Part 5

Ångbåten hade kastat ankar på redden utanför hamnen Acajutla i San Salvador på aftonen efter en dag, så olidligt het att en och hvar gått och suckat efter kvällen, som borde bringa någon svalka.

Nu hade kvällen kommit men utan att medföra den vanliga brisen, och luften var lika tryckande som förut. Passagerarne hade alla samlats uppe på däck och bildade efter vanligheten små grupper, inom hvilka samtalen emellertid denna afton flöto mycket trögt och matt.

Jag satt och pratade med en gammal amerikanska, som rest och sett mycket och nu senast vistats hela vintern i Frankrike och Tyskland, hvilkas båda språk hon talade så väl som trots någon inföding.

Den har nog skäl för sig den allmänna åsigten att amerikanskorna i regeln äro högljudda och ej så litet framfusiga och okvinliga i sitt sätt, men i stället äro undantagen, när man lyckas påträffa sådana, så mycket mera lysande. Det är nästan fransk esprit, men utan frivolitet, tysk gedigen bildning, men utan tråkighet, engelsk kvinlighet utan pryderi och öfver det hela ett drag af specifik amerikansk öppenhet samt frihet från allting tillgjordt.

Den gamla damen jag samtalade med var ett sådant undantag.

Hon frågade ut mig angående de centralamerikanska vulkanerna, deras utbrott, de härjningar de åstadkommit och en mängd andra detaljer; dem jag lyckligtvis ännu hade i färskt minne.

Ämnet hade ett visst actualitetsintresse, ty Izalco, som ligger nära kusten och är fullt synlig från Acajutlas redd, är en af de farligaste i hela samlingen och hade hela dagen mullrat och rökt på ett sätt, som lät förmoda att ett utbrott icke var långt borta.

Bakom Izalco höjer sig en hel grupp andra vulkaner, likt en armé af resar med en framskjuten förpost, som då och då förkunnar att han vakar och när som helst är redo att slunga ut död och förstörelse öfver nejden. Kring dessa höga toppar hade småningom massor af hotande svarta moln dragit sig samman, antydande att ett oväder var att förvänta efter de sista dagarnas oerhörda hetta.

Ju längre det lider, desto mera tryckande blir luften. De svarta molnen börja skifta i kopparfärg och mullret i vulkanen har tystnat. Så hafva ock samtalen ombord. Det är som kände enhvar på sig att något ovanligt är i annalkande och man bidar under tystnad.

Då dånar det plötsligt till som en artillerisalfva ur tusende kanoner och i samma ögonblick skjuter en väldig eldpelare flera hundra fot högt öfver Izalcos topp mot den mörka skyn. Den stiger och faller, skiftar i lysande rödt och brännande gult, tecknande sig i skarpa konturer mot den svarta molnmassan der bakom. Och inne i jordens innandömmen smatra de skarpa knallarna så godt som utan afbrott, blandande sig med dånet af eldpelaren, hvar gång den skjuter upp på nytt.

Det är storartadt vackert, högtidligt och skräckinjagande på samma gång. Och ännu mera storartadt blir det då åskvädret bryter löst.

De bländande hvita blixtarna, hvilka synas ännu hvitare i jemförelse med den rödgula eldkvasten öfver vulkanens topp, slungas icke fram en om en utan i hela knippen på en gång. I alla riktningar ljunga de genom molnen, som stiga allt högre och högre tills de breda ut sig öfver hela himlahvalfvet. Så kommer åskdundret till och rullar med ett doft mullrande fram och tillbaka, förstärkt af de skarpa underjordiska knallarna från vulkanen, ur hvars krater eldstoden nu står nästan orörlig upp mot skyn, lik en upp och nedvänd brinnande jättekon.

Något sådant har ingen af oss ännu bevitnat. Enhvar känner sig gripen af samma känsla af obetydlig intighet gentemot detta naturkrafternas uppror. Damerna se bleka ut och allas blickar äro ofrånvändt riktade mot land, der härden för det väldiga arbetet befinner sig. Ingen försöker att yttra något och ännu mindre tillåter sig någon häda den praktfullt hemska synen genom någotslags utrop af beundran.

