Part 10

»Ett är dock visst, herre konung, på ridderskapet och kyrkan vilar samhällets och rikets frihet, och det skolen I se, konung Gustaf, äro först kyrkan och ridderskapet fördrivna, så kommer sedan ordningen till kronan, när de äro borta, som skulle försvara henne.»

»Nej, nej, biskop Hans!» ropade konungen med värma, »på Gud och folket vilar Sveriges konungakrona. Så har det varit från fordom och så skall det bliva, och vad som icke fogar sig därefter, måste bort. Den är förbi, den gamla tiden, i vilken I haven levat!»

En stunds tystnad inträdde, varunder biskopen med ett uttryck av på en gång beundran och sorg höll sitt öga fästat på konungen.

»Gud förlåte dem,» sade han därpå, »som denna ovilja byggt hava med deras nya evangelium! Deras klyftiga och uppblåsta läror om friheten skola föda ett ont regemente för Sveriges land. Men på trons enfald hänger religionen, därpå vill jag leva och dö, herre konung! Nu utropas jag för antikrist, och dock är det icke länge sedan, att herr Sten, Sveriges riksföreståndare, förde mig på sin högra sida. Men jag fruktar ingen, utom den, som kan kasta själen till helvetet. Gud skall gå före sin kyrka, och en gång skall hon stånda i härlighet på sitt Zion!»

»Gud skall det, vördige fader!» tillade konungen, icke utan att i sin ordning känna sig gripen av beundran för denne gubbe.

En dörr i panelen öppnades häftigt, och ynglingen, som biskopen kallat sin örtagårdsmästare, kom instörtande, hållande i sin hand ett nedtrampat liljestånd.

»Se, se, fader,» ropade han, knappast förmående kväva de frambrytande tårarne, »se, konungens häst har söndertrampat din fagraste lilja!»

Biskopen klappade småleende ynglingen på huvudet, och även konungen kände sig gripen av ynglingens sorg. Liljan gälde för den unge lika mycket som kyrkan för biskopen. Det var en vacker grupp att skåda, den varme, förhoppningsfulle ynglingen och den gamle, själsstarke mannen, båda lutande sig över den brutna liljan. Blomman innehöll en lärdom och en mening både till den ene och den andre: livets skönaste blomma, allt vad ynglingen hoppas härligt och stort, allt vad den gamle minnes sådant, allt vad livet lovar och vad det givit, kan krossas och förgås under den mäktigares hand, om det icke spirat upp och vunnit sin näring ur sanningens oförgängliga grund.

Konungen gick milt leende fram emot ynglingen, i vilken han igenkände sin käre Johan Thuressons broder.

»Din lilja, gosse, kan jag icke giva dig åter,» sade han, »men när tider blir, kan jag måhända giva dig en annan och bättre i stället. Dock påminnes jag genom min otålige häst,» fortsatte han och vände sig till biskopen, »att det är tid för mig att bryta upp. Farväl, biskop Hans, jag drager till Vadstena, och jag väntar att snart få se eder där bland de övriga herrarne!»

Biskopen bugade sig stillatigande, och konungen med herr Johan lämnade rummet. Kort därpå hörde man det dämpade ljudet av hästhovarne, när de redo över vindbron. Den unge Jakob Thuresson hade ock lämnat rummet.

Men den brutna liljan låg kvar på golvet vid biskopens fötter, och biskopen stod framlutad och kunde icke slita blicken ifrån henne.

»Mycket,» sade han slutligen, och en suck pressades fram över hans läppar, »mycket lärer förtrampas av konung Gustafs häst, innan han hunnit sitt mål! Men Guds och kyrkans lag ... den bliver dig dock för hög!»

VIII.

Fången.

Sent en afton ett par veckor efter nyssnämnda händelser vandrade en svartbrödramunk fram genom Mörkön i Södermanland och nalkades det gamla Stureslottet Hörningsholm, vilket då, såsom ännu, låg på nordligaste spetsen av Mörkön. När han framkom till slottet, var det alldeles nedmörkt, men han tycktes likväl icke vilja göra sig bråttom utan stannade litet emellan, seende sig noga omkring. Någon besättning fanns här icke, sedan slottet till stor del förstördes under sista fejden mellan konung Christian och herr Sten Sture, men det var dock bebott, och efter sin återkomst ur fångenskapen i Danmark hade Christina Gyllenstjerna själv tagit in här.

