Part 13

Han dröjde vid sommarminnena, plockade dem fram det ena efter det andra, små doftande buketter, för dem båda att glädjas åt. Han beskref det första mötet i Stockholm, lade fram sina egna stämningar, gaf henne i korta drag sin kärleks historia. Och när han slutat gick han bort till henne, böjde sig ner och lutade sitt hufvud mot hennes bröst.

»Tror du jag idealiserar mycket?» sade han. Det var ett sista utslag af hans skepticism, men tonfallet hade ingenting af den bittra skärpan, det var mjukt och vekt och förtroendefullt som ett barns.

Hon strök blott sakta med sin hand öfver hans nacke. Hon kunde intet svara, det var som skulle hon kväfvas, som skulle hon dö af lycka.

»Min son!»--kom det sakta efter en stund.--»Min son! Åh, hur jag har längtat efter detta!»

Det slog honom med ens hur hans tillbakadragenhet, hans brist på förtrolighet under den gångna tiden måste ha sårat och pinat denna gränslösa tillgifvenhet.

»Jag kunde inte tala; jag har aldrig haft någon att tala med.»

»Det är svenskens olycka att han icke kan tala. Tankar och känslor fräta och bränna invärtes, när de icke få luft.--Du är så olik mig.»

»Jag tillhör en annan generation än du. Det är kanske också det.»--

När William kom hem på natten satte han sig till skrifbordet och skref:

»Min dikt.

Jag kommer från min mor, der jag tillbragt aftonen; och nu är juldagsmorgon och jag borde kanske lägga mig, men jag känner ett behof att först få tala med dig en stund. Det är så underligt att du är borta; vid hvarje småsak, jag upplefver, tycker jag att du borde vara med och hvarje tanke jag tänker och allt hvad jag känner, som jag icke kan meddela dig--derför att det skulle ta ett helt lif att skrifva det allt ned--har jag en förnimmelse som om jag falskeligen undanhölle dig något som var din tillhörighet.

Som nu denna julmorgons stämning.

Lampan susar. Här är så ensamt och tyst och jag njuter ensamheten och tystnaden i fulla drag. Det är något befruktande i denna ensamhetskänsla. Det är som vore alla ledningar mellan mig och världen afkopplade, som om jag själf sutte högt uppe i luften och endast förnam ljudet dernerifrån som en aflägsen, sorgsen sång, dämpad och bruten--medan tillvarons ödslighet, lifvets drömfyllda melankoli sänker sig ner öfver mitt hufvud som en ofantlig läderlapp.

Och då--'Und dann werde ich sentimental wie ein Mops, wenn er zum ersten Male liebt.'

Jag känner mig så fattig!

Inte materielt--ty der ligger 50 kronor i min plånbok ännu; inte häller andligt, ty jag har diktarfeber och fantasien bränner hett i mitt hufvud.

Men jag känner en våldsam längtan, en riktigt intensiv, sugande trånad _att ge_. Det är en brännande förnimmelse liksom af skuld--en skuld som skulle afplanas derigenom att jag--om också blott för ett ögonblick eller par--göte glans öfver ditt lif, komme ditt bleka, sjuka blod att rinna friskt i ådrorna, lärde dig att känna riktigt lefvande och varmt vingslagen af tillvarons stora, mäktiga, bländande härlighet--som jag själf intet vet af.

Min vanmakt trycker mig till jorden. Jag känner mig så fattig--så fattig.

_W. Z._

Mellan jul och nyår flyttade William in i dubletten och en af de första dagarne i Januari kom Alma tillbaka från Skåne.

Hon hade med tre rader besvarat Williams bref och underrättat honom om dagen för sin ankomst. Han lemnade brefvet till modern och hon läste det.

»Går du med till tåget?» sade han.

»Nej.»

Det första återseendet skulle de unge ha för sig sjelfve.

Molly hade frukostbordet festligt dukadt när droskan höll för dörren. Alma gick strax upp på sitt rum för att göra en smula toalett, öfverlåtande åt William att taga hand om bagaget.

Just som han och Molly kommo uppför trapporna släpande på en stor koffert i sitt anletes svett, öppnade modern entrédörren. Hon kom ofrivilligt att le vid denna syn.

»_Det_ hade jag aldrig trott att jag skulle få se.»

