# Michaël Choræi Samlade skaldestycken

## Part 5

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/michael-chor-i-samlade-skaldestycken-47799/index.md

En fremling du, så väl som alla andra, Ett okändt land är dömd att genomvandra. Om utaf honom, som dess lagar skref, Ditt visa råd, din smak ej frågad blef: Så knota ej, och för din ringa nytta Begär ej att dess stadgar bli förbytta. Hvar helst en vacker utsigt möter -- dröj! Och själens öga med dess prakt förnöj! Hvar helst du framfar, må du äfven lemna Ett redligt namn, som blifvit kärt att nämna, Och sist vid gränsen en tacksågelse Åt den Regent, som alldrig du fick se, Men af hvars omsorg, och hvars visa lagar, Du njutit hägn för dina korta dagar; Nämn än en gång med tacksamhet hans namn, Och se'n vänd om till moderjordens famn. Se der för dig lycksalighetens lära: Ack är den väl fiendtlig mot din ära?

Nej, du är sjelf din lyckas baneman, Och ingen jordisk magt den frelsa kan. Likt vilden, som förtviflad bojan bryter, Till dess att blodet kring hans händer flyter, Du rusar fram, af harm och högmod full, Beredd att störta ödets järnmur kull; Men faller sjelf, och ligger der i sanden Och vinkar: hjelp! med den förblödda handen. Du ler föraktligt åt all vishetsnorm. Natt är din tanke, och din känsla storm. Ditt eget hugskott måste allt regera, Och ingen Gud behöfs för verlden mera. Behöfs han icke? Ack! jag fruktar blott, Att du för tidigt hans beskydd försmått. Tag honom bort, och hvad blir sedan jorden? I slumpens hand, en flyktig kastboll vorden, Ett evigt chaos, lika rysligt än, Om ej Guds anda sväfvar öfver den. Sublima sanning! helig för mitt slägte! Att det var Gud, som oss ur natten väckte, Att det är han, som vårdar våra dar, Och skiftar rättvist lotter åt en hvar; Som från den högd, der han sig evigt döljer, Hvar dödligs gång med vaksamt öga följer; Att jordens öden mötas i en plan, Liksom dess vatten i en ocean: I sorgens stund, du våra hjertan lugnar, Och uti glädjens, dubbelt lifligt hugnar.

Lägg denna grundsten för ditt glada hopp, Och sen res tryggt din lyckas byggnad opp. Men nyttja dervid helst den egna handen, Lit ej på gunsten, bygg ej uppå sanden. Ett hälleberg jag uti nejden vet: Det heter, mins det väl, sjelfständighet. Tag der det ämne, som du skall behofva, Och trotsa stormen att dess fasthet pröfva. När allt förloras, äg dig öfrig sjelf, Och lyckans hjul med flitens händer hvälf: Och dela så åt sysslor dagens stunder, Att du åt ledsnan äger blott sekunder. Förtjenst och framgång lätt du skilja kan, Men knappt en verksam från en lycklig man. Var derför mån att ingen dag förspilla. Ryck undan stöden för en åldrig villa. Hvad mera! om du krossas i dess fall: Ditt namn ur gruset örnlikt svinga skall. Gif mera ljus åt någon nyttig lära, Gif mera glans åt Religionens åra, Gör dygden älskad, lasten dubbelt skydd, Och samfundslagen bättre känd och lydd. Glömsk af dig sjelf, för andra slägter vaka, Och stundens fröjd för seklers lugn försaka. Drag opp en borg kring dina likars rätt, Och slipa varsamt deras tänkesätt. Var verksam med ett ord: och du skall finna, Att af de många dar, du sett försvinna, Var ingens afton mera ljuf och skön, Än den, som räckt dig arbetsmödans lön, Och att bland nöjen, var den fyllda pligten, Det första, så till glansen, som till vigten.