Dessa omständigheter gjorde det lätt för den nattlige vandraren att obehindrat nalkas vilken tillgänglig del av slottet som helst. Han valde den sidan, där några träd växte tätt intill grundmuren, och här stannade han. Det kunde vara vid midnatt.

»Gert!» utropade han halvhögt och såg upp mot den höga muren.

Ett svagt och dämpat buller hördes, varpå en röst ett par famnar ovanom det ställe, där munken befann sig, svarade:

»Guds moder vare trefallt lovad ... Är det svartebroder Robert?»

»Så är det ... jag fick edert brev, och sedan min förrättning var slut i Skenninge, beslöt jag att villfara eder begäran och taga vägen häröver.»

»Ären I säker att ingen följt edra spår? ...»

»Fullkomligt! ...»

»Söken då, fromme fader, att komma mig något närmare ... jag har mycket att säga eder. I skolen se, att Herren kan göra under i de ringa och att jag icke varit overksam i mitt mörka fängelse ... men jag är svag, mycket svag, och jag borde ej tala högt, blott viska!»

Munken förstod fullkomligt fångens mening, och han frambar hastigt några stenar samt en nedhuggen och halvbränd fura, vilken senare kom synnerligen väl till pass, i det han uppreste henne mot muren och sålunda lyckades komma ända upp under den lilla tornglugg, varifrån stämman hördes.

»Några dagar förrunno,» yttrade fången, sedan några ord av oväsentligt innehåll blivit utbytta, »några dagar förrunno, innan jag visste var jag befann mig, men så en vacker dag hörde jag röster av samtalande här utanför. De voro ... de voro Christina Pedersdotter och fru Christina Gyllenstjerna! Jag förstod då, var jag befann mig, och jag började genast uttänka en plan, att ännu med seger gå ut ur denna strid för kyrkans väl ...»

»Mer än någonsin är dock försiktighet av nöden ... och jag går därutinnan så långt, min vän Gert Bryningh, att jag till och med vore färdig att tillstyrka ett uppskjutande av detta ärende, tills vi vunnit andrum ... jag hyser de bästa förhoppningar, att vi snart nog skola sjunga efter en annan ton här i Sveriges rike.»

»I talen klokt, fromme broder, men I skolen se, att jag i försiktighet är eder like, och underligt skulle lotterna falla, om ej mitt garn skulle föra fångsten i Guds moders sköte ... Sen I, när jag mötte den kättaren mäster Lars hos konung Gustaf på Stegeborg, så sade han mig ett ord, som sedan dess ständigt ljudit för mina öron, och som ock klyvt mörkret för mig och visat mig vägen ljus och jämn.»

»I väcken min nyfikenhet, Gert! Det ordet lydde? ...»

»Jungfruns vilja bestämmer allt!» sade mäster Lars ... »och så är det, och hon skall av fri vilja välja klostret.»

»Det löftet låter stort,» gentog priorn tvivlande, »eller haven I fått övernaturliga krafter här i edert fängelse, Gert?»

»Man kan böja, vad man ej kan bryta, sen I, fromme broder, och arbetet är börjat, och dess början lovar det bästa. Jag har talat med jungfrun och vunnit hennes medlidande, och jag skall snart vinna hennes förtroende till fullo. Hon skall bjuda mig friheten, men jag skall ej mottaga den.»

»Icke mottaga friheten?» utbrast priorn överraskad.

»Nej, ty den skall jag få genom eder, och då skall jungfrun självvilligt följa sin gamle vän till sin fristad i klostret.»

»Men, i helgonens namn, huru menen I, att detta skall tillgå?»

»Hören noga på, jag skall säga eder det ... När I nu kommen till Stockholm, så skolen I ... men jag måste gå i ordning med saken. Jungfrun är en fånge här, liksom jag, och vår frihet beror på, när mäster Lars, konungens kanslär, finner för gott att befria oss ... Det hörde jag fru Christina säga till jungfrun redan en av de första dagarne efter deras hitkomst, då de gingo och lustvandrade här utanför. Det är för kungens skull, som jungfrun måste vara dold, ty mäster Lars ville muntligen tala med mäster Olof, innan detta ärende får yppas för konungen, och därför måste även jag försvinna. Så väl fru Christina som jungfrun visste, att jag satt fången här på Hörningsholm, ty fru Christina svarade på en fråga, som jungfrun gjorde, att hon givit det löftet till mäster Lars, att jag skulle sitta här, tills brev komme från honom, och då skulle även jungfrun draga med fru Christina till Stockholm ... I kunnen nu döma om min försiktighet och mitt nit för kyrkan ... jag hade kunnat skriva till min herre biskopen, och han skulle snart hava öppnat mitt fängelse, men jag föredrog att uthärda detta, för att driva min plan igenom, och så skrev jag till eder ...»

