Part 4

Vissnar tall, som ståndar på torpet värmer henne ej bark ell’ barr, så är den man, som ingen älskar. Hvi skulle han länge lefva?

Dör fänad, dö fränder, dör en sjelf -- jag vet ett, som aldrig dör, domen om dödan man.

Nyckeln till alla dessa drag i nordbons, nu särskildt Isländingens charakter, som jag redan antydt, hafva vi att söka i hans religion. Det var ingen brist på tempel eller, som det i Norden hette, hof på Island. De torde ej heller hafva varit fåtaliga i våra bygder. Sin tro tog nordbon med sig, när han for ut till Island. Medvetandet af den gemensamma gudsdyrkan, som sammanband moderlandet med dess koloni, yttrar sig vackert i de gamlas tro, att landvättarne, skyddsandarne, i Norge och på Island, voro beslägtade och synnerligen vänligt stämda mot hvarandra. Hur noga man var att vid utflyttningen till Island bevara det religiösa arfvet, se vi af Eyrbyggia-Sagas berättelse om den redan nämnda Thorolf Mostrarskägg, som tog med sig delar af templet, hvars föreståndare han varit. Hofvet, som han uppförde på Thorsnäs, var en stor byggnad med dörrar på båda sidoväggarna, något närmare ena ändan. Derinnanför stodo de ilandflutna högsätessulerna och i dem voro regin- eller gudaspikarna inslagna. Det innersta af byggnaden liknade “sånghuset“ i en kyrka. Midt på dess golf var en upphöjning som ett altar, hvarpå låg den i ett stycke gjutna ringen, vid hvilken eder aflades; honom skulle offerföreståndaren eller goden bära på armen vid folkförsamlingarna. På samma upphöjning stod en kopparskål, hlautbolli, och deri låg en smal pinne, hlautteinn, liknande en vigvattensqvast. Vid väggarna rundt omkring voro gudarnas bilder uppsatta.

Hvart tempel hade sin föreståndare. Dennas värdighet var ärftlig, men godarne bildade ingalunda en afsöndrad kast. De skötte som andra sin egendom, deltogo i lifvets dagliga bestyr, så mycket hellre som med tempeltjensten var förenad borgerlig myndighet öfver kringliggande område. Derjemte var det icke goden allenast förbehållet att för gudarna frambära offer, ty det tillkom hvarje husfader. Men i det gamla Norden, der i hvart större område bodde en stam, som kände behof af sammanslutning och af en medelpunkt, torde det aldrig hafva saknats en offentlig gudstjenst. På Island, der icke den folkliga sammanhållningen fans inom de särskilda distrikten, utbildades den offentliga gudstjensten ur den enskilda i öfverensstämmelse med förhållandena i hemlandet. Någon mäktig nybyggare uppförde ett tempel, stort och präktigt, och der blef då en naturlig medelpunkt för bygden. Dit sammankom man till firande af de stora offerfesterna. Bönderna samlades till gudahuset, förande med sig hvad som var nödigt för gilletiden. Allahanda boskap, äfven hästar, slagtades. Blodet, hlaut kalladt, samlades i offerskålen och med löt-tenen beströkos gudarnas säten och gudahusets väggar både ut- och invändes. Eldar tändes på härdstenarna och öfver dem upphängdes kittlarne med köttet, öfver dem fördes, troligen för att helgas, dryckeshornen, som dock sedan, liksom maten, särskildt vigdes af offrets föreståndare, på hvars bekostnad offermåltiden ofta skedde. Först dracks Odens skål, så Njärds och Frös för godt år och frid. Dernäst plägade månge dricka bragebägaren och äfven “minnen“ efter märkligare fränder, som bortgått.

Det måtte ha varit en underlig syn för enhvar af oss, som hade kommit att bevitna ett af dessa offergillen. I högsätet satt den förnämste på stället; de andre hade intagit sina rum på bänkarna, efter rang och anseende. Maten bars kring i de från elden tagna kittlarna, drycken i de välbekanta hornen. Det är icke troligt, att man i dessa högtidsstunder hade bortlagt alla förbindelser med ytterverlden, tvärtom torde tankarne på dess förhållanden, dess fiendskap och vänskap, hafva följt in i templet och gifvit färg åt samtalet. Och bortom de glammande offergästerna, belysta af eldskenet, måhända stundtals omsvepta af röken, innan denna fann väg ut genom hålet i taket, suto gudarne, stumme och allvarlige, skurne i trä, klädde med menniskors kläder.

