Part 2

Ett af hans sätt att åstadkomma ett oskyldigt nöje må nämnas: helst några af hans verser syfta derpå. På en holme i en å inom trädgården stod en liten enslig hydda; der de promenerande gingo in att hvila sig. Oförmodadt yppade sig der en osynlig invånare, som lät förnimma sig i en bok der mången af de besökande öfverraskades med ett tankespråk, en anmärkning, en fråga, som stundom träffade den hemligaste vrån af hans hjerta. Snart blefvo hyddan och boken ett slags orakel, som man nalkades, lika nyfiken, som fruktande; och sällan gick någon derifrån utan en väckt tanke eller känsla, som med de sköna minnena af Jockis och dess herrskap förenade en hågkomst af den så kallade _Gubben i Hyddan_. Den i början okände anden, som under detta namn uppenbarade sig, var för öfrigt ej alldeles ensam. En annan osynlig röst höjde sig stundom med eller emot hans, och röjde en qvinlig genius, hvars särskilta karakter upplifvade det romantiska spelet. Begge voro snart försvunna. Endast boken låg qvar i hyddan, såsom en minnesbok, der hvar och en, som besökte stället, antecknade sitt namn. Men mången, som känt de tvenne, snart äfven ur tiden försvunna vännerna, tycker sig ännu i lunderne af Jockis märka deras närvaro, åtminstone hvar gång, som godsets förträffliga ägarinna, hvars ädla beskydd begge åtnjöto i tiden, vistas på stället.

Om Runsalas och Jockis sommarnöjen ej voro obetydliga medel till utbildningen af _Choræi_ känsla och smak: så gaf deremot vistelsen vid Akademien i Åbo, och i synnerhet den oförgätlige Porthans handledning, som tidigt insåg och uppmuntrade hans snille, en allvarligare riktning åt hans bemödanden. Äfven för hans skaldegåfva erböd sig snart ett högre ämne. På Akademiens vägnar uttryckte han fäderneslandets då varande hopp om den nyss födde thronarfvingen i ett tal på vers, som för ögonblicket gjorde ett stort intryck, och äfven efteråt, då det af Akademien blef utgifvet, vann bifall och väckte en högre väntan af den unga skalden. De tvenne pris, som vid samma tid af Vettenskaps- och Vitterhets-Samhället i Götheborg honom tilldeltes, bidrogo att fortskynda hans rykte. Dock var det i synnerhet hans mindre stycken, som tillvunno honom den äran, att icke endast hans namn, utan ock hans verser, flögo ifrån mun till mun kring hela riket. Deras ovanliga lätthet och naturliga behag intogo äfven den större allmänheten; och den lycka, som till exempel _Enkans Visa_ gjorde, skulle ej försmås af skalder med högre anspråk, än _Choræus_; ty att äfven i den lägsta hydda framlocka en sång och en tår, borde, om ej smickra deras ärelystnad, åtminstone röra deras hjerta.

En ny förändring i _Choræi_ belägenhet synes hafva verkat både på hans sinnes och hans lyras stämning. Under en landtlig enslighet på Tervik i Nyland, der han tillbragte ett år såsom lärare för en ung Baron _De Geer_, den samme hoppfulle ynglingen som under sista Finska kriget olyckligen omkom i hafvet utanför Gefle, träffade han i några Elegiska stycken en af de bästa tonerna i sin lyra. Se t.ex. _En tanke på min egen graf_ (poem nr. 12). Denna melankoliska ton hade likväl redan förut röjt sig äfven i hans gladare sånger. Till och med hans lärodikter hafva en elegisk anda, som utgör deras mesta behag.

Oväntad var denna karakter af hans sångmö; icke endast för dem, som hört omtalas hans första inträde i verlden, eller sett hans älsta satiriska försök, utan äfven för dem som i en sednare tid närmare kände honom och intogos af hans lekande qvickhet i umgänget. Det är väl icke ovanligt, att en författare vid sitt skrifbord är en helt annan person, än då han talar eller handlar. Likväl var denna motstridighet hos _Choræus_ mera skenbar än verklig. Mellan satiren och elegien är ett närmare sammanhang, än det först synes. I begge skaldeslagen är det ett starkt misshag till det verkliga, som väcker känslan: den yttrar sig blott olika efter det olika lynnet hos skalden, som antingen ler eller suckar deröfver, antingen anklagar blott andra eller sig sjelf tillika, och uppehåller sin uppmärksamhet antingen vid det felaktiga, han erfar, eller vid det bättre, han tänker. För öfrigt är det med _Choræi_ sångmö, som det var med honom sjelf. Så naift hon tycks fatta äfven det minsta behag i det verkliga lifvet, och så lätt och sorglöst hennes uttryck oftast faller sig: så är likväl hennes innersta väsende sentimentaliskt. Och han sjelf, oaktadt den muntra och skämtsamma liflighet, som alltid bibehöll sig i hans väsende, tärdes likväl af en hemlig trånad och oro, äfven i de lyckligaste ögonblicken af sin lefnad.

