Part 3

Att utflyttningen till Island var sådan den var, blef af stor vigt för utvecklingen af de offentliga förhållandena på ön. Af menniskor, som fullt medvetet handla i det offentliga, kan man icke vänta en sådan samhällsordning, som födes, man vet icke när, emedan den icke varseblifves eller granskas, förrän den hunnit någon utbildning, hos ett folk, som befinner sig i normal utveckling. När den tiden kom, att man på Island kände behof af lagar, beslöt man att skaffa sig sådana och man gaf i uppdrag åt en viss person att skrifva dem. Så blef författningen, likasom utflyttningen var det, artificiel, ett verk af den enskildes fria vilja och derigenom förfaller ock rättigheten till bevisande jemförelse mellan den Isländska och den Svenska författningens uppkomst.

I ännu ett annat afseende blef utflyttningen till Island bestämmande för öns historia och dess inre förhållanden. Bland de många, som flyttade ut, voro en hel mängd framstående personligheter. Under en skiftande lefnads många farligheter hade de vunnit rik erfarenhet, anseende och inflytande. Andra hade under de väldiga omstörtningarna i moderlandet drifvits att intaga en fastare ståndpunkt mot det förtryck, som mötte dem, och ju modigare deras hållning var, dess mer blefvo de föremål för uppmärksamhet. När sådane kommo ut till Island, kunde de icke i ett nu aflägga som en klädnad den sinnets art, som år och erfarenhet utbildat, och de voro redan från början i tillfälle att äfven i det nya hemmet spela en framstående rol, ty i de vida landsträckor, de intogo, var rikligt utrymme för dem, de hade med sig och för andra, som derute sökte upp dem och hos dem fingo land och skydd. Derigenom uppstod ett förhållande, som mellan en patron och hans klient, ehuru i det stora hela utan andra förpligtelser än det moraliska bandets. Här voro de första patriarchaliska elementerna till ett feodalväsende, som dock aldrig kunde komma till stånd på det republikanska Island. Men i detta förhållande, i denna moraliska förpligtelse och i slägtskapens band, med de åligganden, detta under en så tidig period innebar, låg ock fröet till alla de kommande slägt- och partistriderna, som fylla de Isländska sagorna och ge åt landets historia ett hemskt uttryck. Nu rycker sjukdomen bort Islands invånare, då fick blomman af dem dö en blodig död i förtid.

Hade mycket vunnits, om hon fått längre vara? Hade hon frambragt några goda frukter? Vi äro berättigade att antaga det, ty den Isländska bildningens historia, hvars hufvuddrag jag i det följande kommer att påpeka, visar jemte denna förödelse rätt mycket stort och ädelt, som fröjdar hjertat. Island var tills det lades som provins under Norges krona, en republik, dess stormän trädde, trots deras myndighet, aldrig fullständigt ur böndernas krets, men det fans på ön en bildningens aristokrati, som troget vårdade minnet af de hugstora fäderna, landnamsmännen och deras förfäder, sökte att likna dem i stora idrotter samt sökte åt kommande slägten bevara minnet af det stora, forntiden och samtiden utfört.

Under bebyggelsetiden stod Island naturligtvis i täta förbindelser med andra delar af verlden, isynnerhet med Norge, det egentliga moderlandet. Redan nödvändigheten dref Isländaren till utfärder. Mången fann ej på ön virke att bygga sitt hus, utan måste hemta det från Norge. Med glädje helsade man alltid skeppen, som “kommo utifrån“ till ön, men synnerligen kärt var det, om det fans timmer och mjöl i lasten. Ej heller hade de stridsamme öboarne lust att alldeles lemna den yttre politiken ur sigte och de funno sig ej tillfredsställde att mäta sina krafter endast på ön -- här var ingen brist på stridigheter -- utan de foro ut, härjade för egen räkning eller gästade Nordens konungar, i hvilkas tjenst deras skarpa svärd och ej mindre skarpa tungor utöfvade ett ofta mäktigt inflytande öfver Nordens öden. Isländarne kommo ej att söka en obemärkt vrå eller en oansenlig tjenst bland fränderna på andra sidan hafvet. De styrde sin väg till konungarnas boningar. Ofta gick ryktet dem i förväg och de möttes af fränder och vänner utanför stadens port och trädde så inför herrskarens ögon med rikt följe af hans egna mest ansedda män.

