Part 8

Så går det till på fredagen och på lördagen, understundom äfven följande måndag. Redan lördagen tidigt på morgonen, icke senare än solen börjat lysa på Allmannagjås vestliga klippmur, går ett lysande tåg uppför lagberget, lagsagomannen i spetsen och sedan godarne med de domare, de utnämnt. Lagsagomannen anvisar hvar domstol dess plats och nu får enhvar, hvars sak skall komma före, stiga fram och jäfva en eller flera af domarna. Der kommer en fram och säger: “det var två bröder Thorsten och Thorolf Grimssöner, Thorstens son het Thorgeir och Thorolfs het Thorkel. Thorgeirs son Egil är min motpart och Thorkels son Helge är domaren, som här sitter.“ Kan han då med vitnens ed styrka sin utsago om motpartens och domarens slägtskap, är domaren skyldig att stiga upp och goden, som nämnt honom, att nämna en annan i hans ställe, men skulle den uppräknade slägtledningen _icke_ befinnas riktig, ve honom, som af förseelse eller med afsigt burit falskt vitnesbörd på thinget, han dömes fredlös för all sin tid.

Sedan man stämt sin motpart i hans hem, när sådant kunde ske, och vid thinget undangjort alla de nämnda förberedelserna, var det tid att skrida till de egentliga rättegångsförhandlingarna. Uti allt visar sig, som vi se, den ängsligaste noggranhet, att uti intet afseende möjlighet må finnas att kränka en annans rätt.

Nu äro domstolarne i ordning med 36 domare i hvar. Målsegarne träda fram med följen. Det var väl föreskrifvet, att ingen fick hafva mer än tio personer med sig, men detta stadgande efterlefdes kanske icke alltid så noga. Understundom blef trängseln så stark, att domarne måste bedja godarna lemna dem några män, som skulle hålla mängden tillbaka. Det blef genom allt detta oreda och trots thingsfreden kom det ibland till strid. Lagen sade, hur domarne skulle förhålla sig, i fall de drefvos från det för domstolen utstakade rummet.

Sjelfva sättet att utföra processen saknar icke egendomlighet. De tvistande parterna äro rätt många. De draga lott om, hvem af dem skall först få sitt mål afgjordt. Den lycklige träder då fram och tager vitnen derpå, att han bjuder motparten och, ifall han för målets fortgång behöfver medverkan af goden, äfven denna att lyssna till sin ed och sin framställning af saken. Nu aflägger han ed, att han framställer sin sak mot sin motståndare, och på skälet, hvarföre han stämt honom, och på hvad, han i stämningen sagt och derpå, att han stämt honom lagstämning till _detta_ thinget. Nu framträda stämningsvitnena och aflägga ett likalydande vitnesbörd. Den som afsigtligt försummar, ehuru kallad, att infinna sig vid thinget och hjelpa vid målets främjande, dömes landsflygtig på tre år.

Nu komma vitnena till sjelfva saken fram, rådslå och uttala genom en bland sig vitnesmålet. Icke alltid blifva de eniga; de som äro i minoriteten hafva då rätt att reservera sig och säga, hur de ville hafva vitnat. Derigenom gå de fria för allt ansvar, i fall det skulle under förhandlingens gång yppa sig några betänkligheter mot det vitnesbörd, majoriteten afgifvit. Skulle bland vitnena lika många rösta för hvartdera vitnesbördet, antages det, som är mest gynnande för honom, som begärt vitnens hörande. Härvid gäller att väga hvart ord på guldvigt, ty innehåller det afgifna vitnesmålet ett enda ord utöfver det, som skall bevitnas, och detta öfverloppsord utöfvar något inflytande på sakens gång, förkastas alltsammans som lögnvitnesbörd.

Nu skall qviden fram, de män man qvädit eller kallat att yttra sig om saken, vare sig att målet är sådant, att det är tillräckligt, att qviden sammankallas af sakegaren bland grannarna, då en af dem får å de andras vägnar föra ordet, eller saken kräfver en tolfmannaqvid, i hvilket fall goden nämner elfva jemte sig. Nämner saksökanden en grannqvid, har motparten rätt att jäfva den eller dem, som äro beslägtade med saksökanden på andligt eller verldsligt sätt, eller som icke innehafva sådan samhällsställning, att de kunna deltaga i sådana förhandlingar. Tillsätter goden tolfmannaqvid, är det saksökanden, som har rätt att jäfva.