Dessa väntade honom på andra sidan om hafvet. Kongl. Krigs-Akademien på Carlberg öppnade för honom 1802 en ny bana, der han inom en kort tid kom i åtnjutning af allt hvad man plär anse förmånligt. Såsom Kongl. Hof-Predikant och Regemente-Pastor för Södermanländningarne, jemte det han var Theologie Adjunkt vid Krigs-Akademien, hade han redan, inom sitt stånd och för sin ålder, gjort ett betydande steg, och hoppades en snar befordran till någon förmånligare plats. Såsom andelig talare, kom han i ett sådant rop, att då fremmande åhörare ifrån Stockholm hotade att alldeles uttränga de egentliga på Carlberg, nödgades Academiens Guvernör bestämma antalet af de personer, som i kyrkan skulle få inträde: en omständighet, som likväl gaf _Choræus_ mer oro, än hans rykte gaf honom nöje. Vida större var hans tillfredsställelse vid det tillfälle, då flere Kadetter, rörde af hans predikan, kommo till honom och yppade okända förseelser.

Såsom skald, emottog han ett pris i Svenska Akademien, som i anseende till hedern var det högsta, för ett skaldestycke, hvars patriotiska ämne tillvann honom äfven Konungens uppmärksamhet.

Men en sannare lycka tillföll _Choræus_, än den tvetydiga att vara berömd, som nästan alltid medför det ödet, att i samma mån vara tadlad tillika. I sitt kall aktad och älskad, både af sina embetsbröder och dem han underviste; i umgänget af högre och lägre väl ansedd; af sina vänner (sjelfva hans medtäflare blefvo det) med den hjertligaste tillgitvenhet omfattad: vann han slutligen 1805 äfven af huslig sällhet en mindre vanlig lott genom sitt äktenskap med Enkefru _Sophia Christina Robsahm_, född _Wester_.

Men sorgen tycks så nödvändigt tillhöra menniskolifvet, att om den ej tillskickas oss utifrån, skape vi den oss sjelfva i vår inbillning, eller föds den inom vårt blod, i vår andedrägt, i de organer, hvarmed vi känna och tänka. Stundom blir äfven ett öfverflod af lycka en orsak till vår osällhet; och ett tillfälle att välja emellan tvenne lyckliga belägenheter, kan göra ett böjligare sinne, åtminstone för ögonblicket mindre lyckligt.

Alla dessa orsaker förente sig hos _Choræus_, att i sjelfva den tidepunkt, då hans sällhet fullkomnades genom en Sons födelse, och genom det mest sannolika hopp om befordran till en Theologie Profession i Åbo, förbittra och kan hända förkorta hans dagar.

Troligen bar han länge hos sig sin egentliga dödsorsak i ett svagt bröst. Åtminstone varnade han i det afseendet af en kunnig läkare många år förut. Dock var hans hektik ej uppenbar förrän mot slutet af år 1805, efter en långsam och besvärlig resa ifrån Åbo, der han aflagt prof för den sökta Professionen. Till den hastighet, hvarmed sjukdomen utvecklade sig och fulländade hans upplösning, medverkade sannolikt äfven en sinnesoro, hvars orsak jag tror mig böra förklara, då jag derigenom kan rättvisa den döde, utan att såra någon af de lefvande. Härvid måste jag gå tillbaka ända till första ursprunget af händelsen.