»Inte?» sade han skämsamt och gladt, men synbarligen en smula förlägen.

Han var som en helt annan menniska, ytterligheterna hade slagit öfver i hvarandra, gubben hade blifvit en pojke. Hans skratt hade en klang af friskhet, det var oförställdt och omedelbart. Han hade blifvit språksam och gladlynt, sjelfva hans hållning hade undergått en förändring, en otvungen raskhet hade efterträdt den förra medvetna stelheten. Han tycktes söka aflopp för en inneboende, bunden kraft; gång på gång tog han modern om lifvet och sökte lyfta henne från golfvet och Alma svängde han rundt helt ogeneradt, fast med en viss öm försigtighet, som en liten bräcklig tingest, den man måste taga varliga på.

Framemot middagstiden, sedan han gått ned till sig för att arbeta, kunde modern höra hans röst dernere-ifrån. Han sjöng!

_Det_ hade hon icke heller trott att hon någonsin skulle få höra.

Han började stiga tidigt upp om morgnarne, han som eljes brukade ligga till långt frampå förmiddagen, och han tog långa, sportsmessiga promenader utanför Skanstull för att stärka sin fysik och späka sin vilja. Nu skulle här arbetas!

Han skaffade sig ett litet badkar af zink, i hvilket han tog kalla öfversköljningar hvarje morgon. Han hade fått ett så starkt behof efter renhet; ett varmt bad i veckan var honom icke längre nog.

»Familjen» hade indelat sin tid efter bestämda grundprinciper: en halftimmas »god morgon» efter frukost, en lång arbetsförmiddag och så vanligen aftonen fri.

Dagens glanspunkt var skymningstimman efter middag, då modern halflåg i sin bekväma stol och de två unge sutto tätt intill hvarandra framför kaminen, medan skenet från glöderna strömmade genom det svarta gallret ut i rummet. De sutto nästan alltid tysta; blott då och då föll ett ord, liksom på måfå. Talade någon var det med dämpad och beslöjad röst liksom om man vore rädd att slita stämningen sönder.

Under dessa stunder låg det ett tryggt välbefinnande och en tillgifvenhetens värme i sjelfva luften, man andades. Då föddes förtroendet sjelfmant på läpparne, då trängde sig tilliten ovilkorligen in i sinnet. Det var som en andlig lustgård der alla tankar och känslor vandrade kring utan lögnens och förställningens skylande fikonalöf.

Der lågo de en afton på knä, de två unge, med sina hufvud tätt intill hvarandra lutade ned i moderns sköt. Hon hade slagit sina armar kring dem och tryckte dem båda tätt intill sig:

»Skola vi tre lefva lifvet samman?»

Vid glödernas sken såg hon något fuktigt blankt i sonens ögon, när han lyfte den upp emot hennes ansigte.

Det var för William en tid af kroppsligt och andligt välbefinnande, de tre månaderna som följde. Aldrig förr hade han känt sig så stark och så frisk och så glad. Och i den atmosfer af värme, i hvilken han nu lefde, slogo de vackraste sidorna af hans karakter ut i blom.

»Jag känner på mig hur jag blir en bättre menniska för hvarenda dag», sade han en kväll då de som vanligt sutto tillsammans i skymningen. »Det är ditt verk, lilla sparfunge.»

En annan gång hette det:

»Jag har gjort en stor upptäckt; jag har funnit de vises sten: konsten att göra en dålig menniska god. Det är att göra henne lycklig.»

Ibland kunde nog erfarenheterna från hans förra lif bryta igenom i en sarkasm eller en ironisk anmärkning men sjelfva sarkasmen hade icke samma klang som förr, den hade intet af det afskyvärdt kalla och hjertlösa, den hade något af det öfverseende den sympati med allt menskligt, som finnes hos den för hvilken intet menskligt är främmande och för hvilken det att förstå är detsamma som att tillgifva.

Han berättade t.ex. om sin sinnesstämning den första aftonen då han träffat Alma i Stockholm. Han hade, sedan han skilts från henne, af en ren tillfällighet stött på den kvinna, som då var hans älskarinna och han hade icke kunnat betvinga den motvilja, hon ingaf honom. Det hade slutat med en fullständig brytning.

»Bröt du verkligen med henne? Samma kväll?» sade Alma ifrigt.

»Ja».--

»Höll hon af dig?» frågade modern i en ton af medkänsla.

