Part 7

Om det första ax af våren, I en följd af glada år, Alltid synes på den såren, Som hans egen hand besår, Vittnar han: de växte alla Genom Skaparns milda hägn, Sjelf förmådde jag ej kalla Ifrån skyn en droppe regn.

Om ifrån den glada kulle, Dit han vågat klifva opp, Han till öknen jagas skulle, Gråtande ett älskadt hopp; Låter han ej klyftan veta Kanske väl förtjenta qval, Låter han blott vänner leta Törnens gångstig till hans dal.

Och om skymten af en lager, Äfven åt hans hjessa räckt, Allt för snart det hopp bedrager, Som blef lika flyktigt väckt, Slår han ej i fåvisk yra Bitterhetens hesa larm, Gömmer han sin ringa lyra, Väl med sorg, men utan harm.

Vishetens förnämsta lära, Vettets heligaste bud, Sanna snillens första ära, Ädla hjertans högtidsskrud: Kärnan af den sanna styrkan, Svaghetens förnämsta tröst: Tag emot mitt slägtes dyrkan, Äg ett tempel i hvart bröst!

Alla dygders ädla krona, Dyrkansvärda blygsamhet! Lär en yngling, att försona Fordna känslors brottslighet. Gif ditt alfvar åt hans ånger, Gör hans glädje mera vis Blif behaget i hans sånger, Deras mål, och deras pris.

16. MINNET och HOPPET.

Lifvets vissa mål är döden: Vägen genom öknar bär, Men miljoner likar der Dela med oss samma öden; Och i skuggan af oliver Tvenne källor runnit opp, Forntids minne, framtids hopp, Hvilkas bölja styrka gifver.

Minnet skänker oskuld äter Åt den rörda ynglingen Paradiset öppnas än, Ingen bitter tår han gråter. Hoppet låter honom smaka Lyckan af en stundad tid: Stadgad dygd, och samvets frid, Egen hydda, och en maka.

Minnet lifvar mannens nöjen: Han blir yngling än en gång, Delar glädjens fria sång, Delar skämtets yra löjen. Hoppet låter honom skörda Frukten uti lifvets höst, Skörda ära, skörda tröst Af de barn, som honom vörda.

Minnet af förflutna tider Tröstar gubbens gamla år, Skuggar än hans silfverhår, Rodnad än på kinden sprider. Hoppet vid hans dödsbädd vakar, Öppnar dagens förlåt än, Öppnar sjelfva himmelen, Då han bojan från sig skakar.

Bröder! kommen att mig följa Till de glada källors rand: Ösom blott med varsam hand Grumlom icke deras bölja. Måtte minnet återgifva Endast fordna dygders lott; Till att göra mera godt Hoppet våra krafter lifva.

17. ENKANS VISA.

Ensam i min låga koja Lefver jag förnöjd ändå; Fast omkring min spinnrock stoja Många faderlösa små: Rundt omkring min spinnrock stoja, Är mitt hjerta lugnt ändå.

Han, som vakar för oss alla, Han, de faderlösas Far, Änglaskaran skall befalla Att beskydda deras dar: Att beskydda deras dar Skall han Englarne befalla, Han, de faderlösas Far!

Denna ljufva tanken tröstar: Också jag har varit säll! Hon bekymret öfverröstar Mången ledsam vinterqväll: Mången ledsam vinterqväll, Denna ljufva tanken tröstar: Också jag har varit säll!

Och vi råke än hvarandra I ett sällt och okändt land; Der de ömma makar vandra Oupplösligt, hand i hand: Oupplösligt hand i hand Skola ömma makar vandra På odödlighetens strand.

18. DEN HÖGTIDLIGA FÖRLOFNINGEN.

Nattens stjernor uppå fästet glimma, Månen lyser skön och känslofull. Emma går att helga denna timma Åt en evigt saknad faders mull.

Unga Selim delar hennes öden: Också han i sina unga dar Såg den grymma, känslolösa döden Rycka bort en öm och älskad far.

Också han besökte kyrkogården, Vägrande åt ögat mången blund, För att der, på dystra minnesvården Skänka hjertat mången dyrbar stund.

Länge närde han en ädel låga, Tänd af Emma, i ett känsligt bröst, Men han yppar ej sin tysta plåga, Rädd att mista hoppets enda tröst.

