Part 4

Men hvilket är det dån, som jag på afstånd hör; Som skingrar örats ro, och hjertats lugn förstör? Ack! dundra äfven här de ljungande kanoner, Som störta dalens tjell, och hota högdens throner? Fins ingen vrå, dit lugnet flyr, Fins ingen däld, dit glädjen ilar Och leende i skuggan hvilar, När stormen öfver jorden gnyr? --

Dock detta skarpa ljud, som höres långt ifrån; Är ej ett fältslags skri, är ej en segers dån. Nej, dessa länge nog ha öfver jorden dundrat, Nej, redan länge nog vi bödlarne beundrat: Från städrens grus, från templens brand, Nog länge dessa härskrin skallat, Som hämndens viggar nederkallat Mot hjertat af ett fosterland.

Det är ett större verk än detta usla stort, Som menskan dyrka lärt, och blott förbanna bordt, Som i en framtids dag, när segrarns stoder ramla, Och tusend hjeltars namn i glömskans öknar famla Skall dundra detta stora bud, I mensklighetens döfva öra: Den sanna äran vill blott höra De gagneliga storverks ljud.

Jag nalkas: hvilken syn? hvad öde förde mig Från elfvens lugna strand hän till ett inhemskt krig? Hör! hur med vreda dån de om hvarandra brusa, Se! hur med flaggigt mod de mot hvarandra rusa: O! måtte dagens ljusa Drott, O! måtte nattens herskarinna Af inhemskt krig och tvedrägt finna, I Manheim, denna tafla blott!

Mitt öga vändes bort: det aldrig dröja skall Vid någon ryslig bild af höga olycksfall: Se der en stilla å! dess åsyn mig behagar: Så lungt och tyst, som den, förrinne mina dagar! Så uti ödets granskap står Den vise, der hans dag förrinner, Och bullret blott hans öra hinner, Men ej hans ädla hjerta når!

Dock! det är känslans pligt att lifligt taga del I Skaparns underverk, i konstens skådespel. Men fåfäng är den prakt, som endast känslan tjusar, Förgäfves elfven ler, förgäfves forssen brusar, Förgäfves slussarne mot skyn Med stolthet sina kronor höja; Den vises blickar icke dröja Vid yttre glansen af en syn.

Se der! utbrister han, ett kraftigt vittnesbörd Att menniskan är stor, fast hon är vilseförd; Så mägtig, som den röst, bland dessa klippor ljuder, Så mägtig är den röst, som hennes storhet bjuder: Som bjuder att med väldig hand De himmelshöga klippor spränga, Med hvilka oss begären stänga Ifrån fullkomlighetens strand.

Ja, jordens ädle Kung! hur är du icke värd Beundrans höga rop -- och tårars tysta gärd. Din egen lilla vrå med stolthet du förgäter, Och stakar stjernors gång, och himlens omkrets mäter. Hon störtar klippans spetsar kull, Hon sönderbryter hennes grunder, Den hand, som darrar några stunder Och evigt göms i jordens mull.

Men hvilken var då du, som dyrkansvärd och djerf Först lade verksam hand vid detta stora värf? Du måste ägt en själ af tvefald koppar sluten, Du måste ägt en hand ur hårda marmorn bruten, Och alla hjeltar nederlagt, Och sköflat alla jordens länder, Då slutligt du din fana vänder Emot naturens egen magt

Ja det var du, o _Carl_! hvars storhet vördas änn Utaf det trogna folk, som dyrt betalat den: Ja det var du som gick att med din järnarm lyfta Ur forssens grymma djup den första tunga klyfta: Som gick att fosterlandets nit, Och Polheims ädla snille mana Att genom berg och forssar bana En jemnad väg för nyttig flit.

Gläds! detta stora värs med mera styrka skall Förkunna hvem du var, än bräckta murars fall, Än Narvska trummors klang, än Holofzins kanoner, Än fallna Städers dån, och nederbrutna Throner; Det skall Pultavas jämmerskri Med kraftig stämma öfverrösta, Och mensklighetens hjerta trösta Och fosterlandets ära bli.