Dessa utfärder fortforo så länge Island var sjelfständigt. Men de förlorade till sist rätt mycket af den krigiska charakteren. Skaldekonsten öfvades flitigt på Island och den Isländska skalden helsades och hedrades hvar han kom. Ej heller Sverige var af dessa fredliga segervinnare förgätet. Gunlög Ormstunga kom år 1003 till Olof Skötkonung och fann der före sig en annan Isländsk skald Thord. En annan Isländsk sagas hjelte, Hallfred Vandrådeskald, gästade Olofs hof år 1000 och när skalden Hjalte kom med det farliga uppdraget att se sig före, huru konung Olof var sinnad mot sin namne i Norge, träffade han i Sigtuna landsmän, skalderna Gissur Svarte och Ottar Svarte.

2.

Land och folk.

Hurudant var då detta Island, som lockade sådana massor af menniskor att lemna den torfva, som fäderna odlat, och den omgifning, vid hvilken man från barnaåren varit van, eller det hem, man vunnit, efter mången ansträngning, efter otaliga svärdshugg och blodsförluster, uti vestern? Våra dagars menniskor fara att söka guldkorn i Californien och Australien. Det var icke ädla metaller, som lockade till Island. Mest liknande den Isländska utvandringen skall väl den vara, som plägar gå ut till Norra Amerikas östra delar i den falska förhoppning, att man der skall finna allt upptänkligt godt tillgängligt för enhvar, utan möda och arbete. Men der äro åtminstone rika trakter, väl odlade eller tjenliga till odling och på månget annat sätt egnade att bereda tillfälle till mensklig verksamhet. Island erbjuder icke samma förmoner annat än i ytterst ringa grad.

Icke lockades man dit af ett luftstreck, blidt som söderns, en evigt blå himmel och herrligt solljus. Isländska nordkustens spetsar ligga under polcirkeln och således icke så litet nordligare än Haparanda. Dess sydkust ligger obetydligt längre ned åt söder än Umeå. Dess klimat är hårdt, äfven om läget midt i hafvet något motverkar följderna af läget så högt i norr. Vi skulle kanske kunna bättre förlika oss med klimatet och dithörande omständigheter, ifall Island i andra hänseenden varit ett af naturen rikt gynnadt land, om det t. ex. hade legat vid en af de stora stråkvägar öfver hafvet, som samfärdseln mellan rikt odlade länder måste taga, och om det derigenom hade varit möjligt för Islands invånare att förtjena sitt uppehälle, som nutidens Greker, med fraktfart för andra samt att från andra, närliggande håll skaffa sig det nödvändiga, som det egna landet ej gaf dem. Men ön ligger fjerran från alla stråkvägar afsides upp i hafvet mellan Amerika och Europa; endast den äldsta befolkningens stora energi gjorde det möjligt att underhålla förbindelserna med ytterverlden så täta som de voro. Afståndet från Island till närmaste udde i Norge är 120 mil, till närmaste näs på Skotlands kust ungefär hundra.

Likväl sades det, när ryktet om Ingolfs landtagning hann Norge och sedan under bebyggelsens tid, att det var god landskost på Island. Och detta synes betyda icke allenast, att der fans en stor yta, hvarest -- åtminstone under större delen af landnamstiden -- man fick jord för allsintet; detta var icke alltid det förnämsta, ty mången af dem, som foro dit ut, hade i hemmet vida egor, som i följe af tidigare odling icke gjorde samma besvär, som å det ouppodlade Island. Det synes äfven i icke ringa mon betyda, att jordförhållandena på Island voro goda eller ansågos så vara. Detta visar blott, hur man var nöjd med litet, särskildt hvad möjligheten till åkerbruk beträffar, men derjemte äfven att förhållandena i Norden ej voro desamma som nu. Med bestämdhet vet man, att åtminstone flerstädes i Sverge, stodo fält, som nu bära frodiga skördar, den tiden under vatten och man måste då nöja sig med att uppodla de ofta steniga och redan genom sitt läge otjenliga backsluttningarna, som nu äro öfvergifna och ofta trädbevuxna, men på hvilka man dock än i dag ser, hur tegarna legat och dikena gått.