När nu qviden uttalat sig och anklagaren icke har mer att säga, tager motparten vitnen derpå. Dock får den klagande förbehålla sig att i följd af försvaret göra de tillägg, han finner nödiga. Derefter har den anklagade att aflägga ed, att försvara sig och, om han så önskar, styrka försvaret med vitnen och qvid, hvilken han får taga ur motpartens.

När nu alla de mål, som äro anhängiggjorda vid domstolen, blifvit framstälda och besvarade, skall saken företagas till afgörande. En af domarna, den som saksökanden uppmanar eller annars den, som rätten bestämmer, skall återgifva hela anklagelsen och de för denna lemnade bevisen. En annan framställer svaromålet och allt, som dertill hör. Derefter öfverlägga domarne sins emellan. De hafva dessförinnan svurit hvar för sig: “jag tager vitnen derpå, att jag svärjer ed på korset, laged, och jag svärjer det Gud, att jag vill döma den dom, som jag anser vara laglig.“ Domar förkunnas nu först öfver de mål som äro qvar sedan föregående thinget, sedan öfver de nya, i tur och ordning, dock så, att de som anses skola föranleda olika meningar bland domarna gömmas till sist. När man kommit öfverens om en dom och han lyder till förmån för klaganden, uppläses han af den domare, som förut redogjort för hans sak; är det åter den anklagade, som vinner, afkunnas utslaget af den som redogjort för försvaret. Alla domarne skola bekräftande tillägga: “Den domen afsäga vi alla.“ Den domare, som i stället derför tiger, gör sig skyldig till trenne års landsflygt.

När allthinget var upplöst och folket kommit hem, skulle hvar gode i slutet af Juli och början af Augusti sammankalla till höst- eller lejdthing dem, som icke öfvervarit allthinget, för att meddela dem de beslut, som der fattats. Detta var i synnerhet nödigt med afseende på de lagfrågor, som afgjordes af en särskild allthingsafdelning, den s. k. lagrättan.

Sådan är uppränningen. En mängd detaljer funnos, som det skulle blifva för långt att meddela. Icke alltid gick det fullkomligt efter lagliga former. Så t. ex. när Mård giga skulle af sin f. d. svärson utkräfva dottrens förmögenhet och han från lagberget hade förklarat sig instämma Rut för den vederbörliga fjerdingsdomstolen, svarade Rut, som stod bland den åhörande folkmassan, med att offentligen utmana honom till holmgång. Mård rådgjorde med de sina och afslog sedan tillbudet, hvarigenom han just icke skördade ära. Att låta svärdet afgöra en tvistefråga i stället för att utagera henne inför domstolen ansågs vara lagligt. År 1006 tvistade de båda skalderne Gunlög Ormstunga och Rafn vid allthinget. Gunlög framförde från lagberget beskyllning mot den andra att hafva tagit bort hans trolofvade och i öfrigt visat honom all fiendskap och utmanade honom derför till holmgång. Ingenderas vänner tyckte synnerligen mycket om det. På utsatt tid trädde de båda parterna tillsammans på holmen i Yxån. Framför hvardera hölls skölden af en vän. Det var bestämdt, att den, som sårades, skulle anses hafva förlorat. Rafn, som den utmanade, fick börja och riktade sitt första hugg med sådan kraft mot sin oväns sköld, att svärdet brast. Sjelfva udden for i ansigtet på Gunlög och rispade honom helt litet. Nu sprungo de kringstående fram och skiljde dem åt. Gunlög förklarades sårad och i följd deraf hafva tappat. Han fick nöja sig dermed och till på köpet lösa ut sig med 3 marker silfver. Dagen derpå fattades på thinget det beslut, att holmgång ej mer skulle få förekomma på ön.

