Part 4

De närvarande korsade sig vid uttalandet av detta namn, och ärkebiskopen kastade en blick full av sorg på Olof.

»Nämn icke den mannens namn!» utbrast ärkebiskopen; »Gud och Sanct Erik give, att han icke stode vår herre konungen så nära. Helt visst skulle sakerna med mindre svårighet kunna redas till det bättre, om icke han vore, och om icke vår nådige herre konungen hörde med hans öron och såge med hans ögon ... Aldrig har den heliga kyrkans bannstråle varit smidd för en värdigare, än denne man!»

»Mäster Lars kansler är min vän,» svarade Olof med värma, »och hans sak är min! Glömmen det icke, nådige herre, så ringa jag än är i jämförelse med honom och eder!»

»Förivren eder icke,» genmälte ärkebiskopen fogligt, »och sägen ej ord, som I vid lugnare besinning skullen vilja hava osagda! Jag och kyrkans prelater skilja mellan eder och honom, som I kallen eder vän. Jag känner honom. Han har icke fört något gott med sig hem från Rom, vir ille gloriæ laudisque et novitatis improbe cupidus![3] Finnes väl någon, som icke känner, att rätta orsaken till hans handlingssätt är vreden över, att han gick miste om Strängnäs biskopsstol vid valet för två år sedan! Men sannerligen säger jag, den där står, må se till, att han icke faller, och högre hava de huvuden suttit, som måst böja sig för bannstrålen från S:t Peters stol!»

»I faren vill,» avbröt Olof den ivrige ärkebiskopen; »I faren mycket vill och kännen föga de bevekelsegrunder, som bestämma herr Lars kanslärs handlingar. Jag känner dem, nådige herre, och jag upprepar det, jag vill stå och falla med den mannen, ty hans sak är min, och vi stå båda under Guds beskydd.»

»Så visar det sig då,» tog ärkebiskopen till orda, »att I icke haven lagt mina ord på hjärtat, mäster Olof, de ord jag talade till eder och flere, när vi sist möttes i Upsala i höstas förlidet år? Men jag vill dock, såsom kyrkans lydige son, visa långmodighet med eder och tro det bästa. Jag har prövat och funnit dig värdig, min son, och jag har beslutat att för dig bliva vad, salig hos Gud, herr Mats Gregersson en gång var. Som jag sade, kyrkan måste skifta sina lotter efter varje sin kämpes art och krafter, och för dig är icke den undangömda, osedda platsen i de djupa leden: du skall stå på tinnarne av templet och en gång bliva bland dess översta hörnstenar.»

»Finge jag döma eder efter orden, nådige herre,» vidtog Olof, »så skulle jag hava skäl att glädja mig, ty för mina öron låter det, som om I skullen hava närmat eder mig och min mästare ... Dock är jag viss om, att de goda tankar, I nu haven fattat om mig, grunda sig på en villfarelse ...»

»Nej, nej, min son!» avbröt ärkebiskopen, »härutinnan far jag icke vill, nej, nej! Saken är ju klar, och din blick skall ej undgå att finna detsamma, som jag, och vi alla, den heliga kyrkans män. Se, å ena sidan har du att vänta kyrkans högsta straff, om du, det Gud och alla helgon förbjude, skulle vara sinnad att fortsätta på den väg, du beträtt; — å den andra sidan öppnar sig vägen självmant för din fot, din synkrets vidgas och din makt att verka skall icke hava gränser. Den svenska kyrkans högsta äreställen skola bjudas dig ... Besinna dig, min son, jag håller allt detta i min hand, den första lediga biskopsstol skall bliva din ... Säg mig, vill du ej räcka mig din hand och vandra vid min sida? Kyrkans famn står dig vidöppen, hon utsträcker sina armar efter dig ... skall du längre låta henne sörja och längta att återfinna sin förlorade son?»

»Så är det mig sagt,» började Olof efter en stunds tystnad, »att när min lärare och mästare doktor Mårten Luther stod inför kejsaren och det heliga romerska rikets kardinaler och furstar i Worms på riksdagen därstädes och man med hotelser ville skrämma honom att återtaga sina läror, så svarade han: här står jag och jag kan icke annorlunda! Vad I nu haven talat till mig, nådig herre, det synes mig innehålla både hot och löften, men mitt svar blir detsamma, som min lärares i Worms. Hotet skrämmer mig icke, löftena locka mig icke.»