Hvad arealen beträffar, kunde Island visserligen ega utrymme nog för stora massor menniskor, ty ön är 1,870 geogr. qvadratmil stor, d. v. s. något större än Götarike, mer än dubbelt så stor som det öfriga Danmark, Slesvig inberäknadt, något större än konungarikena Baiern och Sachsen tillsammans. Men utaf denna vida yta intages ungefärligen hälften af ofruktbara trakter, förnämligast af bergen, som visserligen icke äro i allmänhet mycket höga, men de äro, i följd af det nordliga läget vida mer kala än söderns berg vid samma höjd öfver hafvet.

Den Isländska fjällnaturen är dessutom vida otjenligare för menniskan än till och med högre afdelningar inom Alperna. I södra Europa skjuta fjällen upp i spetsar, den ena mer himmelssträfvande än den andra, och uppför deras sidor smyga sig dalarnas gräsmattor med smala flikar, som, skyddade i remnor och vrår, bereda djuren och genom dem menniskan tillfälle till icke torftig föda. På Island finner man vanligen icke dessa högtsträfvande former, utan i stället höga bergsslätter, som sträcka sig långt, långt bort, här och der afbrutna af en brådstört klyfta, i hvars djup en strid och iskall fjällflod störtar med mjölkhvitt vatten mot hafvet. Och dessa högslätter förete en sorglig ödslighet; endast i en och annan remna finner man en mager grästorfva. Men ej ens den försmår fåret, när det är lössläppt att på egen hand söka sig föda. Derföre är det ock så vanligt, att hjordarna förirra sig långt bort från hemmet och då är det ej lätt att finna dem, som hafva det rätta märket.

Så stå då dalarne åter, men ej heller der äro utsigterna alltför ljusa. Stora sträckor upptagas af sandfält och myrar; der ängsmark finnes, är den vanligen så ymnigt öfversållad af tufvor, att gräset växer magert och inbergandet är förbundet med stora svårigheter. Lägg då dertill, att ingen säd växer på ön och ingen skog utom några magra dvergbjörkar, af hvilka de högsta kanske äro 6 alnar, så att ingen kan inom landet få säd för att baka sig bröd, timmer för att bygga sitt hus, ved att lägga under sin gryta eller till att uppvärma sitt rum under den långa, kyliga vintern -- och lägg ytterligare härtill, att när jag uppfört min boning af plankor, hemtade från Norge, eller efter allmännaste seden, af stenar och isynnerhet jordtorfvor, som begärligt supa i sig den fuktighet, hvarmed luften är mättad, och rätt snart bringa röta i det sparsamt använda virket, när jag med möda inbergat mitt hö, för att icke behöfva, när hösten kommer, slagta ned all min boskap, när jag under större delen af året nöjer mig med torkadt kött och färsk fisk, som lätt ger mig skörbjugg, och mjölk under olika former och smör, helst surt, och när jag det oaktadt lärt mig att älska mitt hem, så kommer i morgon ett fjällskred och betäcker min ladugård och i öfvermorgon en lavaström, som förödande skrider fram öfver egorna, krossar husen, drifver floden, som rann förbi, ur sin bädd, och ligger om en tid som en hård, skroflig, söndersprucken klippa, der mitt hem stod i den grönskande dalen -- hvem af oss ville väl _der_ söka ett hem? Och likväl -- för att nämna _ett_ exempel -- när Isländaren Rut Härjulfsson, hvars bekantskap vi framdeles få göra, hade vistats en tid i Konghäll hos drottning Gunhild, Harald Hårfagers sonhustru, och af henne och hennes son, Harald Gråfäll, Norges dåvarande konung, blifvit på alla upptänkliga sätt hedrad, och allt, som en mans hjerta vanligen mest åstundar här i verlden, ära, inflytande, rikedom, låg för honom, längtade han dock till sitt Island och bad omsider om orlof att lemna all denna herrligheten för att fara dit ut.

