Part 12

Den tid, till hvilken jag nu öfvergår, ligger utom sagornas egentliga tidsålder -- denna slutades, som redan sagdt, år 1030 --, men jag hade alltför ofullständigt löst min uppgift, ifall jag icke meddelade det slutliga resultatet af allt det, jag i det föregående påpekat, frukterna af Islands samhällsförhållanden. Det finnes en saga, som behandlar denna slutperiod, den omständliga Sturlungasagan, så kallad, emedan hon företrädesvis handlar om Sturlungarnas ätt, den mäktigaste under Islands sista tider. Vid den märkligaste af denna ätt ville jag nu närmast anknyta berättelsen, vid Snorre Sturleson.

Den blifvande häfdatecknaren fick en värdig uppfostran. Hans fader var den mäktigaste mannen i Vestlandet och låg i ständiga strider. Sällan stod någon med framgång emot honom. En gång tvangs han dock att antaga en förlikning, som förestafvades af den ansedde Jon Loptsson, hvilken, för att gifva förlikningen ökad fasthet, erbjöd sig att uppfostra Sturles yngsta son Snorre. Detta skedde år 1081. Snorre var då tre år gammal.

Han var nu på rätta stället, för att få en god uppfostran, så fin och belefvad, som den tiden kunde gifva. Jon Loptsson var en dotterson till konung Magnus barfot uti Norge och en sonson till Sämund vise, som ansetts vara samlaren af nordens guda- och hjeltesånger. Äfven om han icke var det, hade han och hans ätt stort anseende för lärdom. Det kunde ock synas bäst för Snorre att gå den lärda vägen, ty hans moder hade förödt all hans egendom. Detta hjelptes likväl snart, ty hans äldre bröder, som båda voro godar, skaffade honom ett rikt gifte. Nu fick han gård efter gård, godord efter godord. Hans anseende växte med hvar dag, ty han var vis icke blott i boklig lärdom, utan äfven i det som hörde till det praktiska lifvet.

Mån om sig var han, att döma efter de drag, sagan förvarar, och deltog uti de strider, som fördes af öns höfdingar. De goda tiderna, då man hade lagt bort seden att bära vapen, voro nu redan förbi. Snorre uppträdde en gång på thinget, då ett hans mål skulle afgöras, med sex- eller, enligt några handskrifter, sjuhundra man, af hvilka åttatio voro helt beväpnade. Men den högtflygande ande, som bodde i honom, lät honom ej med odeladt nöje och uteslutande egna sig åt hemmet och dess _jemförelsevis_ småaktiga strider. Han fästade sina blickar på utlandet. Till Håkan Galen, som den tiden utöfvade ett stort inflytande på ledningen af Norges öden, sände han ett lofqväde och fick till lön ett svärd, en sköld och en brynja, hvarjemte jarlen skref till honom och bjöd honom till Norge, der han skulle än mer hedras. Snorre ämnade lyda uppmaningen, men jarlen dog, och resan uppsköts. När Snorre omsider kom till Norge, regerade der konung Håkan Håkansson och jemte honom Skule jarl. Hos jarlen blef han väl mottagen och gästade hos honom öfver vintern. Sommaren derpå for han till Vestergötland för att besöka lagman Eskil, Birger Jarls broder, och hans husfru Christina, Håkan Galens enka. Snorre mottogs med största gästfrihet och fick efter tidens sed ansenliga gåfvor; bland annat gaf fru Christina honom det märke, som burits framför Svenska konungen Erik Knutsson, då han i slaget vid Gestilren fälde sin motståndare konung Sverker unge. Snorre var då ungefär 40 år. Vi kunna utan svårighet förstå, af hvilken nytta det skulle vara för den stora häfdetecknaren att få röra sig i de högre kretsarna af det offentliga lifvet, som han sedermera så mästerligt skildrat i dess tidigare företeelser.

