Part 13

När man i Sverige började under 1600-talet med berömlig ifver studera den Isländska litteraturen, samlade manuskripter och sörjde för deras offentliggörande, råkade man rätt illa ut med sitt val. Jag vågar icke afgöra huruvida man tagit tillräcklig kännedom om sagornas art i allmänhet och derefter gjorde sitt val, eller om det var en s. k. händelse, som gjorde att Verelius, Rudbeck, deras vänner och själsfränder fingo i händerna de mest vidunderliga, de mest otillförlitliga af alla sagorna, Götreks och Rolfs, Hervars, Herröds och Boses, Arvar-Odds o. d. -- idel sagor, som vi med den kännedom, vi på andra håll vunnit om det forntida lifvet i Norden och våra äldsta historiska förhållanden, finna vara verk från en jemförelsevis ung tid, då man hvarken rätt förstod eller rätt mindes forntiden. Så mycket större fröjd fick man af dessa sagor, som de hafva mycket att bestyra med Sverige, under det de äkta Isländska sagorna icke annat än i förbigående beröra våra fäders land. Ja, man var så nöjd med dessa sagor att man under samma sjuttonde århundrade till och med tillverkade en Isländsk saga i samma stil.

Dessa ohistoriska, mythiska eller fornålderssagor författades, har man funnit, i synnerhet på 1300-talet. Ju mer tiden skred, dess mer tilltog smaken för dylik torftig läsning. Från 1400-talet har man en synnerligen stor mängd riddaresagor och legender, svaga och pjunkiga, under det manuskripter af de gamla sagorna äro från samma tid högst få. Under början af 1500-talet inskränkte man den litterära alstringen nästan uteslutande till förfärdigande af religiösa sånger och rimmade omarbetningar af riddaresagorna. Vid århundradets midt infördes reformationen på ön och med den en helt ny litteratur. Man glömde då så fullkomligt de Isländska sagorna och de minnen de förvara, att den man, som återupplifvade bekantskapen med Islands forntid -- han hette Arngrim Jonsson och dog år 1648 -- aldrig såg Ares bok, aldrig hörde talas om Snorre Sturlesons och hans mäktiga fränders saga.

Före allt detta måste således affattandet af de äkta, gamla Isländska sagorna ligga. När öns litteratur stod högst, är lätt att säga, ty intet af dess alster öfverträffar Snorre Sturlesons konungasagor. Snorre dog 1241 och man har skäl att tro, att hans sagor författades något efter år 1220. Till den och till den närmaste tiden, intill år 1260 ungefär, har man att föra nedskrifvandet af de yppersta sagorna. Denna skiljaktighet inom Sturlungatiden mellan det politiska virrvarret och uselheten och å den andra sidan den litterära odlingens rika, herrliga blomstring är ett i alla afseenden märkligt factum. Kontrasten förlorar visserligen i skärpa, om man, som mången gjort, låter dem, som fästade sagorna på pergamentet, vara föga mer än skrifvare och ingalunda värda den glans, ett sådant författareskap skulle gifva; man har till och med sagt något sådant om Snorre Sturleson. Men dels var redan den kärleksfulla tanken på det förflutna ett vackert drag, dels är det icke tänkbart att den mundliga traditionen skulle åt nedskrifvaren öfverlemna sådana mästerverk, som flera af sagorna äro.

Huru väl är t. ex. Njåls-sagan uppstäld! Uti inledningskapitlet införes hos oss den lagkloke Mård giga och derefter bröderna Höskuld och Rut. Vi inbjudas till ett gästabud hos Höskuld. Hallgerd, då en liten flicka, springer på golfvet och leker. Fadren ropar henne till sig, kysser henne och frågar sedan brodren, om hon icke syntes honom fager. “Jo alltför mycket“, svarade den vise Rut, “men jag vet icke, hvarifrån tjufögon kommit i vår slägt.“ Man förgäter icke så lätt dessa ord, när man finner, hur Hallgerd vållar sina mäns död, stridigheterna med Njåls hustru och söner, dessas sorgliga dåd och till sist Njåls innebrännande. Ett är det att framställa händelserna sådana, som de tilldragit sig, och är detta troget gjordt, kan åtminstone efterverlden utfinna de ledande krafterna och fälla en rätt dom. Ett annat är det, när man, utan att i minsta mon bryta mot sanningens kraf, särskildt framhåller de betecknande omständigheterna, utpekar det som verkar genom tiderna. Den det gör -- i fall han gör det väl -- visar sig vara en herre öfver den tid, han skildrar, visar sig ega förfarenhet af ett menniskohjerta och dess art, vara vuxen att urskilja orsak och verkan. Sådan är Njåls-sagan, att man icke kan antaga annat än att bakom henne står en _författare_ i ordets fulla bemärkelse. Hvad hette han? Det är sant, det vet man icke. Men detta visar, att litterära förtjenster och den sinnets adel, som förutsättes, om denna förtjenst är sann, icke voro så sällsporda på Island, att deras innehafvare utbasunades af ryktet till verldens fyra hörn.