»Jag bekänner, att jag icke hade tilltrott eder så mycken styrka och så mycken djupsinnighet, Gert!»

»Men Herren är stark i de svaga ... nu finnen I emellertid huru det skall tillgå.»

»Nej, vid min ordens skyddspatron, jag finner intet!»

»Nå väl, när I nu kommen till Stockholm, skolen I uppsätta tvänne brev, båda i kanslärns namn ...»

»Ah ... jag börjar fatta eder mening, Gert!»

»Det ena till fru Christina, vari hon anbefalles att giva mig lös ... det andra till jungfru Christina, underrättande henne om mäster Olofs död.»

»Mäster Olofs död! ... Vad viljen I med en sådan underrättelse?»

»Låt det bliva min sak ... I skolen blott välja lämplig tid.»

»Men ... vad gagnar en underrättelse, som vilken stund som hälst kan vederläggas?»

»Sägen mig blott, vem skulle väl vederlägga den ... innan det vore för sent. Och när jungfrun väl sitter inom klostercellen, må då fritt vederläggningen komma och må de onda vädren rasa, jag skall skratta åt deras vanmakt, och den heliga Guds moder och S:t Brita skola välsignande räcka mig sina händer i min sista stund.»

»Så må din vilja härutinnan ske, Gert Bryningh! Jag kan ej se, att vi egentligen hava något att frukta, ty även om det värsta skulle inträffa och breven bliva funna, liksom biskop Peders blevo det förlidet år, så skall dock ingen kunna bevisa, att någon av oss skrivit dem. Alltså, jag skall utföra eder vilja, och jag väntar den bästa följd därav för vår heliga kyrka.»

Sedan munken och fången ytterligare överenskommit om vad som borde göras, klev den förre försiktigt ned, drog sin tillfälliga stege åt sidan och vältrade stenarne ifrån varandra, så att intet spår av hans besök skulle finnas efter honom, och ännu innan någon ljusning syntes till dager, hade han lämnat Mörkön.

På morgonen gick allt sin vanliga gång på Hörningsholm. Den gamle slottsfogden, som varit där allt sedan Svante Nilssons tid och visste att tala om gamle herr Sten och osämjan mellan honom och herr Svante och om dennes änka fru Märta, unge herr Stens (riksföreståndarens) styvmoder och hennes barn och allt, som timat under de föregående oroliga tiderna, minnen, vilka, huru sorgliga och dystra många av dem än voro, dock utgjorde hans högsta skatt här på jorden, slottsfogden visade sig på dörrtröskeln till det torn, där hans nådiga fru hade låtit ställa några rum i ordning för sig. Utför vindeltrappan kom Christina Pedersdotter, och fogden såg med så blitt ett leende på den vackra jungfruns allvarliga anlete. Hon var en mö alldeles i hans tycke. Sådan, menade han, borde varje kvinna vara. Hon hade sorg i hjärtat, liksom hans kära fru, men hon bar den. Det var kraft i själen, och därför ville den gode gubben hjälpa till att muntra upp henne och hålla modet uppe, så gott han kunde.

Det var en vacker morgon. Solen log så varmt och strödde sitt guld över det vidsträckta landskapet, som låg utbrett runt omkring.

»Guds fred och god morgon, jungfru Christina!» hälsade fogden. »Men i dag ären I mörkare i hugen än vanligt. Haven I haft onda drömmar, jungfru?»

»Gud signe, fader Greger, det haver jag,» svarade jungfrun.

»Och därför tanken I mera, än I borden, på det I haven i edert hjärta. Hm ... jag minnes väl, när gamle herr Sten var död, Gud hans själ nåde, och det onda talet, som då gick om fru Märta, att hon skulle hava förgiftat den gamle herrn, när det kom för fru Märtas öron, huru hon sörjde och huru hon längtade att herr Svante skulle komma ... för si, han var med gamle herrn och följde med liket upp till Stockholm ...»

