Part 9

Men dessa skona och tjusande drag, Dem tadlet ej tror, dem ryktet ej känner, Låt dem först synas en ljusare dag, Eller ock dö med dess trognaste vänner.

Ack! i den krets, der din morgon försvann, Der du helst valde att gläda och lefva, Skall man dig sakna och säga hvarann: Ja hon är borta, vår älskade Eva.

Ja: du är borta, du lär oss ej mer Gömma till vintren sommarens stunder, Ja, aldrig mera ur fönstret du ser Höstliga månen i Runsalas lunder.

Gubben på Jockis bortgömmer sin bok, Sedan han läsit det sista, du skrifvit; Sveper sin harpa i saknadens dok, Sedan åt dig han sin minnessång gifvit.

52. Vid Baron LAVE BECKFRIIS'S Graf.

Skall hans snara fall ej öfverraska Med förvirring någon redlig man? Falla inga tårar på hans aska? O! han har förtjent dem, äfven han! Menniskan, som ser sig dömd att lida, Och till rof åt dödens hand beskärd Medborgsmannen, vid sin Konungs sida, Offra der en lika dyrbar gärd. Och en mor, som njutit, och än hoppats Fridsam skugga af den Ek som knoppats, Och som redan sköt sin krona fram, Ligger sanslös vid dess brutna stam, Slagen af den storm, som härjat lunden Och till natt förvandlat middagsstunden.

Än hans vänner? ja, han vänner ägt, Trogna som de målas uti dikten, Hvilkas fordran likväl mindre vägt Än den alltid redligt fyllda pligten; Vänner af ett högt och sällsynt slag, Hvilkas öga, då hans egit släcktes, Af ett dystert midnattsmoln betäcktes, Som förrinne vid hans graf i dag!

J! som äfven edra tegar skördat Af de fält, som lyckan honom gaf, Har ert hjerta fruktat eller vördat? Med hvad känsla skåden J hans graf? Stigen fram i dag, och öfverlåten Åt den stränga sanningen ert svar. Men J svären ej -- J endaft gråten, Gråten alla en gemensam far!

Var han sådan, fruktansvärd i striden, Älskvärd under fredens sälla dar, Ägde vänner, och dem värdig var; Har han offrat af den korta tiden Äfven åt sin pligt en rättvis del, Prydt och gagnat sina födslobygder: Då belöne himmelen hans dygder, Då förlåte himmelen hans fel! Då må villigt åt hans aska unnas Denna enda blommas ringa gärd, Och i dag uppå hans graf förkunnas: Han var fosterbygdens saknad värd!

Ädle stridsmän! fosterlandets söner! Om hans lager eder hjessa kröner, Om hans dygder pryda eder själ; Då skall edert hjerta finna skäl Till den högtid, han på grafven njutit, Han, som bittert vid sin död förtrutit, Att han icke dog för Sverges väl.

53. VID EN GRAF.

En vördnadsvärd Menniska gömmes Nu åter i Allmodrens famn: Och än några dagar -- så glömmes, Kan hända, för evigt dess namn.

Den lotten forbidar oss alla: Vårt lif och vårt minne är kort, Och slaget, för hvilket vi falla Det jagar ock vännerna bort.

Må hända att någon dock finnes, Som dröjer ännu i vårt fall; Som äger ett hjerta, och minnes Den re dliga vänskapens kall.

Som sörjande vandrar till griften, Och tack ar för lyckliga dar, Och tackar för delade skiften Med uttryc k, dem ögat blott har.

Njut, Ädla, som slutat din bana, De n heder som unnas åt få, Att segra på menniskors vana, Att dö, och att nämnas ändå.

Ditt minne skall troget förvaras I tacksamma menniskors bröst; Den lön du ej njutit, skall sparas, Det barn, som du lemnat, till tröst.

En dag skall för henne fördubbla Den sorg som hon än ej förstår, Sen barnfröjdens leende bubbla Bortsmultit i saknadens tår.

Då först skall en röst henne säga, Att hennes förlust varit stor, Och att det är lyckligt att äga, Och gläda en vördnadsvärd mor.

Dock är väl ditt barn öfvergifvet? O nej! du det vårdar ännu: O måtte det älskas i lifvet, I döden begråtas som du!