Då ljuder ett:

-- "So ein rechtes Sauwetter heut' Abend!" --

Den gamla amerikanskan riktar på min reskamrat -- ty det är naturligtvis han som ger sina känslor luft -- en lång blick, rycker på axlarna och beger sig bort, in i salongen, i det hon i förbifarten hugnar också mig med ett ögonkast af ungefär samma innebörd, men kortare.

Jag sade heller ingenting -- men jag kommer mycket väl ihåg hvad jag tänkte.

* * * * *

Ja, mera var det inte jag hade att förtälja om min reskamrat.

UR MIN PORTRÄTTSAMLING.

Antti Ulukka.

Han var när allt gick omkring den bäste arbetaren i hela lägret, ingalunda den flinkaste, men den som ändå i längden uträttade det mesta. Det såg kanske icke så mycket ut, när han med betänksamma tag förde sin hacka eller spade, men i stället höll han heller aldrig upp en minut. Från det ögonblick förmannens hvisselpipa ljöd, till tecken att arbetstimmen var inne, och till dess hornet förkunnade att det var matdags, var han intet annat än en arbetsmaskin, som gick på jemt och utan afbrott.

Och aldrig något förspillande af tiden med onödigt prat dervid. De ord voro öfverhufvudtaget icke många som kommo öfver hans läppar också då han intet hade att göra, och under arbetstiden hände det nästan aldrig att han öppnade munnen för annat ändamål än för att släppa ut röken från pipan, hvilken oföränderligen och alltid hängde i venstra mungipan.

Hemma var han från Kuusamo, der han egde ett litet hemman, hvilket han, med färdiga skulder på och fyra yngre syskon som delegare uti, hade ärft efter sin far. I många år hade han der kämpat mot frost, missväxt och hypotheksräntor, hade under tiden gift sig och sedan, då ett par munnar kommit till, funnit det ännu svårare att få båda ändar att gå ihop.

Då hade han fattat ett stort beslut. Han skulle ut i verlden också han, dit bort till guldlandet på andra sidan hafvet, hvarom han på kyrkbacken och på sina sälsynta stadsresor hört så mycket språkas. Hustrun och brödren, som var nästan fullvuxen, finge sköta hemmanet under tiden -- han skulle nog förtjena ihop åtminstone så mycket som till kronoutskylder och räntor.

Och dermed reste han, först in till Uleåborg, der han sålde sin unghäst för att få respengar, så till Wasa, der han köpte biljett till New-York och sedan den vanliga stråkvägen öfver Sverige och England.

I New-York hade han genast låtit värfva sig ned till Costa Rica och der hade han nu arbetat i något öfver två år, hvarunder han sparat ihop och skickat hem runda sexhundra "daler". Dermed borde nu enligt hans beräkning hemmanet vara skuldfritt, men han ärnade ändå stanna kvar tills jernvägen blefve färdig för att skaffa sig ett litet extra kapital, som nog kunde behöfvas för att sätta lägenheten i godt stånd igen.

Det var ingalunda på en gång han meddelade mig allt detta, dertill var han alldeles för ordkarg och otillgänglig, men efterhand som jag lyckades vinna hans förtroende kunde jag locka ur honom det ena efter det andra.

Mig hade han, från första stunden jag såg hans tysta, oförtrutna, ärliga arbete, ingifvit de lifligaste sympatier. Det låg någonting så äkta nordiskt, manligt och helgjutet öfver den väldiga, öfver sex fot höga gestalten med de breda axlarna och det godmodiga ansigtet med dess tungsinta, ljusgrå ögon, att det icke kunde förfela att göra intryck i bredd med allt det slödder der för öfrigt fans i lägret.

Omtyckt var han af dem allihop och respekterad derjemte, sedan han ett par gånger visat att hans fromsinthet på intet vis härledde sig från feghet eller svaghet. Så länge han fick vara i fred gjorde han inte en mask förnär, utan upptog de andras skämt med öfverlägset lugn och blandade sig aldrig i det som ej rörde honom -- med ett ord -- en den godmodigaste jätte som Finlands skogar någonsin fostrat.

En enda gång såg jag honom brusa upp, ehuru saken verkligen den gången ej rörde honom det minsta.

Lägrets slagtare och hans medhjelpare hade fångat in en tjur från betesmarkerna, der vårt köttförråd fick ströfva fritt omkring tills någon del deraf behöfdes. Slagtaren var till häst och hade sin lasso kring djurets horn, och likaså medhjelparne, hvilka gingo bakom och hade till uppgift att hindra den halfvilde besten från att rusa på ryttaren.