Till vintern vände han åter till Skule och var hos honom i tillfälle att använda sitt inflytande till Islands förmon. En händelse hade nämligen timat, som sorgligt tecknar tidens art. En son till Snorres fosterbroder Sämund hade kommit till Bergen. Borgarne derstädes, som kände slägtens öfvermod, skämtade med honom om hans kongliga börd. Isländaren seglar af förtrytelse häröfver, trots vinterstormarna, till Norska konungen, som då vistades i Throndhjem, men hans fartyg förliste utanför Stadudden. När underrättelse härom hinner fadren, skjuter han skulden för alltsammans på invånarna i Bergen, begifver sig med några hundra man till en hamnplats på Island, der någre Bergensköpmän befunno sig och tillegnar sig deras varor, ja icke blott deras, utan äfven tvenne Hardangerköpmäns. I följd af detta spildes några menniskolif och Skule jarl beslöt i sin vrede, att med en flotta begifva sig öfver till Island. Men Snorre afrådde detta och sade det vara vida lättare att förmå Isländarna genom ärebetygelser och gåfvor än genom våld att underkasta sig; “jag och mina bröder,“ tillade han, “äro näst Sämund de inflytelserikaste på ön; mängden följer nog oss efter.“

Det var icke första gången Norges beherrskare sökte lägga under sig Island. Redan Harald Hårfager hade under landnamstiden velat få ön bragt under sin lydnad genom den dit utflyttande Une Danske. Islands inbyggare blefvo vid underrättelsen om dennas planer så förbittrade att de icke ville gifva honom det han allramest behöfde, för att kunna lifnära sig i det ännu för honom främmande landet. Hans beskickning misslyckades fullkomligt och han sjelf fann snart döden till straff för ett brott, han föröfvat. Emellertid måste Isländarne på ett sätt eller annat träda i förbindelse med Norrmännen äfven i rättsligt afseende. Islands lagbok talade om Norges konung och denne upptog skatt af skeppen, som foro mellan Island och Norge. År 1220 talar en Isländare om att lägga sin ö under Norges krona och denne Isländare är icke en äfventyrare, utan en af öns mest ansedda män, som redan varit hedrad med förvaltandet af sitt hemlands högsta embete.

De rådande i Norge sökte allt närmare binda Snorre vid sina planer. Han utnämndes till konungens munskänk och till Norsk ländeman, d. v. s. mottog af Norges konung en förläning. Omsider vände han åter till Island på ett skepp, som han jemte andra stora gåfvor fått af Skule jarl. Deremot hade han måst förbinda sig till att sända öfver sin son, att man skulle hafva honom vid hofvet som gisslan för fadrens trohet. Alle Isländare voro dock ännu icke af samma mening, allraminst de som hade på något sätt förbrutit sig mot Norrmän, ej heller gjorde Snorre något för att infria sina i Norge gifna löften. Deremot var han mycket upptagen af egna angelägenheter, låg i ständiga strider med sina anhöriga och sökte på allt sätt styrka sin egen makt. Han byggde till och med några kastaler eller borgar, till värn mot sina fiender. Och under allt detta skref han på sitt stora historiska verk.

De rådande i Norge sökte då efter andra verktyg och hade icke svårt att finna villiga. Snorres brorsson och motståndare Sturle nödgades för de oförrätter, han tillfogat en af Islands biskopar, begifva sig från ön. Först gästade han i Norge, der han höll sig till konung Håkan, som nu var i oenighet med den till hertig upphöjde Skule, besökte sedan Valdemar Seier i Danmark och for sedan med en Norsk biskop till Rom, der han för att bota sitt brott fick vandra barfota mellan alla kyrkorna och dessutom gisslades framför de flesta hufvudkyrkorna, under de åskådandes stora ömkan, säger sagan. På återvägen dröjde han hos konung Håkan i Tönsberg och fick hans stora förtroende.

På det viset styrktes oppositionen mot Snorre, som knappast hade mod att i skarp strid förfäkta sitt herravälde. Han fick lemna sin bästa gård och lemnade till och med ön, för att uppehålla sig en tid hos hertig Skule, som vid afskedet skall hafva gifvit honom jarlsnamn. Konung Håkan var hans ovän. År 1238 vände Snorre åter till Island, ty hans farligaste motståndare, en broder och dennes son, den nyssnämnde Sturle, voro nu dödade.