Blif sedan ej den barnslige, som tror, Att sällheten af lyckans nyck beror. Hon är ej blind, att gynna och förskjuta Hon äges af hvart hjerta, som kan njuta. Se! med hvad längtan ifrån thronen, högd Monarken stiger ner till hyddans fröjd, Och huru lätt han finner sig belåten, Att vara lika säll med undersåten. Se, hur de höge ledsna mången gång, Vid lyckans nycker, och vid flärdens tvång, Förbyta purpurn i en landtlig slöja, Och menniskan förutan omsvep röja. Se, hur de rike fly från stadens fest, Att söka lugnet, bygdens hvardagsgäst. Se, hur den vise barnens lekar delar, Och sina sår med deras löjen helar, Blir sjelf ett barn, och blidkad af sin lott Förlåter jorden hennes qval och brott: Se detta allt, och fast den icke lyser, Behåll den malm, som sina guldstreck hyser. Äg blott den konst att alltid vara nöjd, Och tacksamt njut den minsta lyckas fröjd. En gyldne ram din sällhetstafla pryder, För hvarje gång du detta budet lyder. Men lyds det icke, då blir glädjen kort, Och taflan mörk, och guldet faller bort. Nej! fåfängt visheten sin varning gifver: Hon nu, som förr, berömd, och olydd blifver. Der ut i hafvet, ibland klippors mängd Hörs en siren: och glömsk af vågens längd, Af böljans fradga, af den svaga handen, Och af det sälla lugnet uppå stranden, Du måfte ut och pröfva lyckans haf, Blott för en mera djup och rymlig graf. Ack! detta bröd, beredt af egna sårar; Och fuktadt blott med tacksamhetens tårar; Och denna hydda, ner i dalens skygd Af egen hand så ritad såsom byggd; Och denna vän, den enda vän, du äger, Som gör, som tänker mera än han säger, Som lägger rågan till ditt glädjemått, Som utaf sorgens, lemnar hälften blott; Och dessa länkar i det ömma bandet, Som håller qvar ditt namn vid fosterlandet; Och detta hopp, hvar morgon åter födt, Af mången lycklig aning understödt; Och detta minne af förflutna tider, Kring hvilket ångren ingen molnfläck sprider; Och glädjen af hvart nytt och vigtigt rön, Och middagsklockan, flitens hvardagslön, Och hvilansstund, och stunden, då du vaknar, Och intet annat än din trötthet saknar: Är denna sällhet icke nog för dig, Så vexla den, förblindade, åt mig. Ack! barnet kastar brödet utur handen Blott för ett korn, som skimrar uti sanden. Dock hvem är lycklig, som ej gjorde godt? Välan! du kan det med en mindre lott. Allenast lär dig känna öfverflödet Uti det ringa, men gladt brutna brödet; Och kom ihåg, att enkans skärf är mer, Än tempelskruden, hvilken skrytet ger. På vänskapen, som löften icke bryter, Som blott ett undangömdt betryck förtryter, Som lockar fram ur ögat hvart behof, Och döljer endast egna godhetsprof; På redligheten, som med öppet sköte Och öppet hjerta går en vän till möte; På godheten, som af en hyfsad verld Blott lånar känslans uttryck, ej dess flärd, Som utan konst och anspråk att behaga, Förstår magnetiskt hjertan till sig draga: På denna fägnad tryggt du bjuda kan Loths goda Englar, och hvar redlig man; Och har din hand ej något bröd att dela, Så kan en tår ditt öga icke fela. Ett redligt handslag, och ett vänligt ord, Är ofta mer än yppighetens bord, En vattendryck åt slafven som förblöder, Mer än den drufva, i kristallen glöder.

Men, tala du, som hederskronan bär, Som tänker dö och likväl lycklig är; "Min sol från gränsen af sin återskridning Bär mig en säker, men ej fruktad tidning, Och fast hon trängt sig genom molnen fram, Jag knotar ej, jag är ej otacksam. Hur mången fröjd har himlen mig ej unnat, Hur många fler mitt hjerta njuta kunnat, Dem andra sparsamt, eller alldrig rönt, Men mera rättvist hade dem belönt, Jag var ej rik, men lyckan hos de rika, Mig lärde med min egen mig förlika. Hur mången, flyttad opp till deras krets, Blef icke hög och kall likt Alpens spets, Och njöt ej glädjen, som jag ofta kände Att i mitt hela slägte se en frände, Den fina välluft, känd af ädla bröst Att tröstlös sjelf åt andra gifva tröst. Jag var ej hög; men hvilken vådlig ära Att andras lycka vid sin egen bära! Från bergets spets jag hörde stormens hot, Och sönk med glädje till dess lugna fot, Nöjd, att ej jag bland klyftor dömts att halka, Vålsignande min stillhet och min svalka. Jag var ej dyrkad; men har Leopold För hvarje dag sin sällhet i sitt våld? Att den är ljuf, den lager för dig grönskar, En sanning är, en sanning som du önskar, Att afunden förbittras år från år, En sanning, som likt blixten ögat slår. Jag var ej lärd, men Platos bok ej säger Mer än hvad hjertat redan afgjordt äger; Och sjelfva Newtons öga sökte opp Den samma stjerna, som har lyst mitt lopp, Dess namn är Religion: den skall mig leda Till grafven, som från sorgen mig skall freda, Och för hvars prydnad jag blott önska vill Att någon vän, när jag ej mer är till, Må en gång låna dessa visa orden Utaf en stor och manlig skald i norden, Och tekna dem som inskrift på dess häll: _Att vara nöjd, det är att vara säll_."