Tåget hade i allsköns lugn avancerat ända till närheten af lägerbarackerna, men der beslöt tjuren att stanna. Ingenting hjelpte, hvarken skymford, stenkastning eller käpprapp, då medhjelparne till slut vågade sig tillräckligt nära för att använda sina påkar.

Slagtaren sjelf red gång på gång tillbaka för att låta sin häst taga fart och flög sedan i full galopp framåt så långt linan räckte, men tjuren bara knyckte på hufvudet och rörde sig inte ett steg. De två halfvilda hundarna, hvilka alltid följde med sin herre för att hjelpa till vid infångandet af tjurarna, skälde och beto det arma djuret hvar de blott kunde komma åt, så att bloden öfverallt rann från dess kropp, men det hjelpte inte heller.

Slutligen drog en af medhjelparne sin machete och stack dermed djuret i benen. Det såg otäckt ut, men tjuren gaf bara ifrån sig ett doft bölande och rörde sig ej.

Jag hade redan en gång tillropat karlarna att slå linan kring ett träd och lemna djuret i fred för en stund, då det troligen sedan skulle taga reson och låta leda sig till slagtarhuset, men de voro för mycket upphetsade för att lyda.

När så inte ens machetestötarna hjelpte, blef halfindianen, hvilken tjenstgjorde som slagtare i lägret, så ursinnig att han i sin tur drog macheten, red upp till tjuren och med ett hugg skilde dess svans från kroppen.

Jag rusade ut för att -- ja, jag vet sannerligen icke sjelf hvad jag ämnade säga eller göra, då jag såg Antti Ulukka, som varit sysselsatt med tvätt vid bäcken straxt nedanför, springa upp. Han hade en sten så stor som ett barnhufvud i handen, sprang med ett par långa satser fram till tjuren och fälde den med ett enda slag mot pannan till marken.

-- Nu kan ni bära den härifrån om ni har lust, ni hundar, sade han på ren finska till slagtaren och hans drängar, men pina den kan ni inte mera. -- Och dermed vände han om till sin tvätt igen.

Ursinniga voro männen nog, ty nu måste de slutföra slagten der de voro samt bära bort allting derifrån, men de ansågo det dock icke rådligt att försöka göra Antti något för när. Han föreföll dem påtagligen alltför hårdhändt.

Annars var det svårt nog att förmå honom till utförande af något kraftprof. Han skulle då vara på särskildt godt humör eller eljest ha någon giltig anledning dertill. En sådan fick han osökt en dag ute på arbetsplatsen.

Det var midt under hetaste middagstiden och gossarna hade arbetat friskt sedan tidigt på morgonen, så att jag ansåg mig hafva skäl att se genom fingrarna med att en eller annan stannade och torkade svetten ur pannan eller tog sig en klunk vatten oftare än det kanske strängt taget varit nödigt.

Den ende som inte arbetade ett smul långsammare än vanligt var Antti Ulukka. Med samma jemna, afmätta tag som alltid skyfflade han sin skottkärra full och sköt den fram till branten der den utskoflade jorden kastades ned. Men sin pipa hade han låtit slockna. Den hängde nog kvar på sin vanliga plats, men det kom ingen rök derur och det var ett säkert tecken till att egarens humör ej var det allra bästa.

Så kom kontraktören ut till vår arbetsplats under sin vanliga inspektionsrund och der stannade han en stund för att se huru det led.

De andra arbetarne fingo med ens ökad fart, men Antti höll på precist på samma sätt som förut. Han hade ju inte förut saktat af och ansåg sig derföre inte nu heller behöfva skynda på.

-- Hvarföre lassar den der karlen inte mera på sin skottkärra? sade kontraktören till mig. Han ser nog ut att kunna orka med mera. --

Jag öfversatte frågan till Antti, som inte svarade ett ord. Han bara lemnade sin fulla skottkärra för ett ögonblick, gick fram till en stor sten, som nyss förut blifvit utgräfd, bar den med största ledighet fram till kärran och lade den öfverst derpå.