När man har Snorres konungasagor eller Heimskringla och Njåls-sagan till utgångspunkt, är det icke synnerligen svårt att bestämma, hvilka andra sagor höra till samma period. Man kan dervid låta sig med temligen stor säkerhet bestämmas af sagornas egen charakter, ledigheten i språket, det storartade och gedigna i skildringarna af lifvet, det enkla, friska, hårda lifvet i all dess ursprunglighet. Sådan är t. ex. en annan af de sagor, åt hvilka vi egnat större uppmärksamhet, sagan om Egil Skallegrimson.

Att afgöra, hvilka sagor höra till äldre eller yngre skiften, är i allmänhet icke lätt. Det är tydligt att den fortskridande utvecklingen i dess lägre stadier och sjunkandet från den en gång hunna höjdpunkten böra kunna vara hvarandra temligen lika. Då beror det blott derpå, om man kan skilja de ofullkomligheter, som vållas af ännu icke öfvervunna svårigheter, från de brister, i hvilka man spårar en slappad förmåga. I vissa fall är det möjligt att utan andra hjelpmedel endast från de inre vitnesbörden sluta till den tidigare och senare åldern. Sålunda ser man lätt att t. ex. Vatnsdæla-Saga, hvilken jag förut omnämnt, är från en tid, som är yngre än den Isländska litteraturens guldålder. De understundom svaga, vidtsväfvande teckningarne, striden med röfvaren, som ensam slagit sig ned i skogarna mellan Norge och Sverige och gör allmänna farleden osäker och som till på köpet säger, att det var sed för mäktiga mäns söner, att så samla sig rikedom, ehuru han på samma gång medger att hans yrke icke var godt -- detta allt och mycket mer förråder en stark frändskap till de under 1300-talet så mycket omtyckta vidunderliga röfvarehistorierna; ja sjelfva ordet röfvare, som förekommer i sagan, är af yngre ursprung än den klassiska Isländskan.

Att _endast_ efter inre grunder afgöra frågan om en sagas ålder, är naturligtvis icke alltid möjligt. Närmast till hands, om vi vilja tänka på de yttre vitnesbörden, synes det väl ligga att låta handskriften bestämma åldern, men då man ingalunda vet, huruvida det äldsta manuskript, man nu _eger_, verkligen är det ursprungliga eller en afskrift, mer eller mindre ung, får man på detta sätt ej veta mer än den ena tidsgränsen, den nämligen, _efter_ hvilken sagan icke kan vara författad. Bestämdare vinkar får man, när sagoförfattaren antyder eller åberopar sin tids förhållanden, såsom när det i en saga talas om de vid nedskrifningstiden öfliga thingförhållandena och dessa uppenbarligen äro den Isländska republikens -- sagan är således i det fallet skrifven före år 1262 -- eller när det i sagan om den fredlösa Grette heter, att ett spjut, hvarom sagan talar, hittades i en mosse under lagsagomannen Sturle Thordssons senaste dagar, och man vet att denne, en af Islands märkligare och för dess litteratur vigtigaste män afled år 1284, är dermed den sagans ålder ganska nära bestämd. Men äfven härvid måste man iakttaga stor försigtighet, förr än man fäller sitt domslut, i synnerhet om en dylik tidsbestämning står utan närmare sammanhang med den föregående eller efterföljande berättelsen, ty det har visat sig, att mången gång plägade man i kanten af ett manuskript inskrifva dylika förklarande tillägg eller anmärkningar, hvilka derefter af en senare afskrifvare blifvit inryckta i sjelfva texten. Understundom kan man vid behandlingen af denna fråga få någon hjelp deraf, att en saga citerar en annan. Det är likväl möjligt, att ett sådant citat icke afser just den skrifna redaktion, som vi hafva i behåll, utan måhända en äldre, ja kanske till och med endast den mundliga sagan.

