Part 3

Vi hade ursprungligen kommit öfverens om att resa på samma ångbåt upp till San Francisco, men förargligt nog blef det mig omöjligt att fullfölja aftalet. Tre veckor hade flugit bort och så gick jag en vacker majmorgon efter Mariquita och don Luis för att följa dem till tåget, som skulle föra dem ned till kusten.

Allting var nedtaget och inpackadt så att intet spår mera återstod af den trefnad som utmärkt deras lilla hem. Men ändå hade Mariquita tårar i ögonen då hon, klädd i en enkelt elegant reskostym, med en liten pojkaktig klädesmössa på hufvudet, för sista gången steg öfver det toma hemmets tröskel.

-- Nå, Mariquita, sade jag, utan att låtsa märka hennes vemod, nu är ni väl förtjust då det ändtligen på allvar bär af ut i verlden? --

Hon såg på mig med sina tårfylda ögon, som kvälde öfver när hon svarade:

-- Nog är jag nöjd att få resa, men jag vet inte hvarföre det förefaller mig som om jag aldrig mera kommer att få upplefva så lyckliga dagar som här. --

Redan på bangården hade emellertid den sorgsna stämningen flyktat. Rörelsen och sorlet der verkade upplifvande på henne, så att hon med ett helt gladt leende nickade mig ett "au revoir" när tåget gled ut från stationen.

* * * * *

Mitt första besök i San Francisco gälde naturligtvis don Luis och Mariquita, dem jag fann installerade i en af de små cottages, som följa de gator åt, hvilka leda ut till San Franciscos stolthet, the Golden Gate Park. Det var ett nöje att efter de sista månadernas vildmarkslif komma midt in i så raffinerad civilisation som don Luis hem, der europeisk smak och amerikanskt sinne för bekvämlighet och komfort räckt hvarandra handen för att åstadkomma någonting riktigt mönstergiltigt.

Mariquita hade säkert aldrig under sitt tidigare lif ens drömt om något så i alla afseenden elegant, smakfullt och luxuöst som hennes nuvarande omgifning, men ändå såg hon hvarken lika frisk eller lika glad ut som senast i Guatemala. Blekheten hade tilltagit och var, ehuru klädande nog, nästan för påfallande, medan de små, pigga ögonen hade förlorat det mesta af sitt muntra, tjufpojksuttryck. Men i gengäld hade hon också helt och hållet mistat det drag af hälften vildhet, hälften civilisation, som ännu för några veckor sedan vidlådt henne. Ingen, som nu såg henne i den eleganta morgondrägten af ett egendomligt rödgrått japanesiskt tyg i briljant mönster och koiffyren arrangerad i öfverensstämmelse dermed, genomträdd af ett par långa, ljusa sköldpaddnålar, hade kunnat tro annat än att hon från sin första barndom lefvat i en omgifning egnad att utveckla både smak och skönhetssinne.

-- Ändtligen! utropade don Luis då jag trädde in. -- Nu, Mariquita, skola vi hafva några festdagar medan vi föra vår vän här omkring och visa honom San Francisco och dess omgifningar. Ni skall veta, fortsatte han till mig -- att jag dessa första tider varit för mycket upptagen med affattande af mina reserapporter och annat för att hinna föra Mariquita ut, så att hon i sjelfva verket sett mycket litet ännu. Var nu god och underhåll henne en stund medan jag slutar hvad jag har för händer; så äta vi frukost tillsamman och göra derunder upp program för resten af dagen. --

-- Jag är glad att ni kommit, sade Mariquita, så snart vi stigit in i hennes rum. -- Luis har haft oändligt mycket bråk och arbete sedan vi kommo hit och på långt när inte varit så glad som förut, men nu blir det säkert bättre. Han har så ofta talat om huru roligt det skulle bli att få er hit upp. --

-- Och ni sjelf, Mariquita? Huru trifs ni i San Francisco? Är lifvet här verkligen så härligt som ni förestält er det, eller är det bara en mer eller mindre gäckad förhoppning? --

Hon smålog litet tveksamt och tog sig någon betänketid innan hon svarade:

-- Jag vet inte rätt hvad jag skall säga derom. Ännu har jag ju på det hela sett så litet af lifvet här; och det lilla jag sett har jag troligen inte betraktat på samma sätt som då jag brukade tänka på det der borta. Och så har det plågat mig att se Luis nedstämd och irriterad. Jag känner det alltid som om jag, åtminstone till en del, vore orsaken dertill. -- Men nu blir det helt annorlunda då vi komma att röra oss mera ute och han gör sig fri från sitt bråk. --

Så mycket var nu uppenbart att don Luis inte ännu meddelat Mariquita af huru kort varaktighet hennes vistelse i San Francisco komme att bli, men om det var detta som plågade honom eller om han verkligen hade mera arbete än han tyckte om, det kunde jag icke af Mariquitas yttranden sluta mig till.

