Part 8

Min Orestes, du befarar, Att jag all min sällhet glömt På den ö min sång berömt; Och mit lugna hjerta svarar: Sällheten på Solens char Hela jorden öfverfar.

Också hit dess öga sänder Mången präktig stråle ner, Och med himmelsk glädje ler Då han allas hjertan tänder: Kojan sjelf af skogen skymd Gläder han från ljusets rymd.

Följ mig genom Trågårdsparker, Dem till trotts af hindrens magt Smaken prydt med Engelsk prakt Midt bland vilda ödemarker, Till det tjell på holmen der! Hvarest glädjen bofast är.

Der på hårda bänkar glömmes Lyckans nyck och flärdens tvång, Der, vid lekar skämt och sång, Denna fyllda träskål tömmes, Der på landets goda sätt Helsan kryddar hvarje rätt.

Hör jag forsen myndigt dåna; Då med blomman i min hand Glad jag går på elfvens strand, Tänker jag: du må förvåna! Bullra, bullra, störta dig: Lugna ån behagar mig.

Tyst, som den min lefnad flyter, Lungt som den mitt hjerta är: Intet stormande begär Dygdens fästen nederbryter; Stora verldens brott och dån Hör jag endast långt ifrån.

När den klara källan skänkte Drycken ur sitt rika sköt, Och min tunga svalkan njöt, Hjertat ömt och tacksamt tänkte: Ack! från brända öknen der Vore dock en broder här!

När jag såg, hur landtman sträckte Denna hand som han höll, Och den mogna skörden föll, Bad jag, bad jag för mitt slägte: Gud låt icke denna dag Skåda andra nederlag!

När hvar dag mig öfverhopar Med välgerningarnes skörd, Ser hvar dag mig lifligt rörd Af den röst, i hjertat ropar: Dina syskon gråta der, Och du lefver lycklig här.

Lycklig lefver jag, Orestes, Fast ej något myrtenband, Knutet af en skönhets hand, Kring min låga panna fästes: Blommor växa i hvar däld, Jag med dem är tillfredsställd.

Skulle dödens molnvägg gömma Ach! min middagssols behag, Och på jorden samma dag Sjelfva vänskapen mig glömma: Skall ändå jag dö i frid, Jag var säll min korta tid.

39. SÅNG, författad på ett Åkerfält.

O! jord, du allas hulda mor, Hur är din godhet icke stor Mot mig och millioner bröder! Jag sträckte aldrig ut min arm, Att välta klippan från din barm; Men dock, hur rundligt du mig föder!

Träd, bonde, ur din mörka vrå, Att jag de händer trycka må, Att jag de skuldror må välsigna, Som ofta svettas för mitt bröd, Som ofta för mitt öfverflöd Af trötthet ner i stoftet digna.

Kom med ditt barn, som modren bär, Och frukta ej, att mötas här Af stränga ord och höga blickar. Se, hvilken lön dig Himlen ger, Se, huru vanligt blomman ler, Se, huru gifmildt axet nickar.

Dröj, våldsman, i ditt höga slott Se solen, vred på dina brott, Med moln sitt anlete betäcker. För detta fält du tyngre är, Än mossbeväxta klippan der, Som hjessan emot molnen sträcker.

Dock, store Gud, hvem är väl jag Att efter hämndens stränga lag Jag skulle mina bröder dömma? Alsmägtige! du låter ju På sjelfva klippans spets ännu Välsignelserna nederströmma.

Men på den jord, mitt öga ser, Som äfven åt förtryckarn ger En tusenfaldig vinst att skörda, Må icke till mitt slägtes skam Mot Skaparns mildhet otacksam, Jag blifva jordens tyngsta börda.

Blott andras fält jag trampar här: Mig hösten inga skördar bär, Att i ett rymligt visthus tömma. Af all den omkrets, jorden har, Mig till besittning ämnad var Blott grafven, som mitt stoft skall gömma.

Tung är den känsla, svår den lott Att aldrig sjelf få göra godt, Att alltid andras tegar skörda; Men är ett tacksamt tänkesätt, Ej mera ljuft, ej mera lätt, Än nödens oförtjenta börda?

O! främst min suck skall kalla ner Välsignelserna öfver Er, Som mildrat mina hårda öden; Och om hon lyckas att bli hörd, Skall edra dygders ädla skörd Stå blomstrande i sjelfva döden.