»Huru kommen I på de minnena, fogde?» avbröt honom Christina och ryste till.

»Minnena komma som drömmarna, jungfru, en vet icke varifrån ... Men varför spörjen I så?»

»Sådana ord sades mig i drömmen ... Jag tyckts, att fången där nere i tornet var dödssjuk och han kallade mig till sig och jag skulle hjälpa honom, ty jag kunde det, och jag gjorde det ock, men då förvandlades hans anlete och en dödskalle grinade emot mig och ett par benrangelsarmar omfattade mig och ville liksom kväva mig till döds, medan det ljöd i mitt öra: du har förgiftat mig! ...»

»Hm, hm,» mumlade gubben, »drömmen kan hava sin betydelse ... Varen försiktig, jungfru! Jag menar, att I icke vidare bören besöka fången. Har aldrig tyckt om hans ansikte, aldrig ... Det lyser ont ur hans gamla ögon.»

»I kunnen hava rätt, fader Greger, och,» tillade hon efter en stunds tystnad, »jag har gjort orätt, som icke talat med fru Christina ...»

Och fru Christina kom i det samma. Den vackra höstmorgonen utlockade även henne. Fogden bugade sig vördnadsfullt och stod med hatten i hand, medan fru Christina gick förbi honom och nickade vänligt. Hon vinkade åt Christina att följa sig, och så gingo de. Den vanliga stigen, som fru Christina plägade gå, ledde i en stor bukt omkring den klippa, där slottet låg, slingrande sig småningom uppför, tills den strök tätt utmed den grova gråstensmuren, som var så gammal, att fogden bedyrade, det den funnits, då Thor och andra hedniska vidunder foro fram över fjällen.

När de kommit upp på en liten avsats av berget, varifrån man hade en härlig utsikt över Himmelfjärden och Sorundalandet, stannade fru Christina. Hennes följeslagerska, som hela tiden gått med hjärtat i halsgropen, utan att kunna finna ett passande tillfälle att lätta sitt hjärta, steg nu till sidan av henne och fattade hennes hand. Fru Christina såg frågande på henne, men hennes sköna anlete var så blitt, att det ingav den stackars flickan mod. Och hon omtalade för den äldre frun, huru hon besökt fången och vad han talat till henne.

Det hade tillgått så, att en gång, när hon ensam gått samma väg, som de nu tillryggalagt tillsammans, och kommit intill muren, hade hon hört sitt namn sakta uttalas. Hon hade sett sig omkring, men intet kunnat märka. Då hade hennes namn uttalats för andra gången, och hon hade sett upp till en av torngluggarne och där sett sin gamle frändes anlete tryckt mot järngallret. Han hade sett så genomolycklig och lidande ut och han hade talat så vackert, att hon ej haft hjärta neka honom hans begäran. Han hade nämligen bett henne besöka sig i fängelset, om det vore henne möjligt. Och det hade lyckats henne, och där hade den gamle mannen under tårar tiggt om hennes förlåtelse för vad han förbrutit sig mot henne, om det då äntligen var något brott, efter han handlat i bästa välmening.

»Jag har icke handlat ärligt mot eder, fru Christina,» så slutade hon, »som låtit detta ske, utan att nämna något till eder därom, och för varje gång har jag haft i mitt sinne att göra det, men alltid hållits tillbaka av fruktan att väcka eder vrede i första rummet, men även därav att jag alltid menat, det jag dock icke gjort något illa, utan blott fyllt min plikt att trösta och hjälpa, där tröst och hjälp behövdes. Har jag handlat orätt, så straffa mig, fru Christina, men skänk mig eder förlåtelse. Ty eder vill jag icke med vett och vilja göra någon sorg.»

Christina fattade slottsfruns hand och tryckte den till sina läppar.

»Väl hade det varit bäst, om det icke skett, Christina,» sade hon efter något besinnande, »men då det nu ej kan ändras, så vet jag icke, att det egentligen kan leda till något för oss okärt. Kom blott ihåg, att den biskoplige svennen snart skall få sin frihet åter, blott konungens kanslär finner tiden därtill vara inne. Det är dock icke blott för din skull, mitt barn, som han måste någon tid vara försvunnen ur världen, utan även för vår nådige herre konungens. Tänken blott på, vad han yttrade till herr Severins budbärare i skogen vid Stegeborg ... Bäst är därför att icke hava mycket obytt med mannen, och lider han, så må han besinna, att han icke kan ligga bättre, än han själv bäddat åt sig.»

