Part 1

MARIQUITA OCH ANDRA HISTORIER FRÅN VERLDENS UTKANTER

Af

Konni Zilliacus

N. A. Zilliacus' Förlag, Wiborg, 1890.

INNEHÅLL:

Mariquita. På lokomotivet. Min reskamrat. Ur min porträttsamling. William Anilin. Den nya kaptenen.

MARIQUITA.

Det var i San José de Costa Rica jag gjorde don Luis', såsom han der kallades, bekantskap. Vi råkade bo vägg i vägg på samma hotel och då väggarna blott bestodo af rör med litet påsmetad lera, var det nästan som hade vi delat rum och således ganska naturligt att vi inom kort blefvo så bekanta som om vi känt hvarandra många år.

Han var af sydländsk härkomst, ehuru född och uppfostrad i Europa, hade rest verlden omkring, sett allt, hört allt och njutit af allt, som kan ses, höras och njutas och var derföre vid trettiotre års ålder betydligt skeptisk och svår att intresseras för någonting. Sin förmögenhet hade han i det närmaste gjort slut på och derföre låtit engagera sig af några affärsmän i San Francisco, hvilka sändt honom ut att studera handels och andra förhållanden i Syd och Centralamerika för deras räkning. I Panama hade han haft en släng af klimatfebern och ansåg sig derföre behöfva ligga öfver någon tid i San José för att helt och hållet fördrifva den innan han satte sig i tillfälle att i San Salvadors bakungstemperatur skaffa sig en ny dosis.

För öfrigt gjorde han sig nog ingen synnerlig brådska med att återvända. De som sändt honom ut betonade i hvart bref att han skulle taga sig god tid att se och inhemta det mesta möjliga; alla omkostnader bestredos af dem och hans rikligt tillmätta arvode, det han under bortavaron alls icke behöfde röra, ökades under tiden till en rätt aktningsvärd summa.

Så alltför strängt tipptagen var icke heller min tid, utan kunde jag godt egna några timmar per dag åt kringströfvandet med don Luis både inom San José och i dess omgifningar. Han hade ett utmärkt sätt att umgås med infödningarna och kom snart på så vänskaplig fot med hvarenda en att vi voro säkra om att vara välkomna på hvarje hacienda i trakten, der man ändå i allmänhet icke är så synnerligen hugad för att utan vidare taga emot utländingar. Jag profiterade i vidsträckt mått af hans popularitet och besökte i hans sällskap alla, hvilkas bekantskap han gjort under veckorna före min ankomst till San José.

Aftnarna tillbragte vi vanligen i don Luis' rum, der vi på infödningsvis brukade sitta och röka i den öppna dörren, prata några ord med förbigående bekanta, säga "adios" åt hvarje vacker flicka som passerade inom hörhåll, bara för att få höra hennes melodiska "adios señor" till svar, samt lyssna till tañon och marimban, hvilka hvarje kväll ljödo från en posada nära intill.

En afton, då vi som vanligt ställt våra stolar i dörröppningen och sutto der njutande af den friska luften, d.v.s. inbegripna i tyst och stadigt rökande, kom der en ung flicka förbi hvilken don Luis inte åtnöjde sig med att tillropa det vanliga adios, utan helsade med en fråga om huru hon mådde, och då stannade hon ett ögonblick för att svara. Hon var mycket behaglig, mörkhyad, svarthårig samt hade de grannaste tänder och de rödaste läppar man kunde önska.

Jag frågade naturligtvis don Luis hvem hon var och fick till svar att hon hette Mariquita, var sexton år gammal och dotter till en tjock, otäck matrona, som bodde vid nästa tvärgata.

-- Mera vet jag inte sjelf, sade don Luis, men jag har nästan lust att bli närmare bekant med flickan. Hon ser så frisk och glad och pigg ut att hon verkar helt upplifvande. Förut brukade jag alltid prata några ord med henne i förbifarten, men hon måtte varit bortrest eftersom jag inte sett till henne på ett par veckor. --

Sedan sågo vi henne nästan hvarje afton vandra förbi och försummade aldrig att säga: "adios Mariquita", lika litet som hon underlät att småle och svara: "adios señores". Ibland språkade vi litet med henne och blefvo småningom rätt goda vänner.