Om något ax af redbar dygd Jag skattar åt min fosterbygd Uti en framtids glada stunder: Förlåten ynglingen hans brott, Om han för länge hänryckt stått, Bland blommorna i snillets lunder.

40. EDERNA.

Jag svär att aldrig älska mer, Så har jag svurit hundra gånger; Men min Sophi, när dig jag ser, Så svär jag om, väl tusen gånger.

Jag svor, att intet ögonpar, Fast syskon till en morgonstjerna, Förvirra skulle mina dar; Men ach! nu svär jag om så gerna.

Jag svor att fly hvar vacker hand: Den skulle möta min förgäfves Förutan kramning, utan brand; Men ach! men ach! jag svor förgäfves.

Jag svor, att aldrig svära mer, Och svor igen, att aldrig hålla: Men, min Sophi, när jag dig ser, Jag svär, att svära och att hålla.

Hvad straff, hvad straff förväntar mig För alla mina falska eder? Sophi! att glömmas utaf dig! Ack! i hvad afgrund brottet leder!

Men, om ännu jag heligt svär, Att evigt, evigt trogen blifva, Och om jag evigt trogen är: Hvem skall mig då belöning gifva?

Sophi! du måste gifva den, Om jag den ej skall evigt sakna, Och åter svära falskt igen, Och qvalet i mitt hjerta vakna.

Men ach! men ach! jag sorgen ser Jag är ej värdig att den njuta. Du läser dessa ord -- och ler, Och jag går bort att tårar gjuta.

Jag svär, att jag ej mera svär Uppå det ena eller andra, Och vill med plågan, som mig tär, Helt tyst min korta bana vandra.

41. YNGLINGEN.

Slipprig och svår är ynglingens bana, Villorna ställa försåt för hans stig, Dygden förgäfves får ropa och mana: "Sällheten, yngling! den följer blott mig." Han hör hennes röst, och gråtande stannar, Och svär evig dyrkan åt dess majestät. Han hör hennes röst, och lasten förbannar; Men nöjet kommer: -- han följer dess fjät.

Glad till dess strand han låter sig föras, Tjust åt dess haf sin kosa han flyr. Oskulden ropar, men kan icke höras: Den skummiga böljan brusar och flyr. Kastad af den, o hvart skall han landa! Mot klippan, mot klippan han störtar sig snart. Yngling! o yngling! hvar ärnar du stranda, Om ej förnuftet får styra din fart.

Gudomliga dygd! hur får jag ej känna, Att ohämnadt såras ej löften och tro, När ångrens tårar kinderna bränna, När hjertat svider, och får ingen ro. Ach svår, ach! svår är ynglingens bana: Villorna ställa försåt för hans stig: Men låt Sophi till din dyrkan mig mana: Jag svär att i döden dyrka blott dig!

42. Till den Sjuke Mæcenas.

Efter Horatii 17:de Ode i Andra Boken

O! din klagan sondersliter mig! Nej, det är ej min, ej himlens vilja, Att du dör förut. Ach! nej från dig Skall ej sjelfva dödens hand mig skilja, Du mitt ädla stöd, min ljufva tröst! Skulle ödet för min böneröst Döft sig sluta, och mitt väsen stycka, Och mitt hjertas hälft ifrån mig rycka: Hvad skall se'n den andra hälften här? Ensam, öfvergifven, hopplös lida, Och förblödd med döden stundligt strida! Nej, din dödsdag skall bli min: jag svär.

Svär jag skrytsamt? nej, jag följer, följer, Om det ock på stunden för oss bär Till den mörka strand, Cocyten sköljer: Redan står din Flaccus resklädd här. Från ditt, vida afgrunds svalj, Chimæra, Kasta flamma uppå flamma du! Hundra armar lyft och sväng ännu, Stolte Gyas: hvad är detta mera? Jag dock följer: så vill hjertats bud, Så vill ödets och naturens Gud.

Hvilken stjerna, Vågen, Skorpionen, Eller Capricorn, du hafstyrann, Vid min födslotimma mägtig brann: Samma magt ifrån himla-regionen, Samma stjerna vakar, underbar, Öfver begges våra lefnadsdar. Från Saturni våld, som re'n sin lia Öfver dig med hastad vinge bar, Hvilken hand förmådde dig befria? Sjelfva Jupiters den handen var. Rom det såg, och ifrån glada händer Hördes trefallt genljud på dess stränder. Och med krossadt hufvud låge jag, Träffad af det fallna trädets slag, Om ej Faunus, skyddsgud för de vittra, Sträckt sin hand, och stött dess fall från mig Att jag än min murgrönskrönta cittra Skulle stämma till en sång åt dig.