»Jag har dock lovat honom att en och annan gång besöka honom, och han är min närmaste frände, fru Christina ...!»

»Frändskapen betyder intet, flicka, när det gäller landets väl!»

»I förbjuden mig då att vidare besöka honom?»

»Jag menar, att det vore bäst för dig, Christina ... dock ställer jag det till dig själv. Kan du bevara hemligheten av hans härvaro, så menar jag, att dina besök hos mannen endast kunna hava skadliga följder för dig själv. Du må härutinnan äga din frihet, men låt ej ditt hjärta förleda dig till, vad du sedan kunde komma att ångra!»

Dag gick och dag kom efter detta samtal, och så förflöt en tid bortåt, utan att Christina besökte Gert Bryningh uti hans fängelse. Men intet hördes heller av från Stockholm, varken från Olof eller från kanslärn. En viss tungsinthet började bemäktiga sig henne. Det fanns stunder, då hon trodde sig övergiven av alla, och då hon tyckte att döden skulle vara ljuv.

En dag i november, just då sådana tankar som bäst höllo sin ringdans inom henne, sade fogden till henne, där hon stod och såg på, huru vinden lekte med trädens vissnade blad:

»Den gamle där nere är illa sjuk, jungfru ... jag fruktar det värsta!»

»Har han talat om mig?» sporde hon fogden.

»Ja, har han så ... men I haven nog handlat rätt, som icke besökt honom. Dock är min tro, att I numera varken kunnen skada eder eller någon annan, om I viljen skänka honom ett tröstens ord.»

Och så följde hon fogden ned i tornet.

Gert låg på en säng vid ena sidan av väggen. Han tycktes slumra, när Christina inträdde, och när han såg upp, var blicken förvirrad och skum. Hans ansikte var blekt och magert, och det gråa håret hängde tovigt och okammat omkring hans tinningar.

»Huru är det med eder, gamle Gert?» sporde Christina, rörd vid hans åsyn.

»Det lider, det lider!» svarade stallmästaren med matt stämma, »jag menar, att jag icke kommer härut med livet.»

»Stackars, stackars gamle frände!» utbrast Christina, »och I haven icke kallat mig till eder?»

»Vad har livet att göra hos döden, jungfru? ... och jag lider mina gärningars lön, jag klagar icke, jag vill blott bekänna mina synder och dö.»

Christina fattade hans hand med ömhet, och tårarne stodo henne i ögonen. Men då sköt ett minne fram för henne, som hon genast klädde i ord:

»Eftersom I nu talen så undergivet och försonligt, viljen I då säga mig, om jag frågar, en sak, som jag mycket grundat på, och som gjort mig mera sorg, än vad I haden i sinnet mot mig själv ... Det är konungen, jag tänker på, och vad I taladen om natten i skogen vid Stegeborg med herr Severins sändebud?»

Christina kände, huru den gamles hand darrade vid dessa ord, och i hans matta öga lyste en brand så hemsk, att hennes hjärta började klappa dubbelt så fort och hon hämtade efter andan. Fången blev dock snart mästare över både blick och röst.

»Huru, I kännen till detta,» sade han med sin förra undergivna ton, »det övergår min fattning, jungfru, men jag vill ej förhålla eder sanningen, det är, som I sägen, jag har varit en stor syndare, och vad I nu haven sport mig om, det har legat för mina tankar både dag och natt, nu en lång tid bortåt, allt sedan jag förlorade hoppet att mera få i frihet se dagens ljus ...»

Den öppna bekännelsen gjorde på Christina ett djupt intryck, och hon tackade i sitt hjärta Gud, att hon uttalat detta spörjsmål. Det gjorde gott att tänka, det den gamle mannen kommit så långt, att han erkände sitt brott. Omvändelsen ligger bekännelsen nära, det hade Olof ofta sagt, och en obeskrivlig känsla av frid genomströmmade henne därvid. Hennes rörelse undgick icke den gamle.