Mördarne, Gissor och Kolben, voro Snorres svärsöner. Det oaktadt eggar Snorre en sin brorsson att utkräfva hämnd på dem. Men samtidigt får Gissor, som ock var Norsk jarl, bref från sin frände konung Håkan, der han beder honom taga Snorre till fånga och sända honom till Norge eller i nödfall döda honom. Gissor valde det senare och gjorde första anfallet mot sin svärfader vid allthinget, men då räddade denne sig in i Thingvallakyrkan. Snorre for från thinget hem till sin gård, trots försigtiga vänners afrådande. Han ämnade ej dröja der mer än helt kort. Ett varningsbref fick han, som kanske hade bestämt honom till större varsamhet, men det var skrifvet med så invecklade runor, att ej ens den lärde Snorre kunde tyda dem. Ovännerne kommo manstarka en natt, då Snorre redan hade lagt sig. Han skyndar upp och gömmer sig i en källare, der han snart uppdagades och dräptes. Det skedde år 1241, natten efter S:t Mauritii dag, den 22 September.

Snorres lefnad ger en fullständig spegelbild af den tidens lif, enskilda och borgerliga. Han är ingalunda en af de sämsta och jag vill hoppas att de funnos, som i charakterens värde öfvergingo honom. Slapphet i sederna, inbördes oenighet, begär efter hofvens och hofgunstens glans, ringakt för den frihet, fäderne egt och lemnat till arf åt kommande slägten, hejdlösa angrepp mot det under det personliga inflytandet vacklande statssystemet -- sådana äro den tidens och dess mäns drag. Vi få dervid dock icke förgäta, att Snorre var en utmärkt häfdatecknare, en af verldens allrastörsta. Att samla minnena från förgångna tider var den tiden vanligt.

Hvarföre skulle jag än ytterligare uppehålla er vid detaljerna från denne den Isländska republikens sista dagar? De äro icke angenäma. Hufvudsumman måste jag dock meddela.

Konung Håkan fullföljde sin tidigare politik. Han använde den ena mot och efter den andra, allt eftersom hans planer fordrade. Stridigheterna mellan Snorres vänner och hans mördare fingo härigenom en politisk charakter, ehuru ingen af de stridande partimännen var hogad att längre rätta sig efter konungen än detta var förenligt med de egna intressena. Ej heller tilläto de båda partiernas hufvudmän, att någon annan uppstod att föra Norska konungens talan. Omsider slutades det dermed, att Snorres mördare kom till ön som Norsk jarl och fick öns invånare att rätta sig efter den nya ordningen, i synnerhet genom att förespegla dem en del förmoner. Det visade sig likväl inom kort, att dessa förmoner icke voro gifna af någon annan än Gissor sjelf. Sändebud från Norge framstälde konungens fordringar utan afdrag och större delen af öns befolkning underkastade sig, ehuru icke utan knot, Norges krona med förbehåll att få behålla egen lag och vissa andra förmoner. Tvenne år derefter, år 1264, var ön helt och hållen ett Norskt lydland. Detta styrdes sedermera af en ståthållare med tillhjelp af först en och sedan tvenne lagsagomän och några s. k. sysselmän, hvilkas antal efter behof förökades. Med bibehållande af laga former infördes en mängd förändringar, femtedomen afskaffades, annat omskapades, en ny lagbok, affattad efter Norska lagens grundsatser, infördes, men öfverklagades och ersattes af den s. k. Jonsboken, hvars hufvudsakliga del blifvit af lagsagomannen Jon utarbetad, mot slutet af trettonde århundradet.

Med året 1264 slutar Islands historia. Senare tiders tilldragelser äro ej för historikern af värde. Hade ej öns vulkaniska natur och nordliga läge så mycket af intresse att bjuda naturforskaren och vore icke allt vi kunna erhålla till belysning af sagorna och deras tid af så stor betydelse, skulle man nästan vara frestad att säga, att menskligheten i dess helhet hvarken vunne eller förlorade om ön fins qvar eller försjönke i vågorna.

Så försvann den Isländska republiken ur staternas antal. Dess upprinnelse var artificiel och dess lifskraft kunde derföre icke uthärda en täfling med de stater, som på fullt organiskt sätt utvecklat sig. Hade naturförhållandena varit bättre, hade ön kunnat förse sina invånare med allt eller med det förnämsta, de behöfde -- ett af de vilkor, som framstäldes af Isländarna, då de lade sin ö under Norskt öfvervälde, var att åtminstone sex skepp skulle årligen utsändas till deras undsättning -- hade statens lif sannolikt blifvit förlängdt, lagarna kanske längre bibehållit sin makt. På längden hade helt visst icke ens blidare yttre omständigheter kunnat bevara den Isländska staten.

