Part 8

I en socken långt inne i Småland, inte så långt från Emåns källor, bodde en tiggare i en förfallen backstuga. Han var en riktigt gammaldags trasig och barfotad tiggare och kallades Smugen, och han levde i sin koja med sin käring och en get. Varken han eller gumman tvättade sig någonsin, och Smugens tiggarpåse var om möjligt trasigare än hans paltor. Jag har själv sett Smugen då jag var 4 år gammal och minns honom rätt bra. Han hade blivit ett inventarium i Emådalen och gick icke ohjälpt ur något kök.

En dag vandrade Smugen och käringen tysta sin väg fram emellan ett par byar under den brinnande solen, Smugen först och käringen några steg efter, ty tiggare bjuda sällan sina fruar armen och gifta män tala ännu mera sällan med sina fruar -- om dessa båda nu voro gifta -- jag vet det inte. Då upptäckte Smugen något underligt vid vägkanten.

Det kan knappt beskrivas. Det var en kompakt spolformig massa som rörde sig framåt vid dikesrenen. Smugen stannade och såg. Den var en aln lång och bestod av millioner löss -- och runt omkring var marken betäckt av tusentals löss, som rörde sig i samma riktning som den stora kroppen. Smugen petade i kroppen. Den var löss alltigenom, löss som lågo på varandra och hängde tillsammans och rörde sig. Det var hemskt och underligt.

Smugens käring kom fram, och hon visste vad det var.

Det var Luskungen, ofärden som gick fram över Småland, sakta men säkert. Det hade hon fått veta av sin mormor, att när Luskungen visade sig, skulle det bli en vinter som man ej sett maken till. Folk skulle frysa ihjäl och mat skulle fattas, och tiggarnas död var given, då inte bonden hade en brödkaka i taket. Än var det sommar men snart blev det höst och sedan kom det förfärliga, att jagas från gård till gård och ligga i lador, där det inte fanns ett strå hö och så somna i en driva utanför en stugudörr.

I nästa gård berättade Smugens käring om Luskungen. Det var hemskt att höra och Guds straffdom låg över Emådalen.

Folk gick och såg på vidundret, där det kröp framåt. Det var grått och olycksbådande och gick så sakta, sakta, och efter några dagar hade det hunnit till korsvägen vid kyrkbyn -- ty det kom bara en aln framåt om dagen. Där såg det ut som om det ville vika av inåt kyrkan, men en kväll togo några drängar halm med sig och lade den omkring Luskungen och tände eld.

Det sprakade och smällde, som då man tänder eld på en enrisbuske, men han rörde sig framåt ändå. Då hämtade de mera halm och täckte honom fullständigt. Det blev ett bål och underligt var att lössen, som kröpo runt omkring, styrde kurs in i elden och förgingos där.

Luskungen förde med sig en religiös väckelse i socknarna. Folket delade sig i två läger, mot och för Luskungens betydelse. De klokare prästerna läto företeelsen verka utan att ge sig in på vetenskapens hala fält, de fåvitska nedsatte Luskungen till en naturhistorisk egendomlighet och blevo misstrodda. Smugens käring var den som segrade över alla partier. Det skulle bli en förskräcklig vinter, och det blev det.

Hösten kom utan gröda och folket längtade efter åska och svarta moln. Åska blev det också i en socken, då adjunkten var ute i socknebud, och blixten slog ned mellan hästen och vagnen. Hästen segnade ned på knäna, men ingen skadades. Vintern blev den hårdaste i mannaminne. Allt Sverige hade lidit av sommarens torka, så att tiggare översvämmade landet och förtvivlade strykare rånade folk på kyrkvägen. Barn kommo bort under snöstormarna och folk hittades ihjälfrusna i drivan.

Men nästa vår kom med flod och regn och grön brodd och alla jordens dolda krafter levde upp, och Emådalen fick mångfalt igen efter det hårda året.

Jag kommer ihåg, hur Smugen berättade denna historia innan jag ännu fyllt 5 år. Han satt på pallen bredvid järnspiseln med sin bruna lappade påse och hade göra med att hålla sitt grå hår ur ögonen och klia sig, medan han åt sillen och ordnade brödbitarna, ty de största skulle gömmas. Marcus Larsson hade målat honom en gång i hans stuga med gumman och geten, och den tavlan är stulen, som de flesta av Marcus Larssons smålandssaker, men Larsson var lättsinnig som de flesta målare och hade mest nöje av att skramla i fickorna med sina värdelösa medaljer -- berättar min mor, som såg honom på den tiden han åkte med spann genom grindarna hemma utan att öppna dem förut, och lät sin ateljé brinna, därför att det var så vackert. Men det hör ju inte hit.

