Part 1

MICHAËL CHORÆI SAMLADE SKALDESTYCKEN

Af

Michael Choraeus

Örebro, Tryckt hos N. M. Lindh, 1815.

INNEHÅLL:

Utgifvarens Företal (af F. M. Franzén). Författarens Lefverne. Till Choræus (dikt). Vid Choræi graf (dikt).

PRIS-SKRIFTER.

1. Ehrensvärd. 2. Yppigheten. 3. Trollhättan.

LÄRODIKTER.

4. Menniskans värde. 5. Sällheten. 6. Den dygdiges hopp. 7. Den stilla Dygden. 8. Tviflan och Tro. 9. Oskuldens hämd.

ELEGIER.

10. Åskan. 11. Till mina Barndomsvänner. 12. En tanke på min egen graf. 13. Det åldriga Templet. 14. En suck från Altaret.

BLANDADE DIKTER.

15. Blygsamheten. 16. Minnet och Hoppet. 17. Enkans Visa. 18. Den högtidliga förlofningen. 19. Vid lilla Ludvigs graf. 20. Ord till en Finsk melodi. 21. Idyll. 22. Sommarnatten. 23. Afsked af Runsala. 24. Gubben till Ungdomen. 25. Mitt tycke. 26. Barnsligheten. 27. Trösten. 28. Oskulden. 29. En blick mot framtiden. 30. Bortresan. 31. Första Maj. 32. En munter Gubbes dryckessång. 33. Förvandling. 34. Lilla Calle. 35. Visiten. 36. Till min sjuttonåriga Kusin. 37. Sång till en ung Flicka vid hennes mors död. 38. En hälsning ifrån Jockis. 39. Sång forfattad på ett Åkerfält. 40. Ederna. 41. Ynglingen. 42. Till den sjuke Mæcenas. 43. Den botfärdige. 44. Till Leuconoe. 45. Till en Moders skugga. 46. De tre åldrarne. 47. Vid Fru Fants graf. 48. Till Fru Grefvinnan Cronstedt. 49. Skaldebref Till Prof. Tengström. 50. Af en Mor till sin Dotter. 51. Eva Loffman. 52. Vid Baron Beckfriis's Graf. 53. vid en Graf. 54. Krigsförklaring mot Herr Grefve C. 55. Bref Till Fru V. 56. Sång till Herr Lektor Moberg. 57. Julklapp till min Sophi. 58. På en Taskbok. 59. Lilla Hedda till sin Pappa. 60. Sång till min lyckliga Vän. 61. På en afleden makas porträtt. 62. Skål. 63. Till Fröken X. 64. I anledning af en inskrift på en bild af Fru L.. 65. Ett barns sång. 66. Babels torn. 67. En liten läxa till Aspasi. 68. Andra priset. 69. Man försäger sig lätt i hettan. 70. Rosen, Fjäriln och Biet. 71. Stickelbärsbusken. 72. Blommor till de Sköna. 73. Fastlagsris. 74. Inpromptuer. 75. Flugan och Ljuset. 76. Claras Canariefågel.

Psalmer i Gamla Svenska Psalmboken, omarbetade.

Nro 84. Nro 95. Nro 106. Nro 143. Nro 144. Nro 184. Nro 229. Nro 231. Nro 241. Nro 245. Nro 255. Nro 263. Nro 264. Nro 274. Nro 288. Nro 291. Nro 299. Nro 316. Nro 330. Nro 387. Nro 396.

Fragmenter och ofulländade Stycken.

Stycken af ett Tal den 29 Nov. 1799. Menniskans bestämmelse. Sång öfver Konung Gustaf III. Andakts-Poem.

UTGIFVARENS FÖRETAL.

Otta och ett halft år äro förflutna, sedan Choræi död gaf anledning att vänta en upplaga af hans samlade arbeten; och sju år har man väntat den af min omsorg, efter min förbindelse med hans Enka. Också ärnade jag redan 1808 i Åbo uppfylla denna väntan, hvad hans Skaldestycken angår; men kriget, som afbröt gemenskapen emellan Sverige och Finland, betog mig tillfälle att sammanleta åtskilliga på hvardera sidan om hafvet kringspridda blad, som ej borde saknas i denna samling. Äntligen är det, genom en oväntad ledning af händelser, i nejden af Hjelmaren, som dessa till större delen Finska alster utgifvas.

