Part 6

Oändlig i begär, och gränslös uti pligter, Med all sin svaghet stolt, med all sin ringhet stor, Hon fordrar redlighet i lyckans dolda vigter, Och åt en rättvis hand sitt öde anförtror.

Hon fordrar, att den lön, för hvilken hon försmäktar, Skall en gång falla ut vid arbetsklockans slag, Och hoppas, att den lag, hon här blott frukta mäktar, Skall bli ett värdigt värf för evighetens dag.

Hvad skulle denna lag, och dessa stadgar båta, Om yrkade så strängt, de alldrig fylldes opp? Nej lösas måste dock den slutna lifvets gåta Och fyllas måste det, odödlighetens hopp.

Och frihet, sällhet, dygd, de oskattbara orden, Dem ingen mista vill, dem ingen tyda vet, De höra till ett språk, som talas svagt på jorden, Som bättre talas skall uti en evighet.

Vid forskningarnas gräns en järnmur tanken möter. Hit kan du, längre ej: så ljuder ödets röst, Förgäfves deremot sitt hufvud tänkarn stöter, Han dignar sanslös ner förutan mod och tröst.

Men nyckeln till dess port bärs troget utaf döden, Och han skall leda dig inom den helga rymd, Der sammanhanget röjs af lifvets mörka öden, Der Skaparns stora plan ej längre blifver skymd.

Förbida denna tid, välsigna denna lära, Och samla de bevis, du för dess visshet fann, Strid ej mot jordens lugn, förneka ej dess ära Och är ditt hopp dig kärt, blif ej dess baneman.

Men detta ljufva hopp, om slutligt det bedrager? Om aftonstjernan släcks, och tändes alldrig mer? Och alldrig någon skymt utaf en morgondager, Från glädjens högre rymd, emot ditt öga ler?

Om allt hvad hjertat tror, allt hvad förnuftet bjuder Är blott en präktig bild, är blott ett nyttigt svek? Om helgedomens hvalf af falska läror ljuder, Och evighetens natt gör slut på lifvets lek?

Och om förskrifningen på evigt sälla öden; Som, tusen gånger kysst, du vid ditt hjerta bär; På sin förfallodag, rifs midt i tu af döden, öch kastas på din graf att multna med dig der.

Och om den högre hand, hvars aftryck du der söker, Och hvars signet derpå du trodde vara satt, Med ett förfalskningsbrott ditt skuldregister öker, Och straffar dig derför med undergång och natt?

Nej -- dödlige hör opp att mot din sällhet kriga, Och gå till grafvarne, att öfvertyga dig: De kunna gifva dig en lärdom, ty de tiga; Äg mod att likna dem: slut ögat till och tig!

Lid, hoppas, och gör godt, hvad öden du ock pröfvar, Och alldrig mer mot skyn förgråtna ögon hvälf. Nej, lönar ingen ann den redlighet du öfvar, Så skall i dödens stund, din dygd sig löna sjelf!

Dock nej du lönar den, du höga Himlafader! Jag hoppas på din nåd, jag rodnar för mitt knot Och plånar ut med gråt de otacksamma rader, Dem hjertats ångest skref; och faller till din fot.

Du gäckar ej de barn, dem du till lydnad kallar, Ett heligt allvare din dolda thron omger. Så tydligt som det ljus, från österns rymder svallar, Så tydligt jag din lag, och mina pligter ser.

Hvart helst i tankens rymd vi våra steg må rikta, Så komma vi dock sist till dig, o Gud! igen. Förnuftet trött att se, och konsten trött att dikta Fly till sin gamla tro, och hvila sig på den.

Dess första grund är dold; jag sörjer ej deröfver: Den lades af en hand som säkert kände sig; Jag äger för min dygd mer ljus, än jag behöfver, Och för min sällhet nog, i tanken uppå dig!

Jag vet ej, hvem du är, ej hur du uppenbaras, Ej hvilken väg till mig din dolda anda sänks: Det är en hemlighet, hvars upptäckt kanske sparas Åt våra barnabarn, och deras dygder skänks.

Nej, alldrig du åt oss dess kunskap velat ärna: Om i en gränslös följd af dagar och af år Du flyttade min själ från stjerna och till stjerna Hon dock i evighet din dolda thron ej når.