6. DEN DYGDIGES HOPP.

Ja, helig är den rätt, som dygdens älskling har, Att vinna lugnets skatt, att räkna sälla dar; Men njuter han den här? o vänta ej, att finna Fullkomlighetens bild, bland skuggor, som försvinna! "Den dygdige är säll, hans himmel är hans bröst:" Jag vördar denna tro, välsignar denna tröst. Men är han också säll, när samma åska mördar Hans barn vid makans bröst, hans maka, och hans skördar; Och när i nattens stund, han mörk och hämsk, som den, Begär af dödens hand, en röfvad skatt igen? Se honom i den stund, då han i bojan sluten Är stängd ifrån en fröjd, af sjelfva tigren njuten, Och tömmer i sin barm med sorgens tåreflod Sitt hjertas enda tröst, och dygdens sista mod. Se honom i den stund, då, hädisk mot naturen, Han svär en brottslig ed, af ingen lycklig svuren; Och säg: om denna sats, att ej den ädle kan Beröfvas sinnets lugn, är mera skön än sann? Dock, om han lyckans slag, för egen del, förlåter, Hur skall han vara glad när halfva jorden gråter? Hur kan han vara lugn, när, hvart hans öga når, Af mödans spänning trött, och skumt af sorgens tår, Han brott och villor ser, med dragna svärd förbida Den stund, som kallar dem att jordens lugn bestrida, Han ser dem rasa fram med åskans djerfva fjät; Att störta sanningens och dygdens majestät. Ju klarare han ser, ju ädlare han tänker, Ju redligare gård han åt sitt slägte skänker, Dess djupare hans sår, dess grymmare hans fall, Vid dygdens nederlag, vid lastens segerskall. Men helig är hans rätt, och när han dygden öfvat Och skördat ondskans hat, och lyckans vrånghet pröfvat; Så kan han lyfta glad, sin tårbestänkta syn, Och fordra ut sin lön, af domarn ofvan skyn, Och fråga, i den stund, han under bördan dignar: Är det på detta sätt, hans godhet oss välsignar? Är detta då den lott, som ämnas våra dar, Af helighetens Gud, barmhertighetens far? Är denna rätt en dröm? är dygdens strid förgäfves? Och gäldas ej den suck, som under tårar qväfves? Och släcks dess ädla hopp, som stjernan störtar ner Och slocknar i sitt fall, och tändes aldrig mer: Släcks det i dödens stund, när ömmast det bör hyllas, Af honom, som det tändt, när säkrast det bör fyllas? Ve mig, olycklige! ve lifvets sista dag! Min börda är för tung; min skuldra är för svag. Hvart skall mitt hjerta fly, ur denna djupa öken, Så mörk af sorgens natt, så hemsk af tviflets spöken! Jag känner icke mer den skapare igen, Som bod mig öfva dygd, som lofvat hägna den. Naturen är då grym! grym, likt den mor, som släcker Det späda barnets lif, som sina armar sträcker Med tårar kring dess hals, och tyckes fråga ömt: Är detta då det arf, din kärlek åt mig gömt? Nej, nej! det fins en Gud, som den förtryckta hämnar, Som ingen enda dygd i evig glömska lemnar, Som skall en lycklig dag, uti välsignadt mått, Betala den som led, som led, och gjorde godt, Skall hjertats qväfda suck med dygdens lag försona, Och byta tistelns krans i palmens glädjekrona, Skall draga lasten fram i allmänt skådadt ljus, Ur mörkrets djupa natt, ur glömskans tjocka grus. Nej, nej! han är ej grym, han, som naturen gläder, Han, som i festlig skrud den minsta blomma kläder. Visst gifves det en verld, långt öfver molnens rymd, Af dygdens öga sedd, för lastens öga skymd. Lyft ögat mot den högd, der aftonstjernan blinkar, Der med odödlig glans fullkomligheten vinkar, Och gläds! hon vinkar dig till en oändlig verld, Till sällhet utan svek, till dygder utan flärd. Ljuf för en tröttad slaf är drycken utaf rankan, Är skuggans svala flägt; men ljufvare den tankan För hvarje dygdens vän i sorgens mörka dar: Jag har min fulla lön i Skaparens förvar! Men den är mer än ljuf, och den gör mer än gläder: I himmelskt majestät din varelse hon kläder. Du är ej mer ett stoft, som faller innan kort, Som föres likt ett löf för dödens anda bort; Du är en hög Monark, hvars krona icke krossas, Om himlar störta ner, om jordens grundval lossas! Den tjuste seglarn lik, som med förtviflan såg Sin död i hvarje blixt, sin graf i hvarje våg, Och visste icke hvar, och när han måste hinna En klippa, för att der förkrossas och försvinna; Då frälst, han hänryckt ser, hur solen dubbelt glad Förgyller tornets spets uti hans födslostad; Så skall i dödens natt, den stund, ditt öga slocknar, Den stund, ett evigt moln omkring din panna tjocknar, Du se en lycklig vink, från evighetens strand, Af jordens goda Far, och lönen i hans hand.