J hjeltar! J, som stridt med tigrens grymma mod; Som lefvat utaf rof, och hedrat er af blod: Ve Er! om intet värs i häfderna förkunnat Att J blott någon stund åt ädla storverk unnat; Ve edra namn, om dagens ljus Uti den sena eftertiden Blott läser dem på Pyramiden, Upprest på fallna Städers grus!

Förlåt dem, Mensklighet! förlåt dem deras brott, Glöm deras segrars mängd, mins deras dygder blott. Och Du! som blickar fred från solens höga bana Och sänder stormen blott att oss till lugnet mana: Glöm allt, hvad flärden kallat stort, Glöm krigets hjelm, och segrens fanor Och hjeltens stjernor, hjeltens anor; Och mins det nyttiga, han gjort!

Men glöm ej, Efterverld! de stora företag, Som byggdes hundra år, och föllo på en dag; Nej läs med häpen blick i präktiga ruiner, På hvilka nattens Drott med sorgset öga skiner: Det är ej nog till hjeltens pris Att styrkans arm åt nitet låna, Och verlden med dess värs förvåna: Han måste äfven vara vis!

Se der af oklokt nit, se der af ovis magt En evig minnesvärd i fasans hela prakt.[18] O hvilka armas svett, som der förgäfves runnit, O hvilken mängd af år, som fruktlöst der försvunnit, O hvilka skatter dränkta der, Att ge den vise detta nöje, Att säga med ett tåradt löje: Se menniskan hur vis hon är!

Mitt slägte stanna här, och se din vishets bild. O! för ett falskt begrepp hur mycken möda spild: System uppå system i glömskans flod stå sänkta, Likt dessa slussar här, förstörda och fördränkta. O hvilka mödosamma år! Hur många tidehvarf försvunnit Förrän man blotta vägen funnit, Som till det sannas tempel går!

Och har man funnit den i våra ljusa dar? Är det ej blott ett sken, som tjusar och bedrar? Skall icke samma fors med styrkan af sin bölja De visas byggnader i evighet förfölja? Skall ej ett annat tidehvarf Med blygsel våra misstag ärfva Med högmod andra fel förvärfva Åt sina barnabarn till arf?

Nej gläds! den vises blick i dag sin svaghet ser, Och bygger ej sin tro på forssens ynnest mer. Han söker icke mer att dessa klippor spränga Som tankans högre verld från sinlighetens stänga. Nej, styrd af religionens hand, Han trygg Kanalen genomseglar, Der himlen sig i böljan speglar Och hinner tjust en önskad strand.

O du, som djerf och blind än söker denna rymd Af tron allenast sedd, för tanken evigt skymd; Den blick du höja vill, du i en afgrund sänker, Du all din mödas guld i intets bölja dränker, Du med en tunn och bräcklig slup Den vilda forssens bölja plöjer, Som blott en stund af ömkan dröjer Att störta dig i dödens djup.

Ja svage dödlige! din egen vanmagt känn, Se din förmågas grans, och öfverstig ej den. Var glad i nöjets stund, var lycklig i din yra, Men lär af vågens svall att öfvermodet styra. Den vise ej förmäten går Att mot naturens krafter strida; Han smyger sig på forssens sida Och glad ett önskadt lyfte når.

Så restes detta verk, som Sverges ära gör; Uppå en annan grund, den forssen ej förstör. Förtörnad våg på våg han utur djupet häfver Och i sin egen barm förtviflande dem qväfver: Då glad med skörden i sitt spår Kanalen rinner genom fälten, Lik den förtryckte dygdehjelten, Som leende bland bödlar går.

Snart flydda tidehvarf! du för då icke blott Till evighetens dom förödelser och brott: Din sköna aftonsol ej rodnande beskiner Blott fallna tempels grus, och thronernas ruiner: På Götha elfvens glada strand Dess sista blick med tjusning dröjer, Till dess hon der fullkomnadt röjer Ett mästerverk af fridens hand.