Hon gick i lära hos en modist och det var på återvägen derifrån hon hvarje kväll passerade förbi vår dörr. Roligt tyckte hon inte det var, sade hon, att sitta instängd hela dagen i ett rum, och hon tänkte icke hålla ut mycket länge dermed. Men hvad hon ämnade företaga sig ville hon inte säga.

Hon bara skrattade så tänderna lyste när vi frågade om hennes "novio" lofvat gifta sig med henne och påstod att hennes mor inte tyckte om att någon af gossarna stod och hängde utanför hennes fönster om kvällarna -- och ingen gosse har lust att vara någons novio om han inte ens får ha det nöjet.

Underligt var det för resten ej heller om hon icke trifdes vid att sitta stilla hela dagen i ett rum, som inte hade så mycket som ett fönster ut åt gatan, ty först och främst hade hon tydligen en del indianblod i sina ådror, och det hade redan varit förklaring nog på hennes motvilja mot sådant lefnadssätt, men dessutom hade hon i all sin dar förut lefvat på landet, på sin fars hacienda, och det var ett skäl mera för att tycka att hennes nuvarande lefnadssätt var rentaf odrägligt.

Det var först efter fadrens död som de flyttat till staden, der de nu bott ett år. Då hade hans slägtingar lagt beslag på hela haciendan med allt hvad der fans och helt kort om godt förklarat att då Mariquitas mor aldrig varit gift, hade hon heller ingen rätt att vidare stanna kvar i huset, lika litet som hennes dotter. Men en pension hade de ändå fått och med den lefde de nu så godt sig göra lät.

Allt detta berättade hon oss under samtalen utanför vår dörr och tycktes icke alls finna det underligt att det så gått, lika litet som det på minsta vis tycktes förefalla henne förödmjukande att vara dotter till en hustru som aldrig varit gift.

Men så äro de moraliska begreppen der nere i södern icke heller så synnerligt utvecklade. Det är ingenting ovanligt alls att se barn af tre, fyra olika mödrar, af hvilka endast en varit gift med den gemensamma fadren, uppfostras tillsammans såsom medlemmar af en och samma familj. Och då man ej är så alltför nogräknad med färgen heller, händer det ofta att fruns i huset barn äro hvita, medan köksans äro mulatter och mellanfärgerna representeras af små halfindianer, hvilkas mödrar under kaffesaisonen kommit ned från bergstrakterna för att arbeta ihop några dollars och oförhappande råkat skaffa haciendadons familj tillökning af en ny nyans.

Man drar försorg om sin brokiga afkomma i alla fall och sällan faller det någon hustru in att oppnera sig emot att alla barnen lefva tillsammans under hennes öfveruppsigt. Det är endast främlingen som finner ett sådant hushåll besynnerligt. Landets egna barn fästa sig ej dervid, dertill är det alltför vanligt.

Mariquitas fall var nu ett undantag från den allmänna regeln, beroende på att hennes far alls icke varit gift, hvarken med hennes mor eller med någon annan, och så hade hela hans förmögenhet gått öfver till aflägsna slägtingar, hvilka icke ansett sig hafva några skyldigheter mot den illegitima dottern, utan affärdat henne blott med ett magert årsunderhåll.

Det var nu en otur som ingen kunde hjelpa, menade Mariquita, och ingalunda någon orsak att vara ängslig. För eller senare skulle hon nog finna någon novio, som vore villig att försätta henne i bättre förhållanden. Längre sträckte sig inte hennes förhoppningar, och sjelffallet tyckte hon det också vara, att hennes öde icke kunde gestalta sig bättre än hennes mors.

Någon sorgsenhet ådagalade Mariquita på intet sätt då hon talade om dessa förhållanden. Endast när hon berättade om sina pinotimmar hos modisten var hon ledsen, men det behöfdes bara en fråga eller ett ord för att bringa henne in på andra tankar igen, och då skrattade hon på nytt så ögonen glittrade och tänderna lyste.

Hon hade ett sådant lustigt litet skratt, en liten melodisk drill, som kunde vara längre eller kortare, men aldrig blef högljudd. Det var endast den intensivare glansen i hennes små svarta ögon och djupleken af groparna i hennes kinder som antydde graden af munterhet.