Under frukosten tycktes han emellertid helt upplifvad och skrattade godt åt Mariquitas beskrifning af ångbåtsresan från Guatemala och af några typer bland deras ressällskap. Efter frukosten, föreslog han, skulle vi göra en tur i parken och derpå åka ut till The Cliffhouse för att se sälorna, samt äta middag der. Sedan finge man se hvad som vidare vore att göras för att värdigt sluta dagen.

-- Vi ställa till en riktigt grundlig fest och viftdag, slutade han skrattande, -- för att börja er San Francisco sejour. --

Men när Mariquita gått in till sig för att kläda om sig för utfärden, blef don Luis med ens allvarsam, i det han vände sig till mig:

-- Nu måste jag bedja er om en tjenst. Till en början måste ni åtaga er att föra Mariquita ut om dagarna, så hon kommer i rörelse, ty med detta instängda lif går hon under. Sjelf kan jag ju inte för mina härvarande vänners och deras familjers skull visa mig ute med henne, hvaremot det kan göra er detsamma hvad man tänker och säger. Och bland mina ungkarlsvänner och deras fruntimmersbekanta vill jag inte införa henne. --

-- Och så, tillade han efter en liten paus med ett halft förläget uttryck, -- ville jag bedja er att vid tillfälle börja bereda henne på en snar afresa härifrån -- det är ett kapitel, som jag, skamligt nog, ännu inte haft kurage att alls beröra. Säkert är att jag skulle gifva bra mycket för att ha den här historien ogjord eller öfverstånden. --

-- Jag också, svarade jag. -- Och kanske ännu mera för att slippa vara den som meddelar Mariquita att hennes glädjedagar äro förbi -- för alltid. Sannerligen jag ens vet huru jag skall bära mig åt för att komma fram med det. --

-- Det blir i alla fall inte så svårt, tröstade don Luis. Hon vet ju att jag senare på sommaren skulle resa öfver till Europa, så ni kan skylla på att jag fått underrättelser som troligen komma att påskynda min resa hela hopen. Passa på något lägligt ögonblick och -- -- --

Men nu kom Mariquita tillbaka och vårt samtal till ett så tvärt slut, att hon skrattande hotade oss med fingret.

-- Nu talade ni bestämdt illa om mig, Luis, eftersom ni afbröt så hastigt. Men gå på bara, i dag blir jag inte ledsen. --

Nog misstänker jag att hon skulle känt sig något ledsen i alla fall om hon vetat hvad samtalet gälde, men som det nu var störde ingenting den glada stämningen under vår körtur.

Den är bra nog ensam i sitt slag, denna "den gyllene portens park" i San Francisco med sina dungar af svartgrön barrskog, mot hvilka eucalyptusträd och en del härdiga palmarter skarpt teckna sina grå- eller bjertgröna blad, medan de ljusa, ständigt vårgröna gräsmattorna äro öfversållade af blommor och buskar, hörande till par, tre olika zoners flora. Det är Californiens underbara klimat, -- hvars temperatur aldrig stiger så högt att värmen blir besvärlig, lika litet som den sjunker lågt nog för att man skulle kunna tala om någon köld, -- som tillåter sammanförandet på ett ställe af denna mångfaldiga växtlighet, hvilken förlänar alla trädgårdar och planteringar ett så omvexlande behag. Den ståtliga parken upptar många tiotal tunnland och meningen är att utsträcka den ända till hafvet, dit redan nu en präktig körväg leder, en fortsättning af den väg, som i tjugutal mil långa vridningar genomlöper hela den vackra anläggningen.