»Åhja--ibland--när jag hade pengar». Men i sjelfva tonfallet låg der något försonande; der fans ingen bitterhet och intet hån.--

För Alma Hagberg var denna tid som en dröm. De förhållanden hon kommit in i egde för henne hela nyhetens behag, den luft af frihet och själsadel, som omgaf henne var så olik den hon hittills inandats i småförhållandena der hon lefvat. Under sina resor i utlandet hade hon fört turistens flyktiga lif, som aldrig tillåter annat än den ytligaste bekantskap med de menniskor man träffar; och det år hon tillbringat i Schweiz hade icke varit rikare på stora intryck än vistelsen i en vanlig svensk flickpension, der småsint bevakning är hufvudbeståndsdelen i lärarinnornas uppfostringsmetod och små skvallerhistorier är elevernas största andliga intresse.

Detta var så helt annorlunda. Här hade hon ett hem, med all hemmets värme men utan dess tvång. Hon hade full frihet att umgås med hvem hon ville och den verld, hon drogs in i var just den efter hvilken hon alltid längtat. Det var män och kvinnor med berömda namn, namn som ofta susat förbi hennes öron och som nu blefvo för henne till lefvande personer, hvilka tryckte hennes hand. Det var blomman af hufvudstadens bildningsaristokrati, den krets hon trädde in i; och hon mottogs som en jemnbörding derför att hon kom in under skyddet af Kate Zimmermanns auktoritet.

Det märkte hon aldrig, reflekterade aldrig deröfver. Hon var så van att mötas med sympati, hvart hon kom, och hon tog emot det allt med samma glada och barnsligt frimodiga småleende.

Till William var förhållandet hvarken varmare eller kallare än förr. Hon tryckte sig in i hans axelveck och hon mottog hans smekningar, men det fans intet löfte, intet band mellan dem. Han hade sjelf sagt: »Jag vill att du skall vara fri. Låt oss inte peta och plocka på det, som nu spirar fram. Låt det blomma eller vissna utan att vi röra det med våra förmätna händer.»

Just detta, att han gaf henne så full frihet, trodde han var lifsvilkoret för hennes kärlek; då skulle den så småningom växa sig stor och stark.

Det såg också ut som om han skulle få rätt; denna ömtåliga finkänslighet hvarmed han vakade öfver att det aldrig skulle smyga sig in mellan dem ett band, som kunde bli tryckande, gjorde att hon kunde hängifva sig åt det behag hon kände i hans sällskap och vid hans smekningar utan betänkligheter och utan skrupler. Det kom aldrig till någon förklaring emellan dem: »Jag vet att jag skulle ångra mig i samma ögonblick ordet hunnit ut om min mun», sade hon. Och han beundrade hennes uppriktighet och _tog_ utan protest det ofödda ordet direkte från hennes läppar. Han tyckte också sjelf att detta var mera fint och innerligt; ordet sjelft var så kallt och groft.

Ibland kunde han likväl icke låta bli att fråga: »Säg--känner du det inte nu som om du kunde bli min?» Men hon svarade alltid undvikande.

I familjens lif var allt gemensamt; medlemmarne läste hvarandras bref och delade hvarandras hemligheter. Alma var den enda som gömde sina bref.

Men detta kom sig icke af brist på förtroende; det sade hon ofta sjelf och William trodde henne. Han var nyfiken men ville icke vara enträgen. Han antog att der i brefven från fadern och mostern fans ställen som Alma blygdes öfver, derför att hennes anhöriga icke stodo på samma bildnings-trappsteg, som de menniskor hon häruppe umgicks med.

Till modern hade Alma slutit sig med blind tillit och oinskränkt tillgifvenhet. Det fans så mycket näring för hennes fåfänga i den vänskap, med hvilken hon omfattades af den mognade, allvarliga kvinnan, som hade ett berömdt namn och som hon sjelf beundrade. Och till denna kvinna kunde hon säga allt utan fruktan för att bli missförstådd, ty modern älskade redan detta lilla blonda hufvud med samma häftiga intensitet, med hvilken hon älskade sin son--älskade det på godt och ondt, med alla dess fel och alla dess svagheter.

