Part 6

Det är tydligt, att denna vikingafärdernas inverkan på charakteren skulle i andra hand inverka på de offentliga förhållandena. Dertill bidrog ock den glans, som omgaf en fräjdad viking och gaf honom inflytande äfven i hemmet; det _personliga_ inflytandet hade ännu icke hunnit i betydande mon inskränkas eller utestängas af formerna. Något direkt inflytande torde deremot vikingalifvet icke hafva utöfvat på det Isländska statsskicket. Vigtigare torde dess inverkan hafva varit på de Norska förhållandena. En Olof Tryggvason och en Olof Haraldsson torde i främmande land, der konungavärdigheten i allmänhet var starkare än i Norden, hafva gjort mången erfarenhet, som de kunde anse nyttig för sitt eget land. De ville likna andra konungar och detta föll sig så mycket naturligare, då just de nämnde två drefvo på sitt folks christnande och derföre måste se till, hur andra christna konungar förhöllo sig. Vi få härvid icke förgäta, att allt tal om vikingabalkar, stadgar antagna och efterlefda af vikingar, är en senare tiders uppfinning, då man målade ut vikingarnas dåd med de svartaste färger och till ersättning, för att kunna rättfärdiga sina sympathier derför, sökte som mildrande omständigheter framdraga lagstadganden och enskilda handlingar af sentimental vekhet. Det talas visserligen i Flóamanna-Saga om ett stadgande, att ingen skulle fara i viking, som icke vore 20 år gammal. Men dels är denna saga, ehuru i allmänhet god, affattad i en tid, som icke är så mycket skild från den, då de mythiska sagorna diktades, dels är det föga troligt, att ett dylikt stadgande funnits till, emedan ynglingen i Norden tidigt mognade till man. En 12-års pojke eller rättare yngling, kunde få förestå godord. Sagorna innehålla många drag, som vitna om denna tidiga mognad. Vi få icke förgäta, att vikingalifvet ingalunda var ett _yrke_, utan ynglinga- och mannaålderns förströelse, hvarefter mången af de allra yppersta i ro och stillhet odlade sin torfva, blandade sig i hemlandets stridigheter, lade råd med landets visa eller intog konungathronen.

I främmande land var man ock i tillfälle att komma i beröring med christna menniskor och blifva vitne till deras gudsdyrkan. En och annan af dem, som kommo ur vesterviking att slå sig ned på Island, var redan christnad. Man har dock skäl att antaga, att denna beröring med den nya trons bekännare icke blef af någon större vigt för Norden, förr än mot vikingatidens slut, då konungarne derute döptes och derifrån medförde uppsåtet att i sitt land förkunna den nya läran och derjemte medförde prester, att de skulle förverkliga denna afsigt. Så mycket var dock vunnet, att när de christne lärarne kommo, hade de icke att förkunna något splitter nytt.

Vikingalifvet ingår som ett moment i våra folks utveckling. Man kan betrakta dess art och dess följder, men man har dock något mer att göra. Hvar uppgift, som lägges för någon, en enskild eller ett folk, är en pröfvosten, på hvad den ifrågavarande personligheten duger till. Det är tyvärr icke alltid så, att enhvar mäktar lösa sin uppgift. Det lif af ständiga faror, af vexlande försakelser och öfverväldigande framgångar, som en viking förde, kan icke fördragas af en svag själ; det fordras dertill en sådan jernfast natur, som vi redan lärt känna.

Och ännu ett. Det är långt ifrån att vikingalifvet har idel ljussidor, skuggsidorna äro tvärtom _ganska_ djupa och dystra. Mången viking förde ur sina härfärder med sig stora dyrbarheter, men derjemte en obändig vildhet och ett trotsande öfvermod, som aldrig ville erkänna sig hafva en öfverman att böja sig för, med ett ord fullkomlig sjelfständighet i religiöst och borgerligt hänseende. Men fastän så är eller snarare just emedan så är, måste vi fråga -- hade Nordens folk, hade Islands invånare vid vikingatidens slut på det hela vunnit eller förlorat? Ingen torde tveka, huru denna fråga är att besvara.