Kring hela riket, åtminstone i städerne, hade upphöjt sig en klagan öfver den ringa uppbyggelse, man oftast fann af den offentliga Gudstjensten, Änskönt förnämsta orsaken härtill låg hos åhörarne sjelfve, i deras brist på andakt och tro, i deras större uppmärksamhet på det yttre och menskliga, än på det inre och gudomliga i hvad de sågo och hörde: så gåfvo utan tvifvel äfven presterne, i synnerhet de yngre, anledning till detta missnöje. Det borde väcka så mycket större uppmärksamhet, som det yttrades lika af olika slags åhörare. En del klagade, att de ej fingo höra Guds ord; en annan del, att det menniskoord, som för dem frambärs, var alltför ostädadt. Mången församling stötte sig öfver kärfva afhandlingar i ett för dem obegripligt skolspråk, mången öfver kärnlösa utrop i svassande ord med tillgjorda åtbörder. I allmänhet saknade man hos unga Predikanter icke endast öfning och erfarenhet, utan ock insigt och urskilning. Om stundom äfven hos de äldre åtskilligt kunde klandras, och om i synnerhet deras språk ej svarade mot tidens fordran; så öfverskyldes likväl dessa brister af deras allvar i hufvudsaken, och af den trohet, hvarmed de höllo sig till den Heliga Skrift. Roten till det onda låg för öfrigt i den obenägenhet, att ingå i Prästeståndet, som röjde sig hos de flesta ynglingar af natursgåfvor och grundligare studier. Ibland de nitiska och verksamma kyrkans män, som begynde kraftigt motarbeta detta förfall, var Biskopen i Åbo Herr Doktor Tengström. Ett hufvudsakligt medel deremot syntes honom ett redan vid Akademien öppnadt tillfälle att pröfva och utbilda de blifvande Predikanternas embetsgåfvor. Med de eftertryckliga varningar, han sjelf både enskilt och offentligen gaf emot de rådande felen, ville han förena den verkan, som åtföljer egen åskådning så väl af det felaktiga, som af det goda. Allt detta kunde åstadkommas blott genom ett Seminarium; och ett sådant blef genom Akademiens i Åbo då varande förträfflige Kanslers, Hans Ex. Grefve C.A. Wachtmeisters välvilja och nit, efter den plan, Herr Biskopen i samråd med andra insigtsfulla män uppgifvit, bragt till verkställighet; hvarefter dylika inrättningar skedde äfven i Upsala och Lund. Afsigten dervid var visserligen icke, att för den praktiska öfningen uppoffra de theoretiska studierna, och befrämja den ytlighet, som var tidens llmänna fel. Tvertom skulle fordringarne både af språklärdom och af philosophisk underbyggnad ökas och skärpas. Men så länge bristen på Prestämnen gjorde ett visst öfverseende till ett oundvikligt ondt, borde de, som skulle framträda såsom lärare inför Guds församling, om de saknade en djup lärdom; åtminstone i sjelfva embetets utöfning, äga någon färdighet och urskiljning.

Den nya inrättningens första framgång skulle naturligtvis mycket bero på den man, som ställdes i spetsen för densamma; och som _Choræus_ vid samma tid genom sina predikningar vunnit stort bifall i Stockholm, och redan i Åbo var känd både för kunskaper och för talegåfva: så blef han, ibland andra, uppmuntrad att söka den Theologie Profession, hvarmed styrelsen af Seminarium skulle förenas.

Han sjelf, ehuru lycklig på Carlberg, frestades af kärleken till sin fosterbygd, och af hoppet att der kunna uträtta något godt; men oroades genast af den tanken att stå i vägen för andra sökande af större akademisk förtjenst. Likväl, då all anledning var till den förmodan, att vid denna nya syslas besättande allt afseende på personer, äfven hvad deras för öfrigt ostridiga rätt angick, skulle uteslutas: så tyckte han sig utan förebråelse kunna lemna sitt öde i deras händer, om hvilkas allvarliga och oväldiga nit för saken allena han var fullkomligen öfvertygad. Men så nöjd han skulle varit, att se en medtäflare, hvars företräde i ålder, tjenstår och lärdom han gerna erkände, och för hvars karakter han yttrade och hyste all aktning, sig föredragen: så smärtsam var för honom den föreställningen, att hans befordran, som ansågs otvifvelaktig, skulle åtföljas af missnöje och söndring inom det verk, der han skulle inträda. Denna föreställning, hvartill han både vid sin resa till Åbo och vid förslagets upprättande funnit någon anledning, ehuru den mycket förstorades af hans lättrörda sinne, oroade honom under hans sjukdom; och om hans själs ömtålighet mycket härrörde af hans helsas svaghet, så verkade den likväl tillbaka på hans kropps förstöring.

