Part 12

Jag henne nalkas ser den dystra Helgedom Så stor af Kungars stoft, och konstens ålderdom; Men störst utaf det bud, bland grafchor höres skalla: En Gud, en rättvis Gud skall dömma eder alla. Förgäfves Templets dörr är vid dess ankomst stängd Af falska nitets hop, af tanklöshetens mängd; Förgäfves ropar man: hon störtat jordens Throner, Hon Templen störta skall och alla Religioner. Af Tredje Gustafs hand se dörren öppnad är, Och hon till altaret sin skona fackla bär. Men nu vid denna glans, och denna spridda dager Af villor hvilken här från templet flygten tager! De hade lägrat sig i skygd af dessa hvalf, Der natten dubbelt mörk och dagen blott är half, Och der i glättig ro de mörkrets Förste apat Och sig med skicklighet till ljusens änglar skapat, Och så i seklers mängd med denna sköna drägt En dårad menighet till helig undran väckt: Men nu vid första skymt af sanningens Gudinna De skimra än en gång, och evigt sen försvinna, Förskräcka ej, dygdens vän -- om du behofver tröst, "Så gack till altaret och hör dess ömma röst. Må en gång menniskor mitt sanna värde känna! Nej, icke kommer jag att edra Tempel bränna, Att sköfla någon Stat, att störta någon Thron, Att röfva ifrån Er en älskad Religion. Jag är ej en Barbar som roar mig att rycka Från uslingen hans staf, från krymplingen hans krycka, Från millioner bröst det glada hoppets grund, Som gläder lifvets dag, som tröstar dödens stund. Den Gud, som skyddar er, som vårdat edra fäder, Som med ett ögnakast millioner verldar gläder, Som hviskar i hvart blad: jag älskar menniskan; Han leder mina fjät, min fackla tände han. Jag älskar eder tro, jag detta Tempel vördar: Det är ett helgadt rum af dygdens glada skördar, Af svurna eders helgd, af gifna löftens tro, Af vilsefördas ljus, af sorgsnas samvetsro. Och icke kommer jag att kullslå denna boning, Som ljuder dygdens lön, och syndernas försoning, Jag vördar detta kors! Han som dess börda bar, Han höll min fackla fram i verldens mörka dar: Men för ett svagsynt folk, som sanningen förföljde, Han visligt hennes sken med molnets slöja höljde; Och han, hvars hjerta var, som solens stråle rent, Ett kors hans ära blef, han som en thron förtjent. I frid, i ostörd frid, de ädla rökverk brinne! Som tändas på hans grift, som helgas åt hans minne. Olyckelig är den, som till hans grafvård går, Och gjuter ingen suck och faller ingen tår: Förbannad vare du! som fräck och grym försmäder Den tro, den ömma tro som tröstat dina fäder, Som trösta skall ännu få mången dygdens vän, Och när hans öga sluts, upplåta himmelen. Ve! dig olycklige, i lifvets sista timma, Om hoppets stjerna dör uti förtviflans dimma, Och endast hämdens blixt med fasa lyser opp En dyster framtids rymd, en lastfull lefnads lopp! Församlens Christne här, att åt hans minne gärda De offer och det lof, hans dygder voro värda! Att låta hämdens moln, i tårar smälta bort, Att trösta lifvets dag så vansklig och så kort Med denna höga tro: att molnens bäddar gömma En mild och rättvis Gud, som ingen dygd skall glömma, En stor och vis Monark, som verldens spira för, En vän som aldrig svek, en far som aldrig dör: Men glömmen icke bort, att han som dog för eder Han dog för eder dygd, han dog för edra seder; Hans lefnad är ett mål, och minnet af hans död, Det är ert hjertas tröst, det är er svaghets stöd; Men ej en veklig bädd, der glömsk af himlens lagar Och glömsk af jordens väl, man njuter sina dagar, Man slumrar bort sin tid i maklighet och ro, Och glömmer dygdens bud, förtjust uti sin tro. Odödelige man, som lifvar detta Tempel, Var ej ditt stora mål, att genom ditt exempel Vägleda menniskan till denna högre pligt: Att trygg vid himlens fall, och trygg vid jordens svigt Mot evighetens mål ett renadt hjerta höja Och blott för verldens Gud sitt knä till dyrkan böja!"

Så ädel är dess röst, så heligt är dess kall: Blott sanningens triumph, och gamla villors fall, Blott denna Helgedom, som tröstar lifvets stunder Från sanden flyttad opp på klippans fasta grunder, Blott, mensklighetens rätt i lagarnas försvar Och folket, ömma barn, Regenten -- lycklig far: Se der, hvad hon har gjort, se der, hvad hon skall göra, Se der, på hvilket sätt hon verlden skall förstöra!

Det var ej hennes kall att tända detta folk, Som upprest bål på bål, som slipat dolk på dolk, Som djerfts mot sin Regent en blodig bila hvässa, Ryckt spirart ur hans hand, ryckt kronan från hans hjessa, Släckt hämdens grymma bloss uti hans makas blod, Och störtat _Ludvigs_ Thron och _Henriks_ ärestod. Nej icke var det hon, det var en afgrunds anda, Som visste granna namn med låga illgrep blanda, Som for från stad till stad med blosset i sin hand, Och tände innan kort en allmän härjnings brand. Lik denna grymma eld, som i en skogspark rasar, För hvilken djuren fly, och menskligheten fasar: Nyss skymtade en blixt, och genast den försvann, Men ekens stolta lopp af honom tändes an: Än några ögnablick! och tusen flammar brinna, Och tusen skatter der i rök och dam försvinna. Än några ögnablick och parken antänd är; Och der en himmel log, en afgrund brinner der. Och nu med raseri den grymma eldens lågor Sig störta på hvaran likt Oceanens vågor, Och nu af granars brak, och nu af ekars fall Ge höga bergen der! ett ödsligt återskall: Och nu med blixtens fart på nordanstormens vingar En här af tända bloss långt öfver elfven svingar, Och det, som icke trött af fartens mödor dör, Åt andra trakters folk en gruslig varning för.