»Så har jag ock tänkt,» sade han, »fast det båtar föga att nu tala därom, när det ej mer ser ut, som om jag skulle kunna sätta den i verket, men så har jag satt mig i sinnet, att om jag komme ut härifrån, ville jag gå till konung Gustaf och säga honom allt!»

»Frände!» utropade Christina med strålande blick, »jag tackar Gud i himlen för dessa edra ord! Det har varit mig så tungt att tänka, det den ende, som jag har i livet av närskylda, skulle vara en förrädare, förlåten mig det ordet ... men nu är jag så glad, och jag känner mig så nöjd, att jag kunde dö med eder!»

Hon stannade plötsligt i sitt tal och betraktade den gamle, och en blixt bröt fram ur hennes öga.

»En sak faller mig före,» sade hon, men gick hastigt, innan hon fullbordade meningen, till dörren för att se, om de voro ensamma, och först när hon övertygat sig därom, tillade hon: »Vi skola fly tillsammans, frände!»

»Fly! Vad sägen I, Christina?»

»Jo, jo ... det skall lyckas. I fören mig tillbaka till Stockholm, till mäster Olof och hans moder, och sedan talen I vid kungen. Ack, han är så god och huld, kung Gustaf. I kännen det icke så gott som jag, men jag har hört fru Christina tala om honom ... Det skall gå bra, frände; säg, säg, att I gillen min plan!»

»Ack vad blodet flyter hett i ungdomens ådror,» sade den gamle med ett egendomligt leende, »nej, nej, så kan det icke bliva, barn, jag har ock min stolthet, ser du, jag vill komma härut först, och sedan, som en fri man, utan något annat tvång än min egen vilja lägga min bekännelse för konungens fötter ... Jag är dessutom nu för svag att kunna röra mig ur stället. Nej, nej, Christina ... men vad I där talen om mäster Olof, det giver mig något att tänka på ... Dock kunna vi orda därom en annan gång, om Herren förunnar mig livet och varom icke, så kan det ock göra det samma.»

»Sägen dock i korthet, frände, eder tanke ut ... det kan ju vara något att gömma på till lärdom för mig. Jag tänker, att vad I hädanefter sägen till mig, kan jag lägga på hjärtat, som om det vore sagt av min fader.»

»Det kan du, barn, och efter du beder mig därom, så må jag väl säga, att eder kärlek likar mig illa ... du kan tro, att jag menar ärligt med dig, ty ville jag ställa mig in hos dig, så vore väl ett sådant tal det sista, jag förde ... Men vid livets slut fruktar man föga, om man sårar den man håller kär, om man blott därigenom kan rädda henne från ofärd.»

»Nej, nej, gamle!» utropade Christina med värma, »det talet vill jag icke höra. Mäster Olof har jag lovat min tro, och den vill jag icke svika, må så olyckan komma och krossa mig!»

»Vi skola då icke tala därom, men en gång skolen I sanna mina ord, jungfru, och då skolen I kanske själv önska eder i klostret in och tänka gott om mig på min döda mull.»

Christina förstummades vid dessa ord. Aldrig skulle de hava gjort något intryck på henne under vanliga förhållanden, men så här, yttrade av en som väntade döden, yttrade under inflytandet av den dystra ensligheten och övergivenheten omkring henne, fingo de en kraft och en betydelse, som hon häpnade för. Det blev så tyst och ödsligt som i graven, tyckte hon, när hon såg ned i sitt hjärta, och en mängd tankar stego upp där i sammanhang med den, som fången väckt till liv. Hennes kärlek skulle bringa henne ofärd; — hon hade aldrig tänkt sig saken så, som den nu visade sig för henne. Väl hade hon väntat sig strider och motgångar vid Olofs sida, och det var hennes lust att gå dem så emot. Men ofärden, uttalad av den gamles läppar, fick en helt annan färg. Ofärden tycktes henne stiga upp som ett grinande spöke mellan henne och Olof.

Hon lämnade med tunga steg fängelset, och det förgick en rund tid, innan hon kunde besluta sig att åter besöka fången. Hon gjorde det dock, och då talade Gert intet om Olof, blott om sig själv, och han bad sin fränka utverka hos fru Christina, att han måtte få tala vid en präst, ty han kände på sig, att hans slut var nära, ehuru det dröjde längre, än han kunnat föreställa sig. När den dagen vore inne, skulle han sända henne bud.