Men hon såg både felen och svagheterna, ty Alma, som hade en rent instinktslik förnimmelse af säkerhet gentemot denna kvinna, som ville henne väl, gjorde aldrig minsta försök att dölja de små skuggsidorna i sin karakter. Hon visste ju ändå, att inför denna djupa tillgifvenhet skulle de intet betyda.

Fru Zimmermann märkte hennes brist på vilja, hennes ostadighet, den småstadsöfverlägsenhet med hvilken hon här sökte framställa sin omgifning och sitt dagliga lif i Malmö och Lund. Men allt föll till intet inför det enda, stora medvetandet: att hon var den kvinna hennes son älskade--och som älskade hennes son.

Då och då kunde väl en misstanke vakna inom henne om halten af hennes känslor; hon var icke blind för att den unga flickan i sitt tal när det gällde William inlade en ängslig reservation, som om hon alltid ville hålla sig en bakport öppen; men modern kväfde sjelf denna misstanke, som ofin och ovärdig. Hon såg ju hvarje dag hur lyckliga de voro; och i Almas smekningar fans det ingen reservation.

För öfrigt fans den icke heller i allt som gällde de två kvinnornas inbördes förhållande. Den unga tycktes vara så uppriktig, så tacksam, så full af tillgifvenhet. Det såg nästan ut som om hennes tillgifvenhet för modern var mera djup än hennes kärlek till sonen och en gång gick hon så långt, att hon anförtrodde modern sina tvifvel på Williams framtid, talade misströstande ord om att han intet kunde uträtta som konstnär och författare.

Då kände modern för första gång hur något främmande och kallt smög sig in mellan dem. Men det varade icke länge. När William kom, slog sina armar kring dem båda och kysste moderns panna, då var det alldeles som struket bort.--

Och tiden svann; det kom en afton i början af april som var den sista; dagen derpå skulle familjen upplösas. Alma skulle resa tillbaka till Skåne.

Den kvällen var skymningen lång.

Modern låg på chäslongen, Alma satt i en stol vid hennes sida och William hade sträckt sig ut på en björnhud, med hufvudet hvilande på sin flickas fötter.--Timme efter timme skred långsamt fram, glödskenet från kaminen mattades af och dog bort, men de tände icke ljus. Och minnena från de flydda månaderna drogo förbi i ett sammanhängande, oöfverskådligt tåg.

Till sist reste modern sig upp, tog på sig kappa och hatt och gick ut. Hon ville att de unge skulle ha en stund för sig sjelfve.

Länge sedan hon gått låg William kvar i samma ställning som förr. Tusentals tankar korsade sig i hans hjerna och känslorna stormade genom hans blod. Hans begär att taga henne i sin famn, öfverhölja henne med brännande kyssar blef häftigare och häftigare för hvarje sekund; men han betvang det med uppbjudande af hela sin viljekraft. Lugn, lugn måste han vara; och han måste tänka klart.

Han älskade denna unga kvinna och han trodde sig älskad tillbaka; för dem båda var den yttre ceremonien intet, känslans innerlighet allt. Hvad hindrade honom då att ge sin lidelse fria tyglar, hvad hindrade honom att göra henne till sin maka ännu i denna stund.

Det gick en rysning genom hela hans kropp från hjessan och ner öfver ryggen då han tänkt denna tanke till slut.

Så kände han hennes hand på sitt hufvud, hon hade böjt sig ner och strök öfver hans hår.

»Du darrar?» sade hon; och den mjuka, vackra rösten hade en ovanlig klang af ömhet.

I samma ögonblick var det som om de pinsamt spända nerverna med ens slappades genom hela hans varelse och som om allt hvad det fans i hans väsen af innerlighet och värme trängt sig samman i en enda punkt till venster i bröstet.

För första gång kom känslan af ansvar öfver honom; det stod med ens så klart för hans medvetande att lidelsens ögonblickliga tillfredsställande icke var allt, att den endast skulle lemna efter sig en så mycket djupare tomhet om det icke från den stunden då hon blef hans rann upp en ny period i deras lif, om de icke från den stunden finge lefva tillhopa, dela glädje och sorg, önskningar och förhoppningar--om han icke alltifrån den stunden ständigt finge ha henne i sin närhet, så att han kunde svepa sin tillgifvenhet skyddande omkring henne och med sin intelligens, sin arbetskraft och sin duglighet värna om denna lilla bräckliga lifsmekanism, som han älskade.