Så brinner icke hon, om ner från himlen sändes: Af solens rena ljus dess sköna fackla tändes, Som detta ljusa klot, hon gläder våra dar; Men också liksom det, hon sina skiften har. Hon har sitt Zenith der, till hvilket hon skall stiga Och sina tjocka moln, mot dem hon måste kriga; Hon har också en stund, då hennes fackla släcks, En stund, då dubbelt skön hon opp ur böljan väcks.

Ja, äfven Sverige skall likt andra folkslag gå I odling steg för steg och ändtlig spetsen nå. Så höres ödets dom kring jordens rymder skalla: Känn menniska din lott att stiga eller falla. Den väg, som till ditt mål igenom öknen bär, Med tistlar är beströdd, af branter farlig är: Du hinner till en höjd och under bördan stupar, Och straxt med vådlig fart i dälden dig fördjupar, Du ser med tårfull blick din öfvergifna högd, Och straxt en annan brant tätt vid din fot är röjd. Det fins ett annat land, der glädjens källa flyter, Och släta blomslerfält i stillhet genombryter: Der vandra de i ro och le åt lifvets gråt, Åt fordna plågors tyngd, åt nöjets toma ståt.

Hvart förde mig min sång? Är någon som förlåter, En annan tår i dag än den, som glädjen gråter? Jag ville fly en röst som länge mig förföljt; Men fåfängt tanken sig från verldens buller döljt; Förgäfves! -- äfven än hon ljuder i mitt öra, Och hotar att mitt lugn, och dagens fröjd förstöra. Hvad båtar, ljuder hon, oss snillets gudamakt, Som släpar i sitt fjät blott yppighet och prakt? Hvad båtar, ljuder hon, att ljusets fackla glöder, Och lyser opp den verld, hon härjar och föröder? Hvad! -- håll förmätna röst! du redan länge nog Den vises nit försmädt, den svages själ bedrog. Af en och annan ört, hvars knopp förgiftet gömmer Du hård och orättvis till Solens värde dömmer: Och mins ej lundens prakt, ej tusen åkerfält Som pryda jordens krets, och göra lifvet sällt. Hur svår den sanning är att yppigheten föder Så mången farlig last, så mången dygd föröder! Ja, huru mången ros fördrar blott däldens skygd, Och dör, i dagen ställd? -- så växer mången dygd. Men tål ej cedern ljus? mon ekarne ej trifvas På kullens höga spets och opp mot stjernan drifvas? Hur mången vacker dygd som förr ej varit känd, Har verlden icke sett af ljusets stråle tänd? Skall ej ett upplyst folk sin sedolära rena, Och dygdernas behag med sanningens förena? Hvad! skall det för sin fot se denna djupa graf, Som yppigheten prydt, och icke vika af, Och ej med glädje gå den vise Kung i fjätet, Som blott med redbar dygd vet pryda Majestätet.

Ja, denna tid har flytt, då hela menskligheten Med häpet öga såg den skridande kometen, Och trodde att den prakt, som i hans fotspår brann, Af himlen var bestämd att tända jorden an. Den vise från sitt torn med tjusning honom skådar, Och vet, att denna glans ej någon storm bebådar, Och vet, att äfven den, som hvarje stjerna där! Ett mattadt återsken från himla thronen är. O! frukten icke då, att denna glans, som följer Med ljusets majestät, de grymma viggar döljer, Som krossa denna verld, der dygden spiran för, Och tolkar från sin thron, hur menskan handla bör: Hon är, som sanningen, af samme Gud en gnista, Som förr befalla skall, att himlens fästen brista, Att stjernan störtar sig och krossas i sitt fall, Än sanning ifrån dygd hans finger skilja skall. O! skuggor af de män, som hedrat Svenska jorden, Om någon gång er dygd af oss är bortglömd vorden, Om någon gång J sett från eder sälla verld Vår granna fattigdom, vår vanskeliga flärd, Sett edra barnabarn, förgätne utaf eder Mot yppighet och prakt bortbyta enkla seder, Bortbyta redbar dygd mot tusen prydda fel, Och stora gerningar mot sköna skådespel: Förlåten oss ändå, och tröttnen ej att ömma För dessa bygders väl, som eder aska gömma, Som se med tårfull blick i dag mot himmelen, Och minnas eder dygd och återkalla den: O! tröttnen, tröttnen ej, att för vår sällhet vaka, Och bedjen verldens Gud, att sända oss tillbaka Med ljusets ädla skatt också den sanna dygd, Som fordom bofast var i Manhems trogna bygd!

MENNISKANS BESTÄMMELSE.

"Jag ser en varelse för högre öden buren, Till sinlighetens frö beslägtad med naturen; Till hoppets föremål, till tankens rena ljus Odödlighetens säd i dödlighens grus."

_Leopold_.