Men hvad jag veta bör, har du ej velat dölja: Du lefver i min själ, du verkar der, och vill Att mina gerningar i evighet mig följa; Ditt väsen är så visst, som att jag sjelf är till.

Är vissare ännu; och vore jag en bubbla, Af ödets halmstrå blåst att glindra en minut: Så skulle jag dock, trött att forska och att grubbla, Uti min sista suck bevittna dig till slut.

Men ingen löser opp det samband, som är knutit Emellan mig och dig, för tid och evighet. Du är min domare, och när din lag jag brutit, Då vet jag, du är till, med ryslig säkerhet.

O! följde jag min plikt med redlighet och varma, Och vore hvad jag bör, och icke hvad jag är: Du skulle som en far dig till mitt hjerta närma; Jag skulle finna dig uti din himmel der!

Snart, snart, o store Gud! skall tidens förlåt remna, Och evighetens hvalf skall öppnas för min själ, Och jag skall se, att du ej velat öfverlemna Åt ödets fala gunst, mitt slägte och dess väl.

Ack! jag skall tacka dig, hvars omsorg har bevarat Den tro, jag af din hand tog, såsom barn, emot; Som åt min aftonstund den sällhet åt mig sparat, Hvars rätt jag mången gång förverkat med mitt knot.

9. OSKULDENS HÄMD.

Nej, nej, han lefver än, som oskulden försvarar, Än lefver han, de öfvergifnas vän I åskans blixt han hämnas än, I solens ljus sin nåd förklarar.

Hvem är, som suckar der, i dystra bojor slagen; I trasor klädd och öfverhöljd med grus? Det är en vis, som spridde ljus, Och som ej sjelf får skåda dagen.

Men månne han då är för evigt stängd från ljuset? Nej, hämdens arm hans fjettrar splittra skall, Och skynda dessa murars fall, Men han stå upprätt uti gruset.

Och hvilken ser du der förnöjd mot bålet vandra, Och kyssa glad sin grymma bödels hand? Det hjelten är, som frälst sitt land, Som mördas sjelf, och räddat andra.

Men detta ädla blod skall det ohämnadt flöda? Nej, hämdens Gud skall också hämna det: Förtviflan, i tyrannens fjät, Skall snart uti dess hjerta glöda.

Hvem är som vaknar der, och vågar helsa dagen Med hämdens rop från ett förtvifladt bröst? En skönhet född till andras tröst, Men af en nedrig bof bedragen.

Men skulle hennes tår, ohämnad kunna strömma? Nej, fatta mod, betryckte dygdens vän; Ett öga fins som märker den, En själ som mins när andra glömma.

Så lefver Han då än, som oskuld skall försvara Och ljunga hämd emot förtryckarns bröst: Det ena blifva skall min tröst, Det andra skall min varning vara.

ELEGIER.

10. ÅSKAN.

Han kommer: han kommer, att straffa en brottslig verld: Jag hörde hans röst der uppe i molnena skalla, Jag såg en skymt af straffets glänsande svärd; Han kommer, hämnarens tolk, att oss till räkenskap kalla.

Himmelen klär sig i sorg, Jorden suckar betryckt, Hafvet hejdar sitt lopp, stannar förvirradt, och undrar: Men häftigt, med våg på våg, i brådstörtad flykt, Rusar det undan den röst, som i skyarna dundrar.

Bleknad är Ängens prakt, Åkrarne störta sig ner, Grafvens rysliga natt tungt öfver lunderne hvilar, Foglarnes stämma är tyst, vallhornet lockar ej mer, Och till herdens tjell hjorden flämtande ilar.

Nu med darrande fjät, nu med svidande bröst, Skyndar en rik tyrann, att sina jerndörrar stänga, Men innom murarnas hvalf dundrar hämnarens röst, Och genom reglade lås de krossande viggarne tränga.

Rysliga Engel! säg, o säg: hvem skall du i dag, Ner ifrån slottets verld, för den Evige Domaren kalla? Är det den brottsliges själ? må hända, det är jag Som i min ålders vår för viggen skall suckande falla.

O! skona, skona blott den fattiges halmtäckta tjell, O! skona, skona blott, hans täppas blomstrande gröda! Sen från sin Herres fält han pustande staplat i qväll, Låt honom somna i ro, och glömma sin tryckande möda.

O! skona denna far till dessa oskyldiga små, Som tårögde se på sin mor, för att lyftas i famnen; O! hvad brott kunna väl de renaste hjertan begå? De känna ju blott de första heliga namnen.