Taga vi då åter upp Olai Petri domslut, hvad skola vi derom säga? Saken är icke så lätt afgjord, som han ansåg henne vara. På samma gång vi beklaga yttringarna af vikingalifvet, måste vi besinna, att rättsbegreppen då ej voro lika utbildade som nu. Vi hafva att fröjdas icke öfver sättet, på hvilka vikingafärderna utfördes, utan öfver kraften, som uti dem uppenbarade sig.

Det var en senare tid förbehållet att uppvisa en företeelse likartad vikingatågen. Det kom en tid, då flottor i mängd svärmade ut öfver hafvet till förut obesökta länder, för att söka äfventyr och samla skatter. Månget af de enskilda dragen skulle, om vi blott ändrade namnen och skådeplatsen, alldeles passa in på vikingatiden. Det finnes visserligen, om man så vill, intet nytt under solen, men det är icke af en tillfällighet, som samma sak vänder åter under en ny form. Den tid, då Gama och Columbus, Cortez och Pizarro, Drake och Oxenham uppträdde, hade den Europeiska menskligheten uppvaknat ur den förnedrande dvala, som herrskade mot medeltidens slut. Våre fäder begåfvo sig i viking vid den tid, då folket vaknat ur barndomens mera medvetslösa tillstånd och ej visste beherrska sig i känslan af de svällande krafterna. Skulle ett motstycke till vikingafärderna uppenbara sig under en annan period af ett folks lif, fölle en sådan yttring ovilkorligen under förkastelsens dom.

4.

Allmänna rättsförhållanden. Godarne.

Jag sade, att den Isländska författningen var artificiel, liksom hela utflyttningen till ön. I hvad mening är detta att taga och hur skall det kunna rättfärdigas?

Det begrepp, som motsvarar artificiel, är naturlig. Dock får detta icke så förstås, som vore allt artificielt onaturligt och som sådant värdt tadel. Nej, långt derifrån -- det vi här förstå med artificielt kan vara mycket gagneligt och särdeles väl stämma öfverens med en menniskas eller ett folks eller ett tings natur. Skiljaktigheten mellan det naturliga och det artificiela ligger i deras olikartade upprinnelse.

Hvarifrån har menniskan fått språket, talförmågan? Derom har tvistats icke så litet och till förklarande af detta menniskans outsägligen vigtiga förvärf har det ena förslaget framstälts efter det andra, till och med det, att menniskorna _kommit öfverens_ att beteckna det eller det med det ena eller andra ljudet, ordet, uttrycket. Men hur gjordes denna öfverenskommelse mellan menniskor, som intet språk hade? Roten till alla de fåkunniga försöken finna vi deri, att talförmågan icke är något menniskans _förvärf_, ett resultat af mensklig verksamhet eller konst. Hon är från begynnelsen nedlagd i menniskans natur, är henne i alla tider tillhörig, kan icke skiljas ifrån oss och derför är det icke möjligt att ur de tidigast gångna åldrarnas töcken urskilja denna förmågas upprinnelse -- hon är icke artificiel, utan naturlig. Vi se det ju på barnen. Det händer aldrig, att språket, deras moder talar, är för dem något främmande eller svårfattligt. Sannerligen, de skulle ej med så mycken skyndsamhet ernå talfärdigheten, om det berodde på ett yttre tvingande inlärande.

Cicero, den gamle Romaren, beder oss se upp till stjernhvalfvet, för att fröjdas och uppbyggas af den storartade anblicken och af den ordning, som herrskar deruppe mellan verldskloten och uti deras engång afmätta, aldrig sjelfvilligt rubbade banor. Den ordningen är icke artificiel, utan naturlig. Men vi behöfva icke gå så långt bort med vår uppmärksamhet, för att finna denna storartade, af oss oberoende, ordningsfulla skönhet. Om vi läte våra ögon upplåtas, om vi brukade alla de hjelpmedel seklers erfarenhet och isynnerhet de sista tidernas jättelika framsteg inom det vetenskapliga området gifva oss, vi skulle allestädes finna det, som kunde rätt fröjda ett menniskohjerta och rätt ödmjuka det, emedan alltsammans är af oss oberoende. Hvad kan synas mera tillfälligt än de platser, bladen intaga på en växt och likväl sitta de der uti en ständigt sig återuppenbarande ordning. Det händer icke, att ett ämne inom den “döda“ naturen i dag kristalliserar på ett sätt, i morgon på ett annat. Ständigt samma form återkommer. Allestädes varsnar den vetenskapliga forskningen lagar och dessa äro icke beroende af oss. De äro icke artificiela, utan naturliga.