Vi hade en treflig tur och tyckte att den tog nästan för hastigt slut när vi hamnade vid klipphuset, ett värdshus bygdt ute på yttersta udden vid inloppet till den välomhägnade hafsvik, vid hvilken San Francisco ligger. Men den praktfulla utsigten öfver detta inlopp -- "den gyllene porten" -- med seglare och ångare i mängd, gående ut till hafs eller löpande in i hamnen, och ut öfver oceanen som bryter sig i tunga bränningar mot kusten, kom oss snart att glömma allt annat. Och så klipphusets stora märkvärdighet, de halftama salarna, hvilka i hundratal lefva på de tre enstaka klippor, som höja sig ur vattnet inom par hundra alnar från land. Några dussin af djuren ligga alltid uppkrupna på klipporna, försänkta i sömn, medan andra under ett idkeligt, doft vrålande söka eröfra sig en plats, och ytterligare andra tumla om i vattnet rundt omkring, fullkomligt obekymrade om alla de menniskor, som i timtal stå uppe på klipphusets veranda eller på stranden nedanför, iakttagande de roliga djurens lif och vanor.

Mariquita var förtjust och skrattade som ett barn när ett par af de lustiga gynnarne under kampen om någon bekväm plats hals öfver hufvud tumlade ned i sjön och dervid gåfvo luft åt sin öfverraskning med ett högljudt fnysande, för att nästa minut på nytt tränga undan hvarandra vid försöket att krypa upp tillbaka. Under hela middagen, den vi läto servera ute på verandan, tröttnade hon inte att betrakta de glänsande bruna, våta kropparna der ute i vatnet, men när vinden mot solnedgången småningom dog bort, medan det röda klotet sjönk ned i hafvet långt borta i vester, glömde hon dem och betraktade under tystnad den skimrande vattenytan, som i långa, mjuka, glänsande dyningsvågor sakta smög sig fram till stranden för att brytas mot dess klippor i en dånande, hvitskummande bränning.

På hemvägen kommo vi öfverens om att jag skulle börja rida ut med Mariquita om morgnarna. Don Luis lofvade skaffa henne en passande häst och stälde sin egen till min disposition.

-- Det kommer att göra dig godt, sade han till den unga flickan, hvars ögon glindrade redan vid tanken på det länge saknade favoritnöjet.-- Inom några dagar kommer du att se lika frisk och glad ut som förr, tillade han med mera ömhet i tonen än jag förut märkt då han talat med Mariquita.

Till mig sade han, medan vi efter att hafva lemnat Mariquita hemma vandrade till mitt hotell, att jag inte behöfde göra mig någon alltför stor brådska med att meddela Mariquita att slutet var nära.

-- Det är inte för mycket om hon får någon liten tid på sig för att göra bekantskap med de angenämare sidorna af lifvet här, af hvilka hon ju tillsvidare sett nästan ingenting. --

-- Nej, min vän, svarade jag. -- Vid första lämpliga tillfälle ämnar jag göra slag i saken. Ju längre det går på detta sätt, desto svårare blir det för henne att finna sig i det oundvikliga slutet -- och med er har jag ingen misskund alls, om jag också godt kan förstå att ni så mycket som möjligt ville uppskjuta detta slut. --

-- Kanske är det en orsak till till min motvilja att säga ifrån åt Mariquita, sade don Luis fundersamt, -- ehuru jag inte gjort det klart för mig. Ja, gör som ni vill, tillade han med en suck. -- Jag litar på att ni gör Mariquita så litet ondt som det öfverhufvudtaget är möjligt då ni inleder den oundvikliga slutuppgörelsen. --

Att don Luis inte heller tog saken alldeles så lätt som han förut tänkt sig det, hördes godt på hans tonfall, men hvad var nu egentligen dervid att göra? På aftonen låg jag länge och funderade derpå innan jag somnade, men kunde inte finna på någon lämpligare utväg ur dilemmat än att sända Mariquita hem så fort som möjligt. Ty om don Luis beslöte sig för att taga henne med sig öfver till Europa så blefve det efteråt bara så mycket svårare för dem att skiljas och derföre var det vida bättre att det skedde redan nu.