En gång frågade vi om hon inte ville stiga in, men då blef hon allvarsam och förklarade att det vore högst opassande. Hon kunde nog stå en halftimme ute på gatan, om så skulle vara, och prata med oss medan hon knaprade konfekt som ett möss knaprar socker, men komma in till två caballeros -- det kunde aldrig komma i fråga. Och dervid förde hon sitt högra pekfinger af och an framför munnen under en kokett liten skakning på hufvudet, en gest som betyder ett oåterkalleligt nej.

Don Luis tyckte lika mycket om att prata med henne som jag, men han påstod i alla fall att hon var i grund och botten förderfvad och trots sina sexton år en utstuderad kokett. Det var nu hans theori att depravationen hos söderns folk är medfödd och lika naturlig som begäret efter mat och dryck. Hela den uppfostran kvinnorna få, förklarade han, bestod i undervisning om huru man skall fånga en man, och den konsten känna de i grund redan innan de fullständigt hunnit trampa ut barnskorna.

-- Någon känsla af moraliskt ansvar hafva de platt inte, sade han, och veta icke hvad verklig tillgifvenhet vill säga. Så länge de få allt hvad de åstunda, kunna de vara trogna nog, men om något bättre erbjuder sig tveka de inte en minut att gripa derefter. --

Jag tyckte nu att ett par af de drag, han ansåg specifika för tropikernas kvinnor, med samma skäl kunde sägas utmärka könet i allmänhet, men var i öfrigt af olika åsigt angående sjelfva grundlaget i deras natur. För min del vidhöll jag att det inte behöfdes annat än att behandla en flicka af Mariquitas skaplynne på ett annat sätt än det hon var van vid för att ingifva henne helt andra aspirationer än dem hon insupit i den omgifning der hon förut lefvat. Jag trodde och förfäktade att en sådan halfvild natur, som hennes tydligen var, blott genom umgänge med en bildad, finkänslig man skulle och måste vakna upp till ett helt annat åskådningssätt af lifvet och troligen utveckla en känsla af tacksam tillgifvenhet, om icke något mera, så stark som trots någonsin en kvinna af mera civiliserade föregåenden i den vägen kunde prestera.

Vi kunde ibland disputera kvällen igenom härom, naturligtvis utan att någonsin komma till resultat, och hvar gång Mariquita hade hållit tillgodo med några Costa Rica konfektyrer, dem det verkligen behöfdes sådana tänder som hennes för att rå med, samt pratat en stund med oss, börjades dispyten på nytt.

Så ströfvade vi en lördag, torgdagen i San José, omkring i saluhallarna. Det var ett af våra stående nöjen att se på hvimlet der, insupa doften från ananashögarna och orangerna, hvilka i massor bjödos ut i hvart hörn af den vidsträckta bygnaden, mönstra och kriticera señoritorna, hvilka regelbundet infinna sig der i morgontoilett, samt studera folktyperna, af hvilka de förfärligt fula oförfalskade indianerna från bergen, smutsiga, vidriga och djuriska, mycket litet svarade mot begreppet af det tappra, ädla rödskinnet som pojkböckerna tala om. De allra roligaste att se på voro dock negerkäringarna, isynnerhet när de råkade i gräl, hvilket inträffade allt jemt, men nog föreföll det oss svårt att erkänna brödraskapet med denna gren af menskligheten, så lika vi än enligt traditionen äro inför vår Herre.

Midt i stimmet upptäckte vi med ens Mariquitas skrattande ögon och mun och bredvid henne en matrona, som tydligen var hennes mor. Vi nickade åt flickan när de kommo förbi och frågade huru hon mådde, och då stannade hon och presenterade oss för modren. Gumman neg så djupt de feta knäna medgåfvo, sade att hennes dotter berättat huru vänliga vi varit och frågade om vi inte ville göra hennes ringa hus äran af ett besök. Vi tackade och lofvade med det första efterkomma uppmaningen.

-- Der ser ni, sade don Luis, när de gått vidare, att jag hade rätt. Jag håller vad om huru mycket ni vill att den der käringen när som helst är färdig att sälja flickan, om man bjuder ett anständigt pris. Men hon vet nog huru nätt och aptitlig snärtan är, så billigt blir det inte.