Redan i Februari månad 1806 kände han sjelf, att han bar döden inom sig, ehuru han ej förklarade sig deröfver ens för sin maka. Efteråt erinrade hon sig likväl, att han fyra månader för sin död sagt henne: "Jag har haft tre svåra nätter; men nu är jag lugn: ske Herrans vilje!" Ifrån det ögonblicket lefde han ej mer för verlden. Allt som förut smickrat eller förtrutit honom, väckt hans hopp eller saknad, rörde honom ej mera. Endast dem, han älskade, omfattade han ännu med en stilla ömhet. Förut orolig vid den minsta kroppsliga smärta, bar han nu med tålamod de största plågor. Till sista stunden bibehöll hans själ sin eld och kraft. Mellan det han liksom räknade sina steg till grafven vid den rörelse, han i sitt rum tog, der hans cirklat kring golfvet blefvo, såsom han sjelf anmärkte, dag från dag allt mindre och färre, skref han flere skaldestycken af religiöst innehåll, af hvilka likväl endast det, som slutar denna samling, hann utföras. De sista raderna af hans hand voro dessa:

Så lång är dagen ej, att aftonen ej nalkas, Och aftonen ger lugn, och bådar nattens frid. Du trötte vandringsman! din heta törst skall svalkas: Du källan finna skall uti behaglig tid.

På sjelfva sin dödsdag höll han, sittande i sin säng, utan tvifvel i den inbillning, att han stod på predikstolen, med upphöjd röst en kort predikan om en christelig död. Flera närvarande vittnen intyga, att de aldrig hört någon ting mera rörande, och uppbyggligt; men äfven ett mindre fullkomligt tal måste i en sådan belägenhet smälta det mest hårda hjerta. Sedan han slutat, lade han sig ned liksom för att dö, och låg en stund alldeles orörlig. Dock väcktes han ännu på några timmar till känsla af sitt kroppsliga lif, innan han drog sista andedraget. Han afsomnade den 5 Junii 1806 i en ålder af 32 och ett fjerdedels år.

Hans äktenskap hade varat endast ett år och fyra månader; och den son, han lemnade efter sig, följde honom snart i grafven.

Till det rörande af detta dödsfall bidrog äfven hans makas öde, som nu var andra gången enka i en ålder af några och tjugo år. Om hans likfärd, som skedde genom Carlbergs trädgård till Solna kyrka, skref en närvarande vän till en frånvarande, ibland annat, detta: "De dystra alleerna, den mörka skogen, den efter regn och åska ännu mulna himmelen, allt sammanstämde med den känsla, som uppfyllde våra hjertan. Knapt var liket nedlagdt i jorden, innan himmelen klarnade, solen sken fram och den skönaste afton följde: en tvåfaldig bild af menniskolifvet, antingen man tänker på det ljus, som för den döde uppgår ur griften, eller på sorgens flyktighet hos de efterlefvande."

Flere skalder hedrade hans stoft med blommor, som ej förvisna; och på hans graf i Solna kyrkogård läto hans vänner lägga en ohuggen gråsten med endast denna påskrift: _Choræus_. Man har funnit denna minnesvård förmäten. Utan tvifvel skulle den passa äfven för ett snille af första rangen eller för en stor man: den vore då sublim. Nu är den blygsam, liksom dess föremål, och begär ej uppmärksamhet af andra, än dem, hvilkas hjertan _Choræus_ i sin lifstid, antingen som vän, efter predikant, eller skald intagit, och som önska ett svar uppå hans egen fråga:

Hvar är min graf, hvar är det mörka tjellet, Der jag skall ensam bo?

TILL CHORÆUS.[3]

Striden var så olik. Himlen vann Stark som _Theseus_, vänskapen, som han, Hämtar älsklingen förgäfves åter Ur den tysta långa nattens famn; Fåfängt, spanande hans kära hamn, Klappar hon på dödens port och gråter.

O! hvi blef ett nyttigt lif så kort! Med hvar ädel dödlig, som går bort, Flyttar sig en stjerna från hans bygder, Bryts en dam mot tidernas förderf, Släcks ett hopp för mensklighetens värf, Undanrycks ett stöd från unga dygder.

Religionens lärare, hur väl Gick du vägen rakt till hörarnas själ, Utan irrsteg kring en molnklädd mening! Himlens sanning och förnuftets röst, Öfver dina läppar, från ditt bröst, fällde fram med känslan i förening.