Jag har också hört historien om Luskungen, som förvirrade Emådalbornas religiösa begrepp, några år senare, av folk som sett den, släktingar till mig, hederliga smålandsbönder, kyrkvärdar och häradsdomare, som skulle ansett det under sin värdighet att komma med något, som under någon form någonsin skulle kunna inrangerats under begreppet fantasi. Så att jag tror irreligiöst.

UR PORTFÖLJEN.

Vi ha alla med en viss spänning avvaktat resultatet av konklavens arbete. Redan på förhand visste jag att Rampollas val skulle ha mötts av protest från Österrike, och stor var min glädje, då jag av tidningarna erfor, att Sarto, min gamle vän Sarto, blivit påve.

Jag erinrar mig ännu livligt mitt första sammanträffande med Sarto. Det var år 1894 i Rom. Jag hade tagit in på ett blygsamt italienskt hotell, Albergo della Pace, vid en bakgata på så pass långt avstånd från Corson, att jag kunde uppfriska mig med en lagom promenad, innan jag började deltaga i den långsamma processionen på trottoarerna. Jag hade några dagar fåfängt väntat på ett rek från Sverige, befann mig utblottad på pengar och kände mig ensam i främmande land.

Jag gick alltså till hotellets _padrone_, visade mitt pass och mina korrespondentkort, avslöjade mitt ekonomiska bryderi och frågade, om han trodde mitt ärliga ansikte (jag hade då ännu icke anlagt helskägg). Han trodde mig, och jag återtog min förra diet: livsfarliga ostron, ty det var höst, _risotto con cappe_ eller _con fegatini_, fårkotletter i olja och ett härligt _vino nostrale_.

En middag fick jag en vänlig inbjudning från min värd att deltaga i en familjesupé i hans privata våning.

Jag infann mig kl. 8, uppsträckt så gott jag kunde, presenterades för värdinnan, en korpulent dam med omisskännliga spår av den speciella skönhet som är campagnans barn egen, och jag blev så småningom föreställd för det övriga sällskapet, två à tre välmående lantmän, en polsk liten dam, skinntorr och med en svada som översteg mina djärvaste drömmar, två allvarliga prästmän av lägre rang samt _monsignore Sarto_, som livligt underhölls av fyra unga damer, kolsvarta i anseende till håret med långa skuggande ögonfransar, tunga ögonlock och en eld i pupillerna, som kom mig att tänka på Pompejis sista dagar.

Vi drucko te och åto konfityrer. Plötsligt slog sig en av de unga damerna ned vid pianinot och spelade upp en Strauss. Värden dansade ut med sin fru, jag bockade mig så gott jag kunde för en av kardinalens ungdomar och valsade förtvivlat och bra som vanligt. Jag tror att jag dansar vals bra, men min dam kunde inte dansa. Möjligen tarantella, men vals kunde hon inte. Hon vilade centnertungt på min arm och såg mig in i ögonen med ett outgrundligt leende. Jag stannade slutligen och förde henne till sin plats vid monsignore Sartos sida, samt frambråkade några artigheter på min dåliga italienska. Sarto tog till ordet:

-- Ni är svensk, min son? Jag hörde det av vår värd. Ett vackert land, men öde och isigt, säges det. Ni dansar bra.

-- Ja, åtminstone gärna, ers eminens, svarade jag bugande. Men jag hade väntat att få se något genuint italienskt i dansväg, något passionerat, något livligare än den moderna valsen.

-- Ni är varmblodig, min son, sade Sarto. Dansa svenskarna?

-- Joo då, hambo och polska och en massa saker med livad rytm i.

-- Visa oss då något -- hambo till exempel!

Jag gjorde några hambosteg solo för kardinalen.

-- Bravissimo! -- Å! när jag var ung dansade jag också, alldeles som ni med glöd och passion! Hur var det igen! Man niger redan i början av takten och svänger runt! Så skall det dansas! Men ni borde ha en dam!