54. KRIGSFÖRKLARING Mot Herr Grefve C. Af Fruntimren i ett Sällskap på Landet.

Vi kunne icke neka att Ert uppförande väckt vår förundran. Ni har varit med på de högtidligheter, som blifvit af välviljan och artigheten anstälda för att roa oss; men de hafva mindre roat Er.

Ni stod och rynkte ögonranden, Ni då och då på munnen drog, Och några steg kring golfvet slog; Ja, för att vara Pedagog, Ni blott behöft ett ris i handen.

Orsaken, min Grefve, hafva vi försökt gissa; men vi hafva icke lyckats att finna någon gällande. Låt vara, att Ni kan hända saknade någon som var borta.

Men, fanns här icke en Jaquette, Så smidig, svingande och lätt, Att hon en Solo-dans kan göra Tvers öfver Grefvens åkerfält, Och med sin skospets endast röra De ax som haglet icke fält; Så skön, att Venus henne toge Att en af sina dufvor bli, Och sjelf ibland för ros skull droge, Och lät Jaquette få sitta i; Så god att intet mera felas Att henne bland Guds englar se, Än att hon uti alla delar Sig också klädde såsom de? Och Fröken Hedda, skön som dagen, Då dagen aldravackrast är, Kan göra hvem som helst betagen, Som ej ett grästens hjerta bär: Den ensam likväl undantagen, Som förr i Systern blifvit kär. Fanns här ej sen en Fröken Ebba, Så värd det sköna namn, hon fick, För rimmets skuld en liten näbba, Men eljest alltför söt och qvick? Och kan Ni väl Ert bifall neka Åt mången annan Grekisk Grace, Inom hvars tunna lätta gas De yra Kärleksgudar leka Och hålla dagliga kalas. Dessutom funnos här ju flera, Som med talanger och behag Vål kunnat Grefven animera Och öka pulsen några slag.

Det är ledsamt min Grefve, att Ni sett mindre glad ut än de andra, då det likväl var på Er som vi alltid räknat, och alldrig blifvit bedragna. Allt har eljest förenat sig ill att göra detta möte lika angenämt som lysande.

Han sitter i vår cirkel än, Han, Konungens och Folkets vän, Som Gustaf Adolfs barndom ledde Och efterverldens skörd beredde; Hvars lof vid Mälarns strand är hördt, Och af ett tacksamt eko fördt Från alla Finlands skär och backar; Hvars glans ej tiden skymma kan, Hvars godhet mången enskilt man För sina glada stunder tackar.

Vi göra Er icke den orättvisan, min Grefve, att tro Er hafva varit, känslolös för den ära, oss är vederfaren. Men det är brott nog, att ej hafva varit intagen. Ni har förolämpat Könet, det vill säga halfva menskligheten. Vi kunna ej förlåta Er. Tiden skyndar, jag hoppas Ni förstår oss utan vidare förklaring; men om Ni änteligen så vill:

Så kan den fås utaf vår klinga. Man vet, Ni strider som en man, Och att er fot ej springa kan; Men edert hufvud torde springa. Vår mening slutligen förnim! De råkas, våra Bataljoner: Här gälla inga andra rim, Här måste rimmas med kanoner.

55. BREF Till FRU V.

Jag får der äran att till Hennes Nåd sända dessa verser, som ännu borde öfverses, och nödtorsteligen förbättras. Hennes Nåd torde undra, huru jag nu på en gång kunnat bli så beskedlig, (om jag eljest är det), och verkställa hvad jag längesedan både bort och lätteligen kunnat åstadkomma. Dertill har sannerligen fordrats underverk, och ett sådant har verkeligen inträffat med mig.

Bäst jag gick i trägårdsparken, Och med sorgsna blickar såg, Huru sommarn låg på marken, Vissnad, gul och trampad låg, Gick en engel vid min sida: Hvarifrån, och när den kom, Vet jag ej det minsta om; Säkert såg hon någon lida Och sjönk ner från himmelen, För att vänligt trösta den.

Det är så mycket mindre antagligt, att jag drömt, som det var ljusa dagen, det inträffade, och som jag till den minfta omständighet kan berätta hela förloppet. Engeln hade lånat gestalten af en Qvinna: Englar göra det gerna. Jag mins tydligt huru den var klädd; huru den såg ut.