Den försigtighet, som behöfves, när man från de Isländska förhållandena sluter sig till de öfriga Nordiska, är särskildt af nöden, när det är fråga om de statsrättsliga förhållandena. Med afseende på dem torde större skiljaktighet hafva förefunnits mellan Nordens tre hufvudländer än man varit villig att antaga, till en del derföre att man låtit de Isländska förhållandena alltför mycket vara måttstocken. Den skiljnad, som i politiskt hänseende fans mellan Island och Norden -- _vi_ hafve dervid att särskildt tänka på Sverige -- är af rätt stor vigt, emedan de politiska förhållandena utöfvat inflytande på folkets charakter och på hela den följande utvecklingen.

I den gamla Nordiska statsförfattningen, Sveriges såväl som Norges, rådde ett mycket starkt demokratiskt element. Folket i de olika kretsar, hvari det var fördeladt, hade stora naturliga rättigheter och förmådde gent emot sina höfdingar utöfva ett afgörande inflytande på de allmänna angelägenheterna. Men folket var icke den enda statsmakten, konungen var den andra.

Konungarne nöjde sig icke alltid med det inflytande, den makt, de hade; strängt och bestämdt formulerad är för öfrigt aldrig hos ett naturfolk någondera statsmaktens myndighet och derigenom är det ganska lätt för ena parten att öfverskrida det som borde vara eller i den andra partens ögon är den rätta gränsen. Uti Norge isynnerhet utvidgades konungamakten betydligt. Och just i opposition mot denna konungamakt, sådan den handhafdes af Harald hårfager, företogos utflyttningarna till Island, och samma tänkesätt, som låg till grund för dessa, bestämde äfven lagstiftningen. Island blef en republik, behöll blott den ena af hemlandets statsmakter. Man vann derigenom visserligen frihet från det öfvervåld, konung Harald ville utöfva, men man betryggade ingalunda sin framtid, ty svårare faror hotade från annat håll. Vi hafva sett, huruledes ur den likartade massan af Isländska bönder uppreste sig den ene stormannen efter den andra, somlige beklädde med godevärdighet, andre icke, och vunno understundom ett ganska stort inflytande. Men det fans intet som gaf _helgd_ åt detta _stora_ inflytande. Alle kunde icke vara nöjde med detta och så uppreste sig vid sidan af den gamla och mot denna en ny storhet. Strid och åter strid i oändlighet blef följden häraf.

I hemlandet funnos fortfarande de båda statsmakterna. I Sverige hade ingen envåldsherskare uppträdt med en Harald hårfagers bestämda gry och högtflygande planer. Men det forna patriarchaliskt enkla och fredliga förhållandet mellan konung och folk var försvunnet. Vi se det af det märkvärdiga thinget, der lagman Thorgny uppträdde och förde folkets talan, kraftfullt, till och med hotande _mot_ konungen. Vi se en frukt af skilsmessan deruti, att i hvart landskap, som den tiden var nästan så godt som en stat, funnos jemte hvarandra tvenne män, som representerade den ene konungen, den andre folket, jarlen nämligen och lagmannen. Man kände tydligt, att hvardera statsmakten behöfdes, men att maktens omfång måste bestämmas och öfvervakas.

Den inbördes afundsjuka, som på sådant sätt uppstod, känslan af åtskiljnad, som under dessa förhållanden icke kunde uteblifva, måste medföra förvecklingar, dessa blefvo af stor vigt -- ur dem utbildade sig ett nytt statsskick, under hvars tid Sverige närmare berördes af den anda, som genomgick den Europeiska medeltiden. Det fans stormän i Sverige, men desse slöto sig snart till konungen, alldeles som Islands stormän till sist gjorde. Konungamakten steg härigenom till en början, men stormännen sörjde snart för, att icke dess makt blef alltför stor, de gjorde sin så mycket större.