-- Jag tror, efter det lilla försöket med min nådiga här, att jag inte riktigt kommer överens med italienskorna. Men får jag ha den djärvheten att bjuda opp ers eminens --

Och vid Gudarna! -- reste sig inte kardinalen upp, jag lade min arm kring hans föga smärta midja, och vi dansade ut. Efter ett par takter var han med, och efter tre fyra svängar kring salen satte jag varsamt ned den andfådde prelaten på hans stol.

Nu blev det liv i sällskapet. Man trängdes omkring mig för att få undervisning i denna arktiska och originella dans. Jag dansade som en vansinnig och hade äran att ännu ett par gånger få föra den blivande påven i virvlarna.

Men klockan blev tolv. Kardinalen drog sig tillbaka efter att ha tagit ett vänligt avsked av sin ungdomlige läromästare. De andra avtroppade så småningom, och snart låg jag i mitt sovrum, vägg i vägg med den blivande kyrkofursten -- sagt i förbigående och icke det ringaste skrytsamt.

Men min natt blev sömnlös, ty kardinalen snarkade. Han tycktes vara s.k. konstsnarkare. Det finns över huvud taget intet ljud i naturen, som han icke kunde återge fullkomligt illusoriskt. Det var intressant i början, men jag tröttnade så småningom och avvaktade daggryningen i ett tillstånd av höggradig nervositet.

Kardinalen avreste till Venedig med första morgontåget.

* * * * *

Andra och sista gången jag hade äran sammanträffa med Sarto, var kort därefter på piazzan i Venedig. Jag stod och matade duvorna utanför ingången till kampanilen -- den gamla -- och såg plötsligt kardinalen långsamt vandra framåt på väg till San Marco. Jag bugade mig vördnadsfullt. Han kände igen mig.

-- Ni är på hemresa, min son! Hälsa er nordpol och hälsa Bitter! Ni känner kanske Bitter?

-- Nej, men han lär vara en utmärkt man.

-- Hälsa i alla fall och farväl!

Han nickade vänligt och försvann snart i den ärevördiga domen.

Sedan dess har jag inte träffat honom. Kanske har han glömt mig. Eller kanske dröjer hans minne ännu gärna vid den enkla danstillställningen på Albergo della Pace, där han för några fattiga ögonblick fick kasta av sin värdighets mask och vara sig själv. Icke förrän nu har jag fullständigt fattat, att fångenskapen i Vatikanen innebär en försakelse av allt mänskligt, en försakelse som icke ens tiarans guld och ädelstenar och en liten våning på 10,000 rum kan ersätta.

GRÅSÄLEN.

Matts Ers och Östergren ha tagit in laxnätet, ty det är hård nordost och sjön växer. I sjöboden har Matts en liter, gömd undan gummans läseri och onda humör. Medan den vandrar från mun till mun efter ärliga klunkar, kommer Jan Matts till, och litern får ytterligare en avnämare.

I lä under berget gassar solen och spriten värmer och gubbarna bli stortaliga och mogna för deras mandom värdiga bedrifter.

-- Hä vore hinte gott hå ta sej fram, hom hen komme hi den 'är sjön,

som 'an liknar sej till hå bli, säger Östergren.

-- Den 'är sjön! Din toker, hä väl hingen sjö! Hä ä som hå röra hom hi hen potta, varken mer heller mindre, opponerar sig Matts Ers.

-- Du hä tokug du, säger Jan Matts. Hen bleve hyr hutåv skvalpet hå brottena hå gungningen.

-- Hyr? väsnas Matts Ers. Ja 'ar hinte badat på håtminstningen tretti hår, men hä sätter ja hopp hen liter på, hatt ja ska simma till Loskär, bå dit å dän, hom hä hockså fölle slagregn hå kom flod, som skriften säjer.

-- Skryta hå skräppa kan du, när du 'ar fått starkt, säger Jan Matts. Men du hä väl hinte för mer hän vår fader Habraham, som döder här! Då finge du hällt lära dej 'alva dykarekonsten, för du ginge till botten hå bleve hålmat, dä va du bleve! Men hen liter vågar ja, hifall du hä lessen ve laxfisket hå käringen din!

-- Dä sagt, hå havslaget! Slå hav, du Höstergren!

Matts Ers började med överlägsen min att kläda av sig och stod snart i bara mässingen.

-- Ska du hi hinte 'a dej hen dragnagel, hinnan du börjar svälja saltvatten? Schål!

-- Schål! Matts Ers kliver i och begynner med stadiga simtag klyva sjön.

* * * * *

Vid fönstret i sin stuga sitter Ålands-Henrik och läser Östhammars tidning, då och då kastande en blick utåt havet.