Tillfället att tala om saken med Mariquita kom snarare än jag hade förmodat. Vi hade sedan några dagar börjat våra morgonridter ute i parken, der San Franciscos eleganta verld temmeligen fulltaligt brukar samlas för att med en timmes ridt eller en promenad till fots rekreera sig efter föregående dags ansträngningar, och hade som alltid ridit en stund längs den vanliga vägen der det talrika sällskapet galopperade af och an. Så hade vi slagit in på en sidoväg, der vi läto hästarna gå i skridt, medan vårt samtal så småningom blef allt enstafvigare och slutligen helt och hållet afstannade. Intet annat hördes än våra hästars jemna steg och det sakta, så att säga förnäma knarrande läderljud, som nya sadlar och remtyg frambringa, då och då afbrutet af ett klirrande när Mariquitas otåliga fuchs kastade upp hufvudet och gjorde ett försök att komma i väg, så att ryttarinnan tvangs att taga ett fastare grepp i tyglarna. Morgonluften var frisk och ren, med då och då en doft af daggfuktig växtlighet, som kom oss att draga ett djupare andetag, och det klara, lifvande solskenet spelande mellan grenar och blad, tecknande liksom ett skuggspel på vägen framför oss.

-- Det är skada att Luis inte hinner vara med på våra morgonridter, sade jag tanklöst, -- det kunde nog göra också honom godt att vara mera i rörelse. --

-- Tror ni verkligen att han inte har tid? frågade Mariquita med ett litet matt småleende. Men i detsamma stego tårarna henne i ögonen vid det hon vände bort ansigtet -- och jag insåg att hon fullkomligt lika väl som jag fattade hvarföre don Luis inte följde med oss.

-- Kanske kunde han finna tid dertill, svarade jag, besluten att gripa tillfället i flygten och nu rycka fram med mitt grofva artilleri, -- men då finge han att arbeta in på nätterna i stället. Det är icke så lätt för honom att få allting ordnadt och afslutadt under den vecka han har kvar före afresan till Europa. --

Mariquitas häst stannade tvärt, i det hon på nytt vände sitt nu kritvita ansigte mot mig.

-- Har don Luis bedt er säga mig detta?

Jag såg att ett nekande här tjenade till mindre än ingenting och svarade derföre rent ut att så var, att han bedt mig söka förbereda henne derpå, för att sålunda måhända göra det litet lättare.

Hon lät sin häst sätta sig i gång igen och vi redo en stund utan att någondera ytrade ett ord.

-- Stackars Luis, sade hon slutligen, -- hvad det måste hafva plågat honom, dessa sista veckor, medvetandet att han måste göra mig sorg -- mången annan skulle nog tänkt bra litet på den sidan af saken. -- Nu rida vi hem, tillade hon. Endast hennes ytterligare blekhet visade huru hårdt det träffat -- och kanhända den takt hon lät sin häst inslå.

Farten blef alltför häftig för att medgifva något vidare samtal tills vi om några minuter stannade vid deras dörr. Då bad hon mig följa med in.

-- Det blir lättare för Luis om vi ej äro på tumanhand de första ögonblicken. --

Endast honom tycktes hon tänka på, och det obehag situationen måste innebära för honom, medan hon dolde sin egen sorg och sina egna tankar så väl, att om jag icke hade sett huru all färg med ens vek från hennes ansigte då slaget föll, jag knappast skulle vetat huru hårdt det drabbade.

Men när vi kommo in gick hon fram till don Luis, der han satt vid sitt skrifbord, böjde sig ned öfver honom och kysste honom, något som hon aldrig förut gjort i min närvaro -- och så skyndade hon in i sitt rum med tårarna strömmande ned öfver kinderna.

-- Hvad har ni sagt henne? frågade don Luis med en skiftning af ansigtsfärgen också han.

-- Att ni reser till Europa om en vecka. Nu är saken afgjord och klar. --

-- Det var väl nog det bästa, sade don Luis tveksamt, men med ett uttryck som om han gifvit bra mycket för att det bästa icke händt. -- Huru tog hon det?