Hvad deras värde angår, vore det lika fåfängt, som obehörigt af utgifvaren, att vilja förekomma läsarens omdöme. Dock må mig tillåtas en anmärkning, hvilken, om den ock ingen ting betyder i afseende på de här meddelade arbeten, som hvarken kunna eller bara bedömmas efter annat, än hvad de i sig sjelfva äro, likväl torde vara ej alldeles öfverflödig för dem, som mer granska Auktorn, än hvad han författat.

Utom det att _Choræus_ slöt sin bana nästan vid en ålder, då mången skald först begynner sin, eller åtminstone upptäcker sin rätta kallelse; måste han af sin korta lifstid använda den mesta delen får sitt stånds yrke, som, ehuru nära sammanhang det i sin grund har med poesien, dock i sin utöfning lägger ett band på den frihet, som hvarje konst fordrar: en af orsakerna, hvarföre _Choræi_ sångmö så ofta framträder såsom lärarinna, oaktadt sin naturliga fallenhet för det lekande och naiva.

"Den äkta skalden kan endast sjunga." Denna anmärkning, som jag nyligen sett, om jag rätt mins i Iduna, torde i vissa fall kunna vändas om. Mången skulle blifvit en äkta skald, om han ej gjort annat ån sjungit. Men få kunna det i vårt land, utan att göra sig olyckliga. Icke heller vore det nyttigt, om denna regel följdes af hvarje yngling, som tror sig född med en poetisk ådra. Man blir så lätt bedragen i denna inbillning, icke endast af sig sjelf, utan af andra. En annan sak är det med stora genier: de tvingas fram af en inre magt. Deras valspråk är, som _Kellgrens_: omnis in hoc sum; om de än skulle förspilla dervid hela sin timliga välfärd.

Äfven den tidepunkt, i hvilken _Choræus_ framträdde, var törhända ej den förmånligaste för utvecklingen af poetiska anlag. Flere omständigheter hade vållat, att vitterheten ej mer skattades för sin egen skull: hvaraf följde, att hennes idkare genom den moraliska, religiösa eller politiska vigten af de ämnen, de behandlade, sökte att bibehålla hennes anseende. Derigenom frambragtes väl många förträffliga stycken, som tillvunno sina författare en tvåfalldig aktning, den som man lemnar skalden eller vältalaren, och den som tillkommer medborgaren eller sedoläraren. Men någon gång hände derigenom också, att ett mått af snille och talang, som i en liten lyrisk blomstersång med fördel kunnat användas, på ett didaktist sädesfält nästan förspilldes. Om närvarande samling i något blad ger anledning att beklaga den sednare verkan af en i sig sjelf alltid berömlig åsyftning; så ger den äfven tillfälle, att gladas öfver den förra. Jag nämner blott det första stycket: Sången öfver _Ehrensvärd_.

Ett särdeles missöde har likväl, efter Författarens död, öfvergått detta hans förnämsta skaldestycke. Ämnet deri har genom tidens händelser blifvit sådant, att man endast med smärta kan läsa det, oaktadt dess beundransvärda skönhet.

Äfven öfver _Choræi_ Psalmer rådde en oblid stjerna. Ostridigt hade han till detta skaldeslag, icke blott den yttre kallelsen genom sitt stånd, utan en inre genom sin varma känsla, sitt enkla och lätta språk. Men utom det, att hans försök deri ej hunno fulländas innan hans död, hade man den tiden andra begrepp om den reform, vår gamla Psalmbok borde undergå, än man sedan fattat. Visserligen funnos då redan de ypperliga Kyrkosånger, med hvilka Doktor _Ödmann_ gjort epok i Svenska Psalm-poesien; men detta mönster gällde egentligen i afseende på nya Psalmer, och _Choræi_ bemödande åsyftade endast de gamlas förbättring. Den rätta konsten dervid var då ännu icke funnen, icke ens af hans medtäflare och vän Doktor _Wallin_, som sedermera till förtjensten af så många egna mästerstycken, tillagt den mindre lysande, men dubbelt skattbara, att på ett förundransvärdt sätt hafva räddat de flesta af de gamla. _Choraeus_ är för öfrigt ej den ende, som i detta svåra och grannlaga skaldeslag behöft tidens hjelp genom öfning och prof. Emellertid vunno hans Psalmer ett utmärkt bifall; och tjena ännu till mångas andakt: hvarföre de äfven här blifvit å nyo aftryckta; helst större delen saknas i den nya Profpsalmboken.