-- Men va hi hattan 'älsike hä dä där? Dä hä hen gråsäl himellan Loskäret hå 'älludden. Titta du, Stava, hä dä hinte hen säl därute i sjön?

Mor Stava tittar.

-- Jo visst hä dä väl hen säl, fast ja tycker 'an hä liksom lite knollrig hi 'uvet.

-- Knollrig? Du hä tokug, ditt skrälle! Jo visst 'älsike hä dä hen säl!

Ålands-Henrik tar sin gamla lodbössa från väggen och springer ut. Han smyger och tar bebetäckning av strandklipporna, gör några hopp framåt, då sälen är skymd av en sjö och står orörlig, då den är synlig. Sälar ha ögonen med sig.

Den här sälen gör sig ingen brådska. Han är bestämt _fel_ på något vis, tänker Henrik.

Så småningom har skytten nått Köpmanholmens udde, tar stöd mot en sten och börjar sikta.

Pang!!! Kulan slår i ett par tum framför näsan på Matts Ers och vattnet sprutar över simmarens ansikte. Han spottar bara ett tag och fortsätter, ty han har ej hört skottet för skvalp och brus.

-- Jäken anakka! säger Ålands-Henrik för sig själv och börjar ladda om nedhukad bakom en sten. 'An hä väl fel, hefter 'an hinte dyker.

Men Östergren och Jan Matts ha hört skottet och upptäcka Ålands-Henrik. I ett fatta de, att Matts Ers liv hänger på ett hår. Ropa duger ej. Det hörs icke i blåsten. De börja springa, så att tången yr dem om benen. Det tar ju litet tid att ladda en sälbössa, och om de inte hinna fram till jägaren, innan han kommit sig i ordning, blir det säkert begravning i Grisslehamn.

Ålands-Henrik laddar lugnt och ordentligt med litet större krutmått, ty sälen har hunnit några famnar längre bort. Han stöter ned kulan med vana och säkra tag. Så lägger han sig ner och tar sikte igen.

-- Den 'är gången skall jag hällt peta 'ål hi skallen på dej, din ståte!

Men i nästa ögonblick känner han ett stadigt tag i sin rockkrage, han rycker till, och skottet går i stranden.

-- Vem hin hi 'äl --?!

-- Hä du tokug, ska du skjuta Matts Ers? säger Östergren. 'Ar du hinte högon hå si mä?

-- Hå fasen, säger Ålands-Henrik, 'ar ja skjutit på Matts Ers? Ja trodde hä var hen gråsäl, fast Stava tyckte 'an var liksom knollrig hi 'uvet. Hä var två bortkastade kulor, hä, fast hä var ju liksom hen nåd, hatt ja sköt breve, förstås, för räxten!

* * * * *

Matts Ers har nått Loskäret, känt botten under fötterna och börjat återvägen. De övriga tre gå runt viken och möta honom vid sjöboden, just då han stiger upp ur vattnet.

-- Va sa ja? säger Matts Ers. Hä var hen lättköpt liter! Slå haldrig vad mä mej, för då dummar du dej, Jan Matts!

-- Nu hä dä du, som ska bestå den litern på Höstergren hå mej, som 'ar räddat livet på dej. Hålands-'Enrik trodde du var hen säl hå sköt två skott hefter dej, hå vi sprang hå varskodde 'onom.

-- Hå jäken, säger Matts Ers. Men då hä dä väl du 'Enrik, som ska bestå, som slapp ifrån hå bli olycklig!

-- Bestå? Dä hä väl du, som ska bestå, hom någon ska bestå, du, som kunde 'a stått lik hi sjöbon hi kväll, din stolle, som ger dej hi hå badar, så hen hinte kan tro hannat, hän du hä hett oskäligt djur. Hå mina två bortskjutna kulor kan väl vara värda hen sup minst!

-- Ja, hinte består ja, säger Östergren. För räxten tycker ja, hatt hä vår 'Erre, som 'ar bestått hi dag!

-- Ja, säger Jan Matts, Höstergren 'ar rätt, hå när vår 'Erre 'ar bestått så mycke, som hi dag, så kan 'an nog bestå litern med, när hinte Matts Ers vill bestå. För räxten kan hen hinte begära, hatt hen gråsäl, som hä knollrig hi 'uvet, ska bjuda på brännvin!

JULHAREN.