Ärkebiskopen fästade med ett uttryck av både sorg och förvåning sin blick på den frimodige mannen, som så oförställt vågade förkasta och avvisa de gyllene löften, vilka blivit honom bjudna. De övriga närvarande visade tydligt, att de aldrig kunnat föreställa sig en sådan djärvhet av kättaren. Deras häpnad steg, allt medan Olof talade, men slog snart över i den mest oförtydbara ovilja.

»Besinna eder, unge man,» inföll biskop Peder; »besinnen eder och tänken något uppå, inför vem I talen!»

»Väl har jag besinnat mig,» tog åter Olof till orda; »ty icke kunnen I tro, att jag i min ringhet, utan mogen överläggning, gripit till vapen mot en makt, som är så många hundra år gammal. Men jag tjänar en högre makt, än denna kyrka, som under alla dessa år styrts av den syndfullaste bland människor, denne påve, vilken därför med fog må kallas antikrist, — jag tjänar eder och all världens herre, Gud i himmelen, vars ord betyda mer än alla människofunder! I talen om kyrkan och om mig som hennes förlorade son, ärkebiskop Johan! men I glömmen därvid, att man mera skall lyda Gud än människor.»

Det var med den levande övertygelsens värma, som Olof talade. Hela hans väsende var genomträngt av den sanning, som han här utan den ringaste skymt av människofruktan uttalade. Hans öga brann av hänförelsens eld, och det göt sig liksom ett skimmer av förklaring kring hela hans kraftfulla skepnad. Men i hans motståndares ögon växlade snabbt efter varandra känslor av ovilja, avsky och hat.

»I lönen gott med ont, mäster Olof,» sade med ett spetsigt leende dominikanerpriorn; »men det är väl, menar jag, ett huvudstycke i eder kristendom!»

Och medan han yttrade detta, korsade han sig, och hans föredöme följdes av de andra. Blott ärkebiskopen underlät att på detta sätt skydda sig mot inflytandet av den kraft, som utströmmade från kättaren. Men han lutade sig med höghet tillbaka i stolen och sammanknäppte sina händer över bröstet.

»Den kyrka, varom I talen,» fortsatte Olof, vänd till ärkebiskopen, utan att ägna någon uppmärksamhet åt de övrigas blickar och ord — »den kyrka, varom I talen, ärkebiskop Johan, är byggd av människohänder från ovan och ända till foten; hon är en vrång bild av den kristendom, som vår herre och hans apostlar predikade och som de predika genom sina ord i den heliga skrift. Se, den kyrkans tjänare vill jag vara, och ifrån den kyrkans altarrund sträcker jag mina armar till dig, ärkebiskop Johan, och till eder alla och spörjer eder till med ärkebiskopens fråga: skolen I längre låta henne förgäves vänta på att få famna en förlorad son?»

»Jag talar dessa ord,» tillade han efter ett ögonblicks uppehåll, »eftersom I själv haven velat giva detta samtal formen av ett tal mellan vänner, nådige herre; och om intet annat, så kunnen I åtminstone finna det, att I icke haven något att bjuda mäster Olof, som kan förmå honom att svika den herres tjänst, vars tro han svurit.»

Västerås-priorn stod i begrepp att åter framkasta ett stickord, men förekoms av ärkebiskopen.

»Gud bättre,» sade denne, »jag finner allt för tydligt att I icke stån att draga från vad I ansen vara rätt, ehuru det icke kan få annat namn än kätteri och lutherdom. Kommen dock ihåg, mäster Olof, att den heliga kyrkan ännu är ståndande och att hon har krafter och medel att verka för sina heliga ändamål, varom I nu icke gören eder något begrepp. Tagen det minnet med från detta vårt möte, mäster Olof. Jag har velat tala till eder förra gången i Upsala, som svenska kyrkans överhuvud, nu som en vän till sin vän; ... när vi tredje gången mötas, lärer det bliva annorlunda.»