Skottkärran var som sagdt redan förut i det närmaste fyld och stenen som nu kom till hade varit en lagom börda för tre vanliga karlar. Följden var också den att då Antti, skenbart utan minsta ansträngning, lyftade kärran, båda skalmarna brusto tvärt af.

-- Derföre tar jag inte mera på, sade han. Och kontraktören svor ett par mustiga tag öfver den som levererat honom skottkärrorna, men sade för resten ingenting.

Helt och hållet intima vänner blefvo Antti och jag sedan jag en gång skrifvit några rader för honom till kontoret i New-York, genom hvilket hans penningeförsändelser förmedlades. Ja, han gick tillochmed så långt att han en dag frågade om jag ville hafva den vänligheten att skrifva till hans hustru -- i hans namn förstås.

Hon hade icke på långa tider fått något bref, emedan han inte tyckte riktigt om att låta någon af kamraterna skrifva för sig och sjelf var för styf i fingrarna att mera lära sådana konster. Nog visste de ju der hemma att han lefde och mådde bra, så länge han skickade hem pengar, men han tyckte ändå det vore roligt att en gång sända litet utförligare meddelanden.

Jag var naturligtvis villig och grep genast verket an. Att försöka locka något ur Antti sjelf om hans tankar och känslor, var emellertid förspild möda. Han bara log sitt allra bredaste löje till svar och menade att jag nog visste hvad som borde skrifvas, så att jag var hänvisad uteslutande till min egen uppfinningsförmåga.

Det blef ett utmärkt vackert bref i alla fall, fullt af öm längtan och trofast saknad o.s.v., allt troligen af mycket höggradigare temperatur än Antti någonsin känt. Också var han så belåten att han tillochmed gjorde ett försök till en bugning när han tackade för skrifvelsen.

Ett par månader derpå kom svaret och det innehöll en sannskyldig knalleffekt. Om det nu var den värme jag låtit Antti uttrycka eller hans förkunnade hemkomst som tagit gemålen på det ömma och kommit henne att nu redan bekänna kort, kan jag icke afgöra. Nog af, efter att först hafva smickrat mig med att tacka för Anttis bref "med de många vackra orden" samt meddelat honom allting om årsväxten, väderleken, kornas helsotillstånd o.s.v., öfvergick hon till att hon nu hade att omförmäla en mycket ledsam händelse, för hvilken hon icke kunde annat än ödmjukeligen bedja om förlåtelse. Det var ju första gången något sådant passerat och derföre skulle Antti inte bli ond, hon ångrade sig redan så bittert -- o.s.v.

Jag läste brefvet högt för min vän, som först myste helt förnöjd öfver de goda underrättelserna, men sedan såg alltmera förvånad ut ju längre preludierna och bönerna om förlåtelse räckte.

Så kom knalleffekten: familjen hade för en tid sedan ökats med en son!

Anttis pipa föll ur hans mun -- troligen för första gången i tiden, men han sade intet annat än: "har man sett på f--n!"

Jag visste inte rätt hvad slags min jag skulle hålla, men ansåg det ändå för min skyldighet att försöka komma fram med några tröstegrunder, hvilka Antti tycktes åhöra med stor andakt. Men när jag slutade såg han bara stint på mig och sade en gång till: "har man sett på f--n!" Och så steg han upp och gick, lemnande både pipa och bref i min värjo.

Den aftonen låg Antti full utanför lägret, dödfull tillochmed -- för första gången på två och ett halft år.

Han hade gått direkte till kommissariatsbutiken, köpt en flaska "cognac" och satt sig att dricka på en sten utanför sofbaracken. Der hade han suttit tills flaskan var tom och då hade han rullat ned från stenen samt somnat der han låg, allt utan att säga ett ord till någon menniska.

Det hade nu harmen och bedröfvelsen gjort.

Följande morgon kom han till mig redan innan manskapet blifvit utblåst till arbete, iförd sina bästa kläder, tvättad, kammad och utan andra spår af föregående dagens bekymmer än ett resolut drag öfver munnen och ögonen.

Han ville hafva sin likvid, sade han, ty nu skulle han hem. Det tycktes inte duga att dröja alltför länge borta.

Mig såg han nästan ut som om han kunnat ställa till en olycka så jag frågade hvad han vidare ämnade göra; hvad han ämnade taga sig till med hustrun och den nya familjemedlemmen.