Väckarklockan med klirrande larm på stolen vid sängen fått mig i byxen med fart och jag tassar trappan utföre, vrider dörrens gnisslande lås och tittar på vädret. Flingorna falla ej mer, och över havet i öster gulnar molnets understa rand och siar om solen. Mjuk som en ull ligger snön som föll på kvällen och härligt stå mina spår som sigiller i vax på tröskel och trappa. Vadmalskläderna på och islandströjan och lappskon stoppad med hö och med brokiga band att binda om benet. Plunta och pipa, gevär och vantar och udda patroner, skidor på axeln och stav, och jag går till min sovande hundgård!

Krut kryper yrvaken ut ur kojan och sträckande benen mornar han sig med en vid och lättjefullt klagande gäspning. Gnällande Kula far upp och slickar husbond om hakan, sätter sig ned och jagar ett tag i pälsen och tuggar lystet med smällande käk efter loppan som biter i länden.

Nu har jag kopplena på och skidan bunden på foten. Halvt av hundarna dragen jag går och väcker kamraten trummande lätt med knogen en marsch på hans frostiga ruta. Snarkningen tystnar och matt en låga blixtrar, då stickan drages mot fållbänkens kant och han tänder ljuset i staken. Härligt väder och lugnt och en spårsnö, fallen från himlen. Hundarna vädra mot vind och rycka i stramande koppel medan kamraten i kammaren går och stökar i strumpläst. Nu han drager pjäxorna på och skuggan på fönstrets rullgardin med sin målade kvarn och sin bonde med säcken växer och minskas och svinner sin kos, tills det knarrar i dörren, klinkan faller igen och en snugga glimmar i förstun.

Tigande tar han ett koppel och tyst vi smyga om knuten strandens vassar utefter och längs med diket och över stättan och in i hagen, där blått mellan enarna mörkret vilar än över snön. Bland buskarna rinner ett rävspår. Här har mickel stannat ibland och grävt efter råttor. Här har han tagit ett språng, kanske nyss, då jag knäppte på rutan. Krut borrar nosen i snön och Kula vädrar och gnisslar, kopplet står som en sträng, men husbond tänker på haren, som på sin holme i åkern vid sjön bör sitta i skygd av buskarna efter sitt knappa kalas på rågbrodd och aspbark. Här ligger åkern med holmen av en och mariga tallar. Hej! här är traj, och här är en fläck där han krafsat och ätit. Grönskan lyser i snön och ett spår står klart emot holmen, och vi göra en ring, men på andra sidan om snåret rakt emot ledet där skogen tar vid, står ett pin färskt språngspår. Av med kopplen och aj, aj, aj! Han är redan i farten, aj, aj, aj, som musik mer skön än de saliga änglars klingande klockrent och eggande friskt går det buktande drevet upp över åsen och ned emot sjön och ger eko i bergen medan jag hastar att hinna i pass och kamraten försvinner över gärdslet och skyndar i språng till den isiga stranden. Aj, aj, aj, hållen i, mina barn, ty den skälvande husbond väntar att haren skall göra en bukt över berget och vika in över ängen och aj, aj, aj, komma häråt på stigen. Aj, aj, aj, hör jag Kulas falsett och Krutgubbens åj, åj, följande landskapet, eka i berg och försvinna i stranden. Herre min Gud, det är liv, det är jakt, och den stigande solen lyser på mig och på snön och på allt, och jag längtar att måla. Aj, aj, aj. Pang! Pang! Alls todt! Det kom från kamraten.

Men lika gott, om det ej blev jag som fick äran av skottet, har jag skälvt för drevet ändå och i sinnet ha dunkla urtidsdrifter kallats till liv. Jag far över stättan utför backen till sjön, där den leende skytten med haren väntar hundarna. Aj, aj, aj, de komma på spåret. Krut hugger tänderna i och morrar ilsket åt Kula, som min kamrat kanske gjort åt mig, om vi jagat tillsammans för en million av år sen och jag hade hittat på haren. Kniven fram och snart är julharen passad och granris stucket i buken, sen Krut och Kula läskat i blodet flämtande tungor och fått sin andel av huvud och inkråm. Kopplen och skidorna på! I den vaknande dagen vi glida hemåt, medan morgonens sol oss bränner på ryggen. Julharen tynger ej i grävlingsväskan, och pluntan tynger ej mer, ty en stor, en allt försonande slaktsup torkat den inuti. Det är sed bland skyttar i norden.