Men det är nu mera ej Författaren, utan Utgifvaren af denna bok, som behöfver en apologi.

Ofta villrådig i valet af de stycken, jag skulle upptaga, har jag liksom rådfrågat Författaren sjelf, och, jag tillstår det, ej blott hans smak, utan hans hjerta, som mången gång för sin välvilja uppoffrade sin ärelystnad. Likväl äro ganska många tillfällighetsverser uteslutna; och ibland de bibehållna synas mig några ej vara de minst vackra i denna samling.

_F. M. Franzén_.

FÖRFATTARENS LEFVERNE.

Man söker gerna en Författares bild framför hans skrifter: man vill se den i ansigtet, som man hör tala. Också ges det skriftställare, i synnerhet skalder, hvilkas person är nästan oskiljaktig från deras arbeten. Dels visar den sig sjelf i dem, och utgör stundom deras förnämsta behag; dels förutsätta de, för att rätt kunna skattas, att läsaren liksom lefver med auktorn.

Den skald, som i närvarande samling å nyo framträder för allmänheten, har i det ena afseendet längesedan vunnit många hjertan; och i det andra är en teckning af hans lefnads omständigheter det bästa företal för hans skrifter. De förra torde äfven i sig sjelfa ej sakna allt intresse för den, som finner nöje i betraktelsen af de oftast obetydliga, stundom besynnerliga tillfälligheter, som bidraga att afgöra en menniskas öde, och att dana dess snille och dess hjerta.

Hofpredikanten _Michaël Choræus_ var född den 15 Mars 1774.[1] Hans fader var Comministern i Christinestad _Michaël Choræus_. Hans moder hette _Hammar_. Vid detta exempel gäller ej Linnés idé, att barken härrör af fadren och kärnan af modren. _Choræus_ hade ärft det inre endast af sin fader, som var en man af utmärkt hufvud, ej utan studier, och ryktbar för den gåfvan att oberedd kunna i predikstolen, med en sann ingifvelse, väl utföra sitt ämne. Ett för tidigt giftermål hade bragt honom i en bekymmersam belägenhet. Pastorsadjunkt nu i Vörå, nu i Vasa, nu i Solf, nådde han ändtligen högden af sin lycka, då han i Christinestad fick åtminstone en stadig boning. Sonen, som var född på det första stället, hade således redan i späda åren det ödet att ofta flytta; och man kan säga om honom, att han nästan aldrig haft något egentligt hem på jorden.

Äfven så ovisst är det, till hvad nation han skall räknas. Alla de nämda orterna, ehuru belägna i Finland, bebos af en Svensk koloni, som i språk och seder fullkomligen skiljer sig från Finnarne, ehuru det ena folket bor tätt invid, stundom midt ibland det andra. Också vilja de Svenske bönderne ej kallas Finnar, ehuru deras Finske grannar, som kunna räknas till de mest hyfsade af sin nation, lika mycket sätta sig öfver dem, och om de öfverträffas i liflighet, umgängsamhet och vänlighet, deremot tillegna sig företräde i stadigt allvar och lugn rådighet. I anseende till språket var _Choræus_ blott Svensk, kanske äfven till lynnet; men till sin härkomst var han förmodligen en blandning, såsom de fleste af ståndspersoner, hos hvilka denna skilnad, äfven af andra skäl, är mindre märkbar. För öfrigt var det för honom lika, om han ansågs för Svensk eller Finne. Han öfverlefde ej den tidepunkt, då man med bestörtning blef varse, att det var ett haf emellan Sverige och Finland.

Också hade Försynen delat hans lefnad och hans lycka mellan begge stränderna af Östersjön. En besynnerlig skickelse förde honom redan i yngre åren till Sverige för att der uppfostras.

Hans fader, då han kände sig nära döden, kallade honom till sin sotsäng, och sade: "Jag dör, och lemnar din mor med dig och dina syskon i fattigdom. Vår Herre har gifvit dig goda anlag; men jag ser ingen utväg till din uppfostran på din hemort. Res till Sverige: sök opp Domprosten _Fant_ i Westerås, och säg att en döende fader skickat dig till honom, och att din farmor hetat _Fant_."