Det ligger icke inom omfånget för mitt nuvarande ämne att tala om den så uppvuxna aristokratien, dess charakter och syften. Hurudana dessa än voro, torde Sverige, lika litet som andra land i Europa, kunnat komma ifrån att genomgå sin aristokratiska period. Jag är viss derpå, att under början af det tidehvarf, med hvilket vi varit sysselsatte, förorsakade aristokratiens tillväxt och de omständigheter, som lågo till grund derför, att förhållandena i Sverige voro något ljusare än på Island.

Misstroendet mot konungarna och den omständigheten, att stormännen afgjordt stälde sig på deras sida, förlänade i väsentlig mon en politisk färg åt stridigheterna. Målet blef derigenom högre, det blef ej lika mycket som på Island strider för egen och mot en annans mer enskilda vinning. Det var visserligen långt ifrån, att vårt land under hedendomens dagar eller under den tid, då den gamla författningen, om vi frånse de allranödvändigaste ändringarna, bibehöll sig, d. v. s. intill år 1250, saknade dessa enskilda fejder, men de politiska torde hafva icke så litet dragit sinnena ifrån dem och kampen för eller mot en idé torde icke hafva medfört så mycken och elakartad vildhet, som den rent sjelfviska striden.

Sturlungatiden, Islands sista, företer den icke angenäma bilden af ett samhälle som går under. En sådan tafla saknar aldrig mörka färger. Det oaktadt är detta tidehvarf den Isländska litteraturens blomstringsålder. Den rika, herrliga sagolitteraturen visar, att de sorgliga yttre företeelserna icke voro tecken till ett _fullständigt_ förfall, sådant som t. ex. Romarväldets var inemot midten af vår tideräknings första årtusende. Det är verkligen förunderligt att se, hur Snorre midt under alla de ofta småaktiga och vanligen egennyttiga strider, som upptogo hans bästa år, hann skapa sitt stora historiska verk, hur han hade ro, icke blott yttre, utan verkligen inre ro att göra deraf mer än en krönika -- en dylik skrapar man temligen lätt ihop på lediga stunder -- ett klassiskt mästerverk af första ordningen, som gifvit hans namn en odödlighet, hvilken hans tvetydiga politik, hans egennytta och svaghet icke kunna utplåna. Dessa så himmelsvidt skiljda yttringar af hans ande gifva honom en gåtlik charakter, som knappast tillfyllest förklaras med de materialier, vi ega.

10.

Sagorna.

Are vise eller frode var den förste, som skref Islands historia, tecknande de vigtigaste tilldragelserna på ön. Hans Islänningabok är ännu i behåll och begynnes så: “Islänningaboken skref jag först för våra biskopar Thorlak och Kettil och visade honom för dessa två och för presten Sämund. Men eftersom de funno för godt att hafva eller tillöka skref jag detta och tillade det, som sedan vard mig kunnigt. Om något är orätt, bör man hellre taga det som befinnes vara sannare.“ Hans bok handlar om de vigtigaste tilldragelserna på ön, hvilka jag alla, utom en, i det föregående omnämnt eller antydt -- om landnamsmännen, lagarnas införande, allthingets sättande, tideräkningen -- det gjordes år 970 en förändring i det dessförinnan brukliga sättet att beräkna åren -- om fjerdingsindelningen, Grönlands bebyggande, christendomens införande, de utländska biskoparne och de två första infödda, Isleif och Gissor. Han slutar med året 1120. “Här slutar denna bok“, heter det. Dock tilläggas sedan tvenne slägttaflor, den ena för de begge biskoparna, den andra begynner med Yngve Tyrkjakonung och går genom Ynglingaättens leder allt längre framåt, flyttar med landnamsmannen Olof feilan öfver till Island och slutar så: “den trettiosjette mannen är Gelle, fader till Thorkel, Brand och Thorgils, min fader, men jag heter Are.“ Vi se häraf, att Are var en högättad man och att hans arbete författades ungefär 250 år efter det Island började bebyggas.