Vi kunna icke heller beherrska dem. De tillhöra denna verlden, utan att leda sin upprinnelse ur menniskoanden och derför förmår menniskan ej fatta deras upprinnelse, ehuru hon ser, hvartåt de syfta, dessa uppenbarelser af Guds allmakt och vishet. Vi kunna väl förlika oss med tanken på dessa lagar, så länge det är fråga endast om naturen, som är något för oss främmande. Svårare blir det, när frågan flyttas öfver till menniskan och hennes område.

Språket, sade jag, var en uppenbarelse, icke af menniskans vilja, utan af naturen, det hör icke till menniskans skapelse, utan till Guds. Det samma gäller om mycket annat, som väl kan synas vara beroende nästan uteslutande af det menskliga godtycket. Kan en mensklig handling synas mer öfverlåten åt godtycket än sjelfmordet? Hvilken olikhet mellan yttre och inre omständigheter, som bestämma den ena eller andra till den förtviflade gerningen! Icke komma dessa olyckliga öfverens, icke göra de upp med hvarandra, när eller under hvilka förhållanden de skola fullborda sitt uppsåt. Hur kommer det då till, att t. ex. i Paris under hvart år räknar hvar dag i Februari flera sjelfmord än hvar dag i Januari, hvar dag i Mars flera än hvar dag i Februari, men hvar dag i December färre än hvar dag af den föregående månaden? Hvaraf kommer det sig, att i Frankrike en yngling helst använder repet, en man eldvapnet, en ålderstigen åter repet för att utföra sin brottsliga handling? För allt detta och för mycket annat, hvilket vi förbise som helt obetydligt och tillfälligt, finnas lagar, icke dikterade af menniskovilja, de äro icke artificiela, utan naturliga.

Det naturliga är hos menniskan rätt starkt, det har under senaste tider fått sin egen vetenskap. Under denna rubriken “menniskans naturvetenskap“ hafva vi att sätta icke allenast den vetenskap, som ransakar vår kropps byggnad, dess delars förrättningar, eller söker att följa det animaliska lifvet i dess mångfaldiga yttringar, eller den vetenskap, som sysselsätter sig med vår ande, dess natur och lagarna för dess verksamhet. Folken äro ock naturbildningar, ty de hafva icke uppkommit så, att den ene sade till den andra: “kom med mig, att vi må föra våra hem tillsammans, så att våra efterkommande må känna sig som en enhet gent emot alla andra likartade enheter här i verlden.“ Det finnes derföre en folkens vetenskap, som sysselsätter sig med det naturliga hos folken och dettas mångfaldiga uppenbarelser.

Men menniskans fria vilje? Skola vi utesluta honom eller glömske af hans tillvaro bygga theorier, som icke fördraga en skärskådning vid dagsljus? Nej, han är oss gifven och leder oss till den gerningen eller till den, han bestämmer oss enskildt till det eller det, men dock händer det aldrig, att detta, hvari jag just visade min sjelfständighet, står i strid mot den allmänna verldsordningen och de lagar, som i denna göra sig gällande. Äfven folken, såsom menskliga individer af högre ordning, veta att göra sin fria vilja gällande, men utan att kunna krossa dessa lagar, utan att kunna t. ex. från dessa handlingar borttaga den nationela färg, som vidlåder dem, ty denna nationela färg är icke ett artificielt smink, utan naturlig.