Den nästa morgonsol, ur böljan rinner opp; Skall purpra dessa verk i följden af sitt lopp: Skall med förtjusning se, hur flagg vid flagga höjes, Hur böljans jemna rygg af tusen kölar plöjes: Hur sliten fästande sitt hem På Venerns blomsterrika stränder, Upplyfter sina hundra händer Och trött af skördar sänker dem.

Du fosterlandets vän! hvars känslofulla själ Förtviflar vid dess nöd, förtjuses af dess väl, O säg, med hvilken blick du detta storverk skådat Som tusen åldrars vinst med kraftig röst bebådar: O lär oss att på deras mull Med tacksamhetens känsla vaka, Som vågat egen vinst försaka För detta ädla storverks skull.

Ja, helig är hvar graf, som i sitt sköte bär De ädla armars stoft, som fordom svettats här: Och J! hvars öppna hand åt fosterlandet räckte Det guld, som sprider vinst från slägte och till slägte; Så länge höjden gifver fall, Så länge forssens bölja röres, Och detta dån kring rymden höres, Vår tacksamhet ej tystna skall!

Och J, som födens der, i andra tidehvarf, Och dragen redbar vinst af detta stora arf, Församlens någon gång på edra fäders grifter, Och svären evig tro åt fredliga bedrifter. Och svären att med flitens hand, Och svären att med nyttans dygder Försköna edra födslobygder, Och gagna edert fosterland!

Ja ömma fosterland -- o evigt dyra mor! Blif hädanefter säll, du hittills varit stor. Du länge häpnad väckt, gå nu att afund väcka, Och om åt dina barn du än skall lagrar räcka, O! må de räckas åt den arm, Som fridens glada yrken sköter, Och endast mordgeväret stöter I klippans ofruktsamma barm!

LÅRODIKTER.

4. MENNISKANS VARDE[19]

Hvilket värde äger du mitt slägte? Hvar står målet för din bana fatt? Skall den slump, som dig till dagen väckte, Återstörta dig i intets natt? Såsom löfven födas, vissna, falla, Och förtrampas och förstöras alla, Tills en annan lika flygtig vår Lunden klär i lika sköna drägter, För att äfven pryda den sitt år: Så försvinna slägter efter slägter, Och begrafvas djupt i jordens famn, Och ge sina rum åt andra namn.

Dock! som fremling du på jorden dröjer, Skapad för ett högre fosterland. Stolt af denna tro, din arm du höjer Att slå svärdet utur dödens hand. Slagen sjelf, du trotsar dina öden: Endast Gud är evig, icke döden, Och min själ, Hans afbild, kan ej dö, Hvad är vishetens och snillets ära? Endast blommor! men af himmelskt frö, Som dock en gång frukter skola bära. Hvad är dygd, Socratiskt skön och ren? Ifrån Skaparns thron ett återsken.

Ljuf och skön och hög är denna lära Ack! men är hon lika evigt sann? Dock förnekom icke jordens ära, Stridom för dess visshet man för man. Ve den tro, som lastens kulor födde! Och för hvilken flera hjertan blödde, Än för Alexanders segersvärd. Stolte visling! ljusets ägta vänner Logo alldrig åt en tröstlös verld. Räds den stund, du skämtets båge spänner Pilen, kastad kall ifrån din arm, Återljungar glödgad mot din barm!

Segrar tviflet -- då låt bålet brinna, Låt, Tyrann, din bila sprida sken, Då låt mödrars blod och tårar rinna Uppå deras barns förbrända ben: Laster! villor! lemnen edra nästen, Och bestormen dygdens gamla fästen. Jordens tempel! fallen för en slägt. Bäfven, Magter! edra throner ramla: Himlens glans är svept i sorgens drägt; Jorden är ett chaos, der vi famla Om hvarann i samma djupa natt, Utan synmål för vårt öga fatt.

Häpen för den tafla som jag målar, Seende en afgrund i mitt fjät, Flyr jag till den högd, der hoppet strålar Klart och rent i himmelskt majestät. Hvars är handen, som räcks ut att lyfta Från mitt hjerta tviflets tunga klyfta, Och att hungra molnen ifrån skyn? Hvars är facklan? hvilken präktig ljusning! Öppnas icke himlen för min syn? Känner ej mitt hjerta dess förtjusning? Hvars är rösten, som bland grafvars chor Ropar högt: den dygdige är stor!