Han blickade litet förvånad på mig och sade att pojkstackaren ju inte rådde för olyckan. Med honom fick det väl blifva som det var, "men", tillade han, "hustru min ska' ha stryk".

Det lät ju helt lugnande. Jag framkallade en skugga af ett smålöje på hans läppar genom att återställa pipan, som ofördröjligen insattes på sin gamla plats, och så skref jag ut hans likvid.

Han mumlade någonting "till tack för min vänlighet", räckte mig handen och gick. Men i dörren vände han ännu en gång på hufvudet och sade med en bekräftande nick till mig: "jaa, stryk ska' hon ha".

En half timme senare såg jag honom med filten och arbetskläderna hoprullade i ett bylte under armen vandra med långa, jemna steg på vägen åt San Joé. Det föreföll mig som om der legat någonting af en klar, bestämd föresats i hans stadiga fjät och i de taktmässiga bloss han sög ur sin välstoppade pipa samt för hvartannat steg blåste ut i den friska morgonluften.

Inom par minuter försvann han bakom den första skogsdungen på sin väg hem till Kuusamo och sedan har jag icke återsett Antti Ulukka. Men kände jag honom rätt, så fick hon verkligen stryk -- och det hade hon ju på det hela taget ärligt förtjenat.

WILLIAM ANILIN.

Till professionen var han egentligen garfvaregesälL hemma från Ylistaro och hette Wille Annila. Men sedan han en tid arbetat på en norrländsk såg och derunder lärt sig litet svenska, ansåg han sitt namn tarfva någon modernisering, och då han ju visste att Anilin var en grann färg, tyckte han att Wilhelm Anilin skulle låta nog så styft såsom namn.

Sedermera hade han begifvit sig till sjös och när han så uppsnappat ett par ord engelska, insåg han genast att Wilhelm klingade ytterst simpelt i bredd med William, hvilket han dädanefter antog som dopnamn. William Anilin var derföre den firma under hvilken han numera dref omkring i verlden och det hade han tillochmed lärt sig skrifva -- med en prydlig släng nedantill.

Sjömanslifvet hade han snart fått nog af, hade sedan vistats på olika trakter i Förenta staterna och nu slutligen hamnat nere i tropikerna, der han var kock för ett lag arbetare då jag gjorde hans bekantskap.

Särdeles reputerlig att se på var han just inte, då han med en obegripligt kort pipsnugga i munnen, ett förkläde, tillverkadt af en gammal kaffesäck, framför sig och en mössa af samma material på hufvudet, stod och rörde i sina grytor. Men flink och behändig var han och hade synnerligt höga begrepp om sin egen värdighet, den ingen fick understå sig att träda för nära. För öfrigt var han af undersätsig gestalt samt hade ett par långa, seniga armar och mycket korta ben, glest skägg, som inte rakades oftare än hvarje likviddag, ett bra nog fyrkantigt ansigte, stripigt hår af obestämd ljus färg och gråblå ögon, små, men ofantligt pigga och vakna.

Något annat språk än finska kunde han egentligen inte, men sjelf trodde han sig tala både svenska och engelska, när han gaf till lifs en obegriplig rotvälska, den ingen kunde bli klok på. Och det gjorde han hvar gång han konverserade med någon som han ansåg vara åtminstone sin jemlike i bildning.

Jag var till slut tvungen säga honom att jag var betydligt klen såväl i svenska som i engelska och bad honom derföre vara god och tala finska med mig. Han upptog min anhållan vänligt och försökte småleende trösta mig med ett: "ten lär you nog qvick", men erbjöd sig lyckligtvis ändå inte att gifva mig lektioner utan höll sig derefter på min nivå och talade finska.

Roligast var han när lördagskvällen kom, arbetet för veckan var slutadt och skurandet af grytorna undanstökadt, ett göra det han inte ansåg af nöden oftare än om lördagarna. Under veckans lopp var han intet annat än kock och ansåg sig som sådan stå betydligt öfver den vanliga mobben, hvilken endast i tjensteärenden -- så att säga officielt -- tilläts inträda i köket. Men på lördagsaftnarna steg han ned från sin piedestal och blef medborgare och sällskapsmenniska igen.