Fullkomligt frigör menniskan sig aldrig från naturen, men vi varsna en ständigt fortgående andens kamp emot det rent naturliga, det är denna kamp, som bildar kärnan i den menskliga utvecklingens historia. Folket, lika väl som den enskilde, har sin barndoms och sin omyndighets tid, då medvetandet ännu ej fullt har vaknat och bestämt den menskligt fria verksamheten. När folket vaknar ur denna det bristande medvetandets tid, står det icke, som mången i sin fåvitskhet menat, likt ett bildbart ämne, som i det ögonblicket ännu formlöst, ger sig hvad form det behagar, skapar sig språk, religion, statsförfattning m. m. efter bästa förstånd. Nej, historien, vetenskapen om den medvetet verkande menskligheten, har ännu icke grytt öfver ett folk, som ej redan haft ett eget språk, en utbildad troslära, en statsförfattning, seder och bruk, med ett ord en egen charakter, som det ej gifvit sig sjelft, utan nu varsnar vara sig gifven och med sig uppvuxen. Denna charakter och dess olika yttringar äro således icke artificiela, utan naturliga.

_Vår_ historia begynner icke med våra fäders invandring, utan vida senare. Om invandringen och de närmaste tidernas förhållanden äro vi visserligen icke utan all kunskap, men denna hafva vi icke fått endast på historiens, utan förnämligast på naturforskningens väg. Vi hafva funnit, att våra fäder invandrade, icke en och en, utan i hopar med inre sammanhang och gemensam öfverhet. När de satte sig ned i det nya landet, vårt land och våra närskylda grannars, upplöstes icke detta sammanhang, ehuru hopens medlemmar ej mera voro hvarandra så nära som under vandringen. Derföre att detta sammanhang är af ett äldre ursprung, fans det, redan när de förste af våra fäder nedsatte sig som nybyggare i våra trakter, ett politiskt samhälle. På samma gång de enskildas hem, byarne uppstodo, funnos redan de högre enheterna, hundaret och riket och derutöfver inom möjlighetens område de olika stammarnas förening till ett helt, stort, Svenskt rike, hvars bildning hade försiggått, dock ännu ej mognat, när vår historia begynner. Att redan i dessa de aflägsnaste tiderna det monarchiska systemet till sina grundelementer fans till, är säkert. Motsatsen mellan bjudande och lydande, som funnits till här i verlden så länge det funnits man och hustru, föräldrar och barn, Gud och menniskor, börjar tidigt uppenbara sig äfven inom det politiska området. Hur tidigt, det veta vi ej. Men de första antydningarna hafva vi från en tid långt mer aflägsen än våra fäders invandrings, från de dagar redan, då våra fäder och Indiens folk voro bröder med samma språk. -- Alla dessa företeelser visa sig vara oberoende af menniskans vilja, de äro icke artificiela, utan naturliga.

En annan sakernas ordning varseblifva vi på Island.

När landnamsmännen kommo dit, förde de med sig medvetandet af de rättsliga förhållandenas vigt. De tidigaste nybyggarne, som kommo till orter, der kanske aldrig en menniskofot hade trampat jorden och der det ingen granne fans, med hvilken några tvister om mitt och ditt kunde uppstå, nedsatte sig icke på måfå, utan bestämde från början, hur långt de ville att egorna skulle gå och sökte genom en med vissa ceremonier utförd gränsbestämmelse gifva sin besittning religiös helgd. Landnámaboken, som skildrar i rad bosättningarna, begagnar just uttrycket “helga“ ett område. Med eld helgades det. Antingen skedde det så, att man vid ena ändpunkten af gränslinien upptände en eld, medan solen ännu var i öster, och sedan den ena elden efter den andra, på sådana afstånd, att man från en eld såg röken af den nästa. Dermed skulle man fortfara, tills solen stod i vester[12]. Eller ock kunde man rida med en glödande brand omkring det område man ville tillegna sig. Båda delarne kallades att fara med eld om landet. Eller ock gjorde man som Helge magre, när han hade beslutat sig för att intaga för sin räkning Öfjärden mellan dess båda yttersta näs -- han tände upp eldar vid hvar flodmynning i fjärden och helgade sig så förmodligen hela floddalarna och det innanför liggande landet åtminstone till fjällen, liksom i en senare tid staterna på Nordamerikas ostkust ansågo sig besitta allt det innanför liggande landet. En qvinna synes icke hafva fått med eld fara kring sitt område; hon fick så stort område, som hon kunde på en vårlång dag kringrida på en tvåårig, välfödd qviga.