-- Bra, svarade jag, men då jag ju egentligen inte hållit på omöjligheten att afsluta en slik handel, utan bara talat om den sannolika effekten på Mariquita sjelf af en längre sammanvaro med en hygglig och bildad karl, måste jag litet få precisera aftalet. Gör upp med modren om att lefva och resa med Mariquita någon tid, tag henne med er härifrån så fort som möjligt, behandla henne som ni skulle behandla en europeiska eller amerikanska, och jag påstår att hon inom kort blir så totalt förändrad att ni sjelf erkänner er hafva bedömt henne orätt i alla stycken. --

-- Godt, sade don Luis på sitt vanliga korta sätt, vi gå redan i kväll till dem och göra upp saken. Får ni rätt, så ställer jag till den finaste middag Frisco kan åstadkomma när vi träffas der uppe, får ni orätt så -- ja, så ställer jag till middagen ändå; men ni får lof att vid desserten i detalj beskrifva anledningen till festen och högtidligen göra afbön hos de närvarande damerna för att ni påstått en liten vildinna från barfotarepubliken i Centralamerika kunna i något afseende jemföras med civiliserade fruntimmer. --

Det var ju skäligen goda vilkor. Jag förklarade mig villig att underkasta mig följderna om jag mot förmodan skulle hafva misstagit mig, och på kvällen vandrade vi ned till Calle del Menado, der Mariquita och hennes mor bodde.

Hon var inte hemma ännu, men modren försäkrade att det ej skulle dröja många minuter innan hon komme. Vi skulle bara göra oss den mödan att sitta ned ett ögonblick och betrakta hela huset med allt hvad der fans som vårt eget o.s.v. o.s.v, -- en hel ström af den vanliga spanska artigheten, som i grund och botten betyder rakt ingenting.

Don Luis sade till en början knapt någonting alls, så att jag hade att föra konversationen allena, och då jag var rädd att Mariquita skulle komma innan vi hunnit för modren klargöra ändamålet med vårt besök, försökte jag så fort som möjligt leda samtalet in på rätta spåret. Det gick lättare än jag kunnat föreställa mig. Vid första antydan förstod den otäcka gamla halfindianskan ögonskenligen genast hvarom det var fråga, men sökte som vid all annan handel drifva upp priset på varan så högt som möjligt. Det blef ett oändligt loftal öfver Mariquita, hvars alla egenskaper vi fingo höra utläggas både vidt och bredt.

Scenen var, lindrigast sagdt, vidrig. Den lefvande fettklumpen, som en gång varit en mensklig, kanske tillochmed behaglig varelse, höll tal som om hon bjudit ut en häst till salu och rökte dervid den ena stinkande, af brunt omslagspapper och förfärlig tobak tillverkade cigaretten efter den andra. Jag började känna mig obehaglig till mods och don Luis skrufvade sig af och till på sin stol, nervöst tvinnande sin ena mustasch, hvilken dock omöjligt kunde bli mera uddhvass än hvad den redan var.

Slutligen kunde han icke härda ut längre.

-- Está bueno, sade han tvärt, jag vet att Mariquita är en söt och glad flicka så det behöfva vi inte vidare tala om. Var god nämn utan omsvep de vilkor, hvarpå ni vill afstå henne. Jag hatar allt onödigt prat. --

-- Hvad tänker ni om mig? frågade käringen, som vid hans inblandning i saken synbarligen trodde att det var något slags bolagsaffär vi ville göra upp, i högst förnärmad ton. Tror ni jag vill sälja mitt barn till ett skamligt lif? --

Och så följde en lång historia om huru hederliga hennes föräldrar och förfäder allt intill sjunde led alltid hade varit, huru ärbar och ansedd hon sjelf var och huru det aldrig kunde komma i fråga att hon på sådant sätt skulle skiljas vid sin enda glädje i verlden o.s.v.; det mesta ackompagneradt af tjutlika snyftningar, hvilkas frambringande bragte henne i tillräckligt våldsam svettning för att rättfärdiga användandet af den smutsiga näsdukstrasa, hvarmed hon i ifvern aftorkade alla andra delar af ansigtet utom ögonen.

Det var en trenig komedi. Vi försökte ett par gånger stämma hennes ordflöde, men hon bara höjde rösten så vi fruktade att grannarna skulle tro något mord vara i görningen och rusa till hjelp. Och ännu trefligare blef det då Mariquita kom in midt under oljudet.