Ärkebiskopen vinkade med handen till ett tecken, att han icke hade något vidare att säga, och Olof vände sig om för att gå. Men då steg dominikanerpriorn fram och yttrade, vänd till ärkebiskopen:

»Vördige fader, ärkebiskop Johan! Jag vänder mig till eders nåde i den heliga kyrkans namn och anklagar denne djäkne, mäster Olof, för en svår synd emot vår heliga kyrka. Han står i begrepp att emot all kyrklig lag locka en jungfru, den där dessutom är lovad till Kristi brud: han står i begrepp att locka henne till äktenskap och sålunda att med den yttersta fräckhet bringa till verklighet de hädelsens och övermodets löften, som han uttalade vid sin faders begravning i Örebro, att den tid snart skulle komma, då både påve och munkar skulle störtas och tillintetgöras.»

Olof vände sig om vid dessa ord, och en förtärande flamma ljungade ur hans stora öga.

»Kunnen I bevisa denna beskyllning?» sporde ärkebiskopen, synbarligen oangenämt träffad av priorns plötsliga uppträdande med detta ärende, som enligt hans tanke endast skulle förlänga det pinsamma sammanträffandet utan att medföra något gagn. Den offentlighet, varmed priorn gick till väga, tvang honom dock att upptaga frågan.

»Jag kan det!» svarade anklagaren.

»Och vad sägen I därtill, mäster Olof?» blev ärkebiskopens spörjsmål till denne.

»Det säger jag, nådig herre,» svarade Olof, »att i detta liksom allt annat är jag icke sinnad att lyda någon annan lag, än den Gud själv givit i sitt ord!»

»Kunnen I på samvete, vördige fader ärkebiskop,» sporde häftigt biskop Peder, »kunnen I låta denne uppenbare omstörtare av kyrkans heligaste stadgar, denne oförsynte hädare av kyrkans fäder, i frihet lämna Gråbrödraklostret? Har han icke själv fällt sin dom? Kunnen I stå till svars inför Gud och alla helgon, om I lämnen honom frihet att sprida sina fördärvliga och samhällsupplösande läror?»

Skadeglädjen lyste så bjärt ur biskopens och munkarnes ögon vid dessa ord. Olof tog ett steg tillbaka, men stannade plötsligt i en något tillbakalutad ställning, och varje muskel knöt sig, varje fiber darrade, medan blodet våldsamt strömmade genom hans ådror. En dödstystnad inträdde i det stora rummet och man hörde från tornet de sista dova ljuden av klockorna, vilka ringt själaringningen efter Peder Hansson.

Ärkebiskopens öga vilade forskande på biskop Peder. Ehuru han var yngst av de närvarande, förstod han dock bäst att lägga band på sina lidelser, och han tycktes icke tändas till någon högre grad av biskopens ord. Hans blick var blott mera skärpt, än den brukade vara. Måhända överskådade han bättre förhållandena, än de övrige; måhända insåg han bättre än de ej blott gagnlösheten, utan den verkliga faran av en kraftåtgärd gent emot konungen, rörande en man, som stod under dennes beskydd. Kanske var det ock hans medfödda svaghet och oförmåga att snabbt fatta ett djärvt beslut, som i detta ögonblick förgäves anstormades av en hos honom sällspord verksamhetslust.

Huru det var, är svårt att säga, men han yttrade med en viss betoning:

»Gå i frid, mäster Olof, och måtte Guds moder och alla helgon upplysa ditt sinne till vad som är rätt och gott.»

Dessa ord utövade ett märkligt inflytande på Olof. Även han stod färdig att uttala skarpa ord till svar på priorns och biskopens, men ärkebiskopen avväpnade honom. Elden i hans öga upplöste sig i en blick av, man kunde säga, erkänsla. Väl uppfattade han icke för ögonblicket, vad som bestämde ärkebiskopens tänke- och handlingssätt, men hans hållning var dock så upphöjd vid sidan av de övrige, att Olof ofrivilligt drogs till honom.

Med detta intryck lämnade han gråbrödernas klostersal. Nedkommen på klostergården mötte han den svartbrödramunk, som vi av priorn hörde nämnas Mårten Skytte.

»Väl mött, mäster Olof,» sade denne, »jag längtade just att träffa eder och tacka eder ...»

»Tacka mig?» gensporde Olof med en ton, som om han endast anat fiendetal inom de dystra klostermurarne.

»Jag hörde eder predikan i dag,» fortsatte munken med sin blida stämma, »och det är för den predikan, jag vill tacka eder. Sannerligen, slikt utsäde måste i sinom tid bära god frukt.»