Dock hvad dröjer du att dig förklara? Sammandrag ej molnet, ömma vän: Skynda att ditt hjerta uppenbara, Medan hennes hjerta brinner än.

Selim skyndar till den sköna Emma, Fattar hennes tårbestänkta hand, Tolkar med en svag och bruten flamma Känslans outsläckeliga brand.

Emma! Emma! du en far begråter, O! begråt ock snart ett annat namn, Som, kanske, du ville kalla åter, Någon aftonstund ur grafvens famn.

Emma! Emma! ögat föll i talet, Och det har så vackra uttryck, det: Känslans låga -- och det ömma qvalet. Ögat, ögat kan beskrifva det.

Är då döden blott den lön, han söker? Frågar Emma, fattande hans hand: O! så vet, att han mitt hopp föröker Att vi råkas i ett annat land.

O förstår jag dig, min ömma Emma? Frågade den rörde ynglingen. O förstår jag dig, min ömma Emma? Frågar han förvirrad om igen.

"Du förstår mig" -- och den öma handen Tydde hennes tänkesätt så vål: "Du förstår mig" -- och den öma branden Flög elektriskt uti gossens själ

Nå! så vittna, höge Himlafader Och du Fader, som i stoftet göms, Vittnen, vittnen Himlens myriader! Om i verlden denna stunden glöms.

Och de svuro trohet åt hvarandra Der vid grafvens nattbetäckta rand: Och de gingo sen, att tjuste vandra Genom lifvets bana, hand i hand.

Ofta, ofta från det lugna tjellet De till kyrkogården skynda sig. Emma! Emma! mins du detta stället? O min Selim! kan jag glömma dig?

-- -- --

Han som teknar dessa matta dragen, Söker liksom Selim någon vän; Gäckad nog i verlden och bedragen, Han bland grafvar gått att söka den.

O! min Emma! knytom våra öden! Jag besvär dig vid din faders mull! Och jag svär att älska dig i döden, O! jag svär det: vid min faders mull.

19. VID LILLA LUDVIGS GRAF.

"Lilla älskling! hos en mor och far, Lemna jorden, plågans mörka boning; Vi ha sett din framtids sorgedar, Och hos Gud utverkat din förskoning".

Så till Ludvig lydde englars Chor, Och han räckte sina späda händer, Gick ifrån en tröstlös far och mor, Och for bort till lyckligare länder.

"Goda Mamma!" sade han, och log, "Tack för vården i ditt hulda sköte, En gång skall ditt lilla barn, som dog, Som en engel, flyga till ditt möte.

"Det skall börja himlen i din själ, Det skall tacksamt, det skall evigt gälda Dina vakor för dess framtids väl, Dina tårar, på dess aska fällda".

Han är borta, han är redan der Hos de englar, som de små bevara; Han är frälst; han god och lycklig är, Och i evighet skall han det vara.

20. ORD TILL EN FINSK MELODI.

Ensam går jag törnens stig, Glömd af alla vänner, Glädjen var ej gjord för mig, Sorgen blott mig känner. Stjernan log En flyktig timma, Men hon dog I nattens dimma: Glädjen var ej gjord för mig, Sorgen blott mig känner.

Allmagt! du ju lofvat har Skydd åt dem, dig dyrka; Gif en värnlös dygd försvar, Gif den svaga styrka: Gif mig mod, Den stund jag strider, Tålamod, Den stund jag lider Allmagt! du ju lofvat har, Att ge dygden styrka.

Vänskap! kom att ur mitt bröst Utan grymhet rycka Taflan af min lefnads tröst, Taflan af dess lycka! Läk det sår, Din klokhet rifver, Med den tår, Din ömhet gifver: Vänskap! du är sorgens tröst, Du är glädjens lycka!

21. IDYLL.

_Herden_.

Skogsgud! unna mig, att finna Någon ömmare herdinna, Som ej flyr mig, när jag nalkas, Att i samma skugga svalkas, Som sin hjord ej från mig lockar, När jag löf åt henne plockar, Som sin hand ej från mig rycker När min ömhet henne trycker.

_Herdinnan_.

Skogsgud! unna en herdinna, Att en trogen herde finna! Som ej glad på fältet spritter, När hon tårögd hemma sitter, Som ej tjust sig kransar knyter Af de blommor, hon ej bryter, Som ej hänryckt flöjten spelar, Fastän hennes samljud felar.