Det är din, du Ängel! sänd till jorden, Såsom Härold ifrån Skaparns thron, Med de höga heliga budorden, Ädla, dyrkansvärda religion! Tviflets rop du kraftigt öfverröstar, Lyser villan, och bekymret tröstar: Ack! men dina vänner äro få! Svagheten i dikter dig förkläder, Tidens starke andar dig försmå, Brottet skyr dig, dåren dig försmäder, Och den vise sjelf, din sanna vän Söker Templets första grundsten än. Dock den hvilar ej på svekets dikter, Eller uppå lättrons lösa sand; Men på lagen, som befaller plikter, Lades han af sjelfva Skaparns hand. Hvad är Sinai, som molnet höljer Der rättfärdighetens Gud sig döljer? Hvad är dundrets fruktansvärda röst? Hvad är taflorna med alla buden? Trogna aftryck af ditt eget bröst: Der, just der! den evigt dolde Guden Uppenbarar sig ännu i dag I den rena dygdens stränga lag.

Sök då! ty du söker ej förgäfves Dygdens grund, den finnes i ditt bröst, Pliktens känsla någon gång förqväfves, Men den hörs igen med åskans röst; O! var viss att qvalet icke ljuger,

Som ditt hjertas ådror långsamt suger: Verkligt är dess styng, du känner det. Gör ett brott, och göm det undan dagen Led i öknen dina dolda fjät, Stå med oblyg panna inför lagen, Friad der -- gå bort och döm dig sjelf Och förtviflans Etna på dig välf.

Men var dygdig, njut en segervinning Öfver laster, villor och begär: Ingen lager flätas kring din tinning; Men din seger ej förlorad är. Återgå med dubbelt mod till striden, Lastens svärd skall brytas mot egiden, Och han sjelf skall störtas till din fot; Och de fordom trotsiga begären För en skymt utaf förnuftets hot, Kasta från sig alla mordgevären: Öknen der du stred försköna sig, Änglar stiga fram och tjena dig.

Ja, det gifves dock en väg att pröfva Dygdens visshet, som ej missledt än, Och det är att henne redligt öfva: Menniska äg mod att vandra den! Gif åt honom, som du kan förtrycka Med din båtnad, än en bättre lycka; Led den oskuld till en högre dygd, Som din vällust brottsligt härja kunnat, Gif dens barn i andra dagar skygd, Som dig hatat, dig ej lefva unnat; Gör det utan vittnen, gör än mer: Glöm ock att en Gud din gerning ser!

Nedlägg någon gång den lätta spira Som du fört på glädjens sköna fest, Och gå bort för att en högtid fira Såsom nödens eller sorgens gäst. Fastän haglet dina tegar mördat, Så välsigna dem din ovän skördat. Och förlåt hans lycka som hans dygd. Gråt ock du, när menskligheten blöder: Hela jorden är din fosterbygd, Alla som förtryckas, dina bröder. Glömd af lyckan, denna vällust kän Att förtjena och ej äga den!

Pryd först taflan af din lefnads stunder Blott med ett af dessa ädla drag; Störta sen odödlighetens grunder, Jäfva sen förnuftets stränga lag. Se dig kring, och dubbelt skön är jorden, Dubbelt majestätlig himlen vorden, Och dess stjernor vinka äfven dig Till en verld, der du skall finna åter Detta Eden, som blott viste sig För din barndom, och som du begråter; Der från region till region Du skall nalkas Helighetens thron.

Ja, hur långt din dygd dig ock må lyfta, Målet dock på evigt afstånd står: Örnen fritt åt ljusets rymd må syfta, Solens thron han likväl alldrig når. Ehvad godt och ädelt som du gjorde, Fins dock mera som du göra borde: Långt står Nero från Trajani krets Men Trajani dygd bör ock förstoras, Sjelfva Titus nå en högre spets, Ingen dag begråtas och förloras. Så tycks Atlas's krona hinna skyn, Men den gäckar blott din svaga syn.