VETRUSCHEFF.

Vi sutto och läste dagens tidningar i salongen, då jungfrun kom in och sade att en karl stod ute i tamburen och ville tala med mig.

-- Låt honom komma in, sade jag.

I detsamma öppnade han själv dörren och kom in. Han var en liten sluskigt klädd figur med det mest osympatiska ansikte jag sett. Han skelade med vänstra ögat, som dessutom var sårigt och sjukt. Vänstra handen var förkrympt och föreföll så tunn att man såg benen mot ljuset genom den, och han sökte dölja den genom att oupphörligt draga ned en smutsig ärmlinning så långt som möjligt. Kostymen var för övrigt ovanlig i färg -- en färg av torra ormbunkar eller torrt enris.

-- Mitt namn är Vetruscheff, sade han, konstnär och litet av varje.

Och i det han log på ett så obehagligt sätt, att jag kände som myror på mig, gjorde han en akrobatgest med ena benet, böjde båda knäna och ställde sig på tåspetsarna. Så började han halvt nedhukad vrida sig långsamt åt vänster. Jag tänkte just be honom gå sin väg, då han plötsligt började snurra runt så hastigt, att jag aldrig sett något liknande.

Jag trodde att jag fått påhälsning av någon galen akrobat och överlade, hur jag lättast skulle bli av med honom, då han med ens tog ett panterskutt fram till pianot, öppnade det, sköt stolen åtminstone en meter från instrumentet och började spela. Under spelet hoppade han upp och ned på stolen på samma sätt som en ryttare i skarpt trav. Jag förstod ej hur han kunde spela med sin förkrympta vänstra hand och i sådan ställning, men han spelade så som jag aldrig förr hört någon göra det, något vilt och hemskt, men genialiskt.

Så reste han sig, såg lömskt på mig och sade:

-- Det var musiken till min dans!

Därpå slöt han det friska ögat, öppnade det igen -- och ögongloben var försvunnen. Det var som om jag skulle sett in i en tom dödskalle.

-- Det är någon trollkonstnär, som inte är riktigt klok, tänkte jag och sade:

-- Tack för er föreställning, den var briljant, men jag har verkligen inte tid längre. Vill ni ta emot något för ert besvär, så se här?

Jag öppnade min portmonnä, där jag hade några sedlar och en massa silver, mer än man vanligen brukar bära på sig. För att lättare kunna leta ut den summa jag ämnade ge honom hällde jag ut alltsammans på divansbordet, varvid ett par kronostycken rullade ned på golvet. Jag lutade mig ned för att ta upp dem, men råkade i detsamma få tag i en svart garnända, vilken följde med den ena kronan upp.

Då jag skulle kasta garnändan, kom den på ett oförklarligt sätt om min arm, och då jag med andra handen skulle avlägsna den, råkade jag samtidigt kasta en blick i portmonnän. Där låg bland pengarna en hoptrasslad garnända.

-- Var fan kom garnet ifrån? tänkte jag, tog garnändan ur portmonnän och ämnade kasta bort den. Den trasslade sig om min vänstra arm.

-- Förlåt, sade den främmande, jag skall hjälpa er!

Han gjorde en rörelse i luften med ena handen, tog med den andra i en av de båda på mina ärmar liggande trådarna -- och inom mindre än en sekund var jag från hals till midja omspunnen med en stickningsartad vävnad med tämligen glesa maskor. Mina armar lågo innanför densamma tryckta mot bröstet och jag kunde ej röra dem.

Jag själv och mitt sällskap stodo stela av förvåning.

-- Men hur bär ni er åt?

-- Det är min hemlighet, och jag kan för resten inte förklara den för er, om jag också ville. Men jag skall söka ge er en antydning om det, fast jag tvivlar på att ni blir klokare för det. Vill ni följa mig ut?

Han löste mig ur mitt nätverk lika hastigt som han klätt det på mig och jag följde honom med någon tvekan.

Bakom boningshuset stod en halvt förfallen visthusbod. Dit förde han mig och sade:

-- Se nu noga på väggen där!

Han gjorde en rörelse med den sjuka handen snett mot väggen, och i det halvmurkna virket bildades ögonblickligen dunkelblå linjer av samma byggnad som på en blixtfotografi. Så grep han med den andra handen i luften och drog till sig en mängd spindelvävstunna trådar på samma sätt som då man drar ut osmälta lumpremsor ur ett gråpapper.