O! skona flickans behag, ryck icke blomman bort, Innan hon njutit till slut den sköna tjusande dagen: Ack! denna tjusande dag, den är ju så flyktig och kort: Än några stunder blott, och vissnade falla behagen.

O! skona mig också: ryck ej telningen opp, Må hända i mognare år, i mera lyckliga tider, Glänsar der någon skörd, som fyller ett glädjande hopp; Må hända dock, dess löf skugga åt vandraren sprider.

O! låt mig fylla den ed, jag svor en döende far, Att offra en manlig gärd åt fosterlandet och dygden, Låt mig bli lycklig sjelf, och trösta olyckligas dar, Och göra mig värd en suck, af något hjerta i bygden.

O! låt mig gläda än välgörarens hjerta, och sen Låt mig dö uti frid, och mina gerningar glömmas, Och i den åldriga jord, som gömt mina fäders ben, Låt mitt bräckliga stoft, och känslans irringar gömmas.

11. TILL MINA BARNDOMSVÄNNER.

Är han glömd, er trogna barndoms vän? Gode gossar! denna handen fatten: Lika redlig, räckes hon er än, Lika redlig, i den sista natten!

Detta hjerta mägtar än att slå Lika ömt: af tusen hårda skiften Mer betryckt, men lika varmt ändå, Tills det gömmes i den kalla griften.

Redan ägen J en makas famn, Redan edert knä en ättling vaggar: Och hvad äger jag? ett sjukligt namn, Kännande, som svärd de minsta taggar?

Brandförsäkrad ren er hydda står; Och hvar är min hydda? hårda öden! Dock hvad klagan? efter några år, Skall hon byggas af en vän, -- af döden.

Byten edra yrkens lugn och tröst, Mot en aldrig hvilad känslas spänning; Byten barnet vid en makas bröst, Emot hoppet om en skådepenning.

Kastad länge på ett okändt haf, O! hur gerna vinkar jag med handen, Åt den lugna hamn, jag öfvergaf, Åt de ömma vännerne på stranden!

Minnens J den glada julen än, Och vår hvita drägt, vår klara stjerna, Då vi gingo kring som vise män, Sjöngo illa, men dock hördes gerna.

Vise hette, vise voro vi, Räknade så väl den korta tiden, Sålde ej för stundens svärmeri, Årets skörd, den glada samvetsfriden.

Minnens J den glada sommarns fest, Hur vi sprungo kapp till blomsterstången; Och vår stolthet, när vår goda prest Log åt dansen och åt segersången?

O! den första, som till målet hann, Utan ondska blef af oss betraktad, Och den sista, ej, som nu, försvann Ur vår cirkel, skymfad och föraktad.

Minnens J? -- jag har dock minnet qvar Och den skatten skall jag ömt bevaka, Ömt, som Sorgen uti fordna dar Gömde askan af en vän, en maka.

Store Gud! din godhet evig är, Och de stunder äro dock så korta, Som till glädjens njutning du beskär: Knappt vi se dem, och de äro borta!

Men en gång, när tidens strömmar flytt Bort till de oändeliga hafven, Och ditt varde kallar oss på nytt Till ett lif, utur den mörka grafven:

Skola då, på evighetens strand, Barndoms vänner återse hvarandra, Och med ädla steg, och hand i hand, Till det alldrig nådda målet vandra?

Skall då jag återse den dal, Der jag lekte bort den glada våren? O skall jag se den utan hjertats qval, Och med ögat, icke skymdt af tåren?

Enda vän på jorden, glada hopp, Du de sorgsnas alldrig släckta stjerna! Tindra klar mot öknen af mitt lopp, Tjus mitt hjerta, och bedrag det gerna!

12. EN TANKE PÅ MIN EGEN GRAF.

Hvar är min graf, hvar är det mörka tjellet, Der jag skall ensam bo? Månn någon gång jag skådat detta stället, Och trampat det i ro?

Ack nej! Kanske min trånga stig skall ledas Till någon okänd strand, Och der min bädd, min sista bädd tillredas af någon okänd hand;

Der ingen vän skall stanna vid min sida, Och lindra ångrens sår, Och under bön det sista slag förbida, Som detta hjerta slår.

Och skingra ömt det tvifvelsmål, som skymmer En lyckligare verld; Och ta emot mitt ömmaste bekymmer, Min sista afskedsgärd.