Man lyckades dock icke alltid äfven genom dessa försigtighetsmått försäkra sig om orubbad besittning. Mången af de senare invandrarna, som icke fann plats nog god att bebygga, dref med våld undan någon äldre jordegare eller utmanade honom till holmgång. Om denne då icke med egen eller vänners makt kunde stäfja öfvervåldet, hvem skulle göra det i detta det Isländska samhällets allra tidigaste dagar?

De allmännaste af de menskliga förhållandena, mellan makar, föräldrar och barn, återfinna vi naturligtvis på Island, med den färg, de i vår Nord hade. Men dessa förhållanden tillhörde det enskilda lifvets område och hvad än af dem kunnat utvecklas under tidigare skeden, nu kunde ej ur dem ett nytt statsskick uppspira.

De tider, då barnen i husen voro de enda tjenarne, voro nu längesedan förbi. Tjenare voro nu trälarne samt en och annan fri, som icke egde, hvarmed han kunde försörja sig. En hvar var herre öfver sin gårds folk, men detta gick ej heller utöfver det enskilda lifvets område.

En förmögen Isländare hade dock äfven andra omkring sig. I sagorna talas ofta om hemmamännen -- såväl i Norge som på Island -- och menas dermed frie män, skylde eller oskylde, som vistades i en mans hus, åto vid hans bord och hjelpte honom i det som kom för händer. Det är tydligt, att dessa borde på allt sätt söka befrämja sin värds intressen, äfven utan att dertill bindas genom särskildt kontrakt. Vida lösare var naturligtvis förhållandet mellan en värd och hans tillfälliga gäster. Det hände nämligen ofta, att en utländsk köpman dröjt så länge på Island eller att en Isländing så länge uppskjutit sin hemresa, att de måste för sig och för flera eller färre af sina män mottaga vintergästning, som någon anhörig eller storman bjöd dem. Men likväl var detta förhållande icke lösare än att värd och gäster ansågo sig förbundne att hjelpa den ene den andra äfven med personlig fara eller obehag. Man kan icke klaga öfver brist på gästfrihet i dessa forna tider. En gång strandade ett skepp med utvandrare på Islands nordkust och mantalet om bord var icke litet, men de mottogos och underhöllos öfver vintern af en träl, som förvaltade en af den rika Geirmunds gårdar uti närheten. Trälen fick för sitt storsinta förfarande friheten af sin herre.

En sådan frilöst träl måste naturligtvis alltid stå i ett visst moraliskt underdånighetsförhållande till sin förra herre. Ofta fick han en plats på egorna att odla. Flere män funnos, som så odlade aflägsna jordstycken och voro skyldige att derför gälda en viss afgift. De kallades landsetar och voro naturligtvis i någon mon beroende af jordegaren. En gång hade en Isländare vid namn Thorsten att upphjelpa byggningen, i hvilken han och hans män vistades under det thinget varade. Han, en vintergäst och någre tjenare begåfvo sig af. Under vägen kommo de till en gård, der Thorstens landsete Atle bodde. Denne fick tillsägelse att följa med till arbetet och taga med sig spade och hacka.

Det stod ännu en väg öppen, för att ett inbördes förhållande af någon vigt skulle inträda man och man emellan. De som vid början af utflyttningstiden hade försäkrat sig om stora jordområden, lemnade eller sålde deraf åt andra. Ehuru med dylikt öfverlåtande af land icke följde, så vidt man vet, någon bestämdt formulerad förbindelse, omtala sagorna, att en eller annan icke ansåg det öfverensstämmande med sin värdighet att mottaga land af en annan. Så ville en son till Thorolf på Thorsnäs icke taga emot land af sin fader, utan sökte sig en boningsplats å ett annat ställe. Man kan dock icke tänka sig, att beroendet var annat än på sin höjd det, att den som tog land och den som gaf land skulle, om möjligt var, hålla tillsammans i ondt och godt.