_Skogsguden_.

O! hvi flyn J så hvarandra, Födde att tillsamman vandra? Delen ömt hvarandras öden, Delen troget sjelfva döden: Dygden skall er glädje skydda, Glädjen edra rätter krydda; Sorgen skall ej hitta stället, Der er ömhet reste tjellet.

22. SOMMARNATTEN.

Nattliga stunden Sänkes mot lunden, Blomman är redan af daggperlan kysst; Aspen och linden Sofva med vinden Allt är så lent och så ljuft och så tyst.

Ädle! som vakar, Och som försakar Hvilan för andra, kom skåda din lön; Dagen var mulen, Stormig och kulen, Midnattens timma ar härlig och skön.

Lyckliga stunder! Njutna i lunder, Hvilka den ensamma midnatten prydt: Muntre ert minne Ofta mitt sinne; Till dess en sommar mig gläder på nytt.

23. AFSKED af RUNSALA.

Farväl du ängd: jag önskat tusen gånger Att lefva i ditt lugn, att i din skugga dö, Förutan namn, men också utan ånger, Begråten blott af någon landtlig mö.

O! när jag trött, vid stadens kärfva lekar Med yra språng besteg din lugna strand: O hur förtjust! jag såg de stolta ekar! Hvart för man mig? Ack! till de sällas land.

Jag trodde förr: bekymret skall mig följa, Likt bojans tyngd den usle slafvens fjät; Men pris ske dig, du Auras goda bölja, Som fört mig hit och som fördränkte det.

O! när jag såg den milda solens tärnor På böljans sal i oupphörlig dans, Med blicken glad, som den hos nattens stjernor, Och hyn så hvit, som deras drottnings glans;

O! när jag såg de stolta slupar kalla Hvaran till strids, vid flöjters glada klang Hvars återljud från lunden hördes skalla: O! hur förtjust jag ner till stranden sprang.

O! när jag såg den dystra midnattsstunden, Som tårögd sönk ifrån den mörka skyn, Och spridde sorg omkring den tysta lunden; O! hvad jag njöt vid denna ömma syn!

O! huru skönt, att glädjas med naturen, Att utan afund vara verkligt säll! Och skönt också, vid stilla aftonskuren, Att gråta ömt i fönstret af sitt tjell --!

Ja det är sant, mitt hjerta kan ej skrymta: Visst satt jag der bekymrad mången gång; Jag såg ändå det mörka Tornet skymta, Jag hörde ju de dystra klockors sång.

Hvar fins den gräns, dit qvalet icke hinner? För molnen fri, såg du en sommardag? Men! o hur skönt det varma regnet rinner Och molnet har sitt rysliga behag!

Hvi fanns ej här en usling, hvilken stödde Mot kryckans knopp en svag och darrig arm En skön Sophi hvars ömma hjerta blödde, Hvars öga gret emot en vågig barm.

Hvi fick jag ej beklaga hennes öden? Hvi fick jag ej begråta hennes qval? O! då hon suckat: döden! endast döden! Hvi blef jag ej hans lycklige rival?

Men klockan slår: snart är den stunden inne Som kallar mig från dina nöjen bort. Farväl! men vet: jag har ett tacksamt minne, Och det är ej, som glädjens stunder, kort.

Du milda sol, som omfar jorderingen Från Nubiens fält till Lapplands kulna fjell, Likt landets far! du gömmer dig för ingen. O helsa mig från Runsala hvar qväll.

24. GUBBEN till UNGDOMEN.

Nå! nå! unga Flicka! det stundar en dag, Den stundar för dig som för alla, Då härjaren skonar blott själens behag, Då blommorna vissna och falla, Då desse som räknat qvadrillernas tal, Och skådat så snedt på hvar lycklig rival. Och brunnit af ömhet, och smultit i qval, Bli snögubbar, bleka och kalla.

Så flygen då, ynglingar, flygen omkring, Och dyrken hvar leende tärna, Och sluten kring henne en lysande ring, En ring som kan anstå en stjerna. Men himmelen mörknar och stjernan går ner, Och tändes ej åter: hvad tröstar då mer För alla de vakor, hon kostade er, Och J henne skänkte så gerna.