»Menen I ärligt, så månde redan brodden sticka upp i dagen!»

»Ja väl, mäster Olof ... Mårten Skytte är redo att ställa sig vid eder sida.»

De båda männen invecklades snart i ett livligt utbyte av tankar och åsikter, och Olof kunde ej avbryta samtalet, ehuru han ivrigt längtade till sin moders hem, där Christina väntade honom. Mårten följde honom över klostergården. I portvalvet stannade de, så gingo de långsamt över bron, men på Munkbron stodo de åter länge, så att väl en timme förrann, innan Olof genom Gråmunkegränden gick upp emot Stortorget.

Klockan var då över fem.

* * * * *

Knappt hade Olof hunnit Västerlånggatan, förrän plötsligt ett oredigt sorl av en större människosamling nådde hans öra. Ljudet kom från Svartbrödraklostret och tilltog allt jämt i styrka. Olof påskyndade sina steg, och ju närmare han kom torget, desto högljuddare blev skränet.

Ur mynningen av den gata, som ledde från det nämnda klostret, utströmmade, just som Olof kom på torget, en människoskara, som under skrik och larm snart fyllde hela torget. Det var vederdöparne. Man kunde se det på de vilda, fantastiska blickarne, om man också ej lagt märke till den sönderslitna altarduk, som svängdes mitt i hopen liksom ett stridsmärke, varomkring de hade att samla sig. Men det var ej nog med denna altarduk; överallt, vart blicken föll i hopen, visade sig stycken av helgonbilder eller andra kyrkoprydnader, vilka svängdes över huvudena under det förfärligaste tjut.

Tvänne män, vilkas dräkt utvisade, att de tillhörde Upplands-allmogen, trängdes av massan åt sidan och kommo i närheten av Olof. Deras utseende vittnade om den högsta fasa och ovilja. Den ene av dem fick, just som de stannade, ögonen på Olof.

»Där står han, kättaren!» sade han; »kom, låt oss skynda ur denna fördömelsens stad ...!»

Den andre bonden såg upp på Olof. Denne hade knappt fått klart för sig, vad som var på färde, förrän han ville skynda fram mot den upprörda massan. Då fick han ett slag på axeln.

Det var bonden, för vilken han blivit utvisad såsom upphovsman till de upprörande våldsbragder, vilka av vederdöparne denna eftermiddag börjat utövas. Mannen var ett halvt huvud högre än Olof, samt stor och stark och av ett utseende, vilket lät ana mycken både djärvhet och själsnärvaro.

»I ären mäster Olof i korgen,» sade han och såg Olof fast i ögat, »och nu stånden I och glädjen eder åt det ägg, som I haven värpt. Men det säger jag eder, och mina ord äro icke skämtord, innan detta ägg blir kläckt, kunnen I spela kronan av konung Gustafs huvud.»

Den reslige bonden var häftigt upprörd, och det fattades icke mycket, att han gripit Olof i kragen, för att riktigt eftertryckligt hos honom inprägla, att harmen över den styggelse, vartill han under denna dag varit vittne, kunde bära frukter, vilka dess anstiftare aldrig anat.

»Vill icke kung Gustaf hålla de eder han svurit oss och upprätthålla ordning i sitt rike, så skola vi ännu med dalkarlarne draga ut och driva honom bort, och med dig skola vi göra början.»

Det var nästan mera, än att Olof kunde bära det, och det fordrades hela hans själsstyrka och mannakraft att icke duka under för de fientliga makter, vilka denna dag tycktes hava sammansvurit sig mot honom och av vilka den, som uppenbarade sig i den förfärliga anklagelsen att hava vållat en rörelse, vars slutliga utgång ej lät sig under ögonblickets tryckning överskåda, var den, som häftigast bet sig in i hjärtat och slet med blodig tand i hjärnans kamrar. Bondens ord öppnade med ens för honom en tavla, där han såg de gångna tidernas oro och fasor resa sig som mörka skepnader ur djupet och storma an mot Sveriges konungatron, medan å en annan sida andra vilda skepnader söndersleto det verk, som bar Gustaf Wasas namn. Kung Christian, blodskungen, Severin Norrby och Gustaf Trolle å ena sidan, samt bondeuppror under förblindade prelater och munkar å den andra, — se där den tavla, som liksom genom ett trollslag stod upprullad för Olofs själ. Och detta kunde bliva följden av ...