Jag är benägen att tro, att dessa gudabilder togo sig bäst ut i den halfva belysning, som det osäkra eldskenet spred. Sagorna tala med loford om dessa bilder och andra framställningar, som med konstförfaren hand skuros ut på väggar och annorstädes. Jag fruktar, att dessa loford äro öfverdrifna. Vi hafva icke i behåll några afgudabilder från våra fäders hednatid -- Thorsbilden, som visas i Uppsala domkyrka, är uppenbarligen en Christusbild från medeltiden -- och man kan derför icke yttra sig i denna fråga med full säkerhet. Men visst är, att om vi granska de qvarlefvor, vi ega efter denna gamla tid och den närmast följande, ornamenterna på redskap och smycken, de bildliga framställningarna på runstenar och på det gamla, isynnerhet Norska och Isländska träsnideriets alster, finna vi, att man visserligen ofta upptog motiver ur djurverlden och menniskolifvet, men det dröjer ej länge förr än den ornamentala charakteren får öfverhand, allt upplöser sig i konstrika slingor och högst litet är qvar af det, som ursprungligen skulle framställas; och när understundom denna öfvergång icke skett, äro figurerna, sådana vi se dem, ingalunda skickade att gifva goda föreställningar om den bildande konstens ställning mot hedendomens slut eller under den börjande christendomens tid. Det står, som erfarenheten visar, icke i hvart folks makt att, då det vill använda bilder, vare sig till prydnad eller i sjelfständig framställning, taga ämnena dertill ur den döda materien, ur växt-, djur- eller menniskoverlden, allt efter som hogen drifver. För öfrigt tänkte sig icke Nordbon sina gudar i så starkt utpräglade gestalter, att det kunde blifva för en den tidens konstnär möjligt att gifva en form, som passade till det rika, fast icke harmoniskt utbildade innehållet.

Men hvad i detta sistnämnda afseende saknades, ersattes rikligen genom den förtrolighet, hvarmed menniskan umgicks med sina gudar. Thor kallades i sagan för Thorolfs Astavinr, käre vän. Denna förtrolighet, denna tillförsigt om gudarnas omsorg för detta lifvets angelägenheter skönjer man i den så vanliga seden, att i tvifvelaktiga fall, när man ej rätt visste, hvad man helst borde företaga, fråga den gud, man företrädesvis dyrkade, om råd och det rådet följdes sedan samvetsgrant. Den gud, till hvilken Svenskar och Norrmän mest hyllade sig, var Thor och näst honom Frö. Såsom den der kämpade för gudar och menniskor mot jättarna, måste ock Thor blifva ett af de vigtigaste gudaväsendena. Han förekommer ock ofta som hjelte i de mythiska berättelserna. Det är likväl onekligen rätt eget att se, hur han synes hafva varit det dagliga lifvets mest anlitade gud, under det de mythiska sångerna låta honom stå betydligt efter Oden, allfadren. Hvad som vållar denna skiljaktighet vore väl värdt en egen, omfattande undersökning.

Denna olikhet får dock ingen söka förklara så, som skulle de mythiska sångerna icke vara folkets egendom, utan uttryck för en tro, tillhörande en särskild klass med högre insigt -- ett antagande, som allför ofta möter oss vid redogörelsen för naturfolkens religionsformer. Att de mythiska sångerna voro gemensamma för de hedniska nordborna i allmänhet, se vi bäst deraf, att i dem återfinna vi samma sönderslitna väsende, som uppenbarade sig inom den yttre verlden, der finna vi dettas förklaring.

Då Balder var död, bjöd engång Öge, hafvets gud, Äser och Alfvar till gästabud. Loke var der äfven, blef engång utdrifven, men kom åter och fick stanna qvar, då han påminde Oden om fostbrödralaget, han ingått med honom, den onde Loke, och om hans löfte att aldrig smaka öl, om det ej bjöds åt Loke äfven. Derpå begynner Loke tilltala gudar och gudinnor på det mest smädliga sätt och berömmer sig öfver det onda, han bragt in i gudarnas verld. Till sist bands han och öfver hans hufvud hängdes, som vi veta, ormen, från hvars giftiga droppar Sigyn söker, med qvinnans trofasta kärlek, rädda honom. Hvad gagnar det till att hålla honom så hårdt bunden? Hans afkomma lefver ju och skall i den sista tiden, då vintrarna följa hvarandra, utan att lemna något rum emellan sig för sommaren, då snön drifver från alla håll, kölden är stark och vinden skarp, komma till den sista striden.