Jag ämnar icke gå vidlyftigare in härpå. Det är tillräckligt att hafva påpekat hjelpmedlen och svårigheterna. Islands litteratur har ännu icke fått sin historia fullständigt och väl skrifven. Det förnämsta arbetet är ännu Dansken P. E. Müllers från början af detta århundradet, hvarjemte Dansken N. M. Petersen m. fl. gifvit goda bidrag. Det har icke förr än under den senaste tiden blifvit möjligt att skrifva en dylik historia. Sålänge man såg sig för kännedomen om Nordens forntid nästan uteslutande hänvisad till de Isländska sagorna, kunde man icke gent emot dem intaga en ställning nog sjelfständig, för att kunna fördomsfritt pröfva dem. Nu har man genom resultaterna af fornsaksstudiet fått en icke obetydlig kännedom om vår forntid, oberoende af Isländarnas sagor, hvarjemte pröfvoförmågan skärpes, ju mer hon användes, så att nu bör denna kännbara lucka kunna fyllas.

Hon är så mycket känbarare, denna lucka, som den Isländska litteraturen är en af den menskliga bildningens märkligaste och vackraste företeelser. Jag vill nu till sist fästa uppmärksamheten derpå. Derigenom sprides ljus öfver Nordbons charakter och ett ljus, som icke är mer än rättvist.

När Nordens folk träda fullt inom historiens område, hafva de beslägtade folken i södern redan hunnit långt uti utveckling. Under det den klassiska Romerska verlden med hvar dag vitnade tydligare om det kring sig gripande förderfvet, kommo Germanerne att aflösa de gamla folken såsom bärare af den menskliga odlingens högsta utveckling, de kommo icke på en gång, utan småningom, som våg efter våg slår upp emot stranden, de trädde icke alla lika nära, utan stodo i närmare eller fjermare beröring med de fordom verldsbeherrskande Romarna. De förstkommande, Gotarne, trädde Romarväsendet för nära, de uppgåfvo till sist sin nationalitet och äro försvunna ur de lefvande folkens krets. Andra visste att bättre bevara sin sjelfständighet, under det de på större afstånd upptogo det döende Romarrikets arf åt efterträdarna; de lyckades derigenom lägga grunden till en ny tid. Detta gäller förnämligast Frankerna, som med sig förenade de kringboende frändefolken och meddelade dem den nya bildningen. Tvenne Frankiska riken hade blomstrat och sjunkit, Merovingernas och Carolingernas, ett Tyskt rike, Ottonernas, hade derefter blifvit verldsvälde och anknutit nya förbindelser med den gamla tiden, genom träget studium af dess litterära skatter, derefter hade åter en förfallets tid inträdt vid det första christna årtusendets slut och ur den bittra nöd, som då hemsökte folken, hade själarne närmare slutit sig till religionen och Roms kyrka fick trycka prägeln på allt. Den religiösa hänförelsen gaf färg och namn åt den underbara korstågsperioden, då de otaliga äfventyren, den vidgade verldskunskapen, beröringen med östern i sammanhang med den tidigare, på klassisk grund uppvuxna odlingen framkallade en rik blomstring inom det litterära området. Och korstågsperioden närmade sig redan mot sitt slut, då den Isländska litteraturen nådde sin blomstringsålder.

Vill man tala om samtidighet och på grund deraf anställa jemförelse, behöfver man icke hålla sig strängt efter årtalen. Den gradvisa utveckling, som jag nyss påpekat, gör, att det ena folket senare genomlöper ett utvecklingens skifte, som ett annat närbeslägtadt folk tidigare gjort ifrån sig. Den period inom den Svenska statsförfattningens historia, som afslutas år 1250, slutades för Anglosachsarna år 1066 och för Frankerna, kan man säga, redan 752. Vill man söka jemförelse med och förklaring af våra statsrättsliga förhållanden under Sverkerska och Erikska ätternas tid, hafva vi således att söka den icke vid pass år 1200 eller 1250, utan vida tidigare. Sammalunda vore vi berättigade att söka jemförelse med den Isländska litteratur, som blomstrade mellan åren 1220 och 1260, icke vid samma tid, utan vida tidigare. Men denna bästa Isländska litteratur är sådan, att vi kunna försmå denna rättighet. Jag vill jemföra henne med den sydeuropeiska litteraturen mellan åren 1220 och 1260.