Frälsta begge, må vi ej förhala, Att vår skuld åt Gudarna betala. Du! befall ett tempel träda fram Jag till offer bär ett ringa lam.

43. DEN BOTFÄRDIGE.

Efter Horatii 34:de Ode i Första Boken.

Galenskap var visheten, jag öfvat; Glömdt var templet, glömdt hvart heligt namn Från ett strandlöst haf, med irring pröfvadt, Söker jag den fordna trygga hamn.

Fåfängt, Evige! du kallar åter Till din dyrkan en förvillad verld, Fåfängt du från molnens fästen låter Glänsa mot dess öga straffets svärd.

Men i dag du thordönsvagnen körde Ofver himlens spegelklara hvalf, Jorden skalf, då hon ditt under hörde, Och Tenarens mörka afgrund skalf;

Floderna från sina utlopp vände, Stygens tröga bölja kosan vred; Sjelfva Atlas darrade, och kände Längst vid verldens gräns, att du var vred.

Gränslöst, som ditt väsen, är ditt välde, Allt förvandlar du, och lagar ger; Gömda dygder du på högden ställde, Stolta pannor flyttade du ner.

Lyckan lydig, när din vink befaller, Sträcker ut sin arm kring jordens krets: Der! ett tempel dånar högt och faller, Der! ett annat lyfter stolt sin spets.

44. Till Leuconoe.

Horatii 11 Ode i Första Boken.

Hvad slut åt mig, åt dig den Evige må ärna: Det är en hemlighet; begär ej veta den. Ej spådom eller dröm, ej siffra eller stjerna, Ej hela Babylon kan ge oss ljus, min vän.

Lid hellre, hvad som helst dig ödet föreskrifver, Om flera vintrar än du lyckligt tälja får, Om denna höst kanske den sista för dig blifver, Som nu mot klippans vägg Tyrrhennens bölja slår.

Tag visligt ditt parti, den varma bägarn svala, Gör ej en evighet af dessa korta dar! Se, tiden afundsam flyr under det vi tala, Sörj ingen morgondag, njut dagen, som du har.

45. TILL EN MODERS SKUGGA.

Af hennes sons handledare.

Du! som åt denna bygd en liflig trefnad gaf, Och helgade ditt tjell åt dygderna till tempel: Välsigna dina barn, som gråta på din graf; Och lifva deras mod, att följa ditt exempel.

Du dog för andras skuld: det är den ädles död: Du skänkte, döende, en ättling åt din maka, Och i din sista suck med ömhet honom böd: Gif äfven detta barn åt himmelen tillbaka.

Du dog från dina barn, du lemnade dem qvar; Åt tidehvarfvets flärd, åt lyckans vrånga nycker; Men din välsignelse beskyddar deras dar, Och vandrar framför dem, och tornet undanrycker.

Välsignelsen ej dör, hon följer ätt från ätt, Som solen år från år naturens fröjd bereder, Hon andas i hvar dygd, och i hvart tänkesätt, Som främjar bygdens vinst och mensklighetens heder.

Och sänktes ej till mig i nattens stund din röst, Att helgden af mitt kall, och dess belöning yrka. Att ge min sorgsna själ en ofta saknad tröst, Att ge mitt svaga nit en ofta saknad atyrka?

Välsignad, sade hon, välsignad är den hand, Som utsår dygdens frön, dem vårdar, och förskönar. Det är dock en förtjenst: och glömmes hon ibland, Så ges det dock en magt, som glömda dygder lönar.

Så hörde jag din röst i mången ensam natt, Då de betrycktas vän ej trifdes i mitt läger, Och då, med lampan släckt, jag i mitt fönster satt, Och tänkte på den lott, som fattigdomen äger.

O! jag behöfde ej, till lön för hvad jag gjort, En helsning utaf dig från evighetens stränder, Men jag beböfde den att minnas hvad jag bort, Att värda dygdens frön med redligare händer.

Rörd kysser jag din son, rörd sänks jag i hans famn, Och fordrar, att han mins sin mor, och hennes dygder, Och fordrar, att han ger, i andra dar, ett namn, Välsignadt såsom ditt, åt sina födslobygder!