Välan! stig fram barbar, att skymma denna lära, Att störta jordens lugn, att trampa hennes ära! Tänd, tänd en afgrundseld i ditt, och andras bröst; Lef utan dygdens hopp, dö utan dygdens tröst, Förbannad på din mull af vilseförda bröder! Men fruktlöst är det nit, som i ditt hjerta glöder. Så länge denna jord af menniskor bebos, Skall denna lära der rättfärdigas och tros? De vise skola dö, och deras skådtorn ramla, Och dessas stolta namn i glömskans midnatt famla, Men i systemers grus blir denna lära qvar, Likt guldet, stämpladt om till vinst för andra dar.

7. DEN STILLA DYGDEN.

Stilla dygd jag sjunger till din ära Du är misskänd af en ovis tid; Men jag går, att mina likar lära Bittert känna sin förlust dervid. Stilla dygd! bland dina vänner hylla Skuggans skald, från alla anspråk skild; Och kom sjelf, att med din glans förgylla Taflan der han tecknade din bild.

Hvem har mod, att offra åt sitt slägte Sitt exempel, följdt men oberömdt? Unge man! ditt hjerta frågan väckte: Blifve svaret i dit hjerta gömdt. Men du vise! bort med dina frågor: Hvarför menniskan i alla dar, Liksom barnet, hvarken sina plågor, Eller deras läkedom fördrar.

Ack! så länge dagens rika flamma Blickar ner, välsignande vår jord, Finner hon oss menniskor de samma, I begrepp blott visa och i ord; Sysselsatte att hvarandra plundra, Eller att bereda eget ve, Häftiga att lifvets glans beundra, Tröga att dess inre värde se.

Gäck då, hjelte! sväng en blodig glafven, Strid och segra, blända och förskräck; Höj din arm med stolthet öfver hafven, Och aflägsna verldars häpnad väck. Bjud din dolk sin heta blodtörst släcka Uti barmen af en thronrival. Gå att mensklighetens böner gäcka Och förläng ett sekel hennes qval.

Men i dödens natt, när smickret tiger, Som ditt blinda högmod underhöll; När en vålnad opp ur grafven stiger Af det offer, för din grymhet föll; När han tränger till din bädd, och talar Hämdens språk om oförsonadt blod: Vittna sjelf, om du ej dyrt betalar Dina segrar och ditt öfvermod.

Att välsignas, är det ingen ära? Att förbannas, är det ingen blygd? Bland de lagrar jorden tvangs att bära Fans då ingen för en verklig dygd? Är det ingen tackvärd lott, att ärfva Efterdömet af en vis och god? Det vill mod att ryktets gunst förvärfva Att försaka den, vill mera mod!