En annan utväg hade man, för att komma ifrån det slutliga afgörandet af domstolen. Äfven sedan en sak blifvit framstäld och försvar gjordt, kunde, innan domen fäldes, de tvistandes vänner träda emellan och åvägabringa en förlikning. Man ansåg förmodligen, att derigenom billigheten mera skulle göra sig gällande, då genom domen näpsten vanligen torde hafva drabbat den ena, utan att alla mildrande omständigheter kunde tagas i öfvervägande. Kunde man vid förlikningen finna å ömse sidor förseelser, som kunde uppväga hvarandra, var det godt. I annat fall förfor man ingalunda med öfverdrifven mildhet. En förlikningsdom lydde understundom på landsflygt.

När domen var fäld, rättade man sig efter honom, men dessförinnan sökte man rädda sig med allehanda medel, icke minst list och finter. Derigenom lemnades åt personligt godtycke, makt- och vinningsbegär, så snart dermed förenades någon framstående talent eller åtminstone tillfälle fans att begagna sig af en annans gåfvor, ett ganska stort spelrum vid den Isländska thingsförsamlingen, som just skulle vara det yppersta skyddet för öbornas af enskildas makt icke sällan hotade sjelfständighet. Det var tillåtet att lemna sin saks utförande åt en annan, antingen så att denne endast var ett ombud eller rådgifvare eller så, att han öfvertog saken alldeles som sin egen. Det fordrades ett visst studium likaväl som medfödda anlag, för att taga reda på lagarna och alla tillåtliga utvägar att främja sin sak eller frälsa sig. Den som egde en sådan kännedom kallades för lagman, hvilken titel på Island icke tillhörde en viss embetsman, ty den som ersatte vår medeltids lagman hette på ön lagsagoman, utan var allenast en hederstitel. Sagorna hafva mycket att förtälja om sådana lagmän. En var så stor lagman, heter det, att ingen dom ansågs fullt laglig, om han icke varit med om honom.

Alla dessa advokatyrens konstgrepp måste naturligtvis medföra stora svårigheter. Det hände lätt, att en skicklig motståndare kunde genom några svepskäl förstöra den billigaste rättegång. Dertill kunde ock medverka andra omständigheter, som icke berodde på någons eller någras illvilja. Det hände icke så sällan, att det ej blef för domarna möjligt att få ett utslag, hvari alla ville instämma. Blefvo tvenne partier inom domstolen lika starka, stannade det dervid, att hvardera åsigten högtidligen uttalades, på det den, som fält rätt dom, skulle kunna blifva fri för framtida ansvar. Men hvilkendera domen var i sjelfva verket den rätta? Det lemnades oafgjordt och kunde icke förlikning mellankomma, måste parterna gå bort med oförrättadt ärende. Detta kunde icke vara förmonligt för rättsskipningens anseende, för lagens helgd.

Den vise Njål genomdref en ändring uti dessa olyckliga förhållanden. Yttersta anledningen till hans uppträdande var, säger sagan, hans afsigt att åt en sin skyddsling förskaffa ett godord, då det för tillfället icke var möjligt att få köpa ett gammalt. Njål uttalade åtminstone öppet denna sin åstundan, men man har fullgiltig anledning till det förmenande, att han derjemte och icke minst drefs af sin insigt i det förderfliga uti det gällande skicket och af begär att förbättra det.

Då det led emot allthinget år 1003, kom på vanligt sätt den ene efter den andra, för att af Njål få råd, hur de skulle göra med sina processer. Han gaf dem alla råd, men med afsigt sådana, att de flesta målen åstadkommo split bland domarna och kunde icke afgöras. Thinget upplöstes under allmänt missnöje.