Men den Isländska litteraturen sprang icke då upp som af intet, utan alla förberedelser. Allt menskligt kan man, med större eller mindre framgång, följa närmare dess upprinnelser, såvida icke dessa ligga gömda alltför långt in i den tidigaste fornålderns gråa, färglösa töcken. Under den hedniska tiden hade gudaläran fått sitt uttryck i bestämda sånger -- den poetiska formen ligger folken i deras äldsta tid så nära -- man hade dessutom berättelser om forntidens tilldragelser i Norden, ehuru af dem icke mycket äkta bevarats; samtidens och, ju längre den Isländska historien fortgick, de närmast förgångna slägtenas bedrifter gåfvo ämnen till många berättelser. En erfaren man förtäljde för en vän eller för en lyssnande folkskara de händelser, han upplefvat, och en sådan berättelse, vare sig man fått den från gerningsmannen sjelf eller från dem, som på ett eller annat sätt stodo honom nära, fortplantades sedan från man till man, från slägte till slägte. Särskildt om visor voro inblandade i berättelsen -- rätt månge af Isländarna voro skalder -- bevarades allt uti friskare minne. Man hade visserligen en möjlighet att redan då, när händelserna timade, genom upptecknande bevara dem åt efterverlden. Så t. ex. ristade Egil genast med runor sitt sorgeqväde öfver sonen, men detta var ganska besvärligt, de rätliniga runorna och de hårda träskifvorna underlättade icke. Något allmännare upptecknande kom derföre icke i fråga, förr än med christendomen kommit kännedom om det i det öfriga Europa vanliga skrifsättet, att med stylus och bläck rista orden på pergament. Dock var ej heller detta hvar mans verk. Pergamentet var en dyrbar vara och det drog icke liten tid att pränta bokstaf efter bokstaf, rad efter rad. Så länge skrifsättet är sådant, måste det bidraga till att göra språket stelt. Äfven detta förutan tänker ett folk, som nyss blifvit författande, mest uti korta afbrutna meningar. Ledigheten i stil i det senare ordets dubbelbemärkelse inträder först senare. Det är derföre helt naturligt, att det dröjde så länge innan Island fick en verklig d. v. s. skrifven litteratur. Ej heller kunna vi vänta, att nya fynd skola uppenbara en tidigare begynnelse. Hela forntiden är ense derom, att Ares bok är den första. Uti inledningen till en utförligare redaktion af Olof den heliges saga heter det: “Det dröjde mer än 200 år, efter storhundrade räknade“, d. v. s. mer än 240 år, “efter Islands bebyggande, innan folket der började skrifva sagor.“

Men när början var gjord, synes begäret att fortsätta hafva varit synnerligen stort. Den ena sagan upptecknades efter den andra, någon gång gällande hela landet, vanligen en enskild slägt eller en viss trakts invånare, till sist skref man äfven främmande länders historia. Af hvem det gjordes, vet man i allmänhet icke och man torde göra bättre uti att uppgifva de så vanliga försöken att tillerkänna en saga åt en viss författare. Dessa försök frambringa oftast ej mer än lösa hugskott. Understundom hade nedskrifvaren icke mycken möda af sitt företag, nämligen då han hade till grundämne för berättelsen en mängd visor, i hvilket fall han oftast ej behöfde göra mer än att på prosa återgifva deras innehåll samt i korthet förtälja anledningen till dem och de följder, som de möjligen framkallat. I andra tillfällen åter, äfven om det förnämsta af sagan var genom traditionen bevaradt, berodde mycket på nedskrifvarens personlighet -- det blef då ett verkligt författarearbete.

Jemför man Ares historia och t. ex. Njåls-sagan, finner man hos dessa båda arbeten ett ganska skiljaktigt författarskap. Ares arbete är chrönikeartadt, stelt och styft, det förråder, att man den tiden icke var van vid språkets behandling. Njåls-sagan deremot förråder ett stort mästareskap öfver språket och en själsbildning, som icke nöjer och icke behöfver nöja sig med chrönikeskrifvarens torra upprepande -- hon är ett konstverk! Vi kunna vara förvissade derom, att denna skiljaktighet antyder en betydligt olika nedskrifningstid, så mycket hellre, som den svagare författaren Are, enligt alla vederhäftiga vitnens intyg, stod på höjden af sin tids bildning. När inföll denna den Isländska litteraturens blomstringstid? Hvilka af sagorna antyda fortskridandet mot höjdpunkten, hvilka åter beteckna sjunkandet?