Till Er, hvars hand min första vandring stödde På dygdens svåra stig, Till er, hvars själ vid mina afsteg blödde, Otackad utaf mig.

Dock lika godt! hvar himlen helst må ärna Min ringa hyddas fall: Jag vet dock visst att hoppets milda stjerna Der äfven lysa skall.

Jag vet dock visst, att jag är lika nära Dig, mensklighetens Far, Och att du skall en stilla fred beskära Åt mina sista dar.

En minnesvård! den sörjer jag ej öfver, Den må förtjensten få! Till grafvens lugn jag ingen värd behöfver, Och multnar nog ändå.

Men fins blott en af mina många vänner, Hvars ömhet jag var värd, Som sett mitt fall, och mina strider känner Se der min efterverld!

Om någon dag den lycka han begråter, Som kanske var för hård, Om någon dag mitt namn han kallar åter: Då har jag minnesvård!

Så tag då, Jord, tag hulda Mor tillbaka, Och göm uti din famn Den ädla skatt, du gaf mig att bevaka: Min aska och mitt namn.

Förvara dem, till dess hon hörs, den rollen Som döda väcka kan: Ljuf är den tron: förträfflig är den trösten, Och derför är hon sann.

13. DET ÅLDRIGA TEMPLET.

Se! hur det stolt sin åldriga krona bär, Och sin resliga kropp långt öfver hyddorna höjer! Likt i sitt harnesk klädd den hotande Jätten der, I barnens glädtiga ring, dem han skrämt och förnöjer.

Och med samma högtidliga ståt, som i dag Det för tusende år, spiran mot molnena sträckte, Hejdade vandrarens gång med samma dystra behag, Och i Bardernas bröst heliga rörelser väckte.

Men visa fram någon arm, men kalla fram något namn Af dem, som ur klippans sköt brutit dess eviga grunder: O! de hvila tyst i den långsamma nattens famn, Sen de släpat bort den flyktiga dagens stunder!

Jordens vördade kung, Menniska! yfs icke mer Af din styrka och rang, då du Templet betraktar, Mera flyktig än sand, mera förgänglig än ler, Och det är du likväl, som grafvens konung föraktar.

Hvarpå grundas ditt hopp att i en sällare verld Din ädla varelse skall i evigt stigande grader, Njuta den glädje och frid, dig här ej blifvit beskärd, Nalkas i renad dygd de heliga englarnas fader?

Jo, på fastare grund, än templets resliga kropp, Icke rubbad ännu af stormande seklers öden, Ja, på fastare grund hvilar ditt tjusande hopp: Ty Gud är evig, och icke döden!

Så, för tusende år, skallade Lärarens röst, Så, än i dag från hans mun hon bland grafvarna skallar Och bjuder glädje och lugn, i de dödligas bröst, Och dem från stoftets verld till himlarna kallar.

Hvilken träder ej rörd inom Templets heliga rymd? Ack! dessa mörka hvalf, dessa hotande fästen, Af dessa är fördomen stödd, af dem är sanningen skymd, Och dessa mörka chor äro villornas åldriga nästen.

Brottsligt är detta tal: Yngling! säg icke så! Här bor en Gud som hör din hviskande tunga, Nej, denna tanke är grym: Yngling! tänk icke så, Hämnarens ögnakast genom själarne ljunga.

Hör ifrån Lärarens mun det högsta väsendets röst, Hans, som från söderns fält ger genljud mot fjelliga norden "Jag bor öfver stjernors rymd, jag bor i den dygdiges bröst: Jag äger himlen till Thron, till fotapall jorden.

"Den, hvars väldiga hand utströr millioner behag, Åt solen sin stolta gång, åt marken rörelse gifver, Åt menniskan, sällhet och dygd: -- det är jag, Jag som varit, som är, som i evighet blifver.

"Och detta rysliga moln, som höljer sommarens dag Som blixt, och knall på knall, kring rymderna skickar, Och andas fasor och död: också detta är jag, Mitt vredgade hjertas röst, mitt mulnade ögas blickar.

"O! du som sökte opp den lidandes bortgömda stig: Hvarje tröstande skärf, hvarje läskande bägare vatten, Alt det goda du gjort, det har du gjort mig, O! kom i min öppnade famn, och mottag den himmelska skatten.