Och lägger jag en skärf till summan af det arf. Som icke föres bort af vansklighetens ilar: Så söke han mitt tjell i andra tidehvarf; Så söke han den graf, der jag förgäten hvilar:

Så äge jag det hopp, att en gång finna dig, Att en gång tacka dig, lycksaliggjorda anda, Som ädelmodigt sönk ifrån din högd till mig, För att i sorgens kalk en droppe glädje blanda.

46. DE TRE ÅLDRARNE.

Till Fru Generalskan RUDBECK.

Barndomen.

Det är så vackert, när man ser, En glädtig ålderdom, Liksom när aftonsolen ler Ifrån en helgedom. Då kommer barndomen så glad, Och räcker fram sitt friska blad, Och sjunger ut sin lilla sång, Och staplar ingen enda gång.

Ungdomen.

Den ädlaste blomma oss fägnar, Den ger jag, på ungdomens vägnar, Den ädlaste menniskovän; Du inga nöjen oss nekar Du skådar ungdomens lekar, Och mins att du varit som den.

Mannåldern.

Hvarje ålder åt dig gifver Allt det goda som den kan, Mannaåldrens offer blifver, Första mogna frukt, den fann. Ren din aftonstund är inne; Men hur skön den lyses opp Utaf fordna dygders minne, Och odödlighetens hopp!

Chor.

Snart vår aftonstund är inne: Må den äfven lysas opp, Utaf fordna dygders minne Och odödlighetens hopp.

47. Vid en Älskad Fostermors Fru Domprostinnan FANTS Graf.

Förrädiskt var mitt lugn, förfärlig var min fröjd: Mitt hjerta, icke skämdt af njutningarnas vana, Njöt dem med liflighet: jag hade dock bordt ana, Att glädjen, solen lik, ej stannar på sin högd. Hvar blick, jag sände ut att Skaparen beundra, Kom åter från sin flykt kring jord och haf och sky, Och förde till min själ en vällust, alltid ny: Då plötsligt det blef natt, och åskan hördes dundra, Och viggen genom skyn i röda vågor for: Jag såg mig om, och fann ej mer min mor.

Min mor! min andra mor! Försvinn, bedragna hopp! Och veckla stum ihop den tafla, du mig räckte, Den tafla, hvilkens rand en himmelsk glans betäckte: O! veckla den ej mer för detta öga opp! Der stod jag, gråtande, vid denna moders aska, Hvars ömhet räckte mig ett snart förfallit lån, Ett kort och plågsamt lif: med tårar derifrån Jag öfver hafvet flög, att än få öfverraska, Att än få tacka dig, som mer än lifvet gaf: Jag tackar dig också -- men vid din graf.

Välan! jag tackar dig här uppå grafvens rand. Här vill jag lägga ner den gård, du ej förskutit I mina barndoms dar: de tårar, som jag gjutit, Men gjuter aldrig mer uppå din varma hand. Svagt vedergälla de, hvad himlen blott kan gälda, Hvad mer än lifvet är. Du gaf min oskuld skygd; Du gaf mitt hjerta hopp, och ville ge det dygd; Och om jag älskar den, om några böner, fällda Af någon tröstad bror, välsigna äfven mig: Hvem tackar jag derför, om icke dig?

O evigt kära dag, den käraste som flytt, Den käraste af dem, som än dig skola följa! Ditt minne stige fram ur evighetens bölja Med solen, hvarje gång hon gläder oss på nytt! Begråtande en far, jag flydde öfver hafven, Och bar en helsning fram ifrån hans sista bädd, Och ställdes fram för dig, i sorg och vördnad klädd, För dig, hvars själ i dag är dyster såsom grafven: Stort var ditt ädelmod, du kände ej mitt namn, Du såg min nöd, och öppnad var din famn.

Det var en faders famn, du åt en främling böd Som åt ett trolöst haf såg bäfvande tillbaka; Ja, han skall bli vårt barn; du sade åt din maka, Som räckte mig sin hand, och blef min ungdoms stöd. Hvad skördar af dess vett, så mogna och så rika, Hvad skördar, rikare utaf dess hjertelag, Hon ämnade åt mig att berga in en dag! Hur glad, och huru vis, hur sträng, och god tillika! Ja! äfven denna röst, så darrande och svag, Har hon ej hört med köld, forrän i dag.