Hon såg förvånad ut, men innan hon hann göra någon fråga vände sig modren till henne med ett nytt utbrott:

-- Inte sant, querida de mi alma, du håller af din mor? Säg det åt los caballeros och säg dem också att vi äro ärbart folk; dig tro de nog.

Men nu blef don Luis ond på allvar.

-- Det kan vara nog nu, sade han skarpt. Jag gjorde er en fråga och behöfver inte svar af någon annan, innan jag fått ert. Nu ber jag er sluta detta samtal, men så mycket vill jag ändå tillägga att min vän här endast talade på mina vägnar.

Det var tillräckligt för att upplysa gumman om misstaget och hon gjorde också omedelbart frontförändring i det hon på Mariquitas fråga: hvad som vore på färde, förklarade att los caballeros missförstått henne. Hon vore visst icke emot något, som kunde göra hennes barn "lyckligt", men hon hade icke genast rätt uppfattat meningen.

Och dermed gaf hon sig till att för Mariquita förklara det don Luis hölle mycket af henne och nu gjort ett förslag att taga henne med sig.

Mariquita skulle nu sjelf afgöra, sade hon, om hon å sin sida hölle tillräckligt af don Luis för att följa med honom. Derpå kommer allt dock slutligen an, tillade hon med en salvelsefull suck och något som väl skulle föreställa ett ömt uttryck i rösten.

Mariquita såg på oss och småskrattade på ett sätt, som visade att hon fullt uppfattade situationen, men när hon svarade sin värda mamma att hon mycket hellre ville följa med don Luis än fortsätta hos sin modist, höll hon sig berömvärdt allvarsam.

Så skickades hon ut i köket för att tillreda en kopp chocolad, den gumman sade sig nödvändigt vilja bjuda los señores, som gjort sig mödan att besöka hennes hus, men i sjelfva verket för att icke öfvervara fortsättandet af underhandlingarna om den finansiella sidan af saken.

Så snart Mariquita aflägsnat sig började gumman helt diplomatiskt med en förklaring att ehuru hon visst inte hade någonting att invända mot ett arrangement, som vore till hennes barns lycka, vore hon ändå tacksam för att få veta hvilka garantier don Luis ville lemna för dess fortvaro.

-- Inga alls, svarade don Luis kärft. Jag tar henne med mig härifrån, förser henne med allt hvad hon behöfver och kan önska, medan vi äro tillsammans, och skickar henne om ett halft år eller så tillbaka. Besparingar kan hon göra om hon vill af sina fickpengar, dem jag inte ämnar vara njugg med. Det är alltihop. --

-- Och alldeles tillräckligt, skyndade gumman att försäkra. -- Men tyckte inte don Luis ändå det vore rättvist att anslå någonting för den närmaste tiden efter Mariquitas hemkomst, då ju naturligtvis den stackars flickan skulle hafva alltför svårt att glömma sin vän för att inom kort inlåta sig med någon annan novio. Hennes mor skulle nog förvalta detta något tills Mariquita sjelf behöfde det. --

Der kröp ändtligen bockfoten fram och den var så tydlig att jag ansåg mig öfverflödig vid den vidare underhandlingen, som nästan bragte mig att må illa, hvarföre jag sade mig vilja se åt om jag kunde vara Mariquita till någon hjelp, och gick ut i köket.

Hon rodnade något litet då jag kom, men skrattade ändå när hon frågade om don Luis och hennes mamma blifvit vänner igen. Det lilla fullfjädrade stycket tycktes ha allting betydligt klarare för sig än jag någonsin skulle trott.

Jag visade också tydligt mitt misshumör, men vår temmeligen enstafviga konversation behöfde lyckligtvis icke räcka länge, då modren snart ropade på Mariquita och frågade om icke chocoladen var färdig.

Det var den och vi gingo in tillbaka. Don Luis såg ut som om han tagit in någon betydligt bäsk medicin, drack tyst sin chocolad och tände en ny cigarr, i det han steg upp och tog sin hatt.

-- I morgon på förmiddagen kommer jag efter Mariquita, sade han, och för henne till någon som kan ställa i ordning åt henne en ordentlig utrustning af allt hvad hon behöfver. Jag vill sjelf välja ut hvad jag tycker passar henne bäst. Buenos noches, señoras. Och dermed gingo vi.