Hatten, en ibland de gröna, Som nu pryda Stockholms sköna, På ett rundadt hufvud satt; Brun kapott med sammetsränder Dolde afundsam hvar skatt, Utom tvenne lena händer. Liljan, rosen, sina blad På dess kinder växlat hade; Hennes sköna ögon sade: Hon är god, och hon är glad. Vågar jag beskrifva växten? Nej, min penna fsnsa dig: Går jag vidare i texten, Blir visst engeln ond på mig.

Huru blef jag icke förvånad! Huru bestört blef jag icke, när den högre varelsen fattade min hand, och sade med en flamma som kunde smälta själen: Gif Fru V. de verser ni skrifvit, hon vill äga dem, glöm det icke!

Alldrig, alldrig glömmer jag, Gode engel! denna dag, Alldrig dig, och dina vänner. Om du menskors hjertan känner: O! då vet du alltför väl, Hur du dyrkas i min själ, Hur den evigt skall dig dyrka, Och det offer, du begär; Mera en belöning är. Fordra prof af sinnesstyrka, Fordra dygd och tålamod, Fordra tårar eller blod: Allt för dig jag kunde våga, Ingen glädje är så stor, Att jag den ej straxt försvor, Och så bitter ingen plåga, Att jag den ej gladlynt bär, Då du, engel, det begär.

Så ungefår uttryckte jag min känsla för engeln. Jag tyckte, att den fordrade för litet af mig, och jag ville göra något mer både för dess skuld, och för Hennes Nåds. Men huru stolt är man icke i sin lycka! Jag har ej en gång skrifvit räta rader, och det är likväl det minsta, man kan göra. Förlåt mig det, Ers Nåd! och om engeln träffas, så säg henne att jag lydt dess befallning, så godt jag kunnat. Jag gissar, att hon är mera förtrolig mot Hennes Nåd, än emot mig: Englarne hylla alltid de goda.

56. Sång till Herr Lector MOBERG. På hans Födelsedag.

Du som ofta med din sång Roat har de unga, Unna äfven dem en gång Till ditt nöje sjunga:

Låt ett tacksamt tänkesätt Öppet sig förklara Njut det goda hjertats rätt: Den att älskad vara.

Du är nöjd, då du gör gagn, Då din post bevakas, Springer ej på ryktets vagn För att ses och skakas.

Ingen titel, intet band Mödans dag belönar, Ingen trogen Makas hand Aftonen förskönar.

Men af mången Mor och Far Är ditt minne vördadt. Då du hugnat andras dar, Sjelf du glädjen skördat.

Glömmer någon yngling sig, Och hans gärd du saknar, Skall han dubbelt tacka dig, När hans tanke vaknar.

Ångerfri och samvetsren Ler du med de unga. Än vid dagens sista sken Kan du hjertligt sjunga:

"Tank! hvad fröjd på gamla dar Gubbens hjerta känner: Gammalt vin har Gubben qvar Än åt gamla vänner."

Chor.

Tänk! hvad fröjd på gamla dar Gubbens hjerta känner: Samma kärlek Gubben har Än bland nya vänner.

57. Julklapp till min SOPHI.

Sophi! du skall ej lottlös lemnas, Då alla andra Julklapp fått: Du vet ej huru mycket godt Af denna trogna hand dig ämnas; Men du skall vänta litet blott!

Ett hjerta gladt, som solens strimma, Och varmt och ädelt såsom den, Då hon i sommarns aftontimma Förgyller lundens ekar än: Som, fastän sjelf ej tryckt af nöden, Dock ömmar hvarje uslings nöd, Ger tårar åt hans grymma öden Och åt hans hand ett odelt bröd; Som hvarje gång då det förspörjer En älskvärd dygd, ett vackert drag, Med ädelmodets afund sörjer: Hvi var den lyckliga ej jag?

En liflig känsla för Naturen, Som tjust dess mästerstycken ser, Som gråter ömt med sommarskuren Och glädtigt med hvar blomma ler, Som vintrens tid, då andra tärnor Sött drömma äfventyr och dans, Ser hänryckt opp mot nattens stjernor, Ser genom tårar deras glans: Och der! ifrån sitt fönster höjer En liflig suck till ljusets Far: "O! äfven mig ditt öga röjer, Du vårdar också mina dar! O! fast mitt hjerta ej kan hysa En dygd så ädel och så ren, Som denna stjernan synes lysa, Ifrån din thron ett återsken; O! låt dock hoppets stjerna tindra För mig i döden lika klar, Och intet moln mitt öga hindra Att se en skymt af dig, min Far!"