Och din milda lyra, hur hon böd Andakt och beundran! Hur hon ljöd Skaparns, hjeltarnes och dygdens ära! Tidigt dogo tonerne hon gaf, Och, vid blicken på din egen graf, Kanske såg du henne ej så nära.

Sällheten du stegvis skulle nå Och, lik vandrarn uppför berget, gå Genom dess afsättningar till spetsen; Först bland oss du skulle lycklig bli, Vinna än en grad hos din _Sofi_, Och den högsta uti englakretsen.

Du är borta, -- jag på stranden står; Äfven jag skall helga dig en tår, Äfven jag min röst i chören blanda. Så, när Guds Profet försvann i skyn, Stod _Elisa_ qvar med häpen syn, Bedjande om hälften af hans anda.

W.

VID CHORÆI GRAF.[4]

Multis ille bonis flebilis occidit.

_Horat._

Träffad af en Nordisk sommarflägt, En Hesperisk blomma tidigt faller; Och behagens ljusa morgondrägt, Multnar innom griftens mulna galler.

Jordens drömda sällhet, snillets pris, Friden, hemguden och framtidshoppet -- O! de flydde -- O! så flyr den is, Som en vårflod våldsamt drar i loppet.

O! de flydde. Ja, på tidens sand Bygg din lycka, grunda dina öden; Vinka glädjen: -- till ett annat land Vinkar dig, vid glimt af lian, döden;

Obeveklig med sin jernhand slår Herjaren palats och tjell till jorden, Snillets son minuter andas får, När den tanklöse är grånad vorden.

Fåfäng klagan! Fader! oss förlåt Hjertats suck och saknans qvalda stämma, Lär i sorgens stund oss le deråt, Mildra känslan, och dess uttryck hämma.

Lär oss gissa till en högre lag Och ett sammanhang af bättre öden; Lär oss tro, att lifvets sista dag Är ej den, vi falle ros för döden;

Att det nyttiga vi tänkt och gjort Ej med oss i griftens moln försvinner: Att det godas minne, ljust och stort, Öks, likt bäcken som i hafvet rinner;

Att förtjensten, olönt eller lönt, Ej med timmans skiften slutar banan: Att allt ädelt, gagnande och skönt Opp till evigheten medför vanan;

Att den tolk, som dygdens budord gaf, Rena, vigtiga och tröstligt ljufva, Icke stängdes i en ödslig graf, Men flög opp med en symbolisk dufva;

Att de Hymner, en Davidisk Bard Ärnade till stöd åt Religionen, Skola, med en röst, på jorden spard, Heligt ljuda invid Gudathronen;

Att den suck, som genom öknen flyr Från en Makas hjerta, obesvarad, Hörs af Den, som tingens öden styr, Och bland Himlens minnen blir bevarad;

Att de spädas vårdare och far Skyddar arfvingen af namnets heder, Och på jorden än en engel har, Som, lik _Fant_, den faderlöse leder.

Att om vänskapen med eldad bön Icke vann den älskades förskoning, Har hon dock af minnets frid en lön, Och i hoppets rymder en försoning.

Hvila, stoft! i jordens modersfamn, Tag Odödlighet! ditt lån tillbaka. Vårda, Tacksamhet! Apostelns namn. Stanna, Vänskap! att vid urnan vaka.

Och du yngling! nya dagars hopp För det land, som gaf dig hem och daning! Glöm ej, under mannaårens lopp, Lärarns efterdömen och förmaning.

Om du, tidigt bildad för ditt kall, Blir, som _Erhnsvärd_, länders skydd och ära, Äfven du en dag berömmas skall, Och din hugkomst skaldens val begära.

Och om då, som nu, en ovan röst Bär den armes skärf till offergärden, Skall hans uppsåt ge ditt sinne tröst, När det saknar snillets högre värden,

G.

PRIS-SKRIFTER.

1. EHRENSVÄRD.[5]

Skaldesång.

Hvem tackar hon? de hjeltars mod Som, när de lefde, hon försmädde.

_Leopold_.

Han stundar då den dag, Som läker dina sår, så många och så djupa, Som ej ser andra nederlag, Än skördar, som för lian stupa. Ja, Finland! ofta svag din lyckas telning var: Än han i drifvan dött, än lifvats opp och knoppats; Han ändtligt mognar nu ... och _Gustaf Adolfs_ dar... Se der den gyllne tid, som du så länge hoppats! Se glad dess morgonsol bestråla dina tjäll: Fortjena ditt beskydd, att vara dubbelt säll; Och, att med större glans din sällhetstafla höja, Låt då och då din blick vid dessa taflor dröja, Der minnet syns af fordna mörka år: Liksom i moln en blodig måne står.