Det onda hade med Loke upptagits i gudarnas verld. Fallet var gjordt, synden inkommen, med henne elände och halfhet. Triumferande sjunger Valan i Eddans underbara inledningssång, som innehåller kärnan af våra fäders tro och lära, när Oden spörjer henne till:

Hvi frågar du mig? hvi frestar du mig? Allt vet jag, Oden, hvar du dolt ditt öga i den klara Mimes brunn. Mjöd dricker Mime morgon hvarje af valfaders pant.

Derföre var det, som Oden drog ned hatten öfver ansigtet. Han ville ej, att hans halfhet skulle synas. Liksom den skulle hafva kunnat fördöljas!

Saken var den, att Oden ej kunde förgäta fallet, synden och eländet. Han och med honom de öfrige gudarne kunde icke skjuta ifrån sig tanken på det, som händt, och tanken på det som komma skulle. Det fans ingen frid, ingen fullhet, ingen harmoni i verlden. Och var det svårt, under det “ulfven ännu endast stirrade på gudarnas samfund“, hvad skulle det blifva sedan, när bojorna lossna och de onda makterna komma och striden rasar på Vigrids slätter, der Enhärjarne, hvilkas tal Oden städse förökat med de tappraste af menniskors söner, ehuru han väl visste, att han icke skulle få nog, der de förmå intet, der gudarne falla allesamman, ty det finnes ingen af dem, som är fri från det onda, sedan den hvite Balder, den ende rene, vardt ryckt ifrån dem?

Sådana voro de gudar, våra fäder tillbådo, invigde åt döden. Nordbon visste det och trodde ändock på dem och lefde sitt lif fram i manlig kamp, utan frid, utan leende glädje, utan rast och ro, men derjemte utan att svigta, utan att kasta svärdet ifrån sig, för att sjunka ned i vanmäktig förtviflan. Men förtviflan låg det dock i hans vildhet, i hela hans lifs riktning och lynne. Å andra sidan, hvar finne vi en _mensklig_ kraft sådan som den han lade i dagen. Också kom det till honom en stråle af ljus, som framtrollade för hans öga en hägring af den verld, som kommer, der skördar växa osådda, der allt ondt är slut, der Balder och Höd bo i endrägt tillsammans, der Gimles guldbetäckta boning ståndar, mer än solen fager, der skaror evigt skola njuta fröjden, der den mäktige, som från höjden kommer, han som råder öfver allt, kommer till domen.

Innan vi lemna de förhållanden, som gåfvo färg åt lifsutvecklingen på Island, vilja vi uppsöka Isländaren inom ännu ett område. Vi vilje till en början se honom i hans hem.

Vi närma oss en gård emot nattens inbrott. Först komma vi till gärdesgården och genom dess port in på tunet, den inhägnade gräsbevuxna marken omkring byggnaderna. Dessa se helt spöklika ut med sina stora vindskeden och högtuppskjutande högsätessuler och röken, som stiger upp från hufvudbyggnadens tak. På Island, lika litet som i det öfriga Norden, hade man den tiden lärt sig att upptorna husen i väldiga massor; ett naturfolk har i allmänhet föga begrepp om tidens och rummets dyrbarhet. Det senare synes bäst deraf, att man byggde hvar kammare som ett särskildt hus. På Island har visserligen bristen på virke gjort det nödvändigt att gå en medelväg, i det man flyttat husen tillsammans och således låtit två och två hafva en vägg gemensam, ehuru hvart hus fortfarande har sitt särskilda tak. Det är dock icke troligt, att husen under sagornas tid voro på det viset sammanbyggda.

Folket är församladt i det förnämsta af husen. Hávamál bjuder väl att vara försigtig, när man inträder i ett hus --

Vinklar alla du väl omskåde, förr’n in du träder, ty ovisst är att veta, hvar ovänner sitta å bänken inne.

Men här tjenar det till intet att se in genom luckan på ytterdörren, ty det är mörkt i förhuset. Vi måste gå igenom detta till indörren och öppna denna, ifall vi icke föredraga att klappa på och låta någon af trälarna öppna för oss.