"Men du, som för uslingens nöd tillslöt din isiga hand, Slöt din nedriga själ som bergets rysliga klyfta, Som gaf ej den hungrige mat, ej släckte den törstande brand Och hörde med innerlig ro de värnlösa Enkorne snyfta.

"Gå, gå, förlorade, bort! gå bort ifrån mig Till ångrens eviga eld, som bränner och aldrig föröder. Du kände ej dygdens bud: och sällheten känner ej dig; Du kände ej verldens Gud, och ej dina lidande bröder".

Och nu denna mäktiga röst genombröt dessa hvalf, Och fåfängt lastens slaf sitt brottsliga öra slängde. Hon for med stormarnas kraft: hans brottsliga hjerta skalf; Men likt en sommarfläkt hon sig till den dygdige trängde.

Då gick den girige bort, och svor i sin upprörda själ, Att icke samla på sig den Eviges hämnande domar, Att icke sälja bort sitt hjertas eviga väl För ett glittrande stoft, för vanskliga rikedomar.

Då fann högmodets träl, att värdiga tänkesätt Och ingen stjernas glans blef ärans sannskyldiga stempel, Att det är lågt och grymt att trampa menniskors rätt, Och fordra derför till lön offer, rökverk och tempel.

Då såg glad mot skyn den tryckte oskuldens vän, Han, hvars klagande röst, så ofta af tårar förqväfves: Rättfärdige, nådige Gud! du lefver, du lefver då än, Och denna tår, han rinner icke förgäfves.

Se der detta heliga rum, där Christnas andäktiga bröst Högtidligt skatta en gärd åt sin stiftares älskade minne! I frid hämte dygden kraft, i frid hämte sorgen tröst, Och hämdens rysliga moln i varma tårar förrinne:

Se, hur de gå derifrån, hvar en till sitt trefliga bo Och minnas de löften, de fått, och minnas de eder, de svurit, Och hjertat könslofullt, och tjust af sin lefvande tro, Välsignar det qval, det led, välsignar de bördor det burit.

O! en gång också jag, öppnad såg himmelen, Och fick vid altarets fot, dess eviga sällheter smaka. Heliga dyrbara stund, kommer du aldrig igen? O! kom en gång till mig vid dödens läger tillbaka!

Ja, dessa grafvars prakt, den säger också till mig; Se här de rikas ståt, se här de mägtigas ära! Vinn ett ädelt namn, trampa förtjenstens stig Och din graf skall en gång, prunkande prydnader bära.

Nej, åt mig säger den: vanskligt är lifvets lopp: Men skulle ock stormen i dag Templets grundavalar lossa, Och föll dess massa på mig: den skulle ej krossa mitt hopp, Den skulle ej den Högstes försäkringar krossa!

Ja, heligt är detta rum: skone åskan dess spets, Förgylle domdagens sol dess åldriga vördiga spira! Och måtte mitt slägte der med sina villor tillfreds Till åldrarnas senaste qväll heliga högtider fira!

O! J som födens i kommande seklers famn: Månne J der med en lika innerlig tjusning Väckens till dyrkan af samma heliga namn Vid de höga orgors högtidliga susning!

Eller skåden J tillbaka åt åldrarnas natt, Med väpnad blick af det renade ljuset, Och len åt oss, som för sanningens enkla skatt Dyrkat så ömt det präktigt glittrande gruset?

O! försmäden ej var ömma oskyldiga tro: Veten, den födde i hjertat glädjen och dygden. Låten vårt multnade stoft få hvila i ostörd ro, Och detta Tempel stå till evig prydnad för bygden.

O! då höljes vår kropp af jordens tårande mull, Och vårt namn af tusende seklers nätter, De högas anor och de rikas guld, De förtrycktas gråt och de mägtigas oförrätter.

O! mina Fäders Gud! O mina fäders Gud! Är du ej jordens Gud och Gud för tusende verldar? Hvad jag i Templet hört, är det ej dina bud? Och hör ej du den suck, mitt tacksamma hjerta gärdar?

Eller är dygden en dröm? och Religionen ett svek? Och detta tempel bygdt af våra Fäder förgäfves Och vår tro en zirat? och vår Gudstjenst en lek? O! mitt öga gråter, min svaga stämma förqväfves,

14. EN SUCK FRÅN ALTARET.

Du! hvars blod för menskligheten runnit, Se dess tårar rinnande för dig. Du! som millioners dyrkan vunnit, O! försmå dock ej en suck af mig.