Är man ej lycklig sjelf, då man gör andra godt? Kan ej välsignelsen i alla plågor trösta? Och tacksamhetens suck bekymrets öfverrösta? Var du ej fri för sorg, och delte andras blott? Inom den stilla krets, der du var innesluten, Var du ej också stängd från afund och förtal? Och skyggde för din dygd ej alla tysta qval? Kom glädjen ej till dig, att bli beständigt njuten? Var ej din sällhet jemn, och som på klippan bygd? Nej! dertill ägde du för mycken dygd.

Om äfven mina fel, (en yngling felar lätt), Dig smärtat någon gång, ack! kanske flera gånger: Så falle Skaparns blick med tillgift på min ånger, Med bifall på det nit, hvarmed jag gjort dig rätt! Men, glömde jag de råd, din visa godhet yrkat, Till ordning och till dygd; men var jag otaksam: Då! stige jag en gång med blygd inför dig fram, Med skräck inför hans thron, som jag ej redligt dyrkat. Dock nej! min tacksamhet är varm som hvarje tår, Som sorgen gjuter öfver denna bår.

Hur rättvis, och hur god är ej naturens far! Du ser med några moln din himmel öfverdragen, Och sänker ner din blick, och tror din dygd bedragen, Då han dess fulla lön till aftontimman spar. Det blef din lott, min Mor! De många du hugsvalat, De faderlösa barn, som funno hos dig skygd, En skola i ditt vett, ett tempel i din dygd, Och hvilka kanske ej förut sin skuld betalat, Visst stego de nu fram att mildra dödens slag: Men ack bland dem, hvi saknades då jag?

Ack! ifrån grafven vänd, hvad möter här min blick? Beklagansvärde man! ja, ödet kunnat skona En hjessa, redan tyngd, för denna törnekrona; Men din förtjenst för långt från dina likars gick, Och lyckan tröttnade att henne längre följa. Den hand, som ädelt räckt i mina barnsdoms dar, Ur skuggan drog mig fram, räck mig den än, min Far, Att den må leda mig der farorna sig dölja: Och skänka mig den konst, som himmelen dig gaf: Att gråta värdigt på en älskad graf.

48. TILL Fru Grefvinnan CRONSTEDT, Född ALSTRÖMER, den 20 Juli 1804.

Goda, vörnadsvärda Qvinna, Hofvets prydnad, bygdens fröjd! Inga höga titlar hinna Dina egenskapers högd. Dygden vandrar vid din sida, Och går aldrig från din stig. De som glädjas, de som lida, Söka lika gerna dig.

Chor.

Måtte glädjens strålar sprida Dubbel klarhet omkring den, Som är mensklighetens vän, Och har dygden vid sin sida.

-- -- --

Rätt till lyckans högsta håfvor, Ingen blindhet af dess nåd, Ringa anspråk, stora gåfvor, Stränga seder, lena råd.

Samma själ i alla skiften, Alltid klok, och alltid god, Och vid brädden utaf griften Stilla hopp, och värdigt mod.

Chor:

Du har pröfvat många skiften: Må blott glada återstå, Tills du slutligt skall i griften Menskovännens tårar få.

49. Skaldebref Till Professoren, nu mera Biskopen i Åbo, Doctor TENGSTRÖM.

Jag är ej sänd från snillets Gud, Att tacka dig för alla gånger, Du dygden klädt i känslans sånger, Och sanningen i smakens skrud:

Han känner ej min stilla lycka, Han känner ej mitt ringa namn, Som glömskan snart ur ryktets famn, Likt ett förvissnadt strå, skall rycka.

Jag kommer ej, från magtens hof, Der Landets fader ifrån thronen, Öm för sitt folk och religionen, Sett din förtjenst, och sagt ditt lof.

Jag kommer ej att minnet föda Af statens fest, der du gaf lif Åt Patriotens ädla möda, Åt vännens muntra tidsfördrif.

Jag vet, att öfver hafvets bölja En här af minnen vågat sig, Som än likt englar följa dig, Som dig i grafven skola följa.

Jag kommer från min egen däld, Der jag min sommardag förnöter, Och af min skugga tillfredsstäld Det glada hoppets telning sköter.

Och der till tidsfördrif ibland Jag vågat några taflor rita Åt dem, som grymt ej förevita Mitt hjerta felen af min hand.

Jag kommer att din hjelp begära, Då jag en tafla teckna bör, Som lyckligt tecknad, säkert gör Min högsta vinst, min enda ära.

Det är en far, som kommer rörd Från bullret till sitt lugn tillbaka. Till goda barn, en trogen maka, Och hyddans ro, och tegens skörd.