Där stannade hans tankegång, men i ångesten över vad han såg, kände han mera, än han klart tänkte sig, att han själv — han, som icke i rättan tid med kraft uppträtt mot dessa fridstörande svärmare, de så kallade vederdöparne — var orsaken till allt, och snart såg han icke annat än sig själv, såsom den där ensam bar skulden till fosterlandets fara, och detta vid sidan av hans samvetes vittnesbörd om hans viljas och avsikters renhet bragte honom i ögonblickets uppbrusning hart nära förtvivlan.

Ord kunde icke här tala, endast handling. Om han störtade sig in i den förvillade människomassan, om han ginge att stå ansikte emot ansikte med Melchior Rink, som visade sig mitt ibland de högljuddaste skrikarne, och med kraften av sin arm visade, att han vore en ordningens vän och kämpe, — då kunde han väl falla och dö, men han skulle ock i sin död besegla sanningen av sin lära och visa konung och folk att han icke hade något att skaffa med vederdöparnes våldsbragder. Allt detta framblixtrade meteorlikt i Olofs själ, och han ryckte sig lös från den reslige bonden, vilken med förvåning såg honom störta sig in i massan.

Ögonblicket därefter skymtade en ung flicka förbi bonden. Hon bar den högsta förskräckelse målad i sina drag, och utan att se sig om, blind för den fara, hon gick till mötes, ilade hon efter den försvinnande Olof. Omedelbart efter henne kom en gammal man framilande. Han var klädd i höga ridstövlar och inhöljd i en fotsid kappa i mörk färg samt bar svärd vid sidan. Han strök alldeles förbi bonden och några steg framför denne upphann han den unga flickan och fattade henne om livet. Men hade icke en tillfällig förtätning av människomassan här inträffat, föranledd sannolikt av Olofs framträngande, skulle gubben synbarligen icke kunnat fasthålla flickan. Likväl kunde han icke draga henne med sig tillbaka, och med hjärtslitande stämma ropade hon:

»Olof! Olof!»

De närmast stående vände sig om vid ropet, och en rörelse i motsatt riktning åstadkoms i hopen, så att denna glesnade, och man kunde på några stegs avstånd se Olof.

Den unga flickan, som tycktes vara ett rov för den yttersta förtvivlan, upprepade sitt rop, och Olof vände sig om. Den långe bonden befann sig alldeles bakom. Hans deltagande hade blivit väckt ej blott av Olofs sätt att besvara hans förebråelse, utan ännu mer av vad som sedan tilldragit sig.

Men just som Olof vände sig om vid ropet av sitt namn, träffad av rösten, som han allt för väl kände, och just som hans öga mötte Christinas — ty det var hon — slog åter den böljande människomassan en ring omkring honom, och han befann sig öga mot öga med Melchior Rink. Vid anblicken av denne man sjönk bilden av Christina tillbaka, och han var åter sig själv, och hans öga brann av en samlad kraft.

Med en ljungande vältalighet uppträdde Olof mot vederdöparen, förebrådde honom de villfarelser, som han utspred bland det okunniga och till följd därav lätt ledda folket, och uppmanade honom att vända åter från sitt våldsamma omstörtande av bestående ordning. Men det var som att predika för ett stormupprört hav. Det blev ett ögonblicks uppehåll i sorlet, massan lyssnade till vad den djärve predikanten kunde hava att säga, och de allra flesta kunde icke föreställa sig, att han skulle vända sig mot dem, utan väntade snarare, att få höra honom förena sig med deras mästare Rink och Knipperdollink, eftersom desse blott utvecklat i sina yttersta följder samma lära, som Luther och hans lärjungar predikade. Men knappt hade de hört, vad mäster Olof verkligen hade att säga, knappt hade de sett den förkrossande blick, som han slungade mot Melchior Rink och över dem alla, förrän många hundrade armar lyftades, och ett förfärligt skrik höjdes och mångdubblades genom att återstudsa från de omkringstående husen.