Det är dock sant, att naturförhållandena voro den tiden något bättre. Det gifva sagorna vid handen. Säd, som i senare tider, trots alla försök, ej kunnat växa på ön, odlades då. Äfven finnas ortnamn såsom Åker, Åkersnäs, Åkeröarna o. s. v. Leifs trälar vredgades för det de skulle draga plogen. Geirmund och Kjallak tvistade om åkrar. I Öfjärden i Nordlandet låg en ö, som alltid bar säd; der växer än i dag vildt korn. Ja ännu under 1500-talet omtalas åkrar på Island. Dessa synas företrädesvis varit anlagda på ställen, der varma källor eller andra mildrande omständigheter kunde motverka det hårda klimatet.

Äfven skogar fans det i den gamla tiden. Are frode (eller vise), hvars Islänningabok är den Isländska litteraturens första alster, säger, att när ön började bebyggas, fans det skog mellan fjäll och fjärd. Många ortnamn, slutande på -skog och -hult, vittna om detsamma. Men äfven om man har skäl för antagandet, att skogen -- han bestod förnämligast af björk samt i någon mon äfven af vide och rönn -- derjemte var högväxtare, torde han dock aldrig hafva varit af riktigt stor betydenhet. I allmänhet fick man, för att få starkare och gröfre virke, hemta det från Norge eller ock vänta, tills Golfströmmen förde det från varmare och bördigare länder från andra sidan hafvet i vester. För öfrigt torde de förste invandrarne af oförstånd hafva befordrat de Isländska skogarna till ett snarligt slut; de hade säkerligen icke lärt sig i hemmet att hushålla med dem. Och med skogarnas förstöring försämrades klimatet och sädesodlingen blef till slut omöjlig.

En egenskap har naturen gifvit Island, som var af stor vigt för dess invånare. Med undantag af södra och sydöstra kuststräckan är landet inskuret af otaliga fjärdar, större och mindre, som erbjödo krämarskepp och andra fartyg goda hamnplatser. Der landstego nybyggarne, vid dessa vikar och vid de i dem utrinnande floderna satte de sig ned. I dessa vikar landade sedan skeppen, som årligen kommo ut från Norge och ur vikingafärder. Då blef stranden skådeplats för en liflig rörelse. När den förnämste i trakten börjat köpslagandet, fortsattes det tills lasten tog slut och sedan fick enhvar föra det goda, han förvärfvat, hem till sig och de sina. Men detta var ingalunda alltid så lätt.

Island är till allra största delen uppfyldt af höjdsträckningar, bredare och smalare, högre och lägre. Der man är fri från bergen, har man vattnet, som icke lägger mindre hinder i vägen för den, som vill färdas från ett ställe till ett annat. Det finnes på ön ingen väg, der en vagn kan med fördel färdas, öfver de strida floderna ingen bro -- utom på _ett_ ställe -- vid de större vattensamlingarna sällan en båt, hvarföre den, som vill fara fram, får göra det på hästryggen och den, som har en last att förflytta åt det inre landet, får lägga den på hästen, i väl afpassade bördor, fästade vid det trogna lastdjurets begge sidor. Hästen, utan hvilken Isländaren knappast kunde lefva, för honom och hans bördor uppför och utför de branta sluttningarna, öfver de obanade, farliga myrarna, der understundom ingen annan vägvisare finnes än den lågväxta vattenklöfvern, genom floder och sjöar. Det är lätt att inse, med hvilka svårigheter all samfärdsel på Island är behäftad.

Island är således ett land, der man fått och får lära sig att tåligt försaka. En försakelsens prägel är ock tryckt på den karga naturen. Eller hvilket annat intryck får man, när man lemnat under sig bygden och de grönskande betesmarkerna och kommit upp på en af de vidsträckta högslätterna, Isländarnas hedar, och der rider fram öfver den enformiga ödemarkens yta. Låt vara att himlen är klar, att solen sänder sina strålars flöden. De värma, de vederqvicka föga. Men den skarpa vinden blåser kylig öfver högslättens vida, brungråa yta, vid hvars ena kant man kanske varsnar en strimma af hafvet, samma haf, som sköljer Grönlands kuster, på den andra en gletscher med dess iskalla, hemska majestät. Och öfver denna ödsliga rymd höres ej annat ljud än hästhofvens slag mot marken och förarens rop!