På detta patriarkaliska vis blef den unge _Choræus_ skickad ut i verlden. Men för att komma till Westerås, behöfde han en liten respenning. Någre Handlande i Christinestad sammansköto den, och skänkte honom kläder. Så kom han till Stockholm, utan ledsagare och utan rekommendationsbref.

Af de många slags förförelser, för hvilka en yngling är blottställd i hufvudstaden, mötte honom en, som ej synes farlig, men som var nära att göra honom olycklig för all sin tid, åtminstone föra honom på en helt annan väg än den, dit han var ärnad. De förledande varelser, af hvilka den stackars gossen, som aldrig förut sett något sådant, lät dåra sig till den grad, att han på dem förstörde hela sin kassa, voro -- körsbär och päron. Sedan han ätit opp de sista han köpt, och ej mer kunde köpa något enda, öppnades först hans ögon: och han fann sig ensam i en fremmande verld, utan husrum, utan mat, utan penningar. Det fartyg, på hvilket han kommit, var försvunnit från skeppsbron, och intet Westerås-fartyg fann han, som kunde emottaga honom med sitt lilla bylte. Af de många ansigten, som mötte honom, kände han icke ett enda; och ingen brydde sig om honom det minsta, om icke kan hända en eller annan smålog åt den lilla sällsamt klädda figuren från landet. Så gick han hela dagen, och glömde till slut all den öfriga sorgen för hungern. Dock kunde han ännu icke förmå sig att begära allmosa, då han blef varse ett par gossar, som fingo penningar af en Officer. Han underrättade sig om orsaken, och fick höra, att de togo värfning. I hast beslöt han att följa deras exempel, och lät inskrifva sig, som skeppsgosse på ett krigsfartyg, som med det första skulle afgå till Sveaborg. Detta hände år 1790, och Freden i Verelä lär då ännu icke varit sluten, åtminstone ej kungjord. I alla fall såg det på fartyget ganska krigiskt ut.

I ett ögonblick var hela hans utsigt förändrad. Gymnasium, akademi, magisterkrans med mera dylikt, som vid namnet _Fant_ fäst sig i hans håg, voro försvunna. I deras ställe stod nu, vid namnet Sveaborg, allt hvad förskräckligt är, för hans inbillning. Dock kom ej ångern, innan han ätit sig mätt: sedan först tänkte han efter, huru han sålt sig sjelf för en måltid, och gret som Esau; ty äfven sin faders välsignelse tyckte han sig hafva förlorat. Officern, som hade värft honom, blef varse hans ängslan, och underrättade sig om alla hans omständigheter. Gif dig tillfreds, min gosse, sade han; du skall få behålla din svarta rock. (Han bar ännu sorgdrägt efter sin far.) "Blif prest: dertill passar du bättre, än till knekt. Res till Westerås, och kom hädanefter bättre ihåg, hvad din far sagt dig på sin sotsäng." Med dessa ord gaf han honom sitt afsked, lät honom behålla värfningspenningarna såsom en skänk, och skaffade honom rum på ett Westerås-fartyg. Mer än en gång hörde jag _Choræus_ med rörelse beklaga, att han aldrig sedermera råkat denne hederlige man, hvars bild stod alltid liflig och klar i hans tacksamma hjerta, ehuru han med sin ålders lättsinnighet skilts ifrån honom, utan att ens ftåga efter hans namn.

Vid ankomsten till Westerås var det första han gjorde, ej att gå till Domprosten, utan att klifva opp i Domkyrkotornet. Ensam, som han der stod, mellan himmel och jord, dit kastad öfver haf och sjö, långt ifrån sitt hem och sin slägt, okänd af alla, i den stad och det land, han såg under sig, med ingen annan tillflykt än ett fremmande hus, der hans namn aldrig varit nämdt, med ingen annan grund till sin väntan att der blifva emottagen, än en döende faders önskan, borde han finna sin belägenhet bekymmersam, och bäfva för det ögonblick, som snart skulle afgöra hans öde. Men den sorglösa ynglingens själ var sysselsatt endast med det höga, henne upplyftande tornet, och med den vidsträckta utsigten af hans nya fosterbygd: så ansåg han orten genast; ty att han, på sin faders ord, ej skulle af Domprosten med öppna armar emottagas, föll honom aldrig in, att tvifla.