Ja, du förgäts ej, Natt! Med förra seklet född och kring Europa gjuten, Då Kriget på dess throner satt Och Åskan förde ut besluten; Lång var du, dubbelt lång för mina fäders bygd, Och dubbelt digra moln du öfver henne tömde, Och sjelfva altaret gaf icke mer ett skygd, Och sjelfva grafvarne sitt ros förgäfves gömde. O Finland! är ditt hopp för alla tider släckt? Blott vilda norrskens bloss i hemsk och blodig drägt, Som rusa mot hvarann, kring fästets rymd du skådar; Men stjernan synes ej, som dagens ankomst bådar; Dock fatta mod! der stiger redan en Ur molnets bädd, och sprider hoppets sken.

Var helsad, _Ehrensvärd_! Det är då ödets dom, att stora själar födas; Den stund, en lutad samfundsverld Behöfver deras arm att stödas. Mörk var din barndomstid: Mordengeln trakt från trakt[6] Kring Sveriges gränsor flög och störtade dess söner, Men skonade dock dig. Det ges en högre Makt, Som genom molnen hör betryckta folkslags böner. Svik ej ett troget hopp: men vet, det störtas skall I samma ögonblick som ser ditt eget fall; Bland lågor och bland svärd, beredd att dig fördjupa[7] Tänk, att en ära fins långt öfver den att stupa; Strid icke mer: se blottad för hvart jern Din fosterbygd -- och svär att ge den värn!

Men ångra ej din ed! O! såge du förut med hvilken du skall strida! Det är förgäfves att du stred Vid Hjelten _Fredriks_ egen sida:[8] Der gällde blott ditt lif, här gäller det din dygd; Der ägde du din arm, ditt öga och din klinga; Men skall du hamna dig uppå din fosterbygd? Hvad vapen har din hand? ditt hjerta äger inga. Här pröfvas ej blott nit, här fordras ej blott mod, Men ock den vises sans, den klokes tålamod. Välan! du var den eld, som härjar och försvinner: Det ges en ädlare, som utan thordön brinner, Som, ofta glömd och ofta undanskymd, Dock sprider glans och skördar från sin rymd.

Dröj ej i mörkrets skygd! Du är ej lyckan värd, om du för faran ryser; Försakelsen är ingen dygd, Om du kan gagna då du lyser. Räds icke tadlets orm, som hväser vid din fot, Räds icke harmens pil, som ljungar mot din panna, Gå driftigt till ditt mål i trots af klippans hot, Som ställes i din väg och bjuder dig att stanna: Gå, likt ett åskmoln, fram, i trots af lyckans vind, Och se blott målets gagn, för vägens mödor blind, Och gif åt dina barn en misskänd dygd att ärfva; Det är en sådd för några dar forstörd Men lifvad opp till hundrafaldig skörd.

Som hjelte, går du fram, Som vis, din egen kraft med andras du förenar: Så sprider cedern från sin stam En adel grupp af fasta grenar: Räck _Hermanson_[9] din hand, och svär en Romersk tro, Nej! svär en Gothisk tro, ty hon blott ej bedrager, Att offra dagens fröjd och sjelfva nattens ro För vinsten af en dygd, ej endast af en lager. Ställ hvarje sann förtjenst, försigtig eller djerf, Ur skuggan dragen fram, i ljuset af ditt värf, Och upphöj andras namn, att, vid din egen sida, Som sällskapsstjernor stå, och glans kring Sverige sprida; Se fästets rymd! -- Så vidsträckt minnets är -- Man skymmes ej, man tränges icke der,[10]

Stort är ditt företag, Långt bort står banans gräns, hvars irrgång du beträder. Förlorad evigt är den dag, Hvars afton ingen framgång gläder, Hvad kaos för min syn af klippor och af skär, Mot hvilka böljan slår, kring hvilka stormen hviner! Dock sväfvar ej en slägt af samma anda der, Som kallade en verld ur ödsliga ruiner. Medborgeliga dygd! hur mäktig är din hand! Hon reser opp ett Rom uppå en öde strand, Hon rödjer öknen bort, hon bergen undanvältar, Gör hjelten till en Gud, och qvinnorna till hjeltar; Och redan står med murar, torn och torg Ditt storverk der! -- Var helsadt Sveaborg!