Men han kan ditt hjerta alldrig gäcka, Han, den vise verldarnes regent, Och för nöjet, att den plötsligt fläcka, Dygdens himlalåga han ej tändt. Icke sådan han sig uppenbarat, Icke så sin vilja dig förklarat, Ordningens och helighetens Gud. Du skall ej ditt ändamål förfela! Var och blir i evighet hans bud Så för grandet, som det stora hela. I hans rike är allt plan och skick För den godes och den vises blick.

Icke tändes blott för sorgens dagar Ditt begär till ett oändligt godt, Icke skrefvos helighetens lagar För ett svagt och sinligt hjerta blott. Men ock här hans spira måste hyllas, Och hans stadgar vördas, om ej fyllas; Klar och hög som solen står hans lag; Och den lyser så för dig som alla, Och han skall ur grafvens djup en dag, Alla slägter för sin domstol kalla, Och dem fråga: hvilken vinst han bar, Denna skatt, som anförtrodd dem var.

Säg ej här, att jorden alldrig hyste Någon enda dygd, som varit ren, Att de gerningar som stundom lyste, Voro bågar med ett lånadt sken. Gå ej feg att dygdens borg förråda: Nej tag in Historiens högd, och skåda Ofver rymden af förslutna år, Öfver alla jordens skilda bygder: Hvilket fält för dina ögon står! Hvilka stora värf och höga bygder, Än på afstånd såsom Lapplands fjell, Än som tempeltorn bland bygdens tjell!

Ja, de funnos dessa höga sinnen, Som försakat allt för pliktens skull, Häfderna förvara deras minnen, Jorden är af deras ära full: Sköna, vördnadsvärda, som vid polen Forskarns öga skådar midnattssolen, Lysa än i natten deras namn. Der syns Regulus, den stund han sliter Sig till döden, från sin makas famn, Der Sokrater, Epikteter, Titer, Der den gamle, blinde Belis är, Der Rousseau, förlåtande Voltaire!

Och hur mången dygd står ej oss nära Men vårt hjerta oförändradt än, Ser med afund andras vundna ära, Är för fegt att sjelft förvärfva den. Mången man, som tadlets vrånghet dömmer; Äger likväl dygd, men henne gömmer, Såsom klippan guldet i sin famn. Mången fann förtjenst af läsord såras, Och för med sig i sin graf sitt namn. Ljusets Änglar se det dock och tåras, Och med tjusning säga de hvarann: Ock i stoftet dygden mogna kan!

Ja, hon finnes, och du skall besanna; Med din lefnad hennes ägta glans, Ädla Ungdom! kring hvars glada panna Snillet fäst i dag sin friska krans. Om din Konung lade bort Sin spira, Att med dig din första högtid fira, Att med dig besöka Pindens topp, För att der på fosterlandets vägnar Sprida fruktsam glans omkring dess hopp Så förgät ej hvad ditt hjerta ägnar, Så lägg handen på ditt bröst, och svär Att förgås, om du ej dygdig är.

O min Konung! Du som ädelt hägnar Denna Ungdoms lifligaste fröjd; Skåda ock på fosterlandets vägnar Trohetståren i dess öga röjd Ja, med heligt alfvar vill den svära evig tro åt mensklighetens ära, Och åt Fosterlandet och åt Dig. Dygden bäfvar ej att nalkas Thronen, Hennes glans med Kronans blandar sig, Och hon känner liksom Religionen, Att en hemlig kraft dess hjerta rör, Då hon Gustaf Adolph nämnas hör.

Hvilken ny och oförmodad dager, Alldrig sedd i denna glömda trakt, Glada Ungdom! sprides kring Din lager Med en nyfödd stjernas fulla prakt. Ack! Hon kom ock att försköna dagen, Sveriges Drottning! skickad af behagen Och begår åt dem Din hyllningsed. O! må Hon vår dyrkan återbära, Säga dem, hvad fröjd Dess ankomst spred, Och att minnet af vår njutna ära Skall förvaras i ett tacksamt bröst, Varmt för deras, som för dygdens röst.