Den Isländska poesien från denna tid och den föregående är ingalunda alltid god. Den hade blifvit konstlad, öfverlastad med gåtolika talesätt och bilder, af hvilka visserligen flera äro ganska vackra, men det hela blir oftast torftigt och oskönt[15]. All Isländsk poesi var dock icke sådan. Jag har i det föregående meddelat prof på de bästa slagen och det är naturligtvis efter dem vi skola bedöma, hur långt Isländarne i detta afseende kunde gå i fulländning. Det kan visserligen icke falla mig in att bestrida t. ex. den provençalska poesien dess soliga färgprakt, dess fina innehåll, dess stora formfulländning, som lemnar den Isländska sångmöns alster långt efter sig. Men derjemte var denna söderns poesi vek, alltid kretsande kring kärleken som thema, ofta kring en kärlek af den mest öfverfina, onaturliga art. Något verkligt stort frambragte icke den Provençalska trubaduren eller Nordfrankrikes truver. Jag talar här icke om det enas eller andras esthetiska värde, men det synes mig som skulle den storartade hållningen, den kraftige anden i Islands bästa poetiska alster vitna vida fördelaktigare om det folk, bland hvilket denna poesi blomstrade. Skillnaden mellan nordisk och sydländsk bildning finner man lättast, om man betraktar de stora sånger öfver gamla hedniska ämnen, som diktades i Tyskland, sången om Niflungarna vid midten och Gudrun i slutet af det tolfte århundradet, således något före den bästa tiden på Island. Dessa tvenne sånger hafva en helt annan charakter. Sigurd är en riddare och Gudrun är en riddardam. Dessa sånger ega visst på sina ställen stor poetisk skönhet, men de äro icke fria från riddarhistoriernas vidlyftigheter och öfverdrifter, som våra hjeltesånger och Islands klassiska litteratur sakna.

Men det är hufvudsakligen med den Isländska historieskrifningen, i synnerhet den, som gälde slägterna på ön, jag förut sysselsatt mig. Från denna tid hafva vi i Frankrike tvenne stora häfdatecknare, hvilkas olika charakter är af rätt stort intresse. Så mycket hellre håller jag mig här till historieskrifningen, som ett folk måste hafva gått icke så litet framåt, för att kunna skrifva sin historia.

Den Isländska sagan är fullkomligt objektiv, framställer lifvet sådant det var, händelser och personer sådana de förekommo, utan att någonsin tillåta författarens personliga tycke eller åsigter uttala sig. Tolfhundratalets Isländska författare voro knappast vuxne att sätta sig till domare öfver händelserna, de skildrade.

Geoffroy de Villhardouin, marskalk af Champagne, dog inemot år 1213; hans lefnadstid och hans stora verk, en skildring af det Latinska kejsardömet år 1204, hvarvid han sjelf var mycket verksam, falla således något före den tid, med hvilken vi sysselsätta oss. Mot slutet af denna lefde och skref konung Ludvig den heliges ädle medkämpe och häfdatecknare Joinville, som afled först år 1317.

I Joinvilles arbete är det subjektiva elementet fullt utprägladt. Han säger hvad som händt och säger det makalöst väl, men derjemte förtäljer han ständigt hvad han sjelf tänker och tycker. Vi minnas, hur Gunnar från Lidarända, när han red ned till skeppet för att lemna Island, kom att se upp till sin gård och hvad han då sade. Ett likartadt drag förekommer hos Joinville, som visar den charakteristiska skiljnaden mellan hans författareskap och Njåls-sagans författares. “Och så när jag färdades från Bleicourt,“ heter det, “till Saint-Urbain, vågade jag aldrig vända mitt ansigte mot Joinville (slottet) befarande att min saknad skulle blifva för stor och att mitt hjerta skulle blifva vekt deröfver att jag lemnade mina två barn och mitt vackra slott Joinville, som jag hade mycket kärt.“

Joinvilles ståndpunkt är något högre än den Isländska häfdateckningens. Deremot finna vi större likhet med Villhardouin. Hans framställning är nästan rent objektiv, endast ett och annat utrop, en och annan liten förberedelse antyder _författarens_ tillvaro. Han låter händelserna träda fram för läsaren, men han vet ock att gruppera dem.

Ställa vi då tillsammans hans verk och t. ex. Njåls-sagan, kunna vi icke undgå att tänka derpå, att den Franske författaren lefde i ett land, som i sju sekler varit christet, midt i ett samhälle, som för sin tillvaro och sin charakter hade att tacka såväl folkets friska Germanska nationalitet som arfvet af den rika Romerska odlingen, i en tid, då för öfrigt andra inflytanden af bildande art gjorde sig gällande, då den Arabiska kulturen bland annat, fin och belefvad, började inverka på södra Europas folk. Deremot -- Njåls-sagans författare lefde, då Island hade varit christet kanske i 250 år, hos ett folk, hvars kultur var nästan fullständigt inhemsk och sjelfständig. Hans saga är ett alster af Isländsk nationalitet, Villhardouins och hans samtidas arbeten frukter af Frankisk och Romersk natur, af många århundradens förberedande arbete.