Om vädret då var vackert samlades en hel skara af hans landsmän, af hvilka det fans bortåt ett femtiotal i lägret, omkring honom under ett väldigt brödfruktträd, som stod i omedelbar närhet af mitt rum, genom hvars glesa väggar man kunde höra hvart ord som talades. Och det var sannerligen värdt att höra på då William Anilin slog upp sin språklåda och nedlät sig till att underhålla sina mindre beresta, okunniga landsmän.

O! I milde gudar så han ljög! Det fans intet land på jordklotet som han ej besökt, ingenting mellan himmel och jord som han ej kände till. Och allt hvad regenter eller annars högt uppsatta personer hette hade han åtminstone sett, om också icke haft någon närmare beröring med.

Det hvimlade i hans berättelser af sådant folk som "Austraalian kejsari", "Kiinan kuningatar" (enligt hans uppgifter lätt igenkänlig på den totala afsaknaden af fötter), indiska kungar, arabiska prinsar och andra mer eller mindre mythiska personligheter.

Men sådana historier voro ändå bara oskyldig barnlek i bredd med berättelserna om hans egna äfventyr till lands och vatten. Alla de odjur, sjömans fantasin under århundradenas lopp kallat till lif, och åtskilliga andra derjemte; dem William Anilin skapade för sitt eget privata bruk, uppträdde i de mest hårresande kombinationer och i äfventyr så storslaget lögnaktiga till sin uppränning, att de kunnat komma salig friherre von Münchhausen att stöna af afund ännu i grafven.

Sådana småsaker generade honom inte det minsta som t.ex. att efter ett skepsbrott hafva nödgats vandra två och en half mil (om engelska eller svenska glömde han tala om) längs ryggen af den stora sjöormen, hvilken lyckligtvis just då var sysselsatt med att plocka ned kokosnötter med stjerten från några palmer på stranden och sålunda kunde användas som brygga öfver till fastlandet från det klippref der fartyget strandat. Sådant, menade han, kunde ju hända enhvar, som hade helst någon tur. Han för sin del hade nog varit med om värre.

Det var t.ex. hela hopen värre att, såsom det engång händt honom då han tog ett bad utanför brasilianska kusten, blifva upplockad och sväljd af en stor sjöfogel.

Knifven hade han naturligtvis lemnat kvar på stranden jemte sina kläder, och kunde derföre inte karfva sig ut, utan måste gifva sig till tåls tills han blef utvärpt i ett ägg. Tre runda veckor tog det för fogeln i fråga att rufva äggen och han kunde försäkra att de veckorna inte varit trefliga. Sedan hade det blifvit bättre, ehuru visst de sex andra kycklingarna, som kläckts på samma gång, varit så glupska att han kommit åt blott en obetydlig del af födan, som af modren hemtades till boet.

Räddad derifrån hade han blifvit af ett parti kineser, hvilka lära vara synnerligt begifna på de späda ungarna af förenämda andart och i ändamål att komma åt den företagit den svåra och farliga klättringen upp i trädet, der boet var bygdt.

Hos dem hade han haft det bra och förtjenat dugtigt med penningar genom att införa förbättrade methoder i garfvandet af negerhudar, dem kineserna importerade från Arabien och dem de förut endast högst ofullkomligt förstått att behandla. Så som han beredde dem betingade de mycket högre pris på marknaderna i Indien, der förnämt och rikt folk endast ogerna i finare lag lära begagna skodon af annat läder.

Hos kineserna skulle han nog stannat tills han hunnit få ihop en anständig förmögenhet, men der som annorstädes, hvar han kommit i beröring med det täcka könet, hade kvinfolken varit så galna efter honom att han inom kort kommit på spänd fot med hela den manliga befolkningen samt slutligen blifvit tvungen att lemna trakten och dermed naturligtvis alla sina ljusa utsigter till rikedom.

Dermed kom han, som vanligt litet senare på kvällen, öfver på kapitlet om sina erotiska äfventyr, hvilka på intet vis voro mindre märkliga än de andra; om ock fullkomligt omöjliga att närmare beskrifva.

Huru mycket hans åhörare egentligen trodde af de ständigt i allt bjertare färger skiftande historierna är inte godt att säga, ty det hade de längesedan kommit underfund med att uttalandet af det ringaste tvifvel om berättarens sannfärdighet genast bragte honom till tystnad och sålunda gjorde slut på roligheten.