Jag beskref tillgången så noga jag kunde, betonande särskildt att Mariquitas första tanke gält honom och det obehag medvetandet att vålla henne smärta måste förorsakat honom. Och så tillade jag, kanske med en helt liten bismak af skadeglädje:

-- Nu medger ni väl åtminstone att jag från början bedömt Mariquita riktigt, ty draget att glömma all sin egen sorg, sitt ödelagda lif och sin eländiga framtid, för att blott tänka på den man har kär, är väl så äkta kvinligt och fint, att den som är mäktig deraf måste anses fullkomligt hafva lemnat vildinneståndpunkten bakom sig. --

-- Jag medger hvad som helst, svarade don Luis trött, -- och har sanningen att säga redan länge gått och burit på medvetandet att Mariquita var och är mycket för god för sådan lek som jag bedrifvit. -- Jag bara önskar att vi kunde göra slut på alltsamman redan i dag. --

-- Nästa båt till Panama går om tre dagar, sade jag, -- och med den måste Mariquita följa, ty sedan går ingen på fyra veckor, som anlöper hamn i Costa Rica. --

-- Stackars min lilla flicka, sade don Luis sorgset, vid tanken på Mariquitas långa ensamma resa till sitt hem igen. Och derefter sutto vi och rökte tyst och ihärdigt tills hon kom in och sade att frukosten väntade.

Hon var lugn nog, men de muntra små ögonen sågo så innerligt sorgsna ut och ögonlocken voro betänkligt svullna -- svårt hade den lilla, modiga stackaren att svälja sin gråt och sin frukost, den hon säkert endast för don Luis skull rörde vid.

-- När går ångbåten till Puntarenas? frågade hon slutligen, i så lugn ton hon kunde åstadkomma.

-- Om tre dagar, svarade jag. -- Och sedan går ingen på en månad.

-- Alltså om tre dagar, sade hon sakta, med en så hopplöst sorgsen blick på don Luis att det skar mig i hjertat.

-- Kom hit i afton, sade don Luis, sedan vi på otroligt kort tid stökat undan frukosten. -- Vi äta middag tillsamman här hos oss och fara sedan till theatern. Jag skall telefonera efter en loge. --

Middagen blef icke just mycket gladare än frukosten, ehuru vi nog alla ansträngde oss för att samtala om likgiltiga saker; och bra liten uppmärksamhet egnade innehafvarne af vår loge åt stycket som uppfördes.

När så don Luis gick ut under mellanakten framkastade jag den förmodan att Mariquita inte skulle bry sig om morgonridterna numera.

-- Tvärtom, svarade hon, -- nu mera än förut. Ni kan väl förstå att det är plågsamt för Luis och mig att tala om min afresa och nästan ännu plågsammare att försöka tala om likgiltiga saker. Ju mindre vi äro på tumanhand, desto bättre -- så ni får vara beredd på trägen tjenstgöring dessa sista dagar, slutade hon med ett litet leende, som trots allt ändå hade en skymt af likhet med förra tider.

De gingo snabt de tre sista dagarna. På morgnarna gjorde vi längre ridter än förut, åto frukost i deras hem och träffades igen till middagen på någon restauration, för att sedan tillbringa också aftonen utomhus.

Den sista morgonen redo vi på hemvägen upp på en hög kulle, derifrån man har en den härligaste utsigt öfver hela San Francisco, öfver staden med dess räckor af hus, affärskvarteret med dess ståtliga palatser och öfver hamnen med dess otaliga fartyg och väldiga ångfärjor, dem man kan följa med ögat nästan ända bort till Oakland på andra sidan bugten.

Mariquita satt en lång stund alldeles tyst och betraktade det rörliga, pulserande lifvet der långt nedanför oss. Långsamt lät hon till slut blicken öfrerfara hela den vackra taflan. Så vände hon ansigtet bort derifrån och satte sin häst i gång igen, i det hon med en djup snyftning tryckte näsduken mot sina ögon.

Jag tyckte mig icke kunna säga någonting.

Så redo vi hem igen under oafbruten tystnad och kommo oss icke för med att tala stort mera under frukosten heller. Omedelbart efter denna lemnade jag dem båda, i det jag lofvade komma tillbaka på aftonen en stund innan båten gick.

Don Luis hade blifvit allt tystare och dystrare ju längre tiden led; de sista dagarna hade han gått omkring som om han icke vetat hvar han skulle göra af med sig sjelf. Så hade han hittat på att ställa till sin förlorade middag på sjelfva afskedsaftonen ute på Klipphuset. "Jag måste hafva lif och rörelse omkring mig", sade han, "för att inte blifva alldeles hypokondrisk sedan Mariquita rest." Vi skulle följa henne till båten och derifrån köra rakt ut till det väntande sällskapet.

Det var ungefär vid elfvatiden jag lemnade dem, och då jag inte kände mig så särdeles gladt stämd, jag heller, begaf jag mig hem till hotellet för att der på bästa sätt fördrifva tiden till klockan sju, då jag lofvat afhemta dem.