Väger man detta mot hvartannat, torde det vara allom klart, hur högt den Isländska historieskrifningen står och på samma gång, hur storartadt det Isländska folket var i afseende på anlag och charakter.

* * * * *

Jag slutar dessa föreläsningar med en önskan, att jag må hafva kunnat gifva de många, som behagat åhöra min framställning, en föreställning om det forntida lifvet på Island eller åtminstone hafva väckt intresse derför och i allmänhet för Nordens forntid. Det vore mig kärt, om så vore, ty det man sjelf är fästad vid, vill man gerna, att andra skola sätta värde uppå.

Bekantskapen med den Isländska forntiden har icke allenast det psychologiska och ethiska intresse, som bekantskapen med hvilket folk eller hvilken tid som helst. Dock är ju redan denna sida af det historiska studiet af oberäknelig vigt, ty i folkens lif uppenbarar sig en ande lik den enskilda menniskans, ehuru inom ett högre område, mer storartad i alla sina yttringar och derför i vissa afseenden lättare att lära känna.

Islands historia har för oss ett annat, ett vida närmare intresse. Äfven om det var icke så litet i Isländarnas historia och samhällsförfattning, som icke var fullt lika med det, som fans uti den landfasta Norden, folkets charakter var i grunden densamma. De underrättelser, vi ega om våra fäders dagar, äro så få, att vi må skatta oss lyckliga att genom kännedomen om de med oss närbeslägtade Isländarna lära känna den kraft, den storartade själens adel, som fans hos Nordens folk, hos våra fäder, äfven om derjemte uppenbarade sig charaktersdrag, som icke voro goda.

Hvad är glädjen eller nyttan dermed? Kunna vi icke nöja oss med det vi hafva, med allt det myckna, som det närvarande gifver och visar oss? Hafva vi tid att draga någon den minsta tanke från stundens intressen, dess äflan, för att låta honom hvila vid längesedan gångna dagars lif? Vi _måste_ taga oss tid dertill, såvida vi icke vilja blifva en kastboll för dagens vindkast. Vilja vi gent emot de pligter, som föreligga oss, intaga en bestämd och sjelfständig hållning, måste vi gå tillbaka till de gångna tider, för att få veta, hvad vi äro, hvilket arf vi fått att förvalta. Ur det förflutna är det som framtiden utvecklar sig, men _hur_ denna utveckling sker, det beror -- på oss.

FOTNOTER

[1] Uti Fylket Fjalir.

[2] Deras historia förtäljes dels i Landnáma (berättelsen om utflyttningarna till Island), dels i Flóamannasagan. I allt vigtigare öfverensstämma berättelserna.

[3] Femininet sul (sula) finnes i Svenska dialekter liksom i isländskan (súl, súla). Det torde vara skäl att upptaga det i riksspråket, särskildt som det skulle kunna liksom tyskans Säule användas som konstterm i stället för det osvenska kolonn. Vid medlet af förra århundradet fanns det icke mer än tvenne Isländska hus, som egde högsätessulerna i behåll.

[4] Uttalas som Gåde.

[5] Det följande finnes utförligt berättadt i den första afdelningen af Egil Skallegrimssons saga.

[6] Björns och Thorolfs utresa skildras utförligast i Eyrbyggia-Saga.

[7] En annan man, som ledde sina anor från Sverige var Ingemund gamle. Hans fader var måg till en jarl i Götarike. Denna slägt omtalas i Vatnsdæla saga.

[8] Om honom talas i första afdelningen af Grettes saga.

[9] Sturlunga-Sagan börjar med berättelsen om Geirmund.

[10] Hans saga finnes i behåll i tvenne bearbetningar.

[11] Grönland uppdagades af en Isländare år 982, Nordamerikas fastland vid pass år 1000.

[12] Detta förfaringssätt var, såsom förmodligen äfven de andra, icke för Island egendomligt. I ett bref af år 1312 omtalas det som användt i Westergötland.

[13] Nordländingarnas eller Öfjärdingarnas, Vest- eller Bredfjärdingarnas, Sunnländinga- eller Rangåingarnas fjerdingar och Ostfjerdingen.

[14] Det var samme Hjalte, som sedermera for till Olof Skötkonung, för att utforska hans sinnesstämning mot Olof digre i Norge.

[15] Som exempel på dessa omskrifningar kan följande stycke ur en af Sigvat skalds visor införas. Det lyder i ordagrann öfversättning: «Jag skulle icke hafva blifvit bortjagad af furstens skeppsrulles bänks herrliga lågas trän.» De sex orden betyda allenast «furstens män,» ty skeppsrullens bänk är skeppet och skeppets låge är den glänsande skölden och dess trä är krigaren eller mannen.