröjde med en så innerlig belåtenhet och stolthet vid minnena från den resan; man kunde märka att det var hans lifs stora händelse. Fru Zimmermann hade besökt alla de platser han talade om. Hon hade i allmänhet lefvat der längre tid och hon kände dem ut och in. Han var så glad öfver att få någon att utgjuta sig för, någon att tala med om detta, som var hans lifs hufvudtilldragelse. Det kom en egendomlig värme öfver honom och han blef ogenerad i sitt sätt som om han varit en gammal bekant. När han reste sig upp för att säga farväl såg han på henne med någonting så osökt hjertligt i sin blick att hon icke kunde tillbakahålla ett litet småleende. Hon kände på sig, att denna menniska hade hon vunnit. Och hon kunde komma att behöfva honom. »Kom snart igen!» »Tack, det vill jag riktigt gerna. Det är så sällan jag träffar någon jag kan tala med om lifvet--derute.» »Derute!»--Det låg nästan som en smekning i tonfallet. Nästa förmiddag när modern minst anade det kom sonen. »Jag har varit i Upsala», sade han. »Jaså», ljöd det likgiltiga svaret.