Hvilken motsats, om vi vända oss till ett land i den motsatta delen af vår verldsdel, till Grekland! Der var ock landet sönderskuret af bugter och vikar, der ock intaga bergen en stor del af ytan och skilja stammarna från hvarandra. Men der var klimatet ljufligt och mildt, kylan och snön voro förvista till bergshöjderna, men i dalarna var vintern ej mer än en kulen höst, der

-- “rundt omkring bär jorden af sig sjelf en osådd skörd, hvad menniskan behöfver, och gyllne äpplen glöda mellan löfven och röda drufvor hänga på hvar gren och smärta pelarstammar grönska der, omhuldade af söderns rika rankor.“

Der fläktade ljumma, milda vindar, som förde seglaren varligt fram från ö till ö uti Archipelagens lustgård och längst bort till Asiens strand, der fägring och blomstring och allsköns yppighet funnos i rikaste mått. Och öfver allt detta den klaraste, renaste, ljufligaste himmel, den mest genomskinligt klara, balsamiska luft.

Och hvilken skillnad mellan folken! Der thronade Zeus, sådan den Grekiske anden genom Phidias skådat och framställt honom i allt sitt Olympiska majestät, i rik harmonisk skönhet, nästan ohöljd, att kraften röjes i hvar lem, behaget i hvar form. Här gick Oden, enögd och sluten, i fotsid kappa, med bredskyggig hatt, dold, fast igenkänd af de sina. Der var lifvet en lek bland rosor och murgrön, en fröjd utan ända, en lust utan like. Och här -- jag minnes knappast ett enda tillfälle, då det i de Isländska sagorna och i de mythiska sångerna talas om en menniska eller gud, som lett ett barnsligt löje eller skrattat ett godt, oskyldigt skratt af det sorglösa hjertats fullhet. Tyvärr tala sagorna ofta om ett skratt, som ondskan eller hånet gjorde bittert.

Det är sant, att nordbon, att Isländaren gaf sig ut på äfventyr och i faror, utan att alltid vilja dermed vinna något särskildt syfte, för äfventyrets och farans skull. Man kan, om man vill, säga att det var för ro skull, men vi må se till, att vi ej dermed mena allenast lättsinne. Bakom och under detta ligger samma gränslösa allvar, som gör leendet konvulsiviskt och ger åt äfventyret och striden en färgton, som vore himlen höljd af digra åskmoln. Det kom öfver vissa af den gamla tidens kämpar ett sådant vildhetens raseri, att de sades vara oemottaglige för hugg, under det de sjelfve spridde död och förderf omkring sig. Man skulle under dessa förhållanden nästan kunna säga, att tillfällen funnos, då den nordiske kämpen icke var fullt tillräknelig för de blodiga dåd, han föröfvade. Men dervid få vi icke förgäta, att månget af de gräsligaste blifvit diktadt i senare tider, då man icke var stark nog att fatta grundvalen till de gamles kraftiga uppträdande, utan sökte i stället utmåla detta med den ena vidunderligheten efter den andra. Vi få derföre akta oss att bilda en föreställning om det gamla lifvet i Norden med ledning af de yngsta Isländska sagorna, de s. k. mythiska eller fornålderssagorna.

Å andra sidan saknas icke tillfällen, tvärtom äro de, till all lycka, rätt många, då man får beundra kraften och storheten, utan att behöfva rysande och med afsky vända sig bort från de beledsagande omständigheterna. De Isländska sagorna skildra rätt mången hjeltegestalt, som man i alla tider måste beundra. Modet fans ingalunda endast då till, när faran eller stridshvimlet eldade mannen att störta fram i vild berusning -- ty dertill kan mången djupt sjunken i nödens stund vara mäktig -- det visade sig äfven uti ihärdighet och tåligt, frimodigt fördragande, såväl af mindre, fast ofta rätt plågsamma lidanden, som af de större och mer på djupet gående. Ett exempel på det förra ger oss Eyrbyggia-Saga, då hon förtäljer om Thorbrandssönernas hemkomst ur striden på Vigrafjärden. Den ene kom till gården, illa sårad och blodig. Då han nu skulle skötas om och man ville draga benkläderna af honom, gick det ej. Hans värd gjorde narr af hans sprättaktighet att gå med så trånga kläder, men han ville icke vidgå beskyllningen. Till sist fann man -- en spjutspets i fotleden, som naglade fast byxorna vid benet. En annan af bröderna satt med vid bordet, men visade föga begärlighet för de framsatta rätterna, osten och skyret -- den löpnade, vasselfria mjölken -- och när man sporde honom efter orsaken, svarade han, att nykaflade lamm äro minst begifna på att äta. Det är på Island sed att sätta en träkafle i munnen på lammet, som skall afvänjas. Man såg efter och fann en pilspets, som gick in genom strupen och tungroten. Ett storartadt exempel, i äkta nordisk stil, på denna charakterens styrka, när hon pröfvades som allrahårdast, hafva vi i Kråkomålets hjelte. Det är Ragnar Lodbrok, som ligger i ormgården och sjunger om strider han kämpat i Svears och Götars länder, i Österväg, i Danmark och ute i vestern.