Vårt lif är en lek, och den leken ej lång: Så jolras af nöjenas dårar; Men narri blir alfvare af mången gång, Och rosen, man leker med, -- sårar. Ve! honom som vishetens råd har försmått, Och offrat sin ungdom åt nöjena blott, Ej tänkt något ädelt, ej gjort något godt: Han slutar visst leken med tårar.

25. MITT TYCKE.

Hvem skulle för en framtid sörja, Hvars förlåt han ej öppna får? Tids nog! att med vår klagan börja När ödet slår. Så länge kölden ej gör skada, Och medan molnet har fördrag, Bör man församla i sin lada: Så tycker jag.

Jag håller för, att man är pligtig, Att i det längsta vara ung; Ty icke är man altid vigtig, Fast man är tung. Om du är varsam att besluta, Om du är man Guds långa dag, Kan du, som barn, din afton njuta: Så tycker jag.

Sokrat drack gift, men dessförinnan Drack han sitt vin, så väl som vi; Och se'n han läst, gick han till qvinnan, Till _Aspasi_. Föraktlig är den vishetslära, Som blott gör fula anletsdrag, Nej glädjen är den vises ära: Så tycker jag.

26. BARNSLIGHETEN.

Lilla Clara, förebrå ej mig, Att jag är så barnslig, Lilla Clara! Är jag barn, så liknar jag ju dig: Bör jag blygas då att barnslig vara?

Huru böd han, mensklighetens vän? Aldrig går hans lärdom ur mitt minne. Såsom barn kom du i himmelen, Eller var du aldrig än derinne.

Lilla engel, räck din hand åt mig, Led mig in i barnens himmel åter: Då dess portar låtas upp för dig, Glöm ej den, som utanföre gråter.

Gif mig åter min försvunna vår, Och dess blommor, och dess lekar, Clara! Unna mig att vara tretton år, Unna mig som du att lycklig vara.

Dansa glad emot din sommardag! Tag mig med dig, Clara, in i ringen, Goda, lilla, bland de små mig tag, Eller också dansar jag med ingen.

Göm ock denna lilla barnslighet! Må vi glädjas, må vi leka, Clara. Jag skall låtsa vara din poet, Och du skall min sånggudinna vara.

27. TRÖSTEN.

Hvi sörjer jag? hans blickar falla Också till min bortgömda stig. Om han med godhet vårdar alla, Visst vårdar han då äfven mig.

Den suck, mitt bröst mot himlen sänder, I molnets bäddar icke dör, Från Skaparns thron den återvänder, Och glädjen till mitt hjerta för.

Hvi har jag glömt den sista rösten Utaf en far, som ej är mer: Den säkraste den bästa trösten Är den, som du åt andra ger.

28. OSKULDEN.

Ack! du vet ej, goda Flicka, Huru afundsvärd du är: Englar på din oskuld blicka Speglande sin egen der. Lika lugn, som svanen simmar Från strand till strand i sitt sund, Du lemnar de flyende timmar, Och möter hvar kommande stund.

Ja, tag ut din rätt af tiden, Eljest stjäl han undan den; Snart är blommans stund förliden, Och blott törnet står igen. Snart hon bryts, den långa keden Af vänner utan all flärd; Snart skils du från barndommens Eden, Och träder i mödornas verld.

Räds dock ej, att himlen nekar Sällheten åt dina dar: Sen du lemnat vårens lekar, Är din glada sommar qvar; Och fast denne snart förflyter, Blir ej din oskuld förstörd: Hon blott sina blommor förbyter I dygdernas mognade skörd.

29. EN BLICK mot FRAMTIDEN.

Hvart steg, min Nanny, som vi tage, Oss närmare till grafven för; Men tung blir vägen, om vi klage; Nöjdt sinne honom treflig gör.

Låt oss med glada blickar stanna Mot rymden af försvunna år; Låt oss med styrka oss bemanna, Att gå den väg oss återstår.

Låt oss med lifligt minne dröja Vid hvarje utsigt som var skön; Och tacksamt våra hjertan höja Till den, som hörde deras bön.

Låt oss med lättadt sinne glömma Hvart intryck af de mörka dar, Och för vår framtid endast gömma Den lärdom, som oss nyttig var.

De lärde oss att varsamt vandra Den väg, som vi ej pröfvat än, Att räcka handen åt hvarandra, Och dubbelt troget hålla den.