Sedan förberedelse sålunda var gjord, skred Njål till sjelfva utförandet af sitt anslag. Han infann sig vid 1004 års allthing. Allt gick tyst och stilla, till dess Njål påminde, att det kunde vara tid att lysa sina stämningar från lagberget. Då blef det knot och buller. Det ropades allmänt, att det tjenade till föga att börja rättegång, då man icke kunde få lagligt slut på den. “Det vore vida bättre att kräfva ut sin rätt med udd och egg,“ d. v. s. med svärd och spjut. Njål fästade deras uppmärksamhet derpå, att en dylik laglöshet icke dugde. I stället föreslog och genomdref han inrättandet af en ny domstol, som skulle i förhållande till de förut varande fjerdingsdomstolarne blifva en högre instans under namn af femtedomen. Dit skulle alla saker hänskjutas, som icke blifvit förut af domstol lösta, dit skulle man vända sig med sin klagan, i fall man fann någon hafva genom sina konstgrepp förhindrat rättvisans gång eller, som det på Islands lagspråk hette, brutit thingordningen. Antalet medlemmar i denna domstol skulle blifva 36 -- ett vanligt tal i det Isländska rättegångsväsendet. Med deras nämnande gick icke alldeles så till som i de andra domstolarna. I hvar och en af landets fjerdingar upprättades 3 nya godord. De 48 godarne nämnde hvar sin domare -- Nordlandet lemnade nämligen icke flera än hvar och en af de andra fjerdingarne, ehuru det egde flera godar -- men af dessa 48 skulle nödvändigt 12 uteslutas, antingen sex af hvardera parten eller ock om en part icke ville, alla tolf af den andra. Det hände en gång att den ena parten icke brydde sig om att utmönstra de sex; motparten försummade att utesluta dem och förlorade i följd deraf målet. Det var, när rättegången fördes mot dem, som vållat Njåls död.

Femtedomens inrättning var ett stort framsteg. De store i landet, särskildt godarne, som till en början hade känt sig föga mäktiga gent emot thinget, började småningom utöfva stort inflytande öfver det. Nu försvagades deras makt, dels direkt genom de nya godordens upprättande, dels medelbarligen genom det större skydd, rättsskipningen fick, då en ny instans bildades.

Det säges, att Njål var “forspárr,“ d. v. s. att han hade en viss öfvernaturlig förmåga att förutse hvad komma skulle. Onekligen hade han förmåga att pröfva sin tids art och deraf draga slutsatser för framtiden. Han skänkte den Isländska republiken genom femtedomens inrättande förlängd tillvaro. Detta samhälle störtades just derigenom, att godarne ånyo började kringgå författningen, i det de skaffade sig större inflytande genom att på en hand förena flera godord. Så slutar det Isländska statsskickets historia, som hon började, med bittra, blodiga fejder.

6.

Den hedniske Isländaren i hemmet.

Ulfljots lagredaktion har icke bevarats till våra dagar, ej heller kunna hans stadganden med någon säkerhet urskiljas ur den lagbok för den Isländska republiken, som vi hafva i behåll. Hans stadganden voro hedniska, men sökte icke dess mindre sätta lagväsendet under det gudomligas hägn. Eden, som så ofta användes, lydde under hednatiden: “Så sant mig hjelpe Njärd, Frö och den allsmäktige Ås“, hvarmed förmodligen menades Thor. Likaledes har man i behåll det stadgande, med hvilket den äldsta Isländska lagen inleddes, förbudet att fara till hafs med hufvudskepp, d. ä. skepp, hvilkas framstam pryddes af ett hufvud, t. ex. en drakes. Ville man nödvändigt hafva en sådan prydnad på sin farkost, var man nödsakad att, förrän man fick land i sigte, aftaga detta hufvud, så att man ej seglade till stranden med gapande hufvud, hvarigenom landvättarne kunde skrämmas. En och annan vink om dessa gamla lagar lemna oss föröfrigt sagorna, men de äro alltför obetydliga för att förtjena här uppräknas.

Ulfljots lagar, som förmodligen voro af obetydligt omfång, kräfde tillägg och ändringar, i all synnerhet, då christendomen år _1000_ blef antagen till Islands lagliga religion. Äfven derefter fortfor förökandet, tills år _1117_ en man vid namn Bergthor Rafnsson lät på öns alla vårthing föreslå, att alla de lagstadganden, man hade, skulle samlas och nedskrifvas, hvilket bifölls och fullbordades på bekostnad af Bergthors halfbroder Haflide. Af den så uppkomna lagsamlingen eger man i behåll tvenne något skiljaktiga redaktioner, som dock äro hvarandra så lika, att man lätteligen ser, att de äro samma lag, ehuru upptecknad vid tvenne olika tidpunkter. Denna lag är känd under namnet Grågåsen. Många äro de upplysningar, som denna lag och sagorna lemna om Isländarnas lif. Af allt detta vill jag meddela det allra vigtigaste.