Åt hvem tron J då att fosterbygden Hembär tacken för sitt sanna flor? Åt den verksamma, men tysta dygden? Åt den fåfängan att synas stor? Eller hvad begär er sammanlefnad, Ej till en och annan högtids glans, Men till friden, till sin hvardagstrefnad, Hvad begär hon? Tjusning eller sans?

Du, som går att lyckans stoj försaka Och att gagna i en bortgömd krets: O! hvi skådar du likväl tillbaka Åt det stolta tornets gyllne spets? Vacklar du i det beslut du fattat, Att bli glömd men god och vördnadsvärd? Ångrar du, att du för litet skattat Åt ett stolt förderf, en präktig flärd?

Alla taflor af din bildningsgåfva Vecklas hop af ödets kalla hand. Dina stolta drömmar evigt sofva, Sträckta längs med glömskeflodens strand. Blott en enda bild är öfrig vorden Af din ungdoms härjade förråd: Tron på dygden, möjlig uppå jorden, Detta ädla själars öfverdåd.

Nå, välan! du all slags flärd har pröfvat, Endast dygdens flärd dig återstår. Ingen hjeltemodig bragd du öfvat; Gråtit ingen ädelmodig tår. Skynda då att denna vällust njuta, Denna enda som är öfrig än: Skilj dig ifrån verlden, för att sluta Spelet med en rol af menskovän.

Nej, med bäfvan hör den inre rösten Af en Lag, hvars fordran aldrig svek. Fåfängt söker veklingen den trösten Att hans lif är blott en flygtig lek, Fåfängt vill en lättsint verld förvandla Pligt och dygd, och allt till tidsfördrif: Nej för himlen måste menskan handla, För en evighet är hennes lif.

Men förgäfves i den vises tafla Lyser dygdens rena ideal, Om hon endast högmod mägtar afla, Eller vanmaktskänslans bittra qval. Fåfängt menniskan sig hänförd drömmer Opp till högre andars rena sfär, Om hon i sin ljufva dvala glömmer Hvad hon har att först fullborda här. Trädet blomstrar af des gömda safter, Deras minskning följs af dess förderf. Ingen dygd förutan inre krafter, Inre krafter föda yttre värf! Stilla dygd! du är ej sorglös dvala Nej, ditt verktyg är en driftig hand, Är en röst, som höjer sig att tala Så för mensklighet, som fosterland.

Verka då, så länge dagen räcker, För ditt kall, med varmt och värdigt nit: Natten kommer, och för evigt stäcker Dina framtids planer och din flit. Är det fält som mättes åt din möda Mindre vidsträckt: sköt det dubbelt väl; Öka för en eftertid dess gröda, Nyttans vän, men alldrig vinstens träl.

För din lycka är ditt nöjda sinne, För din ära blir din vandel nog. Guldets välde, efterverldens minne Med ett flyktigt skimmer dig bedrog. Hvad! blott mörker du i skuggan finner? Hvad! dess lugn förgäter du min vän? Ser blott högdens pragt, dit du ej hinner, Ej den storm, som hviner öfver den? O! hur djupt i dalen du må flytta, uppgår likväl samma klara ljus Öfver dig, till glädje och till nytta; Och du bor i samma faders hus. O! hvar helst din hydda är belägen, Uppå hvilken bortgömd öde strand; Löper han dock dit, den stora vägen, Hvilken leder till ett bättre land.

Nöjd att dina dagar ej förnöta Utan syftning till ett värdigt gagn: Sök ej värf, dem du ej mägtar sköta; Nej, låt Phœbus köra sjelf sin vagn. Låt den vise vid sin lampa vaka För en efterverld, som sofver än; Och gäck du att hvilans stund försaka För en lidande och bortgömd vän.

Blif ej låg att bland de höga nämnas, Sälj ej samvetsfriden bort för guld. Tålamod min vän! -- de skola jemnas, Allas lotter, uti samma mull. Var ej främmande med likars öden: Blif den trycktas värn, den svagas stöd; Öppna för den sysslolösa nöden Flitens väg till redlighet och bröd.

Styr den trotsige med ditt exempel, Led den vilseförda med ditt ljus, Efterdömlig i den högstes tempel, Efterdömlig i ditt eget hus. Alltid färdig att dig evigt skilja Ifrån pröfningens och sorgens land, Säg med lugn: ske skapare din vilja! Jag förtror mitt öde åt din hand.