Don Luis skakade på sig som en våt pudel då vi väl voro ute på gatan.

-- Fy f--n hvad den käringen är vidrig, sade han med ett uttryck, som om han behöft lätta sig med en dugtig grofhet för att inte kväfvas af allt hvad han fått lof att svälja under visiten. -- Jag för Mariquita i morgon dag till Agua Caliente så jag slipper se hennes mor. Hon kan der undergå en liten förberedande träning i civilisation på tumanhand med mig, tills hennes saker bli i ordning och jag för henne ombord på ångbåten bland andra menniskor.

-- Nog blir det ett lättvunnet vad, tillade han efter en stund med ett halft cyniskt leende. -- Ni har ännu för mycken europeisk, eller kanske rättare nordisk idealism i kroppen för att rätt kunna bedöma den här sortens folk. --

-- Jag nästan fruktar för att ni har rätt, svarade jag, -- men så alldeles säkert är det inte. --

Något vidare samtal blef det ej om saken. Det föreföll mig nästan som hade vi båda två känt oss litet skamsne medan vi vandrade genom de kvälltysta gatorna till hotellet, och ingendera tycktes hugad att förlänga sammanvaron utan gingo vi hvar till sitt rum så snart vi kommo fram.

Följande dag lemnade don Luis verkligen San José och jag kände det, då jag efter middagen rökte min ensliga cigarr, som hade straffet för min andel i menniskohandeln redan begynt. Det var långa aftnar jag sedan tillbragte helt ensam, och många gånger ångrade jag det dumma tilltaget, som beröfvat mig det enda sällskap jag haft.

Så fick jag en vacker dag, ungefär en vecka derefter, ett telegram från don Luis. "Kom och helsa på oss", lydde det, "tag minst par dagar på er. Luis". Han tycktes behöfva sällskap han också.

Jag for redan med första tåg till Cartago och då jag ej hade lust att vänta tills ångspårvagnen gick, skaffade jag mig en häst och red ned till Agua Caliente. Don Luis hade icke väntat mig föran följande dag då jag kunnat komma ända fram i en bekväm kupé, så att jag tog dem med öfverraskning när jag med ens trädde in i hans rum.

Mariquita satt helt uppkrupen i en stor länstol och läste en bok som tycktes lifligt intressera henne, eftersom hon inte ens såg upp när dörren öpnades. Don Luis satt och rökte vid det öpna fönstret, med båda fötterna på fönsterkarmen och gungade bakåt med stolen, i en ställning så äkta amerikansk att jag skrattade till. Han vände på hufvudet.

-- Halloh! ropade han i det han hoppade upp, det var mer än hyggligt af er att komma så snart. Det här börjar bli litet monotont, skall jag säga, men jag vill inte återvända till San José innan jag vet när båten går från Puntarenas. Svärmor är inte så ljuflig och hit får hon inte komma.

Mariquita hade också stigit upp. Hon såg för komisk ut i en modern europeisk drägt, men tyckte synbarligen sjelf att hon var utmärkt lyckad och räckte mig med mycken värdighet handen samt frågade huru jag mådde.

-- Hade jag vetat vänta er ren i dag så hade jag låtit henne kläda om sig, sade don Luis. Annars får hon då och då kläda sig på europeiskt sätt för att småningom vänja sig att uppträda som en dam. Mariquita mia, tillade han på spanska, vill du göra oss det nöjet att byta kostym? Vi tycka båda att du är mycket nättare i Costa Rica drägt. --

Hon rodnade litet och såg kanske en smula förtretad ut, men gick ändå genast.

Jag tog upp hennes bok. Det var en berättelse från stora verlden i Europa, en öfversättning af en af Ouidas fantastiska historier, just egnad att förvrida hjernan på en liten vildinna som Mariquita.

-- Jag odlar hennes själ, som ni ser, sade don Luis skrattande. -- Hon är förtjust i sådana der historier och tror naturligtvis hvarenda galenskap de innehålla.

-- Det skulle ni låta bli, svarade jag. Hon blir alldeles tillräckligt vriden genom den beröring hon kommer att ha med verlden, utan att läsa sådant här. Se ni till bara att inte äfventyret får en ledsam upplösning. --