Och ändtlig detta längre minne, Som ej ger löften klockan fem, Och klockan sex förgäter dem, När balens sälla stund är inne, Som ser en gammal barndomsvän (Från höjden af sin egen lycka) I dälden stödd mot nödens krycka, Och känner honom strax igen, Och ilar tjust emot hans möte, Och trycker honom till sitt bröst, Och gjuter suckar i hans sköte, Och flammar med en bruten röst; "O! aldrig än du mig förskjutit: O! kom med mig att vara säll, Tillsamman vi vår morgon njutit, O njutom också lifvets qväll!" Som uppå tacksamhetens vingar, Och med dess gärd uti sin hand, Långt öfver hafvens afgrund svingar, Långt bort till evighetens strand.

Sist Blygsamhetens Flor, som döljer Alla dessa dygders krans, Såsom silfvermolnet höljer, Genomskinligt, stjernans glans.

Men ack! hur ödet mig förskjuter Med samma evigt kalla hand! Just då i hundra convoluter, Med hundrade sigill och band, Jag mina skänker innesluter: Då öppnar sig min låga dörr: En Gosse fram till bordet träder, Klädd uti regnbågsgröna kläder, Hvars mönster jag ej skådat förr. Uppå hans läppar glädjen myste, Uppå hans kind en ros försvann, En annan opp i spåret rann. Hur skönt det svarta håret lyste! Hur ömt det bruna ögat brann! Ack! min Sophi -- mitt hjerta ryste, Du knappast är så skön som han!

"Hvem skall den afundsvärda blifva, Som brinnande utaf begär I afton grymt skall sönderrifva Det präktiga paketet der?"

Så frågar han, och jag var färdig Att säga hvad som var deri, Att säga att det var Sophi, Som tusen andras offer värdig Af mitt ej kunde smickrad bli.

"Ack stackars du, som är bedragen! Sophi har allt det der förut, Allt från sin födelseminut, Allt från den slund, hon fick behagen,"

Så smått förarglig sade han, Och skjuter af sin spända båga, Och häftigt som dess pil försvann, Och lemnar mig åt sårets plåga, Och lemnar mig åt denna låga, Som ej af tårar släckas kan, Som suckarna ej yppa våga.

58. PÅ EN TASKBOK.

Tag mot en julklapp, fast ibland de ringa. Men bättre att ge någon, än ge inga. Om gåfvans värde döms af hjertat, som den gett, Då äger denna ett.

Det ges en konst, att få sin taskbok bruka, Att hon kan likna enkans oljekruka, Som nyttjades hvar dag, och tömdes ej ändå, Men hon är känd af så.

Man öppne henne, såsom du, för nöden: Så skall en gång, den store plundrarn, döden, Der hitta på ett mynt, som går i grafven än: Det är välsignelsen!

59. LILLA HEDDA Till sin Pappa pä hans födelsedag.

Små flickor äro rädda, Och så är äfven jag; Och aldrig har väl Hedda Gjort vers, förrän i dag.

Dock huru sade Mamma? Om känslan blott är sann, Så är det just det samma, Om versen ej är grann.

Jag kan ej sjunga, Pappa, Hur god du är mot mig; Jag kan blott hjertligt klappa, Och hjertlig kyssa dig.

Och stundligt nederkalla Ditt ömma hjertas lön, Från den, som vårdar alla, Och hör den lillas bön.

60. SÅNG HOS MIN LYCKLIGE VÄN.

I kretsen utaf glada vänner, Der ingen afund nöjet stör, Jag sjunger, hvad mitt hjerta känner, Hvad deras hjerta gerna hör, Din husliga, din ljufva lycka Skall bli mitt ämne denna gång; Och aldrig ämnar jag förtycka, Om den är bättre, än min sång.

Du är ej dömd, att ensam vandra Den långa öknens törnestig; Nej, lemnas du af alla andra, Så fins dock en, som följer dig. Hvad andra sökt och tänkt sig finna, Men länge nog få söka än, Det har du funnit -- en Gudinna? Nej, mycket mer -- en verklig vän!