Det är en brokig tafla derinne! Det stora rummet är deladt i trenne skepp -- om jag får begagna en konstterm från en senare kulturperiod -- genom tvenne rader af stolpar, som uppbära det i en ryggås hopgående taket. Den ena radens tvenne midtstolpar äro just de så ofta omnämnda högsätessulerna. På ömse sidor om högsätet mellan dem går en rad af bänkar, midt emot är ett annat, lägre högsäte och en annan bänkrad. I sidoskeppen finnas hviloplatserna, längst fram, i ena ändan, är den inhägnade s. k. tvärpallen, qvinnornas tillhåll.

Dagens arbete är slutadt. Husbonden sitter i sitt högsäte, hans män och ett par gäster på bänkarna. Aftonvarden är borttagen och dryckeslaget är i gång. Man har märkt oss, anvisat oss platser och bjudit oss hornen. Värden och sedan än en, än en annan dricker oss till. Tungorna lossna, forntida och samtida, egna och andras bragder omtalas, upphöjas eller förklenas. Qvinnorna, som sitta på tvärpallen, blanda sig med i laget. Barnen leka på golfvet kring de der upptända eldarna, som sprida ljus och värma. Ljus tändas först till natten.

Jag vill just icke påstå, att man med oblandadt nöje sitter vid ett sådant gästabud. Det är icke alle, som minnas att

vägkost värre får ej mannen än öfvermått af öl. Ty mindre vet af vettet mannen, då han mera dricker.

Samtalet vill så gerna urarta till stickord och vore icke gästvänskapens rätter så helighållna, skulle det icke vara långt till vapnen, som äro upphängda på stolparna öfver bänkraderna.

Hvad hade månne dessa menniskor, som vi här finna samlade vid dryckeslaget och åtminstone till en del njutande deraf till öfvermått, till hvilkas verksamhet, både enskilda och offentliga, vi i det följande skola komma, hvad hade de för idealer? Hvilka voro de höga mönster i mannamod och ädel idrott, de hade satt för sig?

Om Ragnar Lodbrok har jag redan påmint. Om Niflungar och Gjukungar, allrafrämst om Sigurd Fafnesbane kunde jag nämna, hvad Eddans hjeltesånger om dem säga, men jag förmodar att det är sedan barndomens dagar bekant för de flesta. Dessa sånger handla visserligen sällan om vår Nord och förlägga sjelfva skådeplatsen för sina tilldragelser inom sydligare länder, men det är ett misstag, om man derför vill helt enkelt behandla dem som främmande gods. De för de Germanska folken gemensamma sägnerna äro omgjutna i nordisk stil, ur dessa nordiska bearbetningar fläktar emot oss samma ande, som uppenbarar sig i de mythiska sångerna och beherrskar hela det gamla lifvet, sådant det i sagorna skildras. Det finnes en af dessa sånger, som ännu icke blifvit återfunnen hos något af de beslägtade folken och som derföre synes vara uteslutande nordisk. Dess skönhet är så gripande, dess psychologiska sanning så djuptänkt, att jag icke kan underlåta att här påminna om den.

Gudrun sitter vid sidan af sin makes, Sigurds, lik. Hennes bröder hade slagit honom. Ett täckelse ligger utbredt öfver den döda, så att hon ej ser hans anlete. Hon sitter försjunken i smärta, ehuru hon ej yppar den efter qvinnors vanliga sed, hon gråter icke, ej heller jämrar hon sig eller slår hop sina händer.

Gingo jarlar, allkloke, fram, som henne sorgen stilla tänkte.

Fastän Gudrun ej gråta kunde, var hon sorgsen, hjertat ville brista.

Suto herrliga jarlabrudar, guldbeprydda, hos Gudrun. Hvar af dem sade sitt lidande, som de bittrast burit hade.

Då qvad Gjaflög, Gjukes dotter: “Mig vet jag på jorden fröjdelösast; har jag fem männers fall utståndit, tvenne döttrars, trenne systrars, åtta bröders. Dock jag lefver, ensam.“

Fastän Gudrun ej gråta kunde, var hon sorgsen öfver makens död och djupt bedröfvad vid förstens lik.

