Part 16

Och morgonen därpå kallades Olof upp till konungen. Han var eld och låga. Brev hade kommit från biskop Hans med anledning av Olofs giftermål, det var en förargelse för hela landet, och man kunde icke veta, om det icke skulle hava samma frukt, som vederdöpareoroligheterna hotat att få.

Men Olof åhörde med lugn den förtörnade konungen, och när han brusat ut, framlade han klart och tydligt, såsom förr en gång för kanslärn, vad som bestämt honom att taga detta steg, och konungen lugnades jämförelsevis ganska hastigt.

»Nå väl,» sade han, »I lären få stå edert kast, mäster Olof!»

Därmed gick Olof.

Om kvällen sutto hans moder och hans hustru med sitt arbete framför spiselbrasan, och han själv läste upp för dem ett färdigt stycke av bibelöversättningen, då kraftiga steg hördes från förstugan, vilka stannade utanför dörren till det rum, där de befunno sig.

Dörren öppnades, och konungen jämte kanslärn stego in.

Vi kunna lätt föreställa oss de innevarandes förvåning och bestörtning. Själva gammalmor, som dock ansåg sin förstfödde stå så högt, förlorade alldeles huvudet, när hon såg konungen stiga över tröskeln till sin sons boning.

Konungen hälsade vänligt, klappade den darrande gumman på axeln och vände sig därefter till Olof.

»I ären en djärv stridsman, mäster Olof,» sade han leende, »men sedan jag talat med mäster Lars, finner jag, att I haven rätt. Det måste vara så, det är ett hugg mot roten av det gamla murkna trädet. Där haven I min hand, mäster, att I kunnen räkna på mig, vad än som må hända.»

»Gud bevare eder, nådige herre!» svarade Olof med en vördnadsfull, men varm blick. »Gud bevare eder för evangelii skull och för Sveriges rike.»

»Se, så, mäster!» återtog konungen, »inga grannlåter nu ... haven I då ej av eder hustru fått veta, att jag lovat henne mitt kungliga skydd. I rymden mig undan, som om I icke kunden lita eder till mina ord, I minnens det väl, för ett par månader sedan, där nere vid Stegeborg. Skolen I ock nu göra sammaledes?»

Christina slog rodnande ned sina ögon och visste ej, vad hon skulle svara den nådige konungen. Men denne fattade hennes hand och tryckte en dyrbar ring på hennes finger.

»Där haven I till minne av den riddaren vid Stegeborg!» sade han och tillade med rörelse: »Lycka och välsignelse önskas eder båda redeligen av Sveriges konung!»

Fotnoter.

[1] Ett grekiskt ord, som betyder: jag har funnit.

[2] Frid vare med dig!

[3] Denne man med sitt gudlösa begär efter ära, beröm och förändringar.

[4] Den vanliga benämningen under den katolska tiden på en erkebiskop, som blott var vald, men ännu icke invigd, liksom en ännu icke vigd biskop kallades electus.

[5] Bohuslän.

Noteringar:

Fotnoter har samlats i slutet av boken.

Originalets grammatik, interpunktion och varierande stavning har mestadels bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Vidare rättelser är som följande (innan/efter):

[s. 37]: ... frändes vilja, Guds hans själ nåde, och har även ... ... frändes vilja, Gud hans själ nåde, och har även ...

[s. 43]: ... färdig att taga ärkebiskopens för böneman hos ... ... färdig att taga ärkebiskopen för böneman hos ...

[s. 121]: ... gott av dem i deras makts dagar?» ... ... gott av dem i deras makts dagar!» ...

[s. 125]: ... kanslär?» ljöd det otvungna svaret. ... ... kanslär!» ljöd det otvungna svaret. ...

[s. 152]: ... »Christina Pedersdotter?» svarade Gert. ... ... »Christina Pedersdotter!» svarade Gert. ...

[s. 154]: ... ovanom honom utbredde sig att täcke av blommor ... ... ovanom honom utbredde sig ett täcke av blommor ...

[s. 158]: ... Som en skrämd hind flydde henne tanke in under ... ... Som en skrämd hind flydde hennes tanke in under ...

[s. 158]: ... Han hade skickligt förstått att lägga sina garn ... ... Han hade skickligt förstått att lägga sina garn, ...

[s. 166]: ... var en en till sitt. Det var frampå eftermiddagen, ... ... var och en till sitt. Det var frampå eftermiddagen, ...

[s. 192]: ... är det min begäran till eder, att I villen fortsätta ... ... är det min begäran till eder, att I viljen fortsätta ...