Om solskensdar vår framtid hugna, Så glädjoms utan öfvermod! Men bli de mulna, varom lugna; Och sökom vännen -- Tålamod!

Att går dock väl, blott vi förvara Den ljufva samvetsfridens tröst, Och lefva så, att vi bespara Också en glädje åt vår höst.

30. BORTRESAN.

Om jag far bort, så gråter du, Och Gud din ömhet vedergäller; Men jag är qvar hos dig ännu, Och tacksamhetens tårar fäller.

Om jag far bort en färd så lång; Så lång, att jag ej kommer åter: Så vet jag visst att mången gång Du saknar mig och mig begråter.

Så vet jag, att du unnar mig Den ljufva tröst, den himlahugnad, Att stundom blicka ner på dig, Och åter se dig glad och lugnad.

Om du far bort, så gråter jag; Men många stunder jag ej gråter; Jag reser efter, samma dag, Och hinner dig, och glades åter.

31. DEN FÖRSTA MAJ. Till Sophi.

Välkommen, glada vår! vi redan ledsna blefvo, Och trodde, att du glömt, hur god du alltid var: Vi skrefvo bref på bref, vi bara ömhet skrefvo, Och fingo snö till svar.

Men ändtlig är du här. Din andedrägt jag känner: Den smyger ljuf och tyst med helsan till min barm, Med glädjen till min själ: för dubbelt glada vänner Du gör mig dubbelt varm.

Snart blomman höja skall en länge tynad stängel; Snart går en söt Sophi till någon klarnad elf, Och i dess spegelglas ser himlen, och en engel, Just då hon ser sig sjelf.

32. EN MUNTER GUBBES DRYCKESSÅNG.

Mitt tidglas skyndar sig och rinner: Välan! förrän det tömt sin sand, Så vill jag tömma, om jag hinner, Det glas, jag lyfter i min hand.

Välan! J fängslade buteljer! J skolen fritt få andas ut, Jag några glada vänner väljer, Som göra på er träldom slut.

Jag går ej ensam uppå stranden, Och tårögd ser mot hafvets rymd; Jag vinkar ej försagd med handen Åt andra kusten, som är skymd.

Jag vandrar tyst min jemna bana, Och i ett lugnt och fredligt tjell Jag följer tryggt min gamla vana Att le med vänner hvarje qväll.

Men kommer den obudna gästen, Så tar jag höfligt honom mot, Och säger: det är slut på festen, Och följer honom utan knot.

Och då först vinkar jag med handen, Tills jag förs bort med väldig fart, Åt vännerna som stå på stranden: Farväl, farväl, vi råkas snart!

33. FÖRVANDLINGEN.

Första gången Af någon småtäck, brunögd Corinna: Är hon en engel, nej, en Gudinna. Tiden lider, Hvad den skrider: Tills vår Gudinna i sidhvita kjolen Sjelf ligger knäböjd vid kullriga stolen.

Hon blir Mamma I detsamma: Och då förvandlas älskarens Gudinna Till mannens gumma, barnens tjenarinna. Unga flicka! Sucka, blicka: Skönhetens krona af blomster är knuten, Skönhetens dyrkan är barn af minuten.

34. LILLA CALLE.

Stackars liten, Hur du jemrar dig! Stoppa genast sockerbiten I din mun och tig!

Lilla mamma Ber dig vara snäll: Lilla pappa gör det samma Morgon, middag, qväll.

Hvad betyda Deras smek och bön? Skulle mammas gosse lyda För så ringa lön? Du har sinne, Lilla pojke, ren. Du är envis som en Finne Ja, väl mer än en.

På det viset Hjelper socker ej: Junkern måste smaka riset; Aj! det svider. -- Nej.

Nej, det händer Aldrig, bästa vän! Ropar mamma, och sig vänder Till sitt skrin igen.

Låt det hända: Riset genast tag; Eller hasar han, törhända, Mamma sjelf en dag.

35. VISITEN.

Nej, alldrig i min lefnad Jag haft så kär visit: Min kammare fick trefnad, Sen du, Sophi, kom dit. Den sol på fönsterrutan Hvar morgon helsar mig, Den är jag gerna utan, Om blott jag äger dig.

Här sitter jag och skrifver, Den stund jag dig ej ser: Koncepter du mig gifver, Men stjäl dock undan fler. I denna låda gömmes Hvad du förtrott åt mig; Och der! -- och der! -- det drömmes Hvar enda natt om dig.