Om det barnet, som i de äldsta tiderna föddes på Island, hade fadren att fälla dom till lif eller död, han kunde sända ut sin träl att gräfva ned det, han kunde taga upp det från marken, der det låg vid hans fötter, ösa det med vatten och dervid gifva det namn. Det synes dock i allmänhet hafva väckt ogillande, om en man, helst om han hade någon förmögenhet, ville undandraga sig omkostnaderna för barnet. Det ansågs ock som en heder att ha många dugliga barn. Rut, som hade sexton söner och tio döttrar, kom en gång under sin ålderdom till thinget med följe af fjorton kraftiga söner. Sagan säger, att det var något herrligt att se dem.

Till en början hörde barnet modren till och betraktades i huset som en hedrad invånare, hvars framsteg man helsade med glädje. Så plägade man, när första tanden kom, gifva det en gåfva. Sedan uppfostrades sonen vanligen utom hemmet, hos någon som stod i beroende af fadren eller ville göra honom en väntjenst. Det är lätt att fatta, hur denna uppfostran skulle gå till i ett land, der allt berodde på personlig duglighet, såväl kroppens som andens, der barnen, utan särskilda lektioner fingo vara vitnen till dagens bedrifter, onda som goda, och der de tidigt fingo öfva sig i stridsamma lekar. Man synes i allmänhet icke få antaga, att modren hade något synnerligen mildrande inflytande på barnet, ty just qvinnorna visa sig ofta vara de, som mest fröjdas åt strider och blodsutgjutelser. Det var ett vaket sinne hos det Isländska barnet och en snabb uppfattningsförmåga. När Rut Härjulfsson och hans halfbroder Höskuld vände hem från thinget, der Rut kommit i tvist med sin svärfader, togo de in öfver natten hos en bekant. Vädret var ondt och genomvåte behöfde de värme och föda. På golfvet sprungo trenne barn och lekte. Då sade ena gossen: “jag är Mård och kräfver dig på din hustrus vägnar.“ Den andre skulle föreställa Rut sjelf och flickan var Unn, hans förra maka. De framstälde så i sin lek hela tvistens gång -- de måste nyss förut hafva hört berättelsen derom -- till de närvarandes stora förlustelse. Höskuld vredgades och slog till pojken, som börjat leken, men Rut, den förlöjligade, ropade honom till sig ock gaf honom en guldring. Så vann han den lillas hjerta.

Tidigt vaknade hogen för färder och äfventyr, tidigt växte ock krafterna. Vid tolf års ålder ansågs ynglingen mogen att uppträda med en medborgares rättigheter, han kunde redan då blifva gode. Han dröjde dock hos fadren, gick honom tillhands och stod ännu en tid bortåt i stort beroende af honom. Gunlög Ormstunga ville vid tolf års ålder fara ut, men fadren vägrade. Han sökte då på eget bevåg taga af fadren det han behöfde till färden, men förhindrades. När fadren fann för godt, fick han fara.

Dog fadren, fingo sönerna arfvet, men öfvertogo dermed äfven omsorgen om modren och systrarna. Mest hade äldste sonen att säga. Han skulle, om så erfordrades, bortgifta modren och systrarna. Vid sexton års ålder ansågs en yngling mogen att sköta sin egendom; dessförinnan var en slägting förmyndare.