Äntligen steg han ned till jorden igen, och sökte opp Domprostegården. Doktor _Fant_ hade fremmande hos sig, då hos honom anmältes en liten svartklädd Finnpojke. Han gick ut, och kom in efter en stund med _Choræus_ vid handen, och visade halft leende, halft brydd, åt sitt sällskap det oförmodade testamente, han fått ifrån Finland.

Domprosten _Fant_ var af det gammaldagsfolk, som röres af slägtkärlek; och ehuru mycket aflägsen, och för honom oväntad, skyldskapen var, erkände han den likväl, Slägten _Fant_ i Sverige härstammar i sjelfva verket ifrån Österbotten. Dessutom kunde hans kända godhjertenhet ej förskjuta den värnlöse fremlingen; och hans frus välgörandetankesätt styrkte honom i det beslut, att anse sig bunden af ett blödande fadershjertas sista suck, såsom af en pligt, och att emottaga den faderlöse, såsom af Försynens hand.

Gossen sjelf intog snart genom sin qvickhet och sina öfriga goda egenskaper begge sina fosterföräldrar. Upptagen som barn i huset, njöt han i sju års tid deras ömma och frikostiga omsorg, som följde honom från gymnasium i Westerås till akademien i Upsala, der han redan 1792 blef inskrifven. Den korta tid af blott tvenne år, som han förblef vid det förra lärosätet, förutsätter icke endast en ovanlig lärgirighet och fattningsgåfva, utan äfven en redan i Finland vunnen öfning i de gamla språken, hvarvid hans fader sjelf måste handledt honom; ty vid pedagogien i Christinestad kunde han ej lära annat, än det som hör till en folkskola.

Doktor _Fant_ gjorde ej ett halfverk. Han öfvergaf ej sin fosterson, innan hans uppfostran var fullkomnad. De skiljdes först 1797, då _Choræus_ på hans bekostnad tagit magistergraden.

Nu lemnad åt sin egen omtanke, sökte han sin utkomst såsom Lärare i enskilta hus, och kom dervid i en ny skola, som i början bittert nog lät honom känna sin aga.

Domprosten _Fant_, sjelf glädtig och eldig, hade ej qväft _Choræi_ naturliga qvickhet; och Domprostinnans visa godhet hade emot dess alltför fria utbrott sökt en motvigt endast i hans egen godhjertenhet. Emedlertid fick han tidigt en vana att sticka omkring sig med små infall, som hos den värnlöse halfvilde gossen från Finland hade ett eget behag, men hos den från Upsala komne ynglingen ofta misstyddes, och stundom i sjelfva verket ej kunde annat, än misshaga. Redan vid Akademien hade han gjort sig känd, icke endast för kittslighet i umgänget, utan för verser af en förolämpande art, dem han sjelf i en mognare ålder aldrig kunde förlåta sig. Denna lust att retas hos ett ungt snille, som vill försöka sin gadd liksom sina vingar, om den ej alltid bevisar ett öfverlägset hufvud, såsom någre förmena, bevisar icke heller alltid, såsom mången föreställer sig, ett ondskefullt hjerta. _Choræi_ hjerta åtminstone var godt och oskyldigt, som ett barns.

Han var icke den enda yngling, som då han ifrån den Akademiska parnassen, der han drömer endast om guddomligheter på molnskyar, nedstiger i hvardagslifvet, med ett hemligt förakt anser alla dess föremål, ända till dess hans erfarenhet lär honom att skilja den verld, i hvilken man blott tänker, ifrån den, i hvilken man tyvärr måste lefva. Det händer mången dervid, som det hände en viss resande ungherre i en småstad. Han kom i en sal, der det dansades; men som han ej fann sällskapet sig anständigt, och tyckte sig se ett inre rum, der han hoppades finna en mera utvald cirkel, ville han skynda sig dit, och märkte ej i hastigheten, att det han ansåg för en dörr, var blott en stor spegel, som han stötte emot och slog sönder. En sådan spegel är mångens inbillning, då han träder in i verlden. Hos några är den ett verkligt trollglas, som visar dem öfverjordiska syner, och fullkomligheter som blott kunna tänkas; och när de misstaga dem för verkligheter, hafva de stundom den olyckan att stöta sönder glaset. Hos andra deremot är det blott en vanlig spegel, der de betrakta endast kopior, och dem stundom vanställda, af den hvardagsverld, i hvilken de lefva; dem de likväl ge ut för idealer; och orsaken, hvarföre de hellre se i spegeln, än rundt omkring sig, är förnämligast den, att ibland bilderna derinne, deras egen alltid står främst.