Han hade rest sig upp; varsamt och ömt lade han sina händer kring detta lilla hufvud med det silkeslena håret, sakta och mjukt tryckte han sina läppar mot hennes panna.

»Gud välsigne dig!» flög det som en hviskning ut af hans mun.

Han visste icke hur det kom sig att han valde just de orden. Allt hvad han i detta nu kände fint och vackert och varmt och innerligt tog sig uttryck i denna välgångsönskan, med klang som af ett barndomsminne, rymmande allt som i barndomen varit honom det heligaste och högsta--en fritänkares omedelbara och oreflekterade: Gud välsigne dig!

* * * * *

Han gick omkring som en vingskjuten fågel den första tiden sedan hon rest; men det var icke samma inbundna, kalla, ödsliga saknad som förr. Nu var isen bruten, nu kom han om aftonen, när missmodet blef honom för tungt, och lade sitt hufvud in till sin mors bröst. Hon strök smekande med sin hand öfver hans nacke:

»Min gosse! Min käre gosse!» sade hon blott. Men i tonfallet låg hennes moderskärlek skälfvande som en välljudsrik och vek melodi från strängarne af en gammal god violoncell.

En dag kom han och lemnade henne ett långt oförsegladt bref; det var till Alma och han bad henne skrifva några rader på sista sidan.

»Du får gerna läsa det», sade han då hon tvekade.

»Är det ditt allvar?» frågade hon och de bruna ögonen lyste upp.

»Kan du inte förstå det», svarade han ömt i det han lade sin ena arm kring hennes hals.

Hon ögnade flyktigt här och der på de fullskrifna bladen, men så blef intresset henne öfvermäktigt.

»----När jag kom hem satt mor på sin stol och skref. Jag blef så glad för det att jag kysste henne på kinden. Hon är så knuten fast till allt, slingrad in i vårt lif under dessa tre månader--och hvad hon varit för oss, det vet du lika godt som jag. Jag har aldrig förr hållit af henne, tycker jag. Hon gaf mig allt men jag hade ingenting att ge. Ingenting till någon menniska i verlden; jag bara tog emot, återgäldade ingenting, ty jag _hade_ ingenting, jag var så fattig invärtes. Nu tycks det mig som om jag blifvit rikare med ens----»

Hon kom icke längre. Tårarne störtade utför hennes kinder, hon måste taga sin näsduk upp för att hämma dem. Men när hon en stund derefter skref sin helsning på sista sidan, kunde hon icke låta bli att läsa hvad han skrifvit derofvan.

»----Det är sent. Klockan är visst öfver 1. Och i morgon skall jag upp som vanligt. Om det inte vore så gammalt och utnött skulle jag säga: 'God natt, lilla sparfunge!' Men det _är_ gammalt och utnött. Och det är dumt. Ty sparfungen sofver antagligen de rättfärdiges sömn, det gamla romantiska kvinnoidealets djupa, drömlösa sömn. Och öfver ditt läger sväfva hvita vingar och små englar spela ljufva melodier på gullharpor i vrårna. Gud hvad det är vackert! Och hvad jag gerna ville vara en ren, hvit engel som satt på din sängkant och spelade på gullharpa medan du sof! Brinner ampeln i taket? Är dess sken ljus- eller mörkrödt? Det är nog ljusrödt och det ger en varm fin ton åt ett mjukt barn-ansigte, der alla drag äro liksom upplösta, ett stort, fylligt, rundt barn-ansigte, som är så rörande renonce på uttryck och som kanske är fult, men som jag böjer mig ner och kysser, så der lätt på pannan, att du icke må vakna, så der oskyldigt som endast en engel med gullharpa anses kunna kyssa----ett alldeles själlöst ansigte, som jag böjer mig ner och kysser, derför att----derför att jag känner, det der ansigtets alla skiftningar, vet hur det kan lysa upp när stora hjernan --'själen'--vaknar och de stora förvånade ögonen slås upp...

(Nej, nu _går_ jag och lägger mig!) William.»

Svaret kom och var en stor missräkning. Det var kort och tomt--föreföll nästan skrifvet med ängslig försigtighet.