Då qvad Härborg, Hunalands drottning: “har jag hårdare harm att säga; mina sju söner, sunnanlands, min man, åttonde, i strid föllo.“

“Fader och moder, fyra bröder, dem på vågen vinden svek; böljan slog mot skeppets bord.“

“Sjelf skulle jag smycka, sjelf besörja, sjelf hantera helfärd deras -- det allt jag led på _ett_ halfår, så att mig ingen glädje skänkte.“

“Då blef jag bunden och segrarns byte, samma halfår, något senare. Skulle jag smycka och skorna binda på herrskarns hustru hvarje morgon.“

“Hon hotade mig, hatfull och svartsjuk, och mig hårda hugg hon gaf. Fann jag husbonden hvarken bättre än husets fröja, heller ej sämre.“

Fastän Gudrun ej gråta kunde var hon sorgsen för makens död och djupt bedröfvad vid förstens lik.

Då qvad Gullrand, Gjukes dotter: “föga kan du, fast vis du är, unga makan svaren gifva.“

Då hon täckelset tog af Sigurd och lade kinden mot hustruns knä. “Se du på den ljufva, lägg din mun vid hans, som om du famnade lefvande försten.“

Gudrun såg ett ögonblick, såg konungens panna klibbad af blodet, den klara blicken i döden slocknad, herrskarens hugborg af svärdet huggen.

Då sänkte Gudrun sitt knä vid bolstret, håret lossnade kinden lågade, men regnets droppe rann ned på knät. Då gret Gudrun, Gjukes dotter.

Då qvad Gullrand: “eder kärlek varmare var dock än varit menskors här på jorden; icke du trifdes, ute eller inne, syster min, var du ej med Sigurd.“

Då qvad Gudrun, Gjukes dotter: “Så var min Sigurd bland Gjukes söner, som en telning bland gräset vuxen, som klara stenen å snöret fästad, ädelstenen, öfver förstar.“

“Jag ock tycktes kungens kämpar vara högre än Odens mör. Nu är jag så liten, som löfvet är i stora skogen, vid Sigurds död.“

“Alltid jag saknar älsklingen min. Vålla Gjukes söner, vålla Gjukes söner all min smärta och sin syster svåra gråten.“ -- --

Behöfves det mera, för att gifva sista draget till teckningen af den gamla Nordbons charakter? Behöfves det än ytterligare påminna, när vi icke kunna undgå att rysa för hans oförvägenhet och vildhet, att han egde en själens adel, som låter honom stå under ingen af hvad tid eller slägte som helst?

Eller få vi icke döma våra fäder och de gamla Isländarna efter deras sånger, efter de höga bilder, som sväfvade fram för skaldens öga i den högsta inspirationens stunder? Jag behöfver ej länge leta, för att kunna visa upp, hur pass en Isländsk qvinna var mäktig af storartad själsstyrka. Efter qvinnan, hennes art och den heder, som gafs henne, kan man bedöma folket och tiden.

Det var en Isländare, som het Gisle Sursson.[10] Han hade bragt sin egen svåger om lifvet och dömdes förlustig umgänget med sina medborgare, dömdes, som det kallades, till skogsgång; ty den tiden fans det ännu skogar på ön. Han söker, som de fleste andre, som kommit i samma läge, att i det längsta hålla från sig fienderna, hvilka ostraffadt kunde döda honom, när helst de kunde komma åt. I en afsides vik byggde han en hydda åt sin maka Öd och en trotjenarinna. Sjelf irrar han omkring, söker hjelp hos sin broder, men finner bara köld; oskylde gifva honom likväl rikligt understöd. Tidtals kommer han till sin hustru och vistas något hos henne, för att vederqvicka sig. Blid och kärleksfull delar hon hans lidanden. Fienderna veta om hennes bostad och söka genom gåfvor och hotelser förmå henne att röja mannen; men allt är förgäfves. Som blodhundar följa de hans spår och det är förvånande, hur han gång efter annan undkommer dem. Till slut blir Gisles själsstyrka bruten, han förföljes af svåra drömmar om faror och blir till sist så mörkrädd, att han aldrig vågar vara ensam. Så gingo tretton år. Den sista sommarens sista natt var inne. Gisle kunde icke sofva, ej heller hans maka eller tjenarinnan. Han föreslår då, att de skulle gå upp till hans gömställe i bergen, att han der skulle försöka få någon ro. Det var en lugn natt och daggen föll starkt. De gingo ut. Gisle hade i handen en träbit och ristade runor deri. Han märkte icke, att spånorna föllo på marken. I gömstället somnade han, men hans sömn var orolig. Öd frågar honom, hvad han drömt.