Också jag har offrat åt ditt minne Känslans förstling i min ålders vår; Också jag när vintrens dag är inne Skall dig offra mången känslig tår.

Dock, du fordrar icke lof och tårar, Nej, du äskar våra dygder blott: Ack! de gråta, svärmeriets dårar, Som förneka dig med sina brott!

Du! som gaf förlåtelse åt alla, Bad för dina bödlars samvetsro, O förlåt de staplande som falla; O förlåt en ynglings svaga tro.

O förlåt mig tviflets mörka stunder, O förlåt en flyktig ungdomstid, Då jag sökte Religionens grunder Och förgät att vara klok dervid.

Men förgat jag hennes helga lagar; Blef jag döf för deras ömma röst: Hölje åskmoln mina sommar dagar, Härje stormen skörden af min höst.

Dig den störste Man, som jorden burit, Dig vid Altaret jag svär igen Samma ed, mitt hjerta fordom svurit; O! men låt mig bättre hålla den.

Låt mig alldrig utan känsla läsa Hvad du lidit, lidit ock för mig: Låt min harm för dina bödlar gäsa, Och min kärlek låga upp för dig.

Och låt den mitt hjerta ömt beveka Att bli evigt trogen ditt befäl, Att ej brottsligt med en sanning leka, Som är helig för mitt slägtes väl.

Sköna fackla, tänd af himlaljuset, Ädla, dyrkansvärda Religion! Lyst af dig, den dygdige från gruset Skådar hänryckt opp till Skaparns thron.

Lys mig, lys mig genom lifvets öcken, Till odödlighetens ljusa strand. Vis en skymt, i sista nattens töcken, Utaf himladagens morgonrand.

BLANDADE STYCKEN.

De flesta författade af tillfällig anledning.

15. BLYGSAMHETEN.

Stor är floden, der han dånar, Och förkunnar, hvem han är. Det är sant, att han förvånar; Men jag trifves icke der: Jag den lugna backen söker, Som i tysthet far förbi, Och sin gång i öknen kröker, För att glömd och omärkt bli.

Yngling! ibland vettenskaper Pryde äfven den vår själ, Att besitta egenskaper, Och att tålas likaväl: Blomman vissnar, lagren bleknar, Men det törne, hatet får, Detta törne icke veknar, Utan smärtor, utan sår.

Slå ner ögat, blygsamt blicka, Stjernan blickar såsom du; Rodna, rodna, sköna flicka, Sjelfva himlen rodnar ju. Låt de andra vara granna, Låt dem tömma konstens glans Du! blott fläta kring din panna Blygsamhetens enkla krans.

Jordens ädle, jordens vise, J som tänkt, och verkat stort, Vi beundre, vi beprise Allt hvad edra snillen gjort; Men ett pris af högre värde Dig, Sokrat, vi ville ge, Du som oss den vishet lärde, Att vår egen blindhet se.

Hvem är född att vinna ära, Hvem är värd att vinna den, Om ej han, som den kan bära, Om ej blygsamhetens vän: Som ju högre han är vorden, Vet sig sänka desto mer: Såsom fästet under jorden, Under böljan sjunker ner.

Intet offer honom dårar, Intet offer han försmår, Men då smickrarn honom sårar. Vet han gömma sina sår. Alldrig, der han blomman röjer, Går han känslolös förbi. Nej! han tjuses, och han dröjer, Men dock alldrig som ett bi.

Lärd af egna hårda öden Att behjerta andras nöd, Smyger han förtjust åt nöden Mången gång sitt enda bröd: Likt den sky, som sjelf försvinner För att främja andras skörd, Och i nattens stund förrinner Alldrig sedd, och alldrig hörd.

Om han några dygder öfvat, Han ej heller glömma skall Alla frestelser han pröfvat, Alla vådeliga fall: Kallande i minnet åter Hvad han tänkt, och hvad han gjort, Han med blygsam sorg begråter Allt hvad smickrarn kallat stort.

O! hvad har jag gjort i verlden, Som förtjenar Skaparns nåd? Är en känsla född af flärden, Är ett lyckligt klokhetsråd, Är det dygd, som skulle gillas Inför helighetens Gud? Kan hans öga då förvillas? Får jag skämta med hans bud?