Ynglingen växte upp bland männerna. Tidigt vandes han vid deras lif; manliga lekar voro mycket omtyckta i Island. Emellertid började han eller hans vänner tänka på något passande parti. Bröderne Höskuld och Rut redo en gång till allthinget. Under vägen yrkade den förre, att Rut skulle söka sig en maka. Han förklarade sig villig dertill, men bekände sig alls icke veta, hvart han skulle vända sig med sitt frieri. Höskuld föreslår då den rika och lagkloke Mård gigas dotter Unn. Dagen derpå gingo bröderna tillsammans mellan de thingbesökandes bodar och kommo derunder förbi Rangå-bornas, utanför hvilken bland andra qvinnor äfven Unn satt. Höskuld frågade brodren, hvad honom tycktes om henne; han svarade: “godt; men icke vet jag, om vi passa tillsammans.“ På aftonen gingo bröderna -- ty en friare kunde icke gå ensam -- till Mårds bod, trädde der in och helsade honom. Mård stod upp, tog Höskuld i handen och satte honom ned vid sin sida. Rut satt bredvid brodren. De talade mångahanda, tills Höskuld sade: “jag är kommen att köpslå med dig. Rut vill blifva din måg och köpa din dotter och jag skall icke spara på mitt.“ Uttrycken köpa, köpslå, brudköp (liktydigt med brudlopp, bröllopp) voro den tiden vanliga, ehuru de icke få tagas fullkomligt efter orden. För öfrigt afsåg köpet icke brudens person, utan rättigheten att bestämma öfver henne. Mård svarade: “att du är en stor höfdinge vet jag, men din broder känner jag icke.“ Höskuld sade: “han är bättre än jag.“ “Mycken egendom“, sade då Mård, “torde du få lägga fram med honom, ty han får hela arfvet efter mig.“ “Jag behöfver ej besinna mig på“, genmälde bonordsmannen, friarens förespråkare, “hvad jag skall lofva. Rut skall få Kamnäs och Rutstad och ett köpskepp.“ Då började Rut: “håll så före, bonde, att min broder månde hållit fram mig mycket för det jag är honom kär, men om I viljen öfvertänka saken, då vill jag att I säger vilkoren.“ Mård svarade: “jag har tänkt derpå, hon skall hafva 60 silfverhundraden och derutöfver tredjedelen i din gård och om I fån arfvingar, skolen I dela jemnt mellan er.“ “Derpå går jag in“, svarade Rut och togo de så vitnen derpå. De stodo upp och Mård fästade Rut sin dotter med handslag. Brölloppet skulle stå hos Mård om ett par veckor. På hemvägen från thinget mötte Rut en frände, som kom från Norge, för att säga honom, att hans broder var död och att han måste vara personligen tillstädes för att utfå arfvet. Nu uppstod villrådighet, ty brölloppet borde enligt Isländsk sed hållas inom året efter förlofningen. Rut red till Mård och fick löfte, att Unn skulle vänta på honom i tre år. De blefvo sedan gifta och -- som jag redan omnämnt -- skilda.

Denna fadrens sjelfrådighet öfver dotterns hand och öde bar ej alltid goda frukter. Det kom efter några års förlopp en man att fria till Höskulds egen dotter. Det tillgick på samma sätt och först när friaren ridit bort, fick Hallgerd höra om öfverenskommelsen. Hon var missnöjd med partiet och det dröjde ej länge, innan hon vållade sin makes död. Hon vände derefter hem till fadren och snart kommer en ny friare. Nu tillfrågades hon om sin vilja och gifver sitt ja.

Giftermålet firades med ett stort gästabud, som hölls af brudens fader eller af brudgummen. Hustruns rättigheter berodde, som nyss antyddes, i viss mon af särskild öfverenskommelse. Det ansågs bra gjordt, om mannen gaf henne rätt att råda inomstocks, d. v. s. i huset, öfver allt som hörde till hushållet. Hon kunde icke _fordra_ en sådan rättighet.

Af de anförda exemplen synes det, som om allenast eller förnämligast en klok beräkning ledde friarens steg. Det var icke alltid så. Den varma kärleken, hjeltesångerna skildra, hörde icke till mythen allenast. Sagorna förvara många prof på en sådan, som det ej är tillfälle här att omtala. I dem finna vi ock ganska ofta, att hustrun egde en aktad plats i huset, hur hennes inflytande gälde mycket, att hon verkligen njöt den rättighet, som ett hennes namn, eyrarúna, antyder, att i mannens öra hviska sina hemligheter eller i sitt eget mottaga hans. Hennes vanliga namn var husfröja. Men å andra sidan, hur ofta hände det ej, att handen, som var så förtrogen med svärdet, icke alltid umgicks mildt med hustrun, och hade hon en gång blifvit misshandlad, låt vara att det var obetydligt och när hon sjelf hade retat mannen till vrede, då hände det, att hon ej fick någon ro, förrän hennes hämndbegär blifvit mättadt med blod. Gick hon icke så långt, skiljde hon sig kanske från mannen, som hon hatade, hvilket den tiden var en lätt sak. Hon stälde sig bredvid sängen och förklarade sig i vitnens närvaro skild; utkommen ur huset, upprepade hon sin förklaring utanför karldörren (hufvudingången). Sedan skulle hon från lagberget ytterligare förkunna sin skiljsmessa.