Då höra de menniskoröster. Förföljarne voro komne, de hade märkt fotspåren på den daggiga marken och spånorna. De kommo nu allt närmare. Att fly undan var ej möjligt, men Gisle vill sälja sitt lif så dyrt han kan, ty han har vapnen med sig. Den förste, som kommer upp, får ett svärdshugg, så att han tumlar ned. Nu kommer skarans anförare, den lågsinte uslingen Öjolf, och Öd går emot honom och gifver honom ett hugg med sin staf, så att hans hand förlamas och han sjelf störtar utför branten. Då utbrast Gisle: “Nog har jag länge vetat, att jag var väl gift, men det visste jag dock icke, att jag var så väl gift, som jag är. Men mindre hjelp gaf du mig än du ville, fast hugget var godt; jag hade dödat honom som den andra.“ Gisle föll snart.

Detta hände för åttahundra nio och åttatio år sedan, eller år 978. Öd lemnade Island. I Hedeby, det nuvarande Slesvig, antog hon christendomen och gick på vallfärd söderut, hvarifrån hon aldrig återvände.

3.

Vikingalifvet.

Olaus Petri, den Svenske reformatorn, säger i sin krönika, då han talar om den föregifna stora götiska utvandringen ur Sverige: “Man lägger föga ära in dermed, att man far med öfvervåld och orätt i en annans land, som oss intet ondt gjort hafver, skinnar och bränner, dräper och förhärjar dem, som gerna ville sitta i fred.“ Man tänkte sig den tiden, de Götiska folkens uttåg alldeles i likhet med vikingafärderna och derföre kunna vi tillämpa detta uttryck på denna yttring af våra fäders lif under hednatiden. Mången torde af sig sjelf hafva fällt en lika lydande dom. Är han riktig eller hafva vi att gifva rätt åt den motsatta åsigten, som triumferande framhåller vikingatågen som något rätt stort och glädjande?

Visst är, att denna senare åsigt är den allmännaste och att den icke saknar anhängare än i dag, äfven om dessa icke göra detta klart för sig. Det synes, som om de gamla härjningstågen och sympathierna för dem hade dragit en rätt svår nemesis öfver oss. Skulle jag till eder ställa den fråga, hvad J veten om de äldsta tiderna af vår historia mer än en rad af konunganamn, som föga eller intet säga, en fråga om de inre förhållandena och de tidernas lif, befarar jag, att de flesta icke skulle hafva annat att förtälja än måhända något om fädernas gudar och gudasagor samt allramest, först och sist, om -- vikingatågen. Skulle jag lägga fram för eder något smycke, vapen eller verktyg, funnet i vårt lands jord och uppenbarligen tillhörande våra hedniska förfäder, och skulle jag så fråga er mening om detta föremåls tillkomst, är jag nästan viss, att om detta föremål är i något afseende utmärkt, svarar enhvar af eder helt enkelt: “det har kommit in med vikingarna.“ Till sist har man härigenom kommit derhän, att för vår föreställning stå våra förfäder -- äfven om vi, när uppmärksamheten fästas derpå, ej gerna vilja vidgå det -- allenast som obildade röfvare, hvilka togo det vigtigaste af det, som hörer till detta lifvets nödtorft och njutningar, från främmande land och med våld. Det är ju en rätt sorglig föreställning! Hon föranleder mig att till en början tala om vikingalifvet och vikingarna. Det är så mycket lämpligare att taga detta ämne först, ty vi komma ju dervid att betrakta Isländarnas lif _utom_ Island.

Vikingafärderna äro visserligen icke någon Isländarnas uteslutande tillhörighet. Vi hafva sett, att utflyttningen till Island stod i rätt nära förhållande till de tidigare vikingafärderna. Dessas början infalla ungefär ett århundrade före Islands bebyggande, men de fortforo äfven efter den tiden.

Skallegrim, Qväll-ulfs son, hade en son, som fick namnet Egil. Denne blef en af Islands mest framstående vikingar. Jag vill derföre framhålla de vigtigare tilldragelserna ur hans lif, sådana de skildras i hans saga, en af de yppersta, Isländska litteraturen har att uppvisa.