Få böcker utaf värde Du här får bläddra i: Sophi mig mera lärde Än all Philosophi. Det goda, sköna, sanna I denna boken fins: Och du skall sjelf besanna Att jag den alltid mins.

Välkommen! o välkommen! Stor tack för din visit, Kom ofta och gör om'en, Kom! narra glädjen hit: Hon jemnt sin oro röjer I detta gömda bo; Men om Sophi blott dröjer, Så ger ock hon sig ro.

36. Till MIN SJUTTONÅRIGA KUSIN.

Det femtonde året har rymt sina färde, Och rymmaren är redan i Norrge, min vän! Det sextonde for, och ditt lof ej begärde; Det sjuttonde troget uppvaktar dig än. Men snart skall det flykta och flyende snatta, Fast du det ej märker, en ros eller två: Dock lappri! du kan deråt skämta och skratta, Du har så tillräckligt, och mer kan du få.

Än, bästa kusin, är den tiden ej inne Då året, som flyktar, tar rosen med sig, Och lemnar, der hon har florerat, en sinne, Som envis och trogen skiljs alldrig från dig. Men snart den förfärliga tiden infaller: Det språksamma ögat blir tankfullt och tyst; Och staden ej hedrar dig mer med sitt sqvaller, Och handen blir sällan besvärad och kysst.

Dock gerna de flyende åren må plundra, Blott icke de kommande tomhändta bli; Ty sedan man tröttnat att skalet beundra, Så söker man kärnan som göms deruti. När skönheten vissnar, så vårdas talangen; Talangen blir trött, och man skaffar sig dygd. När sprätten blir ledsen, och kall komplimangen, Så gör man sig kär för en vän och sin bygd.

37. SÅNG Till en ung Flicka vid hennes Mors död.

Ömma barn! den sorg är stor, Som ditt unga hjerta sårar: Jag har också mist en mor, Låt mig dela dina tårar.

När från fosterbygdens strand Mig ett okändt öde ryckte, Tog hon gråtande min hand, Och intill sitt hjerta tryckte.

Sade med en bruten röst: Glöm ej, glöm ej dygdens lagar, Unna denna sista tröst Åt din moders sista dagar!

Aldrig såg jag henne mer, Aldrig kyste jag dess händer; Men jag vet at hon mig ser Från odödlighetens stränder.

Ser med himmelskt välbehag Om jag dygden trogen blifver, Ser med sorgens anletsdrag Om jag henne öfvergifver.

Jag är säker att hon än På min framtids lycka tänker, Och jag tror at himmelen Den för hennes skull mig skänker.

Gråt, du ömma oskulds vän: Kalla ömt din mor tilbaka, Men hon kommer ej igen Att för dina öden vaka.

Gråt, men det är icke nog: Ofta dina tårar rinne, Men din ömma mor, som dog, Fordrar dock ett högre minne.

Mins då hennes lefnadslopp Älskadt uti våra bygder, Mins dess qväll så skön af hopp. Som dess dag var skön af dygder.

Mins hvad hennes afsked böd: "Tjust utaf din egen lycka Glöm ej fattigdomens bröd, Glöm ej uselhetens krycka.

"Den betryckte, du gör säll, Som går tacksam bort och gråter, Kommer till ditt glömda tjell Vid din lefnads afton åter.

"Kommer med en dyrbar skatt Och ditt ädelmod betalar, Kommer uti dödens natt Söm en Engel och hugsvalar.

"Och när sjelfva vänskapen Under sömnens börda dignar, Står han, midnatstimman än, Vid din sång och dig välsignar.

"Ber han för din samvets frid, Ber att qvalet dig må skona, Lindrar han din sista strid För odödlighetens krona".

Mins, hur rörande hon var Då hon slutligt öfverlåter Vården öfver dina dar Åt den far, som med dig gråter.

Åt den Far som alldrig dör, Som din oskuld skall försvara I en verld, der nöjet strör Blommor öfver lastens snara.

När du fylt din ålders vår Och din verknings tid är inne, Offra än en helig tår Åt din moders ömma minne.

Glöm ej denna Kyrkogård, Som dess ben i mullen gömmer; Men dess rätta minnesvård Är att du dess dygd ej glömmer.

38. EN HELSNING ifrån JOCKIS.