Höggo vi med svärdet. Högt fröjdar mig jämnan, att Balders faders bänkar bonade vet jag till festen. Drickom öl nu genast ur djurets krokiga horn. Sorg ej kämpen för döden känner i höga Fjölnes hus. Icke jag skall för ängslan skämmas i Odens salar.

Höggo vi med svärdet. Här skulle nu alla Åslögs söner med svärden hvassa striden väcka, om de med visshet visste, hvad vederfares oss, hur många ormar etterfulla mig slita. Sådant möderne fick jag sönerna, att hjertat duger.

Höggo vi med svärdet. Har jag femti gånger folkens strider främjat, femtio och ännu en. Minst jag trodde af män, att mig vara skulle (ung jag lärde udden färga) annan konung större. Oss månde Äser bjuda; ej åt döden jag sörjer.

Detta vill jag lykta. Diser hem mig bjuda, som från Härjans salar Oden till mig skickat. Glad skall jag öl med Äser i högsätet dricka. Lidna äro lifvets stunder Leende vill jag dö.

Det var icke utan, att Nordbon ville som Oden, “grubblaren bland Äser“, försänka sig i utforskandet af lifvets gåtor. Det hände visst, å andra sidan, att den inneboende kraften kom till ett plötsligt utbrott och då rasade som den underjordiska elden, när han bräcker alla bojor och framträder i dagen. Men besinningen vände snart åter och man måste vara ständigt vaken, då ens väg gick fram mellan ständiga svärdshugg, då ingen visste, när eller hvar han hade att vänta fienden. Syntes om dagen en ridande skara, kanske var ovännen med uti henne. Hördes om natten ett slag på dörren, som gaf tillkänna, att någon stod derute, kanske var det ovännen. Med tänkande sinne gingo våra fäder i striden, med stor själens spänstighet lärde de sig att i ett ögonblick göra situationen klar för sig och draga de slutsatser, hon erbjöd. Deraf följde det kärnfulla, korta, bestämda talet, rikedomen på erfarenhetssatser och ordspråk, som förråder sig i sagorna och än i dag icke alldeles dött ut hos folket i Sveriges landsbygder. Det var en fröjd att sammanträffa och pröfva hvarandras vishet, som när Oden gick att skifta ord med Vafthrudne och med konung Heidrek. En af Eddans sånger består just af dylika erfarenhetssanningar, ordnade till en starkt doftande krans, och den sången kallade de gamle för den “höga sången.“

Med tänkande sinnet skall ej mannen skryta, hellre med hugen försigtig. Då när en klok och förtegen kommer till gården, sällan får varsam skada, ty trognare vän träffar mannen aldrig än manvett mycket.

Tigsam och tänksam, tilltagsen vare i striden konungens afkomma. Glad och frimodig finne man kämpen, tills honom döden drabbar.

Oklok man alltid tror sig kunna lefva, om han fejder flyr. Men åldern gifver Honom ingen frid; om ock gamarne ge den.

Oklok man alla tar för vänner, som vänligt välja orden, men han känner, då han till thinget kommer, att förspråkare har han få.

Afväg mycken är till onda vännen, bor han ock vid banad väg; men till god vän ligga genvägar, vore han ock fjerran faren.

Bo är bättre, om ock det litet är, herre är enhvar hemma. Blodigt är hjertat hans, som sig bedja skall mat till alla mål.

Med vapen och kläder skall du vännen glädja, med det å honom sjelf synes. Gifvande och återgifvande äro vänner längst, om det alltid varder väl.

Vännen sin skall mannen vara vän honom och hans vän. Men sin oväns skall ingen man väns vän vara.