_Choræus_, utan att egentligen höra till någondera klassen, ty han var ganska öppen för det verkliga, och lemnade sig åt dess behag med en naif känsla, kom likväl, äfven han, ifrån Lärosätet med hufvudet fullt af idéer, som i den krets, der han nu inträdde, funno ingen ting motsvarande. Hans redan förut satiriska lynne bröt derföre ut på ett sätt, som stötande många omkring honom, studsade tillbaka på honom sjelf.

Det var i synnerhet hans egen fosterbygd, som i det afseendet blef hans skola. Han hade lemnat den såsom en rå gosse, och återkom efter sju år såsom en bildad yngling. Genom en naturlig förvillelse flyttade han i sin föreställning denna råhet och denna bildning ifrån sig sjelf, på landet dit han kom, och landet der han varit. Redan på fartyget, som förde honom öfver till Österbotten i sällskap med flera unga fruntimmer ifrån Jacobstad och Gamla Carleby, hade han bort finna sitt misstag; men den tagg, han fick röna hos dessa Finska rosor, verkade ännu hos honom ej annat, än att han besjöng dem i verser, som läto äfven dem känna taggen under rosen. En kraftigare varning väntade honom, sedan han var landstigen. De pannor, han i de nämnde städerna stötte emot, voro hårdare än hans; men kunde dock icke straxt göra honom varsam. Såsom ett vidunder af qvickhet och förarglighet, blef han i en hast ryktbar kring hela landet; och till slut väpnade man sig emot hans tunga med ett medel, hvaremot inga infall förslå. Småningom förändrade han sitt sätt att vara; och innan han lemnade orten, var han lika allmänt älskad, som han i början varit illa ansedd.

Vid Abo Akademi, dit han begaf sig 1799, och der han kort derefter blef Docens i Vältaligheten, förvärfvade han sig genast både sina förmäns bifall och de studerandes förtroende. Såsom tillika Informator i ett af Stadens förnämsta hus, hos Länets Höfding General-Majoren Baron Willebrand, hade han tillfälle att känna verlden på en ny sida; och hvad redan förut var bortnött af de kanter, han burit i den borgerliga krets, der han förut varit, blef nu i den högre sällskapscirkeln än mera jemnadt och glattadt. Likväl öfvergaf honom aldrig hans medfödda öppenhet i lynnet och lätthet i umgänget; och den förekommande vänlighet, hvarmed han nu mera intog alla menniskor, var så naturlig och hjertlig och afsigtslös, att man omöjligen kunde tro honom någonsin hafva varit annorlunda. Också hade han ej på det sättet förändrat sig, att han antagit ett för honom fremmande väsende: han hade endast bortlagt en ovana: en ovana, som åtföljer de bästa hufvun och hjertan, och har sin grund i det misstag, att till de yttre formerna i umgänget öfverföra den ton af sjelfständighet, som hör till det inre tankesättet.

Särskilta omständigheter af en egen art bidrogo vid denna tidepunkt, att utbilda både hans karakter och hans snille. Den utmärkta godhet, hvarmed han bemöttes af den vördnadsvärda Fru, hvars Söner han underviste, den vackra belägenheten af de landställen, Runsala och Jockis, der han till följe af denna förbindelse tillbragte sommaren; ett vänskapsfullt umgänge med ett ungt fruntimmer af förstånd, känsla och smak, som ofta vistades i samma hus, och hvars bild han tecknat på hennes graf (se poem nr. 51), förenade sig att röra de innersta strängarna af hans hjerta, och frambringa dessa harmoniska ljud, som först väckte en allmännare uppmärksamhet på hans skaldegåfva.

Det var ibland Runsalas[2] namnkunniga ekar (om icke de enda, tminstone de förnämsta i Finland), som han författade stycket Åskan (poem nr. 10) och några andra af sina mest intagande sånger. Det var på Jockis, af sin präktiga byggnad, sin vackra trädgård och sina Engelska fabriker i det sköna Tavastland utmärkta gods, som ett i sanning poetiskt lif hos honom utvecklade dessa älskvärda egenskaper, hvilka sedermera, hvar han kom, tillvunno honom allas välvilja och bifall.