Med solen i sitt tjell han träder, Och sprider dubbel tjusning der, Och aldraförst den siskan gläder Som ännu ensam vaken är.

Med kyssar han sin maka väcker, Som nu som bäst i drömmen ser, Hur hennes man om räddning ber, Och handen utur djupet sträcker.

Med fasa hon ur drömmen väcks, Och lemnar lägret med förvirring, Och märker ej sin sköna irring, Och för sin makas blick förskräcks.

Men slutligt vaknad ur sin dvala, Hon ser med häpnad honom an, Och hennes tunga kan ej tala, Och ögat icke gråta kan.

Men fåfängt vill hon honom trycka Med tjusning till sin ömma barm; De glada barnen, arm vid arm, Ur hennes famntag honom rycka:

Och under gråt och under skratt De ropa på den Stockholmsgåfva, Som söta mor dem nödgats lofva, Och som de drömt om hvarje natt.

Men fadren uti ringen dröjer, Af hvilken ljuft han fängslad är, Sitt ena barn kring halsen bär, Och på sitt knä det andra höjer.

Och frågar hänryckt utaf dem, Hvad söta mor har kunnat lofva, Om ej den bästa Stockholmsgåfva Är pappa sjelf, som kommit hem?

Och då det ena barnet leker Med lockarne uti hans hår, Och då det andra kinden smeker, Det tredje torkar bort hans tår.

Och då de äldste glättigt skratta Åt nöjena på Pappas färd: Går modren att åt himlen skatta Den qväfda tacksamhetens gärd.

"Du skänker mig en maka åter, Allgode Gud! min klagan glöm! En mor är svag, en mor är öm; Men hon är lycklig, då hon gråter".

Se der en tafla, hvars behag Sjelf mästarns pensel skulle tåla; Men, hvilken pensel har väl jag, Att jag dess skönhet skulle måla?

Hur skulle då ej granskaren Glad stiga fram, för att mig gäcka; Se! äfven denne lärlingen Af ägta färg har fått sin snäcka!

Men du! som, skänkt åt Pindens topp Och huslighetens däld tillbaka, Kom, för att fylla begges hopp, Kom, för att begges sällhet smaka:

Du, som är lycklig man och far, Och som i egen hydda njutit Den högsta fröjd, från himlen flutit, Den bästa sällhet, jorden har.

Du! låna mig utaf ditt snille, Och af din känsla några drag; Och handen teckna skall en dag, Hvad dig mitt hjerta säga ville.

50. AF en Mor till hennes Dotter på dess 17 Födelsedag den 12 Maj.

Enda tröst, som står mig åter, Och förljufvar mina dar, Jag din framtid öfverlåter Åt de faderlösas far.

Med hvart ögnablick du träder Närmare en farlig verld: Må, så visst som du mig gläder, Sjelf du blifva glädjen värd.

Dock, hon styrs af högre lagar; Lyckan ej af oss beror; Många, många mörka dagar Förespås dig af din mor.

Möt dem lugn, och fäll ej modet, Fyll din pligt, gör godt, och tig: Hoppet eller tålamodet Skola jemna mödans stig.

Må Försynen gerna spara Oskuldens och dygdens lön! Maj må kall och stormig vara: Så blir Juni dubbelt skön.

51. EVA LOFFMAN.

Död i Åbo den 16 Juni 1802.

Härjaren kom: och sträckte sin hand. Se, hvar hon ligger sköflad och slagen, Ädlaste blomman, som prydde vår strand, Under en vård af de högre Behagen.

Sårar berömmet din blygsamhet än, Ädlaste skugga? nej! låt mig dock tala: Aldrig förböd du en sörjande vän, Söka en väg, att sitt hjerta hugsvala.

Teckna då, Sanning! dess skuggade drag, Hur hon var menniska, värd att förlåtas; Visa ock du hennes renaste dag, Hur hon var menniska, värd att begråtas.

Öppne det ljusblåa ögat sig än! Vis, hur det hvälfves, och mörknas, och tåras, Då hon blott nämner en bortgången vän, Då hon är misskänd, och ofortjent såras;

Blott att hon ser något ädelt och skönt, Huru likt daggperlor tårarne skina, Huru de glänsa på lagren, som krönt Stenhammars Laura, Kellgrens Christina.

Gif hennes smak, hennes umgångessätt Gracerne åter, att troget förvaras; Gör hennes hjerta allenast den rätt, Att det förtjenade mer, än försvaras.