Om jag utan buller njutit lifvet, Byggt min lycka på en rättvis grund: O! så låt det lugn, min dag blef gifvet, Icke vägras åt min aftonstund. Dygdens frö jag sökte odla troget; O! men straffa ej min svaga hand, Att det här i stoftet ej blef moget: Låt det mogna i ett bättre land.

8. TVIFLAN och TRO.

Nej! det är ändtlig tid att bindeln sönderrifva! Se upp o menniska! och läs vid dagens ljus: Af jord du kommen är, till jord du måste blifva; Det är din dom, bestyrkt af sexti seklers grus.

Förmår du jäfva den? hvar äro dina fäder? De drömde liksom du, och du skall dö som de. Du intog deras rum, du deras stoft beträder, Snart skall du öka det, och rum åt andra ge.

Så tag då ut den lott, som dig är ämnad vorden; Bjud åren i sin flygt att bära dig sin skatt, Och gif, när himlen vill, ditt stoft igen åt jorden, Din hela varelse åt Evighetens natt.

Din hela varelse! du bleknar och förskräckes; Du ser i detta råd en plundrande barbar, Hvars arm i nattens stund emot ditt hjerta sträckes; Och hänförd famlar du din kraft till ditt försvar.

Du hatar denna tro, du alldrig den förlåter: Det är din fiende för lifvets hela tid; Du samlar från ditt fall din spridda styrka åter; Och går, att våga än en lika blodig strid,

Du bryter våldsamt in i hjertat af det rike, Der verldarnas Regent en rättvis spira för, Gör Gud till en Tyrann och dig till djurets like: Nej, djuret lyckligt är, det utan ånger dör.

Hvi vill du då, Sofist, i ångest sänka folken Med villan af din tro, med sveket af din röst? Nej, kasta från din barm den lönligt burna dolken, Och rys att den en dag vänds mot ditt eget bröst.

Se dessa kämpars lott, som liksom du bestredo Odödlighetens tro på lika gilltig grund; De fästen, dem de byggt, från sina hällar skredo Och föllo öfver dem, i dödens mörka stund.

Systemet, det är sannt, som tryggade en lära För jorden mera huld, föll äfven ofta nog; Men sanningen steg fram, och hämnade sin ära, Och denna helga tro ur gruset återtog.

Hvad har bevarat den i trots af alla skiften? Hvem tände detta hopp? men sjelft det tände sig. Står icke än i dag den dygdige vid griften, Och ropar öfverljudt: o död! jag trotsar dig!

Ack! borttag detta hopp: och hvad är sedan lifvet? Ett blandadt skådespel för löje och för qval; Ett lån, som ej begärdt, blott som en skänk dig gifvet, Dock fordras skall igen med dubbelt kapital.

Hvad är den vishets lön? för hvilken du ej tvekar Att offra nattens sömn, och dagens tidsfördrif, Hon från din barndom stal dess glädje och dess lekar, Och lär dig bättre se det usla af ditt lif.

Tag an den lugna blick som själens styrka ljuger, Döm sjelf att du är stark, och frukta inga jäf; Gif namn af tålamod åt igeln som dig suger, Och tag i farans stund din tillflykt till en säf.

Skrif huru skönt du vill till ålderdomens ära: Den är med lugn och allt, en kall, en stelnad älf; Du kan ej bördan fly, du mägtar den ej bära, Af alla andra glömd, och sviken af dig sjelf.

Gå, odla dessa fält, dem andra skola skörda, Var billig och var god, var öm och känslofull, Qväf hoppets tysta suck, och hjertats känsla mörda, Och tag emot din lön -- i trenne skoflar mull.

O! nej en högre lön åt dig förvarad blifver. En stormig aftonstund utaf en mulen dag Är ej den sista gräns, dig skaparn föreskrifver, Och budet: du skall dö! är ej den högsta lag.

Ej att ett stolt begär ditt hjerta skulle ägga! Nej, regeln för din plikt, han i din tro dig ger; Din suck är dess bevis, vill du det vederlägga? Slit hjertat ur ditt bröst, och var ej menska mer!

Du ser en plan i allt, en afsigt i det hela, Och dalens minsta ört är ej förgäfves till: Skall endast menniskan sitt ändamål förfela, Och är det henne blott, som ödet gäcka vill?