Ditt bord är tarfligt, men det dukas Utaf din maka, och är ditt; Der aldrig grannfrun förödmjukas, Men hon är nöjd, liksom vid sitt. För dig må skeppet gerna stranda, Som andra verldars häfvor bär: Ditt vin är glädjens fria anda, Det goda skämtet din desert.

Du ej din gömda skugga byter Mot högdens glans och slipprighet. Du af dess mörker icke skryter, Men du dess lugn värdera vet. Bekymret åker stora vägen Din undangömda port förbi, Och Fredens boning är belägen Uppå din tomt: -- du bor deri!

Ja, lycklig du, som glädjen njuter Af ömhetens föreningsband; Hur ljuft din trogna hand du sluter Uti en lika trogen hand! Hur rikt du finner dig belönad För dagens mödor af din qväll, Som af din maka blir förskönad, Af vänner delad i ditt tjäll!

Dig drabbar icke ångrens smärta Af brottsliga passioners rus; Nej, du blef herre i ditt hjerta, Når du blef herre i ditt hus. Din lefnads ändamål är gifvet: Du vet dess värde och dess vigt. Med sans du vet att njuta lifvet, Och glad, du fyller opp din pligt.

Du skall ej någon oro känna För minnet af ett blygsamt namn: Du har en efterverld, och denna Är barnet i din makas famn. Det är din enda ärelystnad, Att i din dygd få lefva qvar; Att, när du gått till evig tystnad, En vän må säga, hvad du var.

Må himlen edra dagar skona För stora sorger, ej för små, Att ålderdomens hederskrona Må bäras lätt af begge två; Att när en gång de blifva ljumma De känslor, hvilka brinna nu, Hon blir en glad och treflig Gumma, Och ej en knarrig Gubbe du!

61. PÅ EN AFLEDEN MAKAS PORTRATT.

Du enda återstod utaf en dyrbar lycka, Som hoppet sträckte ut till mina sista dar, Med tårar, till mitt bröst vill jag dig ofta trycka, Och säga till mig sjelf: Jag mor och maka var, Jag är det icke mer: jag vandrar här i sanden, Och ser min middags sol af moln och töcken skymd, Och väntar blott en vink utaf den trogna handen, Att kallas härifrån, och till en högre rymd.

62. SKÅL TILL HERR GREFVE C.

À propos af surprenera, Fins här ingen _Nils_ i dag, Som man kunde gratulera Efter gamla verldens lag? Jo, vi helsa er, min Grefve, Er vår vördnads föremål, Med det enkla ordet: _Lefve!_ Med det glada ordet: _Skål!_

63. Vid ett Besök på en skön Landtgård,

Till Fröken ------

Jag tänkte: än skall himlen gifva Åt mig en klar och lycklig dag; Än bygdens tjusande behag En slocknad känsla skola lifva.

Men ögat, skumt af hjertats qval, Såg äfven der en ryslig öken; Naturen har en svår rival I Er, min nådigaste Fröken.

64. I anledning af en inskrift på en bild af Fru L----N.

"Fru L----n en ibland de nie!" Kors! ropte minnets mör och sågo mulna ut: Vi äro nie ren förut Väl! sade en till slut Jag skrifver mig: en af de tie Förträffligt! ropte alla nie.

65. EN MODERS SÅNG VID SIN SPÄDA DOTTERS GRAF.

[Denna Sång är författad af följande anledning: Fröken _Anna Maria Bruncrona_, dotter af Öfverste-Löjtnanten och Riddaren _Bruncrona_, ett barn af fem års ålder, då hon vid sin dödssäng såg sin moders sorg, sjöng till hennes tröst några ord, dem hon sjelf uttänkt, på en melodi, som hon ofta förr sjungit, och till hvilken äfven dessa verser äro författade.]

Mitt goda barn! du rycktes från mitt sköte; Men du togs opp utaf en bättre famn. Der skall en gång jag glädjas af ditt möte: Här har jag blott din aska och ditt namn.

Rörd sjunger jag den ton, som du mig lärde, Som du mig bjöd att sjunga till min tröst. Den är så ljuf, så heligt är des värde; Ty uti den, jag hör din egen röst.