Men frampå eftermiddagen kom en kypare upp och sade att man kallade på mig i telefonen. Jag gick ned och hörde don Luis' röst som bad mig komma tidigare, så fort som möjligt.

-- Programmet är något förändradt, sade han med ett helt annat uttryck i rösten än då jag senast hört honom på morgonen, men utan att gifva någon vidare förklaring.

Jag skyndade att kläda om mig, ty från ångbåten skulle vi ju begifva oss direkte på middag, och så for jag ut till don Luis' villa, högeligen nyfiken att få veta hvad som nu stod på.

Det var Mariquita som öpnade dörren vid min ringning. Hon var klädd i reskostym, såg förlägen och förgråten ut, men log ändå med hela ansigtet i det hon tillika torkade sina ögon med en näsduk, som tydligen användts för samma ändamål redan förut.

-- Kom in, kom in, ropade hon, innan jag hann så mycket som öpna munnen. -- Jag är så rysligt lycklig och nöjd -- Luis får berätta allt. Och dermed flög hon in till sig igen.

Don Luis stod i sitt rum framför en koffert, den hans betjent höll på att packa. Han skrattade också då han fick syn på mig.

-- Tag en cigarr, sade han, -- och stäfja er nyfikenhet ett par minuter medan jag ser efter att Charles slutar packningen riktigt.

-- Gå er väg, Charles, och hvila er en stund, sade jag -- jag skall nog hjelpa don Luis om det behöfves.

-- Och nu, fortsatte jag till denne, så snart betjenten stängt dörren, -- hvad är meningen med allt det här? Hvarför har ni narrat mig hit i otid och hvad har ni för inpackning för er? --

-- Jo, svarade don Luis med småflat min, -- det blef klart för mig i dag att jag inte kunde låta Mariquita resa tillbaka till Costa Rica -- och derföre reser jag sjelf redan i afton till New-York och Europa och tar henne med mig. --

Jag blef ond och sade don Luis temmeligen rent ut att han bar sig åt som ett nöt.

-- Om ni nu skiljts från Mariquita, slutade jag, -- så fans det åtminstone någon möjlighet för att hon småningom skulle glömt de sista månaderna och funnit sig i lifvet der nere igen, men huru vill ni bära er åt för att skiljas, sedan ni lefvat samman ytterligare några månader? --

-- Det vet jag inte, svarade don Luis ytterst kallblodigt,-- och kommer troligen heller aldrig att få veta det, emedan jag inte alls mera har för afsigt att skiljas från Mariquita. Jag ämnar ännu förrän vi resa vigas vid henne. --

Det sista med en stadig blick på mig. -- Halloh! började jag i min ytterliga förvåning, men tystnade i detsamma, ty det slog mig med ens att detta ju verkligen var en långt bättre lösning af trasslet än jag någonsin tänkt mig.

-- Vagnen är straxt här, fortsatte don Luis, -- tillståndsbevis tog jag ut i förmiddags och presten väntar oss. Ni blir vitne. --

Dermed ringde han på Charles, gaf honom några sista ordres för inpackningen och tillsade honom att vara nere vid bangården i god tid.

Så gingo vi in till Mariquita, som under tiden med kallt vatten, puder och andra lämpliga medel sökt försätta sin lilla, strålande fysionomi i presentabelt skick igen.

Jag gratulerade henne till förändringen i reseplanerna, men hann inte med något vidare, ty nu anmälde Charles att vagnen var der och vi gingo ned.

Mycket talade vi ej heller under åkningen, som för resten inte räckte länge. Mariquita frågade endast halfhögt om don Luis var säker på att inte ångra sig.

-- Det är tid ännu att vända om, sade hon, men såg icke riktigt ut som om hon önskat få göra det.

Don Luis bara skrattade, och med detsamma voro vi framme.

Presten var färdig och ceremonien -- med hans hustru som andra vitne -- var amerikanskt kort och enkel, så att vi inom mindre än en halftimme voro på väg till bangården.

-- Kom ihåg att härefter aldrig kalla mig annat än Mariquita, sade hon så snart vi satt oss i vagnen, med äkta tjufpojksmin syftande på ett föregående tillfälle då hon bedt mig om något annat i den vägen.