Det beroende, som genom alla dessa förhållanden uppstod, var, ju mindre skilnaden mellan parterna var, mindre betydande. Vi äro vane att på ett skepp finna blind lydnad för den, som rår för styret. I den gamla tiden var det icke alltid så. Mången gång frågade skeppshöfdingen de sina om deras vilja med afseende på en föreslagen plan. Understundom knotade de högljudt, understundom voro meningarne delade och man hänsköt till höfdingen afgörandet. Ofta utgjordes dock besättningen just af dem, som voro pligtige att följa, den s. k. skuldaliden.

Stormän funnos såväl i det landfasta Norden som på Island, men deras betydelse för samhällenas öde blef helt olika. I våra nejder fans det en konungamakt och genom att träda i förbindelse med denna skiljdes de store från folket i allmänhet. Någon dylik skiljsmessa, någon sådan ståndsskillnad uppstod aldrig, kunde icke uppstå på Island. Enhvar kunde genom personligt värde, rikedom, vänstyrka eller genom slughet och våldsamheter vinna inflytande, men detta blef ej mer än personligt.

Samhällsordningen på Island utbildades ur de gudstjenstliga förhållandena. I Norden funnos hoparne, som bosatte sig hvar inom sitt område, med inre sammanhang och under gemensam höfdinge, den främste i verldsliga och andliga angelägenheter. När på Island en och en bosatte sig, kunde icke något sådant, på gemensamt samband grundadt höfdingaskap finnas. Motsvarigheten till folkhoparnas inre organiska sammanhållning finna vi der i slägtförbindelserna mellan de stora, som funnos i ansenlig omfattning och onekligen voro af vigt för landets öden, men enhvar af dessa fränder var dock sjelfständig. På mångfaldiga sätt visar sig skilnaden mellan Island och moderlandet i detta afseende. Så t. ex. fans här i Sverige till hvar by, hvart härad, hvart landskap eller rike en allmänning, jord som icke fördelats mellan enskilda, utan tillhörde dem alla gemensamt. Någon dylik gemensamhet fans icke på Island och derföre ej heller några allmänningar, om man undantager de få och obetydliga, som i senare tider uppstodo derigenom att någon svår lagbrytare miste sin egendom. Det fans på Island ej ens en by, i den mening ordet hos oss nu har.

Den ende öfverhetsperson, som fans på Island under den äldsta tiden, den hvars embete under alla republikens tider var af väsentlig betydelse, var goden. Ursprunget till hans makt var religiöst. Men hade han en gång fått inom detta område inflytande, utvidgades detta äfven inom det borgerliga, i analogi med den gamla härads- eller hundareshöfdingens makt uti Norden. Hundareshöfdingen var på en gång gode, sitt områdes tempelföreståndare, och något mer, han var en konung i smått.

Godevärdigheten var från början sjelftagen. Den ene anlade ett hof här, den andre der. Somlige hade varit tempelföreståndare i det förra hemlandet, andre hade icke varit det. De nyanlagda hofven samlade snart till sig de kringboende och dermed var grunden lagd till godens inflytande. Han stod uti ett ganska nära förhållande till dem, som besökte hans gudahus. De voro skyldige att betala honom en viss skatt och att tjena honom som följe, när han det äskade. Å andra sidan underhöll han templet och var förbunden att tillhandagå de sina med hjelp uti alla deras angelägenheter, gifva dem råd, när de sådant behöfde, att upprätthålla frid och säkerhet inom området, om icke annat hjelpte, med vapen i hand. Från denna borgerliga sida sedd kallades godens myndighet mannaförråd, han rådde för eller öfver folket. Det är lätt att inse, hur denna värdighet skulle förläna innehafvaren ära och inflytelse, i synnerhet som hon var ärftlig. Ja, hon behandlades så fullständigt som den godens arfgods, att hon kunde delas på flera händer, när likaberättigade arfvingar funnos, hon kunde äfven, om så önskades, försäljas. I detta var utan tvifvel den Isländske goden vida mer oberoende af folket än hans embetsbröder i Norden, der icke ens konungarne hade en i lika hög grad utbildad arfsrätt.

De Isländska sagorna hafva naturligtvis mycket att förtälja om godarna, då vi bland dessa finna flera af öns förnämligaste män. Jag vill anföra prof på dessa berättelser, emedan de allra tydligast gifva en föreställning om godens makt och betydelse inom det Isländska samhället.