5. SÄLLHETEN.

Skaldebref.

Jag vill bli lycklig -- hvilken magisk röst, Som ropar högt ifrån hvart dödligt bröst, På tusen sätt uti sin utflygt bruten, Den samma dock, ännu i dödsminuten. Det är din suck, du! som i öknens sand Tar tunga fjät, och stöds af ingen hand, Och önskar blott en droppe ur den källa, Af hvilkens bölja andras ådror svälla. Det är en lösen vid hvar konglig borg, Ett gångbart mynt vid alla samhällstorg; Det är ert pris, J rike, och J store: Och man har trott, att det de visas vore.

Du vill bli lycklig, menniska: välan! Försmå då ej hvad jorden bjuda kan! År hennes rymd för trång att innesluta Hvad du behöfver för att se, och njuta? Såg icke mer, att Himlahvalfvets Drott Går opp att lysa för ditt öga blott; Och Skaparns verk för den belkyllning skona; Som skulle det behöfva dig till krona! Stäm ner din ton, blif anspråkslös och vis! Ditt lif, mins det, är ej ett paradis, Det är ett fält, som lånadt åt din möda; Ger ej en rik, men en tillräcklig gröda, Än fulla kärfvar, och än toma strån -- Tag dock ej harmsen handen derifrån! Der många klyftor än mot skyn sig höja Sen fädrens tid, dem du bör undanröja, Och der din hand skall lemna många qvar Att röjas bort, i andra slägters dar, Men hvilket du, att fädrens mödor löna, Åt dina barn bör vidga och försköna.

Naturens lag, är äfven lag för dig: Är han dig känd, så vörda den, och tig! Hvar enda tafla i dess sköna Tempel, Har ljus och skugga, (hvilket stort exempel!) Den glada våren mången vådlig dag, Och sommarn åskor, icke blott behag, Och hösten stormar, icke endast skördar, Och drifvan glans, att hölja hvad den mördar. Din barndom har sin oskuld, och sin gråt, Din ungdom sina nöjen och försåt. Bekymret mognar jemte mannens lycka. Och gubben har sin stillhet och sin krycka; Den vise sjelf sin svaghet och sin nyck, Hvar stor försjenst sitt kors, sin galladryck, Och kronan törnen, hvilka undangömdes, Men hittas nog af dem, som dertill dömdes, Den ädle tårar åt en villad verld, Åt andras nöd, och åt sin egen flärd. Hvar jäfvas domen, som oss alla fällde? Hvem sätter grans för vansklighetens välde? Dess thron har stått, och den skall stå ännu, Hvem störtar den? kan hända år det du! Nej! äfven du dess offer måste falla, Och samma öde väntar mig, och alla. Tro likväl trygg, att Skaparns plan är hel, Och att ej den, men blott din syn har fel. Hvad som för dig tycks sinsemellan strida, Är blott fullkomlighetens andra sida. Äg denna vishet, som i allt hvad sker, I plågan sjelf, en hemlig vinning ser. Kanske den kalk, som du förtviflad tömmer, En okänd skatt uti sin botten gömmer, Kanske i skuggan, dit du tröstlös går, Din lyckas blomma i full fägring står, Och att den boja, väldet åt dig smider, Till en trofé förbyts i andra tider. Blef du ej sjelf i sorgens skola klok? Har du ej läst erfarenhetens bok? För mycket blomster stör ock själens helsa, Och lyckan störtas för att dygden frelsa. Fördrag då tyst, men icke blott fördrag, Vålsigna ock den goda Skaparns lag! Gif åt hans hand att alla verldar styra: Styr du dig sjelf, när dina anspråk yra! Räck glad din hand mot ymnighetens horn, Räck den ock glad att taga mot ett korn. Ett blygsamt hopp är mera tryggadt äfven. När eken ramlar, skonas likväl säfven. Lycksaligheten, religionen lik, Sig vänder bort från hvarje anspråksrik, Men möter honom uppå halfva vägen Hvars lön är blygsam, stilla och förlägen, Och fattar sjelf hans hand, och honom ger, Allt hvad hans hjerta önskar, och än mer.