Tack! goda Barn, för dessa korta åren, Då, glad och frisk, vår rikedom du var, Din själ gick bort, en Engel gick i spåren, Och himlens lån till himlen återbar. --

Tack, goda Barn, du än i dag oss fägnar; Du lindrar sjelf den sorg, du kostat mig. Till jordens Far här upp på våra vägnar, En tacksam suck för hvad han skänkte dig.

Det enda arf, som vi förmått dig gifva, Välsignelsen, du redan den uppbär. Djup var vår suck: O! må hon lycklig blifva. Gud hörde den: du evigt lycklig är.

66. BABELS TORN.

Det är en gammal sinnrik fabel, Som ofta jag funderat på, Om det der Tornet uti Babel, Som sjelfva himlen skulle nå. Ifrån min barndom den mig brydde; Men, då jag frågade min far, Hvad den historien betydde, Fick jag af honom blott till svar: Att jag en näsvis pojke var.

Mer ej behöfdes, för att reta En glad och liflig ynglings håg: Jag ett schatull i sagan såg, Och ville ändteligen veta, Hvad härligt i dess lådor låg. Omsider är mitt syfte vunnet: Ett rart och dyrbart monument, Som ingen härjare förbränt, Och ingen forskare har känt, Är nyss i Orienten funnet, Och hit till Europa sändt.

Det är det stora protokollet, Som uppå Tornets första dag I sjelfva Babel blifvit hållet: Hvaraf se här ett sammandrag.

Så vida det är nog besannadt, Att all slags kunskap på vår jord Är och förblifver intet annat, Än vissa fogningar af ord; Men orden stundom bry förbannadt: Så har ett sällskap i vår stad Sig låtit vara angeläget, Att nå en högre kunskapsgrad, Och dristigt, men ej oförväget, Beslutit, att en himmelsfärd Väl vore sina vådor värd.

För stoftets ättling, hvilken ära Att se, att höra sjelfva Gud, Och att till jorden återbära, Så om hans väsende som bud En sann och oförfalskad lära!

Det är så många klagomål Som dag- och stundligen inlöpa; Att man hvar sanning måste köpa Med alltid nya tvifvelsmål. Det är så mycket, man bör veta, Det är så litet, som man vet; Och sanningen oss tyckes reta, Blott för att göra oss förtret.

Men om vi en gång kunna skryta, Att hafva talt med sjelfva Gud: Farväl! med alla toma ljud! Då fulla skäl oss icke tryta.

Då skola vi med egen syn Ransaka himmelens planeter, Och följa alla de kometer Som promenera omkring skyn. Då skole vi förutan irring Och utan svindel och förvirring Se öfver, i en enda blick, Naturens djup och kraft och skick, Och alla andra verldar känna Med lika säkerhet, som denna. Då skall det stora tid och rum, Och vacuum, och spatium, Och mobile perpetuum, Och mycket annat stort och vigtigt Förklaras lika snart, som riktigt. Då skall det icke mer bero Af någon gissning eller tro, Om andar sväfva öfver jorden Och hvarest de för öfrigt bo, (Jag trodde alltid här i norden). Då skall man ändtlig upplyst bli, Hvarföre menniskan skall kallas Och äfven tro sig vara fri, Dock af den minsta nyck befallas Att gå i lastens slafveri; Hvarföre man i alla tider Predikar dygdens sälla lott, Och bojor åt dess vänner smider; Hvarföre lasten sällan lider De straff, man honom förespått Då skall man ändteligen veta, Hvad väg det onda kommit till, Hvarföre Eva retas vill, Och hvarför ormen skulle reta. Då skall vår själs odödlighet Ej blott bli trodd, men folklart visad. In summa -- vår förtjenst beprisad, Vår rätt till namn och ryktbarhet Med alla slags bevis bevisad.

Ren torde läsaren förstå, Och granskaren benäget finna, Att ändamålen, man tänkt vinna, Ej voro barnsliga och små, Och att man måste himlen hinna, För att de ändamålen nå. Jag vill då icke mer citera Af forskningar en tallös mängd Ur protokollet, hvilkets längd Med Tornets höjd tycks accordera, Men låter Tornet färdigt stå Så färdigt som det kunde blifva, Och låter folket klifva, klifva Och ändteligen spetsen nå.

Nu tror man sig i himmeln vara, Och intet mera stå igen, Än blott att öppna ögonen, Och hela verlden öfverfara.