Han föresatte sig att det skulle dröja innan han nästa gång lät henne höra af sig och han höll sin föresats ståndaktigt i tre dagar. Så satte han sig ner och skref ett lika långt och omedelbart bref.--

En dag i början af maj kom han glädjestrålande hem och berättade, att han skulle resa till Köpenhamn om en veckas tid, som bladets korrespondent för konstafdelningarne vid den stora utställningen.

Han lefde som i feber under den veckans lopp. Så reste han ändtligen--en vacker vårdag.

TOLFTE KAPITLET.

Det var en veckas tid efter Williams afresa.

Vid fönstret satt fru Kate Zimmermann ensam och sydde. Den svarta figuren tecknade sig mjukt mot fönsterfördjupningens mörka trä och de brokigt inlagda rutorna nederst.

Nålen gick upp och ned i jemna, lugna tag och ullgarnets krasande när det drogs genom stramaljen var det enda ljud som störde tystnaden.

Detta arbete var henne kärt; det var hennes hvilotids sysselsättning. Det skulle bli till ett gungstolsöfverdrag åt sonen och det var som om hon med de varma, starka färgerna sydde in sin egen tillgifvenhet i hvarje styng; det var som om hvarje ny figur förde återseendet närmare.

Och medan nålen gick sysslade hennes tankar med dessa två, som nu voro henne det käraste, det enda i verlden som kunde hindra tomheten och ödsligheten att bryta in öfver hennes lif.

Hon satt der så slät i håret, så blid och jemn, och hon tänkte ständigt: så vill min gosse ha mig.

Förr, när hon var ung, hade hon känt en ängslig fruktan för att bli gammal.--Då betydde det för henne detsamma som att kastas undan, mista sin mans kärlek; ty alla toalettens hjelpmedel skulle icke kunna dölja att hon var passée, och Konrad--med en mans eviga ungdom--skulle ha föredragit de yngre.

Nu var ångesten borta. Nu betydde det, att bli gammal, just att vinna sin sons tillgifvenhet.

Hvilken oändlig trygghet det låg i att vara mor! Aldrig hade det väl funnits en son, som vändt sig bort från sin mor, derför att hennes hår blifvit hvitt eller hennes kind fått rynkor. Tvärtom! Hon kunde se hvarje dag tillmötes med ro; ännu då hon var gammal och grå skulle hans blick lika smekande säga: min vackra mamma.

Det låg ett småleende öfver hennes ansigte då hon såg upp emot luften i det arbetet sjönk. Hvilken förmåga lifvet hade att läka! Samma naturens sunda instinkt, som drifver det sårade djuret att söka upp sin håla för att tillfriskna eller dö, hade tvingat henne hit med en obändig längtan. Och nu var det förflutna dödt; det närvarande var allt. Och det närvarande var sonen; hans lycka strålade ned öfver hennes lif som en reflex af sol.

Det knackade på dörren och Molly kom in med posten; bland tidningar och korrektur såg hon strax de två bref hon väntade: från William och från Alma.

Hon bröt först sonens bref och läste;

Köpenhamn den 12 maj.

»Min mor.

Så fort jag satt mig in i ställningar och förhållanden här, hyrt rum etc. reste jag till Lund. Jag hade sett en skymt af Alma då jag for förbi med snälltåget--hon mötte vid stationen--men det var bara några korta minuter och du kan förstå hur jag längtade efter att träffa henne _riktigt_----

Det är bäst att säga det strax: vi voro främmande för hvarandra. Alldeles främmande.»

Fru Zimmermann lät brefvet sjunka.

Främmande? Främmande efter knappt en månads skilsmessa. Nej, hon förstod sig icke på denna verld, hon lefde i.

Med darrande fingrar bröt hon Almas bref. Der skulle hon nog finna förklaringen, det brefvet skulle tala om bunden värme och skygghet, tolka en älskande kvinnas hela vexlande själslif, som William icke hade förstått.

Det var kort.

»William har varit här. Jag blef inte glad öfver att han kom.

Jag såg på honom med helt andra ögon nu och han var mig främmande.

Jag visste, det skulle gå så, men jag trodde inte det skulle komma så fort.»

Hon kastade brefvet ifrån sig på golfvet. _Visste att det skulle gå så!_ Det var _det_ som var så afskyvärdt.

Fru Zimmermann tog ett par telegramblanketter och skref: »kommer till Lund morgon. Skaffa rum.»--De sista två orden stodo icke i telegrammet till William; eljes var innehållet detsamma.