Melchior själv sprang fram, alldeles utom sig av tygellös harm, och höjde sin knutna hand för att med våld tysta den djärve störaren av hans och hans anhängares segerfröjd. Olof var dock vederdöparen mycket överlägsen i kroppslig styrka, och det blev honom därför ej svårt att avvärja det hotande slaget, men i det samma träffades han av en på avstånd kastad sten och föll till marken.

Vederdöparne ville kasta sig över honom, och en bland dem, den samme som på förmiddagen anfört svärmen i Storkyrkan, höjde sin väldiga knölpåk för att giva mäster Olof en minnesbeta, som han ej så lätt skulle glömma, då en väldig skepnad ställde sig framför den fallne och avvärjde så väl det tillämnade dråpslaget av knölpåken, som anstormningen av de övriga.

Sannolikt hade en blodig strid här uppstått, om icke Melchior förekommit den genom att uppmana vederdöparne att skynda till S:t Görans kapell och tacka och lova Gud för den vunna segern.

»Snart, snart,» sade han, »skola vi åter besöka denna syndens stad och fullborda vårt rensningsverk, det säger mig Guds ande!»

Och hela massan drog bort från torget och förbi Storkyrkan nedåt den öppna platsen framför slottet. Vad som bestämde Melchior till detta avtåg, är svårt att säga, men helt visst ville han förekomma en inbördes strid borgarne emellan, antingen han ännu icke ansåg sig fullt vuxen en sådan strid, eller emedan han fruktade, att så väl lutheraner som katoliker då skulle göra gemensam sak mot honom, och därigenom beröva honom alla dem bland hans anhängare, vilka trodde honom i själva verket predika Luthers lära, fast på ett kraftigare sätt och liksom mera sättande yxan till roten.

Men vid Olofs sida stod ännu den reslige bonden. Torget var tomt på folk, och ropen från den bortdragande skaran hördes på avstånd från norra stadsporten.

IV.

Christina Gyllenstjerna.

I stora salen på Stegeborgs slott befunno sig en dag i slutet av September 1524 trenne personer. Det var frampå eftermiddagen och solen höll på att sjunka i väster, men förgyllde liksom till avsked de framstående partierna av skulpturarbetena å takets ekbjälkar. Salen var i övrigt, såsom fallet var med slotten i allmänhet under medeltiden, vilka blivit uppförda för krigets och ej för vällevnadens behov, mörk, och dagern insläpptes genom jämförelsevis små fönster. Runt omkring lupo väggfasta bänkar och mitt på golvet stod ett stort ekbord.

De tre personerna sutto vid ett av fönstren, där de tjocka murarne liksom bildade ett litet rum för sig. De voro slottsherren på Stegeborg, greve Johan av Hoya och Brockenhusen, hans trolovade, fru Margareta Eriksdotter Wasa, änka efter Joachim Brahe, och fru Christina Gyllenstjerna, änka efter Sveriges siste riksföreståndare, herr Sten Svantesson Sture. Greve Johan var en man i sina bästa år, av ett ståtligt utseende och med en mjukhet och ett behag i alla sina rörelser, som gjorde honom i hög grad älskvärd. Måhända skulle man dock velat hava litet mera fasthet i hans blick och litet mera karlavulenhet i allmänhet i hans väsende.

Där han nu satt med fru Margaretas hand i sin och med blicken granskande en dyrbar ring, som Margareta bar på sitt finger, utgjorde han för betraktaren en älsklig bild av en belevad riddersman. Skämtet lekte på hans läpp, medan en mild låga brann i hans mörka öga. Även Margareta log, i det hon på skämt slog greven på handen med sin handske. Fru Christina satt med huvudet lutat mot handen och lekte med ett av de tre gyllene snören, varpå en liten väska, såsom bruket var på den tiden, hängde ned från vänstra sidan av livgördeln.

Båda dessa kvinnor voro sköna. Fru Margaretas ansikte var mera långlagt och hennes hår var ljusare än fru Christinas, men anletsdragen hos båda voro fina och ädla. Margareta var ännu helt ung, och den glättighet, som i detta ögonblick var rådande hos henne, klädde henne förträffligt. Fru Christina var äldre, dock bibehöll hon ännu hela sin ungdomliga fägring. Hon var född 1494 och således nu trettio år gammal. Kraft och snille framblickade ur hennes stora, mörkblåa öga, men hennes kind var blek, och ett drag av djupt